Är kardinal Ratzinger ett problem för påven?

För dem som vet något om Vatikanens inre förhållanden utgör Gino Burresi en vattendelare i historien om sexuella övergrepp. Burresi var en karismatisk italiensk präst och grundare av Marias obefläckade hjärtas tjänare. Kort efter det att Benedictus XVI valts till påve råkade han i onåd, och det tydde på att en tid av letargi och smusslande hade nått sitt slut.

Burresi, som vid den tiden var 73 år, blev avstängd från sin verksamhet i maj 2005, exakt en månad efter valet av kardinal Joseph Ratzinger till kyrkans högsta position. Källor i Vatikanen var klara på att anklagelserna om Burresis sexuella övergrepp på seminarister på 1970- och 80-talen var den väsentliga anledningen till ingripandet mot honom.

När bilan föll några få månader senare över den mexikanske prästen Marcial Maciel Degollado, den välkände grundaren av Kristi legionärer, var budskapet otvetydigt. Rykten om sexuella övergrepp hade cirkulerat kring honom under nära ett årtionde. Kyrkans ledning hade bestämt sig för en ny policy.

När man blickar tillbaka upptäcker man att fallen Burresi och Maciel innebar en anmärkningsvärd metamorfos av Joseph Ratzinger när det gällde sexuella missbruk. Så sent som i november 2002, när krisen var som värst i USA, tycktes han bara vara en kardinal bland andra som förnekade den. Men som påve har Benedictus XVI blivit en annan. Han har ingripit mot romerska favoriter som förut betraktades som immuna, han har mött offer för sexuella övergrepp både i USA och i Australien [och nu senast på Malta, övers.anm.], han har infört en nolltolerans som tidigare sågs med förakt i Rom, och han har öppet bett om ursäkt för det elände som krisen har utlöst.

Under ett pontifikat som ibland har sargats av skandaler och intern förvirring har Benedictus behandling av de sexuella övergreppen ofta framhållits som en ljusglimt – här är åtminstone ett område där förväntningarna har infriats för de kardinaler som valde honom för att få någon som hade ett starkare grepp om rodret.

Denna bakgrund gör att de skandaler som nu uppslukar Europa har blivit särskilt explosiva. Man har satt påvens tidigare ämbetsutövning som ärkebiskop av München från maj 1977 till februari 1982 under mikroskop och hotar med att man ännu en gång ska få Benedictus att framstå som en del av problemet snarare än som dess lösning. Åtminstone ett fall handlar om en präst som anklagades för övergrepp och återinträdde i tjänst i München under Ratzingers tid, och som sedan gjorde sig skyldig till ytterligare brott. Generalvikarien på den tiden har tagit på sig ”fullt ansvar” och hävdar att Ratzinger inte var informerad, men det hände trots allt under hans ämbetstid. Det är möjligt att det kan finnas ytterligare sådana fall.

Frågan är nu om Ratzingers förflutna kan övertrumfa Benedictus nutid. Och vad är det som väger tyngst: är det Benedictus beredvillighet att utrota sexualförbrytare och att erkänna den skada som de lämnat efter sig, eller är det kyrkans oförmåga att utkräva ansvar av de biskopar som försummade att handla? Och återspeglas det kanske i påvens egna begränsningar i rollen som stiftsledare för 30 år sedan?

Det är alltså nödvändigt att på nytt granska Benedictus XVI:s hela förflutna när det gäller sexuella övergrepp under mer än tre årtionden av ledarskap inom den katolska kyrkan.

Åren i München

Innan Joseph Ratzinger utnämndes till ärkebiskop av München av påven Paulus VI i mars 1977 hade han varit professionell teolog, inte församlingspräst. Hans naturliga miljö var så att säga inte prästgården eller stiftskansliet utan fakultetsrummen vid de prestigefyllda universiteten i Bonn, Münster, Tübingen, och Regensburg. Ärkestiftet München och Freising är ett stort stift, ett av de största i världen när det gäller budget, personal och materiella resurser. Det omfattar nästan 800 församlingar, uppdelade i 40 dekanat. Att tjäna som ärkebiskop var Ratzingers första verkliga erfarenhet av administrativt arbete, och detta tycks inte ha varit hans första prioritet.

