Skola för människor eller tävlingshästar?

Skoldebatten har sina poänger. Med visst löje noterar jag att många som idag angriper skolan för dess tillkortakommanden när de själva var skolbarn i sin tur av oss som då var i vår mannaålder beskrevs som förlorade och dömda till evig okunnighet. Min generations bittergökar förkunnade ivrigt att den tidens skola inte tålde att jämföras med den goda skola de själva gått i. Har skolan någonsin varit bra i den meningen att den godkänts av sin samtid? Är det inte rentav så att vi projicerar våra drömmar på skolan och blir besvikna över att den som andra institutioner i samhället varken undgår att präglas av tidsandan eller förmår göra underverk: det kunskapssamhälle som så många talar om begränsas av mänsklighetens samlade hjärnkapacitet och klarar inte att fånga upp det enorma informationsflöde som omger människors huvuden. Skillnaden mellan det som den enskilda människan kan lära sig – hennes kunskapsmängd – och den massa som teoretiskt står till hennes förfogande i hennes omvärld är idag så stor att varje individ måste framstå som okunnig, illa orienterad, ytlig. Det var lättare att vara allmänbildad när världslitteraturen omfattade ett par hundra verk. Och vad värre är – det hjälper inte att man försöker täcka in så mycket som möjligt: den okunnigaste, sämst orienterade och ytligaste blir den som desperat söker skaffa sig den största överblicken. Kunnigast, säkrast i sin omvärldssyn, djupast blir den som söker substans, som söker finna en egen identitet, en plats i tillvaron som människa och medmänniska, inte som dirigent och övermänniska. En skola som vill hänga med i allt reduceras till sist till ingenting.

Jag tycker att det innerst är detta skoldebatten borde handla om. Och i det perspektivet kan jag se förklaringar till skolans svårigheter och till dess, det medges, påtagliga misslyckanden. Skolans olycka är att den ger upp sin integritet och anstränger sig att vara ett slags Mädchen-für-alles, anpassad till näringsliv och samhälle. Den förväntas – och åtar sig ivrigt – att utbilda unga människor så att de skall kunna konkurrera i en hård omvärld. Och som i alla tävlingar är det bara vinnaren som räknas, även om han – som i utförsåkningens världscuper – i realiteten inte presterar mer än tvåan och trean, strängt taget antagligen inte mer än den som kommer på femtonde plats: det är ju bara den elektroniska tidmätningen som gör det möjligt för oss att skilja prestationerna åt. En skola som så starkt fokuserar tävlandet och konkurrensen blir med nödvändighet en skola där den överväldigande majoriteten är förlorare. De barn som inträder i skolan riskerar att behöva lämna den som startklara tävlingshästar, men knappast som sociala och mogna varelser.

Kulturarvet skapar identitet

Skolan kan bara stärka sin ställning och hävda sin integritet om den ges också andra centrala uppgifter än de rent kunskapsmeddelande. Dit hör uppdraget att i djupare mening fostra. Denna fostran skall syfta till att hjälpa den unga människan att bli förtrogen både med det som kan sägas vara kulturens yttre värld och det som är dess inre: att finna en identitet som medmänniska, att kunna leva tillsammans med andra och kunna förverkliga sina livsmål. All djupare kunskap och bildning hör samman med gemenskap. Det är därför det som brukar kallas kulturarvet är så betydelsefullt. Vi brukar ofta ironisera över de svenska utlandsverksammas bristande kännedom om kulturer i de länder till vilka de kommer, men frågan är om det inte är viktigare att de är väl förtrogna med sin bakgrund, sitt Sverige, än att de kan visa upp en ytkunskap om länder till vilka de kommer. Fransmän som talar om Frankrike är oftare intressantare än amerikaner som uttalar sig om Sverige.

Det gemensamma kulturarvet är den kanske viktigaste identitetsskaparen av alla. Och det förändras oupphörligt. I dagens svenska kulturarv finns flera utomskandinaviska element än någonsin tidigare. Men hela tiden kan vi känna igen oss i det. Det som kallas identitetskänsla är i regel just känslan av trygghet hos den som ingår i en grupp. Det är i gruppen, kollektivet som individen hämtar sin trygghet. Trygg är bara den som förmår identifiera sig – tillsammans med och med hjälp av andra, inte den som får nöja sig med att identifieras av andra. Han som sliter av sig alla kläder och störtar runt i Täby centrum blir omedelbart identifierad – men någon identitet vinner han inte. Exhibitionisten torde vara den mest identitetslöse av alla.

Kunskap och fostran

Kunskap är – så vill jag definiera begreppet – bearbetad tanke. Fakta, händelser, iakttagelser, värderingar är exempel på vad som ingår i en gemensam kunskapsbas, men först i det ögonblick någon tar in dessa i sitt huvud och bearbetar dem uppstår kunskapen. Och för att denna bearbetade tanke skall kunna göras fruktbar också för andra, krävs att den som vunnit kunskap är beredd att dela med sig till andra och inser att det hos andra finns kunskaper värda att söka få del av. Ett verkligt kunskapssamhälle måste fördenskull vara öppet och jämlikt, i egentlig mening demokratiskt.

