Den sista anständiga fördomen

I Dan Browns succéroman DaVinci-koden (se Signum 5/2004) spelar den katolska kyrkan en märklig roll. Man får här veta att Jesus och Maria Magdalena hade en dotter tillsammans och att hennes ättlingar har levat vidare till nutiden. Den katolska kyrkan har under århundradenas lopp försökt mörda alla som har vetat om detta, och nuförtiden är det särskilt Opus Dei som står för denna verksamhet.

Naturligtvis är detta ren fiktion utan anknytning till verkligheten, men det är tillräckligt många som har börjat undra vad som kan ligga bakom alla påståenden. Det är inte heller underligt att katoliker och särskilt Opus Dei har reagerat mot dessa orimliga beskyllningar. Ofta har sådana reaktioner mötts av oförståelse. Detta är ju en roman, säger man, och där är det fritt fram att påstå vad som helst. Och ibland är det underförstått: den katolska kyrkan har så mycket på sitt samvete att den gott kan få stå ut med lite kritik, även om den är obefogad.

Detta är naturligtvis besynnerligt. Föreställ er en motsvarande roman om en judisk mördarliga som varit verksam genom seklerna. Boken skulle självklart dras in samma dag den kom ut, och vem skulle anse det vara omotiverat? Men när det gäller den katolska kyrkan gäller andra regler, framför allt i USA. Som vi vet är man i USA ytterligt noggrann, för att inte säga pryd, när det handlar om sådant som kan tänkas vara stötande för etniska eller sexuella minoriteter. När det gäller katolikerna finns däremot inte alls samma spärrar. Antikatolicismen är som det har sagts the last acceptable prejudice, ”den sista anständiga fördomen”. ”I USA har det alltid varit rätt att hata katoliker” skriver Andrew Greeley, känd expert på katolska förhållanden i USA.

Om detta har det på senare tid kommit två belysande böcker, Mark S. Massa SJ, Anti-Catholicism in America (Crossroad 2003) och Philip Jenkins, The New Anti-Catholicism (Oxford University Press 2003). Jenkins, som är professor vid Pennsylvania State University, är inte katolik utan tillhör den protestantiska episkopalkyrkan, och det har ansetts märkvärdigt att han ändå kan uppträda till katolikernas försvar. Medan Jenkins fokuserar den senaste tidens utveckling ser Massa antikatolicismen i ett längre historiskt perspektiv, vilket kan vara nyttigt.

Fastän den katolska kyrkan är det största samfundet i USA – med omkring 60 miljoner medlemmar – har den alltid betraktas som utanförstående och suspekt. Att John F. Kennedy kunde väljas till president trots att han var katolik förändrade inte det gamla mönstret. Allt detta går tillbaka ända till den tid då USA bildades 1776. Invandrarna hade till största delen varit anglosaxiska protestanter, medan de kanadensiska ärkefienderna var franska katoliker. När det med tiden följde en katolsk immigration möttes den med stor misstro, för att uttrycka saken milt. Med sina präster och nunnor, mässor, rosenkransar och Mariastatyer var den katolska kyrkan ett exotiskt och vidskepligt inslag som en sann amerikan borde hålla sig borta från. Många predikanter frossade i beskrivningar av ”den babyloniska skökan” och alla de skändligheter hon bedrev, och de piskade upp en hetsig stämning som aldrig har lagt sig helt och hållet. Ku Klux Klan bildades inte enbart för att förfölja svarta och judar utan också katoliker. Samma negativa inställning återkommer också när man uttrycker sig i mindre militanta ordalag. Hur kan katolikerna vara goda amerikaner, när deras högsta andliga ledare befinner sig utanför USA? Kan de verkligen acceptera ett demokratiskt styrelsesätt när de tillhör en så hierarkisk kyrka? Det har funnits mängder av skäl att isolera katolikerna från USA:s sociala och politiska liv.

Men katolikerna har av tradition röstat på demokraterna – även om detta mönster numera har brutits – och det finns många beröringspunkter mellan deras värderingar och nutidens liberala sådana. Engagemanget för social rättvisa, motståndet mot dödsstraffet och nu senast mot Irakkriget förenar katolikerna med stora grupper av demokratiska väljare. Det har också funnits perioder med mildare klimat, då en större opinion har kunnat se på katoliker med mera välvilja. Filmen är en god mätare av stämningarna. Många av oss minns 40- och 50-talets många filmkomedier där huvudpersonen var en godhjärtad katolsk präst, spelad av Spencer Tracy eller Bing Crosby. Något sådant vore knappast möjligt i dag. Också nu skildras den katolska kyrkan i många filmer – faktiskt mycket oftare än andra religiösa miljöer – men då alltid som olustig och förtryckande.

