Kärlekens paradigmskifte

Vem har inte suttit en varm sommardag och ryckt tunna, vita kronblad från en baldersbrå mumlande ”älskar, älskar inte” för sig själv? Eller samlat sju sorters blommor att lägga under huvudkudden på midsommarnatten? Kärlekens riter är välbekanta och varje tonåring har någon gång begått dem. Men har synen på kärleken alltid varit densamma? Är kärleken mellan man och kvinna den konstant vi räknar med?

Att så inte är fallet är den kulturhistoriska forskningen tämligen övertygad om. Inte minst har åsikterna om kärlekens plats och karaktär inom äktenskapet varierat starkt. Resonemangspartiet ansågs en gång vara den säkraste vägen till ett kärleksfullt samliv mellan makar. Samhällsställning och ekonomiska frågor reglerade och satte gränser för kärleken. Länge accepterades detta som tingens naturliga ordning. Den kärleksuppfattning vi tar för given föddes först under upplysningstiden för att sedan växa sig stark under romantiken. Men övergången från en dominerande uppfattning till en annan kunde skapa både förvirring och tragedier.

”Unga kvinnors möten med de nya kärlekskraven 1750–1830” har etnologen Eva Lis Bjurman behandlat i boken Catrines intressanta blekhet, som utkom på Symposions förlag 1998. Att någon intresserat sig för ett så spännande ämne förvånar knappast någon. Vad som däremot kan få ett och annat ögonbryn att höjas är att denna fascinerande bok också utgör en akademisk avhandling! Universitetens forskning är minsann inte alltid lika trist som flertalet tror. Böcker och avhandlingar, säger man det förra fylls många av förtjusning och lustfyllda känslors, säger man det senare ser minst lika många framför sig en dammig, tråkig och tjock volym med snåriga tankegångar, litet typsnitt och täta rader. De senaste årens utgivning har visat hur ihåliga våra fördomar kan vara i synnerhet när det gäller humanistiska texter. Flera doktorsavhandlingar inom humaniora har de senaste åren utkommit på vanliga förlag och utan att avslöja sin härkomst samsas de idag fredligt med andra böcker i bok-hand-larnas hyllor. Just den här boken är så pass välskriven och roande att den råkat ut för något som måste ingett författaren med något blandade känslor – den nominerades nämligen till fjolårets Augustpris i klassen för populär-vetenskap! En tveksam komplimang i den akademiska världen och ett lysande beröm bland vanligt folk.

Innanför dess pärmar möter man en rad gripande människoöden, unga kvinnor drabbade inte bara av passionen utan i lika mån av omgivningens skiftande reaktioner och ställningstaganden till tidens stora nyhet på samlevnadsområdet – kärleksäktenskapet. Den Catrine som titeln talar om tycks ha hört till de tidiga offren. Det var en ung köpenhamnska som förälskade sig i en stilig fransman, som hon inte kunde få och hon vägrade då att gifta sig med någon annan, lämpligare. En samtida väninna och kusin, Sophie Thalbitzer, minns i sin dagbok på senare år hur Catrines intressanta blekhet var tecknet på det borttynande som blev den passionerade, romantiska kärlekens konsekvens. Det krossade hjärtat hade bara en utväg – döden. Själv accepterade Sophie om än med suckan en äldre kärleks-förstå-e-lse. Där förutsattes att om bara förhållandena var de rätta så föddes kärleken när äktenskapet väl var ett faktum. Till dem hörde parternas samhällsklass, förmögenhet, bildningsnivå m.m. –var jämförbarheten hög blev paret lyckligt. Det var föräldrar, äldre släktingar eller förmyndare som bäst avgjorde frågan om vem man borde gifta sig med – inte kontrahenterna.

