Ordet katolsk – mer än ett översättningsproblem

Den evangeliske teologen Karl Barth har en gång sagt: ”Endera är kyrkan katolsk eller också är hon inte kyrka.” Detta påstående hur oemotsägligt det än kan låta är ändå något förvirrande. Vad betyder ordet ”katolsk” egentligen? Karl Barth kan väl knappast ha använt begreppet i konfessionell bemärkelse. Villrådigheten visar ett grundläggande problem: den exakta definitionen av begreppet katolsk vållar svårigheter. Hur skall man översätta det? Betyder det detsamma som det latinska ”universell” eller kan det bäst återges med ”allmän”, som man ansåg efter reformationen eller är ”kristen” rätt och slätt bättre? Eller har det från det grekiska ordet katholikós avledda adjektivet katolsk ett innehåll som inte låter sig uttömmas i en översättning och därför trots alla skarpsinniga försök mår bäst av att bibehållas?

Ett ord med historia

Begreppet katolsk har sedan det först användes av Ignatios av Antiokia på andra århundradet via den berömda definitionen av Vinzez av Lérin på 400-talet ända till reformationstiden genomgått en omväxlande historia. Fram till mitten av tredje århundradet stod den kvalitativa betydelsen i förgrunden. Det beskrev i positiv bemärkelse fullheten och fullkomligheten både i den lokala och i den universella kyrkan. Genom motsättningar med diverse heretiker kom det alltmer att få en avgränsande och kvantitativ betydelse. ”Katolsk” blev synonymt med ”rättroende” och ”enda” eller en beteckning på skillnad gentemot de trosgemenskaper som i heretiska grupperingar inte bevarade den fulla sanningen och traditionen, men det hade också en geografisk betydelse. Till dessa olika tolkningar av begreppet ”katolsk” kommer under reformationstiden en ny betydelse där ordet också får en apologetisk dimension.

Katolsk är den sanna kyrkan och det är påvens kyrka. Denna kyrka är världsvid, medan de reformatioriska gemenskaperna bara är partikulärt utbredda sekter. Därifrån är det bara ett litet steg till ett konfessionellt begrepp. ”Katolsk” kom att bli den exklusiva egna beskrivningen av den kyrka som bevarat enheten med biskopen av Rom. Av den katolska kyrkan blev den romersk-katolska kyrkan. När man läser trosbekännelsen framgår emellertid att den utbredda uppfattningen att ”katolsk” inte skulle vara mer än en konfessionsbeteckning bygger på en missuppfattning. Där står nämligen begreppet katolicitet tillsammans med enhet, helighet och apostolicitet som egenskaper som kyrkan har. Då dessa attribut uttrycks som bindande för kyrkans karaktär, innebär detta att kyrkan i sig själv uppenbarligen också är katolsk. Därmed är vi tillbaka till vår ansatspunkt och de citerade orden från Karl Barth: ”Kyrkan är katolsk eller också är hon inte kyrka.” Om det står klart att begreppet ”katolsk” står för ett väsentligt drag i kyrkans karaktär måste vi ta ställning till vad detta begrepp står för och vilka konsekvenser det har för kyrkan idag samt hur vi skall tolka det teologiskt och praktiskt.

En teologi för katolicitet

I trosbekännelsen är katolsk ett attribut till kyrka. Ur teologisk synpunkt är det därför befogat att fråga vad som menas med kyrka. Mottot blir då: ”Säg mig vilken kyrkobild du har så skall jag säga dig vad du menar med katolicitet.” Kyrkobilden hör nära samman med världsbilden i stort. Den som i grunden värderar verkligheten utanför kyrkan positivt har förmodligen en annan kyrkobild än den som i stället ser verkligheten negativt och skeptiskt. Därför kan man förmoda att en förändring av kyrkobilden medför en förändring av världsbilden, vilket i sin tur leder till en förändrad uppfattning av katoliciteten. Försöket att utveckla en teologi för katoliciteten måste därför börja i begreppet kyrka och det måste också beakta en möjlig förändring av bilden både av världen och av kyrkan.

Just det faktum att attributet katolsk står i trosbekännelsen är en viktig fingervisning. Att kyrkan är katolsk är inte helt enkelt ett faktum som vilket som helst som man erfar. Att kyrkan är katolsk är mer än ett enkelt fastställande av att kyrkan är universell, det vill säga att den är utbredd över hela jorden eller att den visat sig kulturellt kunna prägla hela jordkretsen. Trosbekännelsens uppräkning: helig, katolsk och apostolisk tydliggör att dessa atribut är något som den heliga Anden verkar. Det är inte någon egen prestation av trosgemenskapen utan Guds gåva. Härmed visar det sig att meningen: ”Kyrkan är katolsk” är en trossats som betonar att det är nödvändigt med en teologi om katoliciteten.