I början av 1979 ville den nyvalde Johannes Paulus II utnämna Ratzinger till prefekt för Kongregationen för katolsk undervisning i Rom. Ratzinger avböjde och sade att det var alltför snart efter hans tillträde i München, och Johannes Paulus gick med på att vänta, men han gjorde klart att han inte tänkte vänta för alltid. I en mening var Ratzingers perspektiv från den stunden mycket vidare än München.

Nästan från det ögonblick då Ratzinger blev ärkebiskop drogs han in i frågor som låg utanför ärkestiftet. När han blivit kardinal i juni 1977 deltog han i de båda konklaverna 1978 då Johannes Paulus I och Johannes Paulus II valdes. 1980 tjänstgjorde han som relator eller generalsekreterare vid den mycket omtvistade synoden för familjen. Bakom scenen anlitade Johannes Paulus Ratzingers hjälp för att understödja den nystartade Solidaritetsrörelsen i Polen och tog honom med sig vid sin första återkomst dit.

Denna bakgrund ger en viss trovärdighet åt påståenden att Ratzinger inte var personligt engagerad i ärenden rörande präster: administrativa frågor av olika slag hamnade inte på hans radarskärm. 1984, när den kontroversiella boken The Ratzinger Report utkom, publicerade en grupp präster i München ett protestbrev. Medan Ratzinger hade varit deras herde, sade de, hade de knappt haft någon kontakt eller dialog med honom. Om detta räcker för att fria Benedictus från följdverkningarna av beslut som har fattats i hans namn återstår att se.

I mitten av mars berättade Münchentidningen Süddeutsche Zeitung om en präst, nu identifierad som Peter Hullermann från stiftet Essen. Han var anklagad för sexuella övergrepp – bland annat hade han tvingat en elvaårig pojke till oralsex – och han hade skickats till München för terapi under 1980 med Ratzingers medgivande. Hullermann fick sedan en pastoral uppgift i ärkestiftet, uppenbarligen utan att Ratzinger visste om det. Han begick där andra sexualförbrytelser och dömdes för dessa 1986 – efter det att Ratzinger hade flyttat till Rom 1982. Hullermann dömdes till böter och till en tids övervakning. Trots detta fortsatte han att inneha olika tjänster i ärkestiftet men blev senare formellt suspenderad.

Ratzingers generalvikarie i München, Gerhard Gruber, tog på sig ”fullt ansvar” för återanställningen. Han anförde att det på den tiden fanns mer än 1 000 präster i ärkestiftet och att Ratzinger anförtrodde detta slags personalärenden åt underlydande.

Inte alla har förstås varit villiga att acceptera denna version av händelserna. ”Vi anser det ytterst svårt att tro att Ratzinger inte återanställde mannen eller visste något om återanställningen”, sade Barbara Blaine i Survivors Network of those Abused by Prisests, (nätverket för dem som blivit offer för prästers övergrepp), den ledande gruppen av detta slag i den katolska kyrkan.

Avslöjandet från Ratzingers år i München är en del av en växande kris i Tyskland med mer än 300 anklagelser om sexuella övergrepp inom olika institutioner som drivs av kyrkan. Ordföranden i tyska biskopskonferensen, ärkebiskop Robert Zollitsch, träffade Benedictus XVI den 12 mars för att diskutera krisen och har utlovat en fullständig undersökning.

Den tyska kollapsen kom samtidigt som Benedictus XVI utarbetade ett herdabrev till Irland angående en massiv kris på grund av sexuella övergrepp i det en gång ultrakatolska landet, och likaså när liknande skandaler började explodera i Holland, Schweiz och Österrike. Det påstås i Tyskland att reportrar och aktivister nu kammar igenom Ratzingers år i München med hetsig iver och letar efter andra fall då pedofila präster har lyckats slinka igenom nätet. Vatikanen har reagerat starkt mot försöken att binda Benedictus XVI till krisen genom att utgå från hans år i München och hävdar att dessa försök har ”misslyckats”.

