Arbete åt alla?

ÄNNU EN MÅNAD före valet är det märkligt tyst i debatten om det som svenska folket tycker är den allra viktigaste frågan, arbetslösheten. Medan en halv miljon svenskar står utanför den öppna arbetsmarknaden och sysselsättningstillväxten är obetydlig, enligt somliga obefintlig, koncentreras diskussionen till skola, vård och omsorg utifrån några spektakulära fall uppmärksammade av media eller utifrån kampanjer bedrivna av intresseorganisationer. Bara för några år sedan hade detta varit otänkbart. Arbetslösheten har, trots att den i Sverige traditionellt varit lägre än i andra länder, alltid varit ett huvudtema i valrörelserna. Varför denna radikala förändring i år när problemet synes mer angeläget och svårlöst än på länge? Beror det på oförmåga hos det nationella politiska systemet att hantera problemet? Är det ännu ett tecken på att de frågor som rör insiders är viktigare än problemen för outsiders? Eller än värre, har det skett en tillvänjning och resignation inför ett problem som vi nu delar med övriga Europa och som ingen synes ha en acceptabel lösning på?

Sverige har haft ett välförtjänt världsrykte för sin arbetsmarknadspolitik. I huvudsak byggdes den upp under de goda åren på 60-talet i nära samverkan mellan staten och arbetsmarknadens parter med Arbetsmarknadsstyrelsen, AMS, som motor och exekutivt organ. Omstruktureringen från en marknad dominerad av jord- och skogsbruk till en industribaserad ekonomi och senare till en tjänste- och servicemarknad kunde genomföras utan att arbetslösheten något enda år före 1990 översteg 3 %, ett unikt rekord i den industrialiserade världen. Effektiva program för att integrera invandrare, ungdomar och handikappade på den ordinarie arbetsmarknaden utformades, liksom en beredskap för att ta emot den växande strömmen av kvinnor som önskade ett eget förvärvsarbete.

Under 1970-talet skedde en snabb tillväxt av sysselsättningen. 400 000 nya jobb skapades. Medan övriga Europa fick en kraftig ökning av arbetslösheten till följd av de båda oljekriserna klarade Sverige sin sysselsättning dels genom successiva devalveringar på sammanlagt 45 % (i realiteten en export av arbetslöshet!) dels genom en snabb expansion av den offentliga sektorn. Men bakom bruttosiffran 400 000 fanns en betydelsefull omstrukturering av arbetsmarknaden. I den privata sektorn försvann 200 000 jobb, medan 600 000 jobb samtidigt skapades i den offentliga sektorn. Betydelsefulla strukturella förändringar skedde också inom arbetsmarknadspolitiken. Villkoren på arbetsmarknaden som tidigare reglerats uteslutande genom avtal blev i ökande grad föremål för lagstiftning, vilket ledde till att systemen blev mindre flexibla och svårare att applicera i enskilda fall.

Ett dramatiskt, men nödvändigt, skifte i politiken skedde sedan i slutet av 80-talet. Det stod klart att Sverige i längden inte kunde fortsätta med den ekonomiska politik som haft så goda effekter på arbetsmarknaden. Det måste bli ett slut på devalveringspolitiken (som speglade ett misslyckande från parterna att klara en lönebildning som höll nere arbetslösheten) och på den snabba expansionen av den offentliga sektorn. Inflationsbekämpningen ersatte den fulla sysselsättningen som övergripande ekonomisk-politiskt mål. Som ett led i förändringen knöts kronans värde till den europeiska valutan. Samtidigt avreglerades kapitalmarknaden. Dessa snabba och radikala förändringar, i och för sig nödvändiga, fick i början av 90-talet förödande konsekvenser för sysselsättningen när konjunkturnedgången skapade en samtidig bygg-, fastighets- och bankkris som på kort tid drev upp den svenska arbetslösheten till tvåsiffrig nivå.

Vad vi nu ser är i mångt och mycket problem som ackumulerats under en lång följd av år. Det har skett stora strukturella förändringar på arbetsmarknaden som det gäller att finna godtagbara lösningar på. Sverige har nu fått erfara sanningen i den tes som predikades under de goda åren, nämligen att det är ytterst mödosamt att få ner den öppna arbetslösheten om man väl låtit den gå upp. En stark tillväxt i ekonomin kan minska problemen, men inte lösa dem. Det visar inte minst erfarenheterna från 80-talet. Genom den starka och sju år långa högkonjunkturen 1983–90 skapades visserligen 250 000 nya jobb, men bara hälften av dessa var i den privata sektorn, som man nu menar ska klara arbetslösheten. Nu krävs minst en halv miljon nya jobb i denna sektor!

Vad kan då göras? Det som framförts i debatten handlar mycket om regelsystemen på arbetsmarknaden. De har visserligen reformerats successivt, men inte i den takt som marknaden förändrats. Fortfarande är de mer anpassade till de stora systemen, storföretag och offentlig sektor, medan sysselsättningstillväxten sker i små företag i nya branscher och med ny företagskultur. Korttidsanställningar, distansarbete, flera samtidiga deltidsjobb etc. kräver nya regler och överenskommelser. Arbetsmarknadens parter som, vid en internationell jämförelse, traditionellt tagit ett mycket stort ansvar för arbetslösheten, upplevs nu alltmer som organ för insiders, de som har jobb, medan de ägnar ett ganska förstrött intresse åt outsiders. Ett förslag som ventileras är därför att låta arbetsmarknadens parter ta det avgörande ekonomiska ansvaret för kostnaderna för arbetslösheten för att på det sättet koppla arbetslösheten till lönebildningen. Ett annat att bygga ut medlingsinstitutet för att förhindra att små nyckelgrupper kan utöva utpressning i lönetvister.

Arbetslöshetsproblemet är internationellt och vi kan lära av andras erfarenheter. Hittills har utvecklingen i Europa och Sverige i stort sett följt den amerikanska, men med ett eller ett par decenniers fördröjning. Det ser nu ut som om USA hittat en modell som håller arbetslösheten på en mer rimlig nivå än den europeiska. Men är den modellen överförbar till Europa med sina starka intresseorganisationer och sitt större sociala ansvarstagande från det offentliga?

Medlemskapet i EU skapar möjligheter till gemensamma tag mot arbetslösheten. Sverige har varit framgångsrikt i att föra upp arbetslösheten på EU:s agenda. Ska den europeiska arbetslösheten kunna pressas ner till socialt acceptabla nivåer krävs gemensamma krafttag. Kampen mot arbetslösheten måste föras upp i jämnhöjd med inflationsbekämpningen på EU:s agenda. Men är det i längden möjligt att effektivt komma tillrätta med arbetslöshet och andra sociala problem om kapitalet tillåts agera helt fritt och inte ha något annat mål än att förmeras? Den diskussionen har äntligen börjat föras. Samhälle och politiker måste ta ett ansvar för att ekonomiskt effektiva och socialt acceptabla regelsystem skapas. På den punkten ger den katolska socialläran entydiga besked: De resurser som kapitalet skapar är till för att tjäna människan och samhället. Det är, moraliskt sett, inte kapitalägarens ensak. Samtidigt hävdar socialläran med eftertryck tesen: Arbetet är nyckeln till den sociala frågan. Det betyder att arbetslösheten är ett socialt ont som nu och fortsättningsvis borde ha allra högsta prioritet i den politiska debatten.