Författaren har lokaliserat en rad dagböcker och brevsamlingar från unga kvinnor i olika länder och har där studerat deras reaktioner inför den nyhet som kärleksäktenskapet utgjorde. Där återfinns både kända och okända namn. Till de förra hör den tyske poeten och skönlitteräre romantikern Johann Wolfang Goethes syster Cornelia, vår egen diktare Erik Gustaf Geijers blivande hustru Anna Lisa Lilljebjörn och den upsaliensiska kulturgestalten Malla Silfverstolpe. Flertalet är dock okända, som den nyss nämnda Sophie och de övriga. De kommer ur olika sociala förhållanden, från aristokrati till fattig medelklass. Trots det visar det sig att personligheten betyder mycket för det slutgiltiga valet om hur man skall ställa sig till den nya situationen.

Det som komplicerade situationen för dessa flickor var de motstridiga signaler som omgivningen sände ut. I äldre tid räckte det med att den blivande maken/makans samhällsställning var den rätta, nu tillkom ett nytt villkor: förälskelsen. Att förena kravet på förståndiga överväganden med kravet på kärlek redan före äkten-skapets ingående kunde komplicera tillvaron åtskilligt för flickorna. I synnerhet som omgivningen förväntade sig ett passivt, dämpat beteende hos dygdiga kvinnor gentemot det motsatta könet. Hur förälskar man sig om man aldrig får tala med män annat än om de mest triviala saker och bara i större sällskap?

För flickornas familjer uppstod ett behov av att uppfostra dem så att de personligen kunde attrahera en man, tidigare räckte det med att det fanns tillräckligt med hemgift. Nu skulle de lära sig nya teoretiska ämnen som franska, historia och välskrivning, det räckte inte längre med att kunna skriva och räkna. Sociala färdigheter som dans, instrumentalmusik (vanligen pianospel) och teckning skulle övas in, men det var viktigt att förbli amatör. Fram-förallt gällde det att inte överglänsa mannen, bara att utgöra bildat sällskap – en trevlig fond. Kvinnans roll som mannens medhjälpare dukar under för hennes roll som nöjesfaktor. Det blev viktigare att kunna roa männen, än att kunna laga mat och sköta hushållet effektivt. Modeller för hur man skulle uppträda fanns att tillgå i det nya skönlitterära mediet romanen, där Richardsons kvinnoskildringar, bland dem Clarissa, och Rosseaus Nouvelle Héloise slukas av både män och kvinnor. De används som vägvisare i det okända land som öppnat sig.

Flickskolor inrättas liksom pensionat där de unga kvinnorna lärs upp i det sociala spelet. Väl lanserade i sällskapslivet förväntas de visa upp sina inövade färdigheter och gentilt tävla med varandra. Nu var det inte föräldrarnas eller döttrarnas ägodelar som avgjorde attraktionskraften utan de själva genom sitt uppträdande och sitt utseende. Där det förr var mer viktigt med praktisk hushållskunskap, blir intellektuella och teoretiska kunskaper mer väsentliga för framgång på äktenskapsmarknaden. Författaren påpekar att detta också ledde till en oväntad sidoeffekt – flickorna förvärvade inte sällan starkare självkänsla och en tydlig identitet på kuppen. Samtidigt framgår av rådgivningsböcker att känslorna var delade i samhället. Ambivalensen var tydlig och vacklade mellan uppskattning av den äldre synen på kvinnan och den nya. Inte alla gillade de nya tongångarna, särskilt inte de föräldrar som fick finna sig i att deras auktoritet ifrågasattes.

Boken fängslar och roar, man skrattar, ler och rynkar ibland bekymrat på pannan åt Sophies, Cornelias, Metas, Beatas, Anna Lisas, Henriettas, Mallas, Emilies och Carolinas berättelser. De får ofta tala själva i citat. Författarens lärda kommentarer är insprängda här och var; de är jämnt fördelade så att den icke-akademiske läsaren lätt kan smälta dem och inte störs av dem. Den akademiske läsaren däremot irriteras av bristen på grundläggande definitioner och strukturerade resonemang, de tycks alltid komma något för sent. Ändå rekommenderas boken, för trots sina akademiska brister så utgör den nöjsam läsning.