Skolans fostrande uppgift har aldrig varit oomstridd. När jag utsågs till skolminister 1982 angreps mitt parti, det socialdemokratiska, och jag själv av en del av våra meningsmotståndare för vår uppfattning att skolan skulle fostra. Skolans uppgift var att meddela kunskaper och färdigheter, punkt, slut, så löd budskapet. Fostran var något som hemmet hade att svara för. Det fanns till och med en särskild rörelse, kunskapsrörelsen kallades den, med många berömda lärda i ledningen, som med emfas framförde detta budskap. Någon entydigt partipolitisk skiljefråga var inte kunskapsfrågan. Så stod båda mina borgerliga företrädare, Britt Mogård och Ulla Tillander, för en konsekvent syn på skolans fostrande roll medan de jag vill kalla fostransfruktare kunde påträffas också i vänsterleden.

Den allra besvärligaste frågan gällde då som nu den som vette åt etik och moral. Kan en skola fostra till oegennytta om egennyttan ses som den viktigaste drivkraften för framgång i samhället? Tillämpar man tio Guds bud därför att man lärt sig rabbla dem? Kan man överhuvudtaget upprätthålla några som helst etiska normer i ett samhälle där alla tidsperspektiv är korta? Är inte i själva verket en av förklaringarna till den totala upplösningen i det forna Sovjetunionen att det för ett folkflertal som desperat söker befria sig från sitt förflutna inte finns någon framtid? Etik kräver både historia och morgondag. Och det krävs att människorna känner sambandet med andras morgondag, sina barns och sina medmänniskors. Det är inte ointressant att notera likheterna mellan vårt eget sekelskifte och det förra. Då hade efter den euforiska framstegsoptimismens år som kulminerade kring Parisutställningen 1889 ett djupt missmod gripit omkring sig. Människorna flydde in i sig själva, in i ockultism och svartkonst. I vårt eget land mötte emellertid denna misströstan moteld. De unga folkrörelserna, frikyrka, nykterhetsrörelse och arbetarrörelse, erbjöd ett långsiktigt perspektiv, de väckte människors längtan efter ett annat och bättre liv. Man kan också beskriva detta bättre liv som ett liv som präglades mera av etiska förhållningssätt än av personlig karriär. I detta stycke var också en arbetarrörelse som ofta och felaktigt beskyllts för materialism i själva verket idealistisk: det var det arbetande folkets lycka snarare än dess rikedom som var målet.

Etik – en frigörande kraft

I kortsiktighetens samhälle har människan närmare till saknad än till längtan. Och saknaden är en destruktiv och förgörande kraft för människan – den är förknippad med sorg och får henne att krympa, att gömma sig. Längtan däremot är en av de mest produktiva krafterna. Längtans budskap till människan är Kom, medan saknadens tilltal är Glöm. Som icke-troende ser jag just häri en av kristendomens starkaste krafter – när Jesus i Bergspredikan beskriver ett möjligt och eftersträvansvärt liv, väcker han människornas längtan och förmår dem att sätta i gång rörelsen mot ett mål som gäller lika för alla, att förmå den enskilda människan att utifrån en med andra gemensam värdegrund ta ett ansvar för mer än det egna livet och för nuet.

Etisk fostran handlar ytterst om detta – att sätta igång en rörelse bort från den avskilda privata sfären ut mot en frihet vars karakteristikum är frigörelse snarare än skyddat revir. En skola som vill vara en skola för människor, inte för tävlingshästar måste fördenskull ha ett etiskt perspektiv och ges rätt att fostra. För att skolan skall klara denna uppgift krävs lärare som må ha sin trygghet i en ämnesbas men som ser sin roll större än den att vara tränare och instruktör. Tid för samtal med eleverna utanför undervisningstimmarna behövs och jag tror att en sådan tid till förfogande skulle vara värd att uppnå också på bekostnad av en och annan konferenstimme. Eleverna å sin sida måste lära sig att se läraren som den gode lagledaren och sig själva som delar av en gemenskap för vilken de också bär ansvar. Det omgivande samhället måste slutligen hysa respekt för denna skolans fostrande uppgift och det största hindret härvidlag tror jag dessvärre är föräldrarna, kanske allra mest de framgångsrika föräldrar som på många sätt är mönsterbildande i samhället. Så länge de högljutt kräver en skola som deras barn snabbt kan passera igenom för att få kompetens för nästa högre nivå och inte ser ett värde i att deras barn utvecklas som sociala varelser kommer varje skola att riskera att misslyckas som fostrare. Det paradoxala är att den i regel då inte heller lyckas särskilt bra som kunskapsgivare.