Ratzinger som prefekt

Ratzinger utnämndes till prefekt för Troskongregationen i november 1981, något som gjorde honom till Vatikanens högste auktoritet i lärofrågor. Han hade inte något direkt ansvar för ärenden som inbegrep prästers sexuella överträdelser, något som brukade komma till Roms kännedom endast i de sällsynta fall då en stiftsbiskop önskade laicisera en präst utan hans medgivande – i sådana fall föll ärendet under en av Vatikanens kanoniska domstolar.

Ratzinger har alltid haft en upphöjd ämbetsteologi och inte mycket tålamod med präster som solkat ner sitt ämbete. Men under mer än två årtionden efter hans ankomst till Rom 1982 finns det inget tecken på att han bröt med den vanliga attityden inom Vatikanen på den tiden – även om präster ibland kunde bete sig klandervärt betraktades talet om en ”kris” bara som en produkt av medierna och rättsliga kampanjer för att skada kyrkan.

Dessutom var Ratzinger personligen an-svarig för ett uppmärksammat fall som enligt kritikerna bekräftade Vatikanens bristande vilja att ta itu med problemen: anklagelserna för sexuella övergrepp mot Marcial Maciel, grundaren av Kristi legionärer.

Anklagelserna att Maciel hade förgripit sig på medlemmar inom denna omtvistade orden hade cirkulerat under flera årtionden, men 1998 lade en grupp avhoppade medlemmar ärendet direkt i Ratzingers knä. De sände ett kanoniskt klagomål till Troskongregationen eftersom en av dess avdelningar behandlar vissa allvarliga brott mot den kanoniska lagen, inklusive missbruk av botsakramentet, och Maciel anklagades för att avlösa sina offer i biktstolen.

Klagomålet vilade intill slutet av 2001 då den ökande krisen i USA ställde nya krav på Vatikanen att ta itu med frågan om sexuella övergrepp över hela linjen. Ändå gjordes ingenting åt Maciel under de följande fyra åren – delvis, sade kritiker, därför att han var skyddad av inflytelserika gynnare, bland dem Johannes Paulus II själv.

Ratzingers attityd till krisen vid denna tid kan kanske bäst fångas i de kommentarer han gjorde den 30 november 2002 under ett besök i Murcia i Spanien, vid en konferens organiserad av det katolska S:t Antonius-universitetet. Under en frågestund efter anförandet frågade man Ratzinger: ”Under det senaste året har det varit svårt för katoliker med tanke på det utrymme som medierna har gett åt skandaler som tillskrivs präster. Det talas om en kampanj mot kyrkan. Vad menar ni?”

Ratzingers svar var följande: ”I kyrkan är prästerna också syndare. Men jag är personligen övertygad om att det ständiga talet om katolska prästers försyndelser, särskilt i USA, är en planerad kampanj, eftersom procenttalet av dessa brott av katolska präster inte är högre än i andra yrkeskategorier och kanske till och med lägre bland katolska präster. I USA är detta ständigt på tal, men mindre än en procent av prästerna är skyldiga till den sortens handlingar. Dess ständiga förekomst i medierna motsvarar inte en saklig information eller en faktisk statistisk objektivitet. Man kan därför dra slutsatsen att den är avsiktlig, manipulerad, att det här finns en önskan att misskreditera kyrkan.”

Ratzingers defensiva ton framstår som desto mer slående genom att hans kommentarer följde efter ett möte som hölls i april 2002 mellan officiella representanter för Vatikanen och amerikanska kardinaler och representanter för biskopskonferensen för att diskutera den aktuella krisen. Beträffande påståendet att ”mindre än en procent” bland prästerna var skyldiga stödde sig Ratzinger på en analys av Philip Jenkins som gjordes i mitten av 1990-talet om Chicagos ärkestift. De amerikanska biskoparnas egen studie kom till slutsatsen att anklagelser har riktats mot 4,3 procent av stiftsprästerna under de senaste 50 åren, och somliga kritiker anser att också det talet är underdimensionerat.

Vändpunkten

Fastän det inte uppmärksammades så myc-ket skedde det en attitydförändring hos Ratzinger. Den kom till uttryck i maj 2001 i samband med ett officiellt dokument från Johannes Paulus II med titeln Sacramentum sanctitatis tutela. Det räknas som ett motu proprio och överlämnade till Ratzingers kongregation för att den skulle ta juridiskt ansvar för vissa grova brott under den kanoniska lagen, bland dem sexuella övergrepp mot minderåriga. Den föreskrev också att biskoparna i hela världen skulle hänskjuta sina fall till Rom, och att kongregationen skulle besluta om ett lämpligt förfarande.

Efter detta motu proprio sände Ratzinger ett brev till världens biskopar om att anklagelser mot präster om sexuella övergrepp skulle hänskjutas till hans kongregation. Han krävde också diskretion, något som kritikerna typiskt nog betraktar som ett kodord för sekretess.

Vad som än kan sägas om brevet 2001 ledde det till en dramatisk förändring av Ratzingers attityd. Monsignor Charles Scicluna, en präst från Malta som fungerar som förste åklagare i Troskongregationen, sade nyligen i en intervju i den italienska katols-ka tidningen Avvenire att detta motu proprio utlöste en ”lavin” av akter till Rom. De flesta av dem kom in 2003 och 2004. Till slut, säger Scicluna, var det mer än 3 000 fall som behandlades av kongregationen.

Så vitt vi vet var Ratzinger pedantisk i att studera akterna. Han är med andra ord en av de få kyrkomän i världen som har läst dokumentationen om i stort sett varje katolsk präst som blivit trovärdigt anklagad för sexuella övergrepp. Som en följd av detta förvärvade han en större förtrogenhet med problematiken än någon annan kan göra anspråk på i den katolska kyrkan.

Påverkad av mötet med vad han senare skulle kalla ”smuts” i kyrkan tycks Ratzinger ha genomgått något av en ”omvändelseupplevelse” under 2003–2004. Från denna tid tycktes han och hans stab drivna av en nyomvänds iver att rensa upp i träsket.

Av de mer än 500 fall som Troskongregationen behandlade innan Ratzinger valdes till påve återsändes de flesta till den lokale biskopen som bemyndigades att omedelbart ingripa mot den anklagade prästen – ingen kanonisk rättegång, ingen långdragen process, utan ett snabbt avsked från prästerlig tjänst och ofta avsättning från prästämbetet. I ett mer begränsat antal fall begärde kongregationen en kanonisk rättegång och i några få förordnade kongregationen att prästen skulle återinsättas i tjänst.

Detta markerade en kraftig förändring av vad Vatikanens ämbetsmän, inklusive Ratzinger, tidigare hade ansett; att den anklagade prästen i nästan varje fall hade rätt till en kanonisk rättegång. Efter att ha gått igenom allt bevismaterial drog Ratzinger och Scicluna uppenbarligen den slutsatsen att bevisen i många fall var så överväldigande att det fordrades omedelbara åtgärder.

Klimatförändringen blev starkt kännbar för de berörda. I Vatikanens komplexa domstolsväsen blev Troskongregationen brohuvudet för ett aggressivt svar på krisen. Ratzinger och hans ställföreträdare tog ställning mot de övriga departementen som betraktade nolltoleransen som en överreaktion, för att inte tala om kyrkans sekellånga kanoniska tradition enligt vilken straffet antas motsvara brottet och där ett stort mått av frihet vanligen lämnas åt biskoparna och andra överordnade som utmäter straffet.

Ratzingers förvandling kan man också få en skymt av i ett samtal med kardinal Francis George i Chicago, som George beskrev i april 2005, kort efter konklaven som förde Benedictus XVI till påvestolen.

Två dagar innan konklaven öppnades mötte George Ratzinger på dennes kontor i Vatikanen för att diskutera de amerikanska normerna beträffande sexuella övergrepp, inklusive principen om nolltolerans (”ett övergrepp och du är ute”). Normerna hade under visst motstånd accepterats av Vatikanen och enbart för en femårsperiod. George sade att han ville ha en diskussion med Ratzinger om skälen för att göra normerna permanenta. Enligt George hade Ratzinger ”ett gott grepp om situationen”.

Fyrtioåtta timmar senare var Ratzinger den nye påven. Som brukligt var kardinalerna samlade i Sixtinska kapellet och gick en i taget fram till den nye påven för att lova honom sitt stöd och sin lydnad. När George kysste Benedictus hand sade denne till honom på engelska att han mindes samtalet mellan dem om normerna gällande sexuella överträdelser och att de skulle hålla sig till dem. Påvens första ord till en hög amerikansk prelat var med andra ord ett löfte om handling ifråga om krisen.

Ratzinger som påve

Medan Benedictus XVI:s första salva mot Burresi gav genljud i de inre kretsarna kom hans nästa drag, mot Maciel, att väcka uppmärksamhet också runtom i världen. I maj 2006 släppte NCR (National Catholic Reporter) nyheten att Benedictus hade avstängt Maciel från offentlig tjänst och gett honom anvisningen att han skulle leva ett liv i bön och bot. På grund av hans framskridna ålder kunde det inte hållas någon kanonisk rättegång, men domen tycktes inte desto mindre klar: skyldig.

Maciel avled i januari 2008, men avslöjanden om olika skandaler omkring honom fortsätter att dyka upp: han var far till utomäktenskapliga barn, och några av hans mest kända andliga skrifter är plagiat. Benedictus beslöt till sist om en apostolisk undersökning av legionärerna som nu sägs vara avslutad, även om det återstår att se, vilka åtgärder som påven kan tänkas vidta.

Med tanke på Maciels internationella profil och hans omtalade förmåga att skaffa sig inflytelserika vänner såg många Benedictus ingripande som ett positivt bevis på att en ny ordning hade kommit i den katolska kyrkan: den som är trovärdigt anklagad för sexuella övergrepp kan ingen makt i himlen eller på jorden skydda från att betala priset.

I en intervju har Scicluna nyligen avvisat anklagelser mot Benedictus XVI för att han skulle ha deltagit i mörkläggning av sexuella övergrepp, och betecknar dem som ”falska och skvalleraktiga”. Utan att nämna några namn prisade Scicluna Ratzingers ”mod att ta upp några ytterst svåra och känsliga fall sine acceptione personarum (utan hänsyn till personen)”. Syftningen på Maciel tycktes självklar, särskilt som Scicluna hade varit den som ledde utredningen om honom.

Benedictus hade slagit an en ny ton, och det var inte förvånansvärt att Biskopskongregationen år 2006 meddelade att en lätt modifierad version av de amerikanska normerna för sexuella överträdelser, inklusive nolltoleransprincipen, hade blivit permanent godkänd. De utgavs senare som ”särskild lag” i USA och gjordes bindande för alla amerikanska stift och eparkier (motsvarande stift i kyrkor med östlig rit).

Benedictus förvandling till en apostel för nolltolerans har också blivit tydlig i pressens diskussioner i både Irland och Tyskland. Nyhetsreportage anger att Vatikanen har understött de lokala biskoparnas strängare normer enligt amerikansk förebild. Det innebär ett anmärkningsvärt lyckokast med tanke på den tvekan som visades i Rom för ännu inte så länge sedan. Samma normer framhåller påvedömet nu som en global modell.

Ingenstans har Benedictus nya förhållningssätt till sexuella övergrepp varit klarare än under hans besök i USA 2008. Den viktiga frågan under besöket var om påven skulle engagera sig öppet i krisen eller försöka låta den passera obemärkt. De första signalerna tycktes inte lovande. Benedictus avböjde att besöka Boston, den nya krisens epicentrum, och han hade inte något sammanträffande med offren inplanerat under sin officiella resa. Från och med resans start stod det emellertid klart att Benedictus inte hade för avsikt att väja undan för frågan. ”Vi är djupt skamsna, och vi skall göra allt som är möjligt så att detta inte kan hända i framtiden”, sade påven i ett möte med reportrar ombord på det påvliga planet den 15 april som svar på en fråga från National Catholic Reporter.

Benedictus hävdade att ansträngningarna för att möta krisen måste ske på tre nivåer: den rättsliga och juridiska nivån, den pastorala nivån samt en handlingsplan för att säkerställa att framtidens präster är ”sunda”. Påven sade rakt på sak: ”Det är viktigare att ha goda präster än att ha många präster.” I sitt tal till de amerikanska biskoparna på kvällen den 16 april återkom han till temat. Påven ägnade fem hela stycken åt sexuella övergrepp mot barn och betecknade dem som ”ondska” och ”en synd”.

Den 17 april kom den mest dramatiska påvliga gesten och den största nyheten under hela besöket: det oannonserade mötet med fem offer för sexuella övergrepp. De flesta var från Bostonområdet, och de beledsagades av kardinal Sean O’Malley i Boston. Mötet ägde rum på Vatikanens ambassad i Washington och varade omkring en halvtimme. Tre av vittnena talade genom National Catholic Reporter och andra medier om denna erfarenhet och beskrev den som en rening.

”Jag tror att förändringar redan är på gång. Det finns definitivt så mycket hopp just nu”, sade Faith Johnston som våldtogs av en präst när hon var 15 och arbetade på lördagarna i en katolsk prästgård. Hon sade efter mötet att hon inte hade kunna tala om övergreppet i påvens närvaro, och att hon bara kunde skänka honom sina tårar.

Benedictus upprepade samma mönster under sitt besök i Australien under Världsungdomsdagen i juli 2008. Återigen hade han ett privat möte med offer och talade offentligt om krisen med anmärkningsvärt uppriktiga formuleringar. För första gången uttalade påven en direkt personlig ursäkt: ”Jag är djupt bedrövad över den smärta och det lidande som offren har fått utstå”, sade Benedictus och försäkrade dem att ”som deras herde delar jag deras lidande.”

När krisen bröt ut i Irland förra året tycktes ett nytt dokument från Vatikanen vara på sin plats. Påvliga uttalanden om sakens allvar publicerades snabbt, och ett toppmöte med irländska biskopar och högre ämbetsmän vid Vatikanen sammankallades i mitten av februari. På samma sätt gick det till i Tyskland. Ärkebiskop Zollitsch var i påvens arbetsrum och informerade honom om krisen mindre än en månad efter det att den först blev känd.

För var och en som minns det långsamma och defensiva svaret på den amerikanska situationen åtta år tidigare tycks förändringen i Rom närmast kopernikansk.

Två sammanflätade kriser

Det är här problemet ligger: relativt få personer vet om eller bryr sig om hur mycket Vatikanen eller påven har förändrats under de senaste åtta åren.

De sakkunniga hävdar att Benedictus XVI förtjänar uppskattning för att ha brutit ner tystnadens mur och visat att han inte kommer att ge någon sexualförbrytare skydd. För de flesta utomstående, den stora majoriteten av katoliker och i stort sett alla andra på jorden, tycks allt detta vara en självklarhet som skulle ha klarats av för längesedan. Från början har krisen bestått av två sammanflätade problem: de övergrepp som begåtts av somliga präster och den administrativa oförmågan hos biskopar som borde ha vetat bättre hur de skulle hantera problemet.

Allmänt sett har Benedictus ”omvändelse” framför allt märkts på den första nivån – det fasta beslutet att bestraffa pedofiler, att införa stränga regler för att möta kommande fall, att nå ut till offren och framföra en ursäkt för det lidande de har genomgått. Hittills har Benedictus inte antagit någon ny rutin för att utkräva ansvar av biskoparna. Bortsett från några få fall, som kardinal Bernard Law i Boston, har få biskopar blivit ombedda eller tillsagda att avgå.

Så länge som den katolska kyrkan har varseblivit prästernas problem men inte biskoparnas problem kommer många att anse att arbetet är halvgjort. Detta oavslutade ärende gör i sin tur avslöjandena i Tyskland så riskabla. Man kan rimligtvis hävda att Benedictus policy som påve är viktigare än vad som hände under hans ämbetstid i München för 30 år sedan. Om andra fall av sexuella övergrepp kommer i dagen kan också ärligt tänkande människor utan baktankar komma att fråga: kan Benedictus XVI med trovärdighet anklaga biskopar för att de inte kan hantera krisen om hans egen tid som stiftsledare inte var mycket bättre? Mycket av kyrkans kapacitet att utforma en strategi för att lösa krisen – och mycket av Benedictus eget arv – kan hänga på hans förmåga att ge ett övertygande svar på den frågan.

Översättning: Per Beskow

Artikeln är från mars månad och hämtad ur National Catholic Reporter.

htttp://ncronline.org.