Arbetslösheten – en global utmaning

Inom EU är 18 miljoner och i OECD:s västliga industriländer nästan 35 miljoner utan arbete och i hela världen var 1994 enligt ILO, den internationella arbetsorganisationen i Geneve, så många som 120 miljoner människor utan jobb och ytterligare 700 miljoner var delvis arbetslösa. Det utgör 30 % av alla förvärvsarbetande. Därför talar ILO om den värsta sysselsättningskrisen sedan 30-talets stora depression, en global och ihållande kris. Då har man ändå inte tagit hänsyn till de ofta katastrofala arbetsvillkoren i många länder som förut tillhörde östblocket och i tredje världen.

Antalet arbetslösa i Europa och över hela världen visar på att det inte är rimligt att anlägga ett nationellt eller ens europeiskt perspektiv i en tid då världens ekonomier interagerar globalt. Det skulle kunna leda till felaktiga och farliga politiska slutsatser. Ändå tonar den aktuella diskussionen i respektive stat ner detta problems världsomfattande dimension, precis som om det vore möjligt att betrakta respektive land som ett eget ekonomiskt centrum.

Lika försummad i den pågående arbetsmarknadspolitiska diskussionen är också den ekologiska problematiken. Utan detta långtidsperspektiv är det nämligen omöjligt ta ansvar för världen. I den djupa strukturkris som råder och med de knappt överblickbara omvälvningarna på arbetsmarknaden som nu sker, finns en tilltagande benägenhet att vilja lösa dagens problem på framtidens bekostnad.

Huvudteman i följande artikel är därför att ställa dessa båda synpunkter, det globala och det långfristiga perspektivet, i centrum för en analys av arbetsmarknaden för att från denna utgångspunkt söka socialetiska och politiska principer för hur arbetsvärlden ska utformas.

Människor med namn och ansikten

Varje socialetisk reflexion som förtjänar sitt namn far inte låta sig nöja med att lägga fram abstrakta principer, utan måste utgå från människors konkreta erfarenheter och problem, alltid ha deras livs- och arbetsvärld för ögonen. Endast på detta sätt får socialetiska resonemang skarpa konturer och kan fungera på ett riktigt sätt. Att se respektive diagnosticera ett problem har nämligen alltid två aspekter: för det första art se med sina ögon, det betyder det direkta mötet med de människor det handlar om och att uppleva deras bekymmer och för det andra den sakliga makroanalysen.

När det gäller arbetsmarknaden betyder detta: man måste först och främst framkalla de arbetande, arbetslösa eller av arbetslöshet hotade människorna i Siri medvetande och komma ihåg att bakom alla siffror och problem står människor som har namn och ansikten. Bara på det sättet kan man nämligen börja förstå vad arbetslösa upplever som känner sig utmönstrade, överflödiga, oönskade eller till och med skyldiga. Detta är särskilt viktigt för en kyrka och hennes sociallära, som säger om sig själv: ”Det är denna människa som är den primära väg som kyrkan måste gå när hon fullgör sitt uppdrag…” (CA 53). Detta anspråksfulla program kan bara omsättas i verkligheten om kyrkan – och detta gäller alla hennes medlemmar – faktiskt går in i människornas värld.

Ett exempel från Tredje världen, närmare bestämt från den unga kyrkan i Indonesien kan visa hur man kan omsätta detta program konkret. I ämnet ”kontextuell socialteologi” vid en teologisk fakultet i landet skickas vid kursens början studenterna ut i små grupper till olika platser där fattigdomen är påfallande, t.ex. till småbönder eller fiskare i avlägsna byar, till plantagearbetare som bara får svältlöner för sitt hårda arbete eller till fabriker där främst kvinnor arbetar under orättfärdiga villkor. Studenterna skall under åtminstone några dagar leva och arbeta med dessa människor för att med egna ögon se och i direkt kontakt med dessa fattiga lära känna denna för dem ofta främmande värld. I Indonesien kallar man detta för ”live in”, alltså att leva och uppleva tillsammans med. All fortsatt socialanalys och teologisk reflexion återspeglas mot denna erfarenhet.

Hur plågsamt problemet med Europas arbetslöshet är har många människor fått erfara i den egna familjen eller i sin närmaste omgivning. Ändå är det viktigt att inse den svåra situation som hotar de arbetslösa – trots bra socialt nätverk. Kollegorna som under många år arbetat hårt och plötsligt blir uppsagda, familjeförsörjarna i grannskapet, som inte längre kan betala hyran och skulderna, som i sin förtvivlan börjar dricka och vars äktenskap spricker som en följd, den ensamstående mamman till två barn som trots sina goda kvalifikationer är hänvisad till socialhjälp, femtioåringen som redan har stämplat i två år och som känner sig utkastad ur samhället, den unge invandraren som för sin arbetslöshets skull beskylls för att parasitera på det sociala och som själv av rädsla för främlingsfientlighet tar till våld. Särskilt skamligt är det när dessa människor dessutom dras över en kam och beskylls för att själva vara ansvariga för sin situation.

Men trots alla dessa problem tår man inre glömma nöden i avlägsna regioner, särskilt i de forna öststaterna och i utvecklingsländerna i söder, där människor utsätts för ovärdiga arbetsvillkor och där arbetslöshet leder till misär eftersom det för det mesta varken finns arbetslöshetsunderstöd eller socialhjälp: tiggare på Moskvas gator, kulis och rickshaägare i Indiens städer, gruvarbetare i Sibirien, som inte får någon lön på många månader: skuldsatta arrendatorer i Indonesien, som faktiskt utför tvångsarbete; filippinska rättslösa flickor med hushållsarbete i främre Orienten eller i Japan, som ofta blir offer för sexuellt utnyttjande; arbetslösa ungdomar i Afrikas exploderande städer; barn i Pakistan som under slavliknande villkor väver billiga mattor för de rika ländernas marknader, kvinnor i Brasiliens metropoler, som överges av sina män och ensamma måste försörja en familj på fem personer och som ändå bara får en halv lön för sitt arbete.

Så långt några bilder från dagens arbetsvärld, en lista som man kunde göra mycket längre. En första grundläggande socialetisk slutsats kan man dra ur dessa människoöden; det vore fullständigt oansvarigt att vilja lösa västvärldens industriländers arbetslöshetsproblem på bekostnad av andra människor som lever under mycket värre omständigheter, hur frestad man än må vara att göra detta i kristider. Detta