Katolicitet och pluralitet

Många gånger har den katolska kyrkan framställts som ett fallfärdigt hus. Ett huvudsymptom på katolicismens kris sägs vara att det bland katolikerna kan iakttas en pluralitet i teologiska, religiösa och samhällspolitiska frågor. Pluralitet och katolicitet framställs som motsatser ja, pluralitet ifrågasätter rent av katoliciteten. Katoliciteten däremot skulle betyda att enheten uppenbart uppfattas som enhetlighet, som ett uniformt tänkande och uniforma åskikter.

Detta är inte fallet. Kyrkans kris är en del av ett fenomen som gäller hela samhället. Det gäller oavsett om man beskriver detta fenomen som postmodernt eller konstaterar att det rör sig om ett paradigmskifte, oavsett om man daterar denna tendens till tiden efter andra världskriget eller om man betecknar den som en produkt av det tjugonde århundradet – obestridligt är det att det rör sig om en revolution vars slut vi ännu inte kan skönja och inte heller kalkylera över.

Ända fram till början av denna revolution karaktäriserades världsscenen av en stor enhetlighet både i kyrkan och i samhället. Samhället var tveklöst präglat av eurocentrism. Kulturen var i stor utsträckning uniform. Det fanns förbindande etiska värden vars giltighet inte ifrågasattes. Kosmos var ett omfattande ordningssammanhang där allt och var och en hade sin givna plats. Garanten för denna ordning var Gud själv. Dess högsta princip var enhet. Liksom det fanns en högsta ledning för staten, en kung eller en kejsare, fanns det naturligtvis bara en stat. Och lika självklart fanns det bara en religion med ett gemensamt överhuvud, nämligen biskopen av Rom. Den som var mot den enda kyrkan var också mot staten. Om inte annat blev den som ådrog sig kyrkans bannlysning dömd av staten.

Denna sköna värld försågs visserligen om inte förr så i och med reformationen med förfärliga revor men ingen ifrågasatte på allvar den gamla ordningen. Den religiösa enhetligheten tillät fortfarande bara en enda religion: Cuius regio, eius religio (den som regerar bestämmer religionen) var formeln som gick tillbaka på religionsfreden i Augsburg år 1555. Övertygelsen att enheten skulle gälla som den högsta principen för ordningen och att denna skulle uppfattas som en relativt obruten enhetlighet stod sig in på 1900-talet. Kyrkan hade i denna världsåskådning en tvåfaldig funktion: å ena sidan bidrog hon till dess konsolidering och å andra sidan var hon dess spegelbild. På basis av en på enhets-tanken utvecklade man en vertikal syn på kyrkan. Allra högst upp i himmelskt avseende stod den kosmiske Kristus som på jorden företräddes av påven. Kyrkan var konstruerad som en pyramid. Påven fanns i toppen och kyrkfolket utgjorde basen, på ett trappsteg däremellan fanns präster och biskopar. Kommunikationen var envägs uppifrån och ner. Kyrkoledningen som i tilltagande grad identifierades med påven undervisade, teologin förklarade, de övriga lyssnade.

Hand i hand härmed förekom en ibland öppnare ibland latentare dualism mellan kyrkan och världen respektive mellan kyrkan och samhället. Denna dualism hade sin grund i en naturlig konkurrens mellan de båda hierarkierna som på medeltiden representerades av kjesaren och påven men dessutom innehöll den en god portion ”augustinsk” världspessimism från kyrkans sida. Kyrkan lierade sig mycket nära med världen genom att tron respektive trons form identifierades med en europeisk livsform. Mot denna bakgrund utvecklades en bestämd uppfattning av begreppet ”katolsk”. Försöket att återge det grekiska katho-likós med det latinska universalis visade sig nu adekvat. Universalis betyder egentligen vertere ad respektive in unum. Alltså, så härledde man, är kyrkan katolsk när hela världen är romersk, latinsk, europeisk i rit, teologi och språk. Att vara katolsk betyder vertere omnia ad unum, som betyder att åstadkomma en enhet och enhetlighet av mångfalden.

