Mozart i kyrkan

Hur många timmar kyrkomusik av Mozart har råkat nå fram till vår tid? Hur många timmar tillbringade Mozart i kyrkan? Ursäkta lite prillig siffercirkus till att börja med.

Drygt 15 timmar Mozartmusik finns för gudstjänstbruk; det är min grova skattning. Då har jag efter bästa förmåga försökt sålla bort sådant som falskeligen tillskrivits Mozart av eftervärlden. (Falskskyltning bedrevs sedan länge i stor skala av förläggare, som ju sålde bättre på kända namn.) Jag har inte heller tagit med ”osäkra” verk. Vad som verkligen är Mozart flyter när man kommer ut i kanterna. Så ser/såg situationen ut.

Den andra beräkningen klarar jag förstås inte av, men Mozart lär ha levt 13 094 dagar. Det borde bli 314 256 timmar – minus 19, eftersom han föddes klockan 20.00 och dog 00.55. Just hans kyrkotimmar voro legio – så mycket anar jag. Aderton timmar gammal tillbringade han sina första minuter under kyrkovalv, nämligen vid dopakten i Salzburg (där man – efter vanligheten – ”usade till” hans namnkedja. En rest av den pappersexercisen – upprepad i dödspapperen – är detta AmadeUS, namnet som Mozart själv aldrig använde.)

Nästan all kyrkomusik skrev han i sin salzburgiska tjänst. Men visst finns det kompositioner som inte hör dit, till exempel mini-motetten God is our refuge, som British Museum (!) tackar för sommaren 1765: nioåringsmusik. Solomotetten Exultate Jubilate, skriven åtta år senare i Milano för förstesångaren i en av hans operor där, en kastrat. Systern får läsa om det:

”Måst en har skriva för motett uomo jag primo, hos i vilken uppföras teatinermunkarna skall morgon. Snäll sköt och dig var om!”

I Wien 1768 gjorde han en mässa för en kyrkoinvigning, mycket uppmärksammad bland annat därför att den lille gossen själv ledde framförandet.

När han slog sig ned i Wien sommaren 1781 – efter flykten från Salzburg – var det inte kyrkorna som lockat honom utan det friare livet med överklassens musikbehov där; han måste faktiskt inte ”ta anställning”. Det livet visade sig så småningom vara osäkert som levebröd. Våren 1791 sökte Mozart – med god framförhållning – kapellmästartjänsten vid Stephansdomen. Det är möjligt att det storartade Kyriet i d-moll (K. 341) var ett skriftprov insänt i det sammanhanget. (Den åldrige man han ville efterträda överlevde honom…)

Sista sommaren tillkom Ave verum corpus, skrivet för vännen Anton Stoll, kyrkomusiker i Baden, som då låg utanför själva staden Wien. Och så har vi ju hans ofullbordade Requiem, beställt av en privatman under diverse hysch-hysch. Det färdigställdes av eleven Süssmayer, eftersom pengarna behövdes i den lilla rest-familjen. Men, som sagt, den stora mängden av Mozarts kyrkomusik hörde Salzburg till.

Salzburg var ju inte bara en stad uppe i bergen utan ett helt rike, som växt och krympt under seklernas gång. Mozartarna slapp uppleva dess undergång under Napoleon-tiden. De kunde leva och verka under den traditionella överheten: (den ”valde”) ärkebiskopen, som styrde och ställde med undersåtarna i alla stycken, inte bara med deras själar. Han höll hov. Till varje riktigt hov hörde med nödvändighet en musikapparat. I Salzburg fanns några dussin sångare och musikanter som skulle räcka till allt slags musicerande. Pappa Leopold syns i musikerlistorna som fjärde violinist 1743, komponist 1757, andre violinist 1758 och vice kapellmästare 1763. Längre än så nådde han inte. I den situationen satsade han på sonen i stället. Underbarnsresorna förvandlades efterhand till söka jobb-resor. Världen var så mycket större än Salzburg – det var lätt att konstatera för den som kunnat se sig omkring så till den grad.