I sin ovan nämnda bok tar Jenkins särskilt fasta på de nya konfliktpunkter som på senare år har dominerat angreppen på den katolska kyrkan. Särskilt har den angripits av feminister och av gayrörelsen, och den utmålas ständigt som reaktionär, kvinnofientlig och homofob. Detta har också i stor utsträckning tagits över av svenska journalister, vars kunskaper om kyrkan annars måste sägas vara mycket begränsade. De skandaler som har skakat kyrkan i USA på den senaste tiden har självfallet spätt på de antikatolska stämningarna men har inte förorsakat dem – de har existerat långt dessförinnan.

Vi möter i svenska medier ofta en korsbefruktning av den amerikanska antikatolicismen och den traditionellt svenska, som har en helt annan historia. Den utformades under en tid då det knappast fanns några katoliker i Sverige att förarga sig över och byggde helt på hörsägner. Särskilt gällde det jesuiterna som man gärna berättade skräckhistorier om. Fientligheten tog fart under 1800-talet, delvis under anglosaxiskt inflytande, den underblåstes av predikanter och lärare och lever framför allt kvar inom en äldre generation. Invandringen av katoliker från 1950-talet och kyrkans stabilisering i Sverige har i viss mån dämpat fördomsfullheten. Men alltjämt finns det en latent fientlighet mot katoliker som kan blossa upp när anledning ges, inte minst i landsortspressen men ibland även i ledande dagstidningar.

När Maria Schottenius, chef för Dagens Nyheters kulturredaktion, kritiserar den tilltänkte EU-kommissionären Buttiglione för en del oöverlagda och provokativa uttalanden (i Dagens Nyheter 2004-10-17) övergår detta strax till ett angrepp på Opus Dei, som Buttiglione inte tillhör – däremot hans syster, påpekas det, ett vackert exempel på guilt by association. Buttiglione är medlem av Communione e Liberazione, som är en rörelse med annan inriktning, något som Schottenius väl vet. Men Opus Dei är nu Schottenius’ särskilda hatobjekt. Den fyller för henne samma roll som jesuiterna i den äldre antikatolicismen, och hon hämtar självklart sin information ur amerikanska medier. Hatet utsträcks sedan vidare till kyrkan som sådan. Det katolska inflytandet i Europa är under Opus Deis ledning en maktsfär, som är ”rik, stark, hemlig och djupt reaktionär. Den har inte respekt för lagar och regler. Den använder sig cyniskt av berättelser om helgon och mirakler, och pressar man sanningen kring dessa fenomen, så går det att tala om rent bedrägeri.” Denna våldsamma bredsida trotsar sans och vett. Vilken annan internationell rörelse skulle kunna bli utsatt för en sådan storm av anklagelser utom möjligen al-Qaida? Och minsann drar Schottenius också fram DaVinci-koden. Skall den bli en framtida antikatolsk motsvarighet till Sions vises protokoll?

Men antikatolicismen behöver inte ta sig uttryck i direkta angrepp. Det finns stillsammare medel att hålla den katolska kyrkan undan. Den information som ges om den i de svenska medierna är starkt selektiv och tar fasta på sådant som läsarna förmodas ogilla. Under de marxistiska åren i Sverige alltifrån 1968 anklagades påven ständigt från vänsterhåll för sin oförståelse inför kommunismen. Sedan tystnade de rösterna, men i dag ger man honom sällan någon eloge för hans internationellt erkända roll vid kommunismens avveckling i Europa. Påvens skarpa uttalanden mot dödsstraffet och Irakkriget har sällan uppmärksammats och anses kanske ge en alltför positiv bild av honom inför en svensk publik.

I botten på allt detta finns en stor okunnighet om den katolska kyrkan både i det förflutna och i nutiden. En stor del av svenska folket har ingen personlig erfarenhet av den, och obekantskap är inte sällan en grogrund för hat. Det främmande uppfattas lätt som skrämmande. På så vis är det förståeligt att somliga kan ta till sig sådant nonsens som DaVinci-koden sprider över världen. Det behövs därför en långt bättre information om vad den katolska kyrkan är och står för samt bättre fungerande kontaktytor mellan kyrkan och det svenska samhället.