Naturligtvis såg man att det förekom olika livsmönster och kulturformer i kyrkan; och å ena sidan var man till sist tvungen att införliva detta faktum med kyrkligt tänkande och handlande, men å andra sidan visste man på råd genom att skilja mellan legitim och illegitim mångfald. Mångfalden som i regel var illegitim gav sig av sig själv. Förändring hotande enheten och var därmed okatolsk. Oföränderligheten och orörligheten framstod som ovillkorliga förutsättningar för att bevara enheten i kyrkan och därmed katoliciteten. Samtidigt pågick i den moderna världen en förändring i en rasande fart vilket registerades av kyrkan med en avvärjade gest. Detta ledde till en klyfta mellan kyrkan och den samtida kulturen som nådde kulmen i vårt århundrade. Denna klyfta mellan den moderna världen och kyrkan försökte And-ra vatikankonciliet överbrygga. I den kamp som krävdes för att på bästa möjliga sätt kunna förkunna tron i världen av idag implicerades med nödvändighet att man ställde sig inför denna världens realiteter och lät sig konfronteras med dem. Konciliefäderna insåg att deras ansträngning skulle kunna bli framgångsrik bara om de var beredda på att inte värdera dessa realiteter negativt utan också uppfatta dem som en utmaning för den egna självbilden och den egna förkunnelsen. De var medvetna om att mångfalden i den samhälleliga och religiösa kontexten, och att existensen av olika kristna konfessionella präglingar och icke-kristna religioner helt enkelt var ett faktum som krävde teologisk bearbetning och integration i den kyrkliga tron och därmed under vissa omständigheter också kunde kräva förändring av kyrkans positioner.

Katolicitet och förändring tycktes inte längre vara oförenliga motsatser. Andra vatikankonciliet betonade snarare samhället föränderlighet och underströk att det mycket väl kunde finnas en korrespondens mellan de positiva sidorna av denna förändring och det kristna budskapet som kyrkan måste införliva om den skulle fullgöra sitt uppdrag. Bakom detta förändrade tänkande står i själva verket en förändrad uppfattning av kyrkan. Ur detta för konciliet centrala tänkande låter sig i två skilda aspekter på en teologi om katoliciteten tydligt skönjas.

Katolicitet och treenighet

Efter det att konciliet i den dogmatiska konstitutionen om kyrkan analyserat kyrkans mysterium slår det fast: ”Så visar sig hela kyrkan som det i Fadern och Sonen och den heliga Anden förenade folket.” I denna karaktäristik som hämtats ur den patristiska traditionen kallas treeningheten för kyrkans norm och måttstock. Trefaldigheten är enligt den kristna läran Guds fullkomliga enhet i en fulländad åtskillnad mellan personerna. Denna i varandra grundade enhet och åtskillnad är inte möjlig att upplösa. Treenighetens mysterium kan bara bevaras om den förblivande förbindelsen i enheten fasthålls.

Om den så uppfattade treenigheten är norm för kyrkan, måste det betyda: även kyrkans karaktäristikum består i en från varandra icke upplösbar enhet och en åtskillnad. För kyrkan är varje fulländad gemenskap och varje fulländat livsutbyte väsensbestämmande, på så sätt som communio (gemenskap) och communicatio (förbindelse) bestämmer Treeninghetens liv. Kyrkans karaktär förverkligas inte i enhetlighet utan just i spänningen och den levande förmedlingen mellan enhet och åtskillnad mellan enhet och mångfald. I just denna spänning består enligt Andra vatikankonciliets ord även kyrkans katolicitet som låter sig definieras som ”försonad åtskillnad”. Den fulla katoliciteten förverkligas där olika lokal- och delkyrkor bidrar med sina olika nådegåvor, med sina olika värden och sina olika kulturella präglingar i ett levande utbyte i ett enda gudsfolk. Detta gudsfolk är sammansatt av olika lemmar och har fått olika ämbeten, stånd och livsformer sig tilldelat, men det bildar en enhet i sin mångfald.

Mångfald och olikhet som bildar en enhet hör alltså på ett väsentligt sätt till kyrkans fulla katolicitet. Denna syn på katoliciteten härstammar från skapelseteologin. Skapelsen är utan tvekan en eftersom det inte finns något som inte har sin sista och yttersta grund i den treenige Guden. Men lika otvivelaktigt står det fast att skapelsens form inte är uniformitet utan mångfald. Världen kommer till uttryck i oändligt många fasetter och i oändligt många ännu idag inte färdigskapade utvecklingsbara möjligheter, det som Romarbrevet kallar Guds ”osynliga verklighet”. Med fog och rätt kan man tala om en skapelsens katolicitet.