Wolfgangs hemma-karriär är svårare att avläsa pappersvägen. Han komponerade och spelade tidigt ”i tjänsten” utan att vara formellt anställd, vad vi kan se. 13 år gammal blir han konsertmästare i orkestern. Det är just innan fadern och han drar ut på sin första italienska turné. Två år senare, efter det andra Italien-äventyret, får han rentav betalt för detta dagliga jobb. När han drar iväg till Paris hösten 1777 måste han säga upp sig; den nye ärkebiskopen vill ha bofasta tjänare. Parisresan blir ingen succé. När Wolfgang kommer hem med svansen mellan benen har Pappa lyckats ordna hovorganisttjänsten åt honom: 450 Gulden om året.

Det är svårt att utläsa om han någonsin fick något extra för de mängder av musik han skrev för gudstjänsterna i domen under alla sina (rese-splittrade) Salzburg-år.

Det var ju så att de tallösa gudstjänsterna krävde hekatomber av musik, helst nykomponerad, helst av lokala musikarbetare. Bland dem fanns därför åtskilliga komponister utöver herrarna Mozart, framför allt Michael Haydn, lillebror till Joseph.

Domkyrkan i Salzburg är ett kraftigt tilltaget barockbygge. Där musicerades framifrån, under speciella förhållanden. Den höga kupolen bärs upp av fyra enorma pelare. På dem finns fyra musikerbalkonger några meter ovanför kyrkgolvet. Att döma av några bevarade bilder användes de på rätt olika sätt under seklen. På Mozarts tid hade varje balkong sin egen orgel – och sin egen funktion. ”Hovorgeln” fanns på en av pelarna närmast altaret. Däruppe stod kapellmästaren med solo-sångarna (som också sjöng all körmusiken), en violinist, en basist, tre fagottister och tre basunister. På pelaren mittemot – 15 meter bort – musicerade ett knippe stråkmusiker, bland dem konsertmästaren. Pelarna närmast gudstjänstbesökarna befolkades, vid stora högtider, med trumpetare och pukslagare. Vad vi skulle kalla ”körsångarna” fanns nere på golvet nära altaret. Det var en liten skara, pojkar och vuxna män blandat, med en egen liten orgel. De stöttades från alla håll, inte minst av basunisterna uppe vid hovorgeln, som spelade med i alt-, tenor- och basstämmorna. Drygt två sekler bort kan man tycka att detta borde ha varit ett tungrott och svårt sätt att musicera på, men de urgamla föreställningarna om änglarnas ”stereofoniska” sång inför Gud hade en viss giltighet ännu på Mozarts tid. Dessutom fanns det allehanda väl beprövade knep för att ”hålla takten” på distans. År 1859 rev man de gamla musikerbalkongerna, men 1991 kom de upp igen i tillämpliga delar. Hur ofta de används idag har jag inte klart för mig.

I gudstjänsterna var alltså – som vanligt – städslade, sjungande barn inblandade. De bodde och studerade i Kapellhuset ett par hundra meter bort från domen. Deras gamla port kan än i dag beskådas på Siegmund Haffner-Gasse nr 20. De studerade allt möjligt dessa pojkar, men musiken var huvudämnet, eftersom de skulle sköta sopran- och altstämman i gudstjänsterna. I bästa fall kunde de bli musiker, sångare eller rentav tonsättare framöver. Menlösa barns dag, 28 december, var traditionsenligt deras: de bjöds på festmåltid sedan de skött mässan ensamma i tvåstämmig sång. Pappa Mozart undervisade dem i fiolspel, och även Wolfgang fick lov att lära dem klaverspel och annat under sin sista tid i Salzburg, eftersom det ingick i domorganistens tjänst. Det var kanske inte hans favoritsysselsättning; åtminstone står det i hans efterträdares, Michael Haydns, anställningpapper att denne borde visa ”större flit” i arbetet med gossarna (och helst komponera för gudstjänsterna också).

