Aram I på Sverigebesök

Hans helighet Aram I Keshishian, katholicos i armeniska ortodoxa kyrkan och sedan 1991 ordförande i centralkommittén för Kyrkornas världsråd, besökte Sverige den 1–4 oktober. Besöket skedde på inbjudan av ärkebiskop K G Hammar och biskop Jonas Jonsson i Strängnäs och följde ett innehållsrikt program med ett flertal möten med representanter för olika kristna samfund, däribland en träff med en ekumenisk samtalsgrupp i Eskilstuna, liksom en sammankomst med en grupp armeniska kristna som lever i Sverige. I anslutning till en vespergudstjänst i Strängnäs domkyrka höll Hans helighet en föreläsning kring temat ”Memory and Reconciliation” som tog sin utgångspunkt i det ottomanska rikets folkmord på armenierna i slutet av 1800- och i början av 1900-talet, då en och en halv miljon armenier mördades. Frågan om kyrkornas roll som tillskyndare av försoningsprocesser på olika håll i världen stod här, liksom ofta annars, i centrum för Arams tal.

På förmiddagen den 4 oktober avlade Aram I ett officiellt besök vid Uppsala universitet, där han höll en offentlig föreläsning om den mångreligiösa utmaningen i dagens samhälle och om hur angeläget det är att främja konstruktiva samtal mellan företrädare för världens många olika religioner. I sin offentliga föreläsning ”The Challenge of Interreligious Relations to the World Council of Churches” framhöll han att det idag finns ett växande medvetande hos människorna om religionernas kraft att påverka utvecklingen i världen. Religionernas roll i det offentliga livet verkar idag snarare öka än minska på de flesta håll i världen. Religion kan bli en källa till konflikt, särskilt när politik och religion sammanfaller, men samtidigt kan religion vara meningsskapande och fungera som en viktig källa till hopp. Uppgiften måste givetvis vara att tillsammans ta vara på och utveckla religionens positiva, konstruktiva sida. ”Vi lever i ett pluralistiskt samhälle och befinner oss i dialog med varandra vare sig vi vill det eller inte. Därför är det mycket angeläget att religiösa företrädare samverkar med varandra. Att isolera sig leder bara till ondska”, framhöll Aram I.

Dialogen måste föras på ett existentiellt plan, i det dagliga livet framför allt. I dialogen ingår att vi ständigt söker sanningen och delar med varandra våra uppfattningar om vad som är sanning. Det handlar emellertid inte om att kompromissa, eftersom tron som sådan inte är förhandlingsbar. Dialogen är dock redan i sig ett tecken på hopp, eftersom den är en process av gemensam reflektion. Exkluderande och konfrontation har ingen plats i denna dialog, som till sitt väsen måste vara konstruktiv och bidra till att bygga upp samhället.

Aram I angav i sin föreläsning några specifika teologiska ämnesområden som är väsentliga i dialogen kyrkorna emellan. Den bör vara kristocentrisk och inte kyrkocentrerad, vilket tidigare var fallet. Vidare måste den vara pneumatologisk, det vill säga öppen för den helige Andes kosmiska dimension. Eftersom vi är sända till världen av Gud – Guds mission – har dialogen även en missiologisk aspekt, som innesluter en holistisk, bred förståelse av vad mission är. Tron är alltid eskatologisk och blickar bortom denna värld. Därför måste det även finnas ett eskatologiskt närmande i dialogen.

När hans helighet talade om hur dialogen skall organiseras, betonade han att det viktigaste är det dagliga, existentiella livet tillsammans med varandra, där det handlar om sådana enkla – men samtidigt svåra – ting som att acceptera olikheter, att respektera den andres identitet, att bygga upp ett ömsesidigt förtroende och att arbeta utifrån gemensamma värden. Inom religionerna finns en speciell kapacitet att vara fredsskapande. Våld och terrorism avvisas nämligen av så gott som alla religiösa människor. Religionerna har därför särskilda förutsättningar för att rycka upp våldet med rötterna.

Aram I påpekade i sin föreläsning att både Kyrkornas världsråd och Vatikanen seriöst satsar på interreligiös dialog. För den som följt utvecklingen inom Påvliga rådet för interreligiös dialog i Rom är det påfallande hur likartat man idag ser på dessa frågor på olika håll i kristenheten. Ekumeniskt är detta något att glädjas åt. Enighet ger styrka, också när det gäller att vara överens om hur man skall hantera den mångreligiösa utmaningen i samhället.

I och för sig framförde Aram I i sin föreläsning i Uppsala knappast några verkligt nya revolutionerande synpunkter. Men det har ändå sin stora betydelse att en ortodox kyrkoledare och ordförande i Kyrkornas världsråd så tydligt och klart presenterar en väl genomtänkt uppfattning om hur tro kan möta tro i fredlig dialog och att detta framhävs som en angelägen uppgift i vår pluralistiska värld.