Mångfalden och olikheten i skapelsen kan inte bara att betraktas som värdefull i förhållande till helheten analogt med att de många penseldragen i en bild får sin mening i framställningen som helhet. När Gud älskar skapelsen så älskar han den inte bara som helhet utan också var och en av dess individer. Det enskilda har ett värde i sig och Gud respekterar individens personliga frihet. Därmed står det klart att hela skapelsen har ett egenvärde inför Gud och att det mellan den nya tidens principer och de grunddata som ligger i den kristna skapelseläran inte finns en förnekande skillnad utan en korrespondes.

I detta resonemang finns grunddragen i en teologi för katoliciteten. Med fördel låter den sig förlängas såväl i ett kristologiskt som ett pneumatologiskt perspektiv. Den utlovar också konkreta svar på frågor om hur kyrkan skall förverkliga sin katolicitet här och nu, till det inre och till det yttre. Att vara katolsk kyrka betyder att på ett synligt sätt vara en i mångfalden. Det vill säga: kyrkan måste ses och erfaras som en eftersom mångfalden annars blir godtycke och kaos. Å andra sidan måste mångfalden också förbli en verklig mångfald och enheten får inte erhålla ett sådant företräde att en faktisk mångfald och olikhet blir omöjlig. Bådadera skulle strida mot kyrkans katolicitet.

Katoliciteten i praktiken

Det finns ett legitimt egenvärde i lokalkyrkans förhållande till sden universella kyrkan ty – så understryker katolska kyrkans nya katekes från 1992 – är inte bara den universella kyrkan katolsk utan det är också varje delkyrka. Som belägg anförs en viktig utsaga från Andra vatikankonciliet: ”I delkyrkorna och av dem består den universella kyrkan.” Därmed får de lokala kyrkorna samma rang som den universella kyrkan. Liksom den universella kyrkan är också lokalkyrkorna i full mening kyrka och i full menig katolska – allt bara under förutsättning att de står i en ömsesidig förbindelse med varandra vilket gör dem till sanna communio ecclesiarum det vill säga en äkta gemenskap av kyrkor.

Den universella kyrkan är inte bara är ett organisatoriskt tak för lokalkyrkorna och lokalkyrkorna är inte förvaltningsdistrikt i ett världsvitt superstift. Det ömsesidiga uppgåendet i varandra ur båda aspekter utgör katoliciteten i kyrkan. Den universella kyrkan förverkligar sig som kyrka där mångfalden av lokalkyrkor får sin legitima plats. Omvänt är de enskilda kyrkorna i full bemärkelse kyrkor där de med sin legitima självständighet omfattar en synlig enhet.

Förbindelsen mellan lokal- respektive partikulärkyrkor och den universella kyrkan bestäms av en ömsesidig tillgivenhet och en ömsesidig korrigering. Konciliet har betonat att biskopen av Rom är den synliga principen för enheten i mångfalden i den universella kyrkan och den enskilde biskopen är den synbara principen för enheten i sin lokalkyrka. Genom att betona kollegialiteten har konciliet samtidigt förebyggt missförståndet att biskoparna i hela världen skulle vara vikarier för påven, vilket borgar för katoliciteten.

Rom får alltså inte knyta enhetsbanden så hårt att lokalkyrkorna kvävs av kärlek och lokalkyrkorna får inte betona sin självständighet så starkt att enhetsbanden brister. Illegitim och i motsatsställning till katoliciteten är en självständighet som allvarligt hotar enheten, men även en centralism som sätter självständigheten ur spel. Lokalkyrkorna måste bevara enheten men Rom måste tillåta självständighet. Den broderliga protesten från lokalkyrkorna mot åtgärder som förhindrar självständigheten får därför inte diskrediteras som olydnad utan värderas som en tjänst till förmån för kyrkans katolicitet.

Dialogberedskap

Det som gäller för förhållandet mellan den universella och de lokala kyrkorna måste också i princip gälla för det innomkyrkliga livet. Det faktum att finns en åsiktspluralism när det gäller vissa frågor inom kyrkan hotar inte katoliciteten och katolicismen. Till en fara blir denna pluralism först när de leder till öppen osämja, till en oenighet som är så djupgående att ingen grundkonsensus mer kan märkas. Då har läroämbetet rätt och plikt att ingripa korrigerande. Dessa ingripanden är nödvändiga för själva katoliciteten. Läroämbetet måste bevara enheten men klokt nog bara i yttersta nödfall gripa till definitoriska och disciplinära åtgärder, det vill säga endast då alla försök att lösa stridigheterna i ett systerligt samtal slutgiltigt måste betraktas som omöjliga och endast då det rör en fråga som verkligen på ett grundläggande sätt gäller tron.

För att uppnå samstämmighet i katolicitetens anda ställs alltid höga krav på båda sidor: det krävs ett lyssnande från båda sidor som är självkritiskt och i vilket man är medveten om ansvaret för helheten; liksom

också att man förklarar och i tillämpliga fall även korrigerar den egna positionen. Katolicitet kräver med ett ord dialogberedskap.

Men katoliciteten kräver inte bara en inomkyrklig dialog utan den måste också förverkligas i en principiell öppenhet för den moderna världen. Katoliciteten måste innefatta både beredskap och förmåga att förstå den korrespondens som finns mellan kyrkan och världen och att intergrera den i den egna kyrkliga mångfalden, givetvis utan att bortse från de skillnader som finns och än mindre ljuga. Det faktum att katolicitet är enhet i mångfalden och endast kan förverkligas i ett levande utbyte och i en ömsesidig förbindelse har således inte bara inomkyrklig betydelse. Som en väsentlig aspekt på förverkligandet av katoliciteten utåt kan den kristna ekumeniken nämnas. Varje ”försonad skillnad” som bildar kärnan i katoliciteten blir i enlighet med andra Varikankonciliets ekumenikdekret förkunnat som program för den ekumeniska teologin och mål för det ekumeniska samtalet. Även här måste man emellertid fråga sig vilka skillnader som går att försona och vilka som inte går, respektive hur stora skillnader som enheten kan uthärda.

Att förverkliga katoliciteten kräver därför inte minst mod. Det krävs mod att förlita sig på den egna förmågan och att skilja mellan det som blott är försumbar skillnad och sådant som är skadligt för enheten. Det krävs också mod för att vara öppen och tolerant gentemot världen. Katolicitet behöver också mod när det är nödvändigt att anmärka på det som strider mot enheten och försvara centrala trossanningar. Katolicitet kräver mod till vittnesbörd – vittnesbörd i världen och i samhället. Därför står det klart att all ghettomentalitet är oförenlig med kyrkans katolicitet. Tidsandan med sitt dåliga rykte innehåller också Guds tilltal i tiden. Att lyssna till sin samtid är att vara lyhörd för detta tilltal även ja, just när följden blir att man får lämna de positioner som man tycker mest om.

En uppriktig ansträngning att bevara den fulla katoliciteten utesluter från början en fundamentalistisk inställning. En ”katolsk fundamentalism” är i sig en motsägelse. Det betyder ingalunda att man inte skulle företräda en klar och entydig position eller påtala felutvecklingar i den moderna kulturen. Likgiltighet är lika okatolsk som fundamentalism. Bara när det klart framgår vad som är det centrala i den kristna tron kan kyrkan fullgöra sitt uppdrag att bevara enheten och att förkunna den enda tron. Inom denna ram har kyrkan inte bara rätt utan även plikt att vaksamt och kritiskt betrakta den moderna kulturen och om så är nödvändigt verka för förändringar. Hon måste alltid vara medveten om att hon är en kyrka i ett pluralistiskt samhälle. Hon skall inte beklaga detta faktum som ett gissel utan så långt som möjligt i korrespondes med pluraliteten i skapelsen omfatta pluralismen som ett uppdrag givet i och med katoliciteten.

Det levande medvetandet att kyrkan och den moderna världen inte är några motsatser är själva förutsättningen för att kyrkan skall kunna skaffa gehör för sin syn på och sina ambitioner i samhällsfrågor. Om kyrkan vill höras måste hon i grunden blir accepterad och tagen på allvar som en respekterad instans. Men det är inte längre fallet, när kyrkliga förmaningar i samhället avvisas med anmärkningar som: ”Kyrkan är alltid mot allt. Hon är världsfrånvänd och främmande för livet.” Denna inställning kan kyrkan bara bekämpa effektivt genom att hon bevisar respektive förvärvar en sådan kompetens. Detta låter sig i sin tur bara göras genom utbyte och dialog.

Översättning och bearbetning Anna Maria Hodacs