Att vara riktigt flitig tonsättare var högst naturligt ännu på Mozarts tid. Han hade några övermän i det stycket redan i Salzburg, när det gällde kyrkomusik, trots att han började tidigare än de flesta, som bekant. Gossen kopierade först andras arbeten ur dômens notarkiv och skrev ofta ihop deras stämmor till partitur. Så gick det ju till av ålder när man lärde sig hur musik fungerade och klingade. Pappa var en förebild, ständigt på plats, rättande och uppmuntrande, får vi tro. Han och omvärlden baxnade över Wolfgangs receptivitet. När Pappa fick välja musiken till gudstjänsten kunde han efterhand ”lansera” sonens mässor, vespermusik – allt vad som kunde behövas den aktuella dagen. Allt var noga reglerat efter kyrkoåret och den enskilda gudstjänstens status: antalet sångare och musiker till exempel: alla var ju ingalunda inblandade i allt. När ärkebiskopen själv behagade ”uppträda” tätnade det uppe på musikerläktarna, och det fanns många andra speciella anledningar till stort pådrag.

Wolfgang tjänade två mycket olika ärkebiskopar. Den förste levde upp till gamla traditioner, men när den nye tillträdde, 1773, drog upplysningen in i Salzburg med stor kraft. Den drabbade även kyrkan. Colloredo ville förenkla och ”avmystifiera” gudstjänsterna. Han ville aktivera församlingen till att sjunga själv, inte bara lyssna. Det handlade också om pengar, som sannerligen behövdes till annat i riket. De åren som Wolfgang fanns kvar där klarade sig just domkyrkan bättre än alla de andra; det gick ju inte att dra ner på den ärkebiskopliga statusen hur som helst. Men kortare fick mässorna bli. Även på högtidsdagar måste musiktiden stanna vid 45 minuter. De kraven påverkade direkt sättet att komponera. De gamla, barocka, svällande modellerna med fugor och allehanda kontrapunkt-övningar skulle ha sprängt de nya begränsningarna. Den ”gedigna” musiken var visserligen redan ”ute” i de flesta sammanhang, men Mozart kände de gamla reglerna och de stimulerade ofta hans fantasi.

Det fanns många anledningar för Mozart att fly från Salzburg 1781. Om han hade stannat skulle han ohjälpligt ha kolliderat med de skärpta ukaser, som efterhand kom från ärkebiskopen. Våren 1783 skriver han hem från Wien:

”När det blir varmare ber jag Pappa leta uppe på vinden och skicka hit något av Er kyrkomusik. Ni behöver visst inte skämmas för den. Baron van Swieten och Starzer vet, precis som Ni, att smaken hela tiden förändras och att denna förändring nått till och med kyrkomusiken, vilket inte bort ske. Just därav kommer det sig att man hittar den sanna kyrkomusiken uppe under taken, nästan förtärd av maskar …”

Eftervärlden har förstås haft diverse olika synpunkter på Mozarts kyrkomusik. Där fanns en klar anti-Mozart-linje från mitten av 1800-talet då många förespråkade en ”ren” tonkonst i gudstjänsten. Helst nyskrivna toner som anknöt till Palestrinatidens ideal – det vill säga så som man uppfattade dem 300 år försent. Det gällde framför allt att komma bort från ”världens” musik, den insmickrande.

År 2006 svämmar Mozarts kyrkomusik över på skiva och i radio. Den förekommer förstås på konserter i kyrkorna mest överallt, men Mozart i själva gudstjänsten tillhör inte vanligheterna i Sverige. (Då bortser jag från den falskskyltade psalm 751.) Svenska kyrkans ritual – och resurser – gör det svårt att använda hans fullständiga mässor annat än i experiment-gudstjänster. Den som vill uppleva ”Mozart-gudstjänster” bör nog resa till Wien och Salzburg, där förutsättningarna – och traditionen – finns.

Artikelförfattarens radioprogram ”Mozartalmanackan” sänds i P2 varje dag kl. 11.45 resten av året (söndagar 10.45) och är en datumlek byggd på brev och andra datumstämpla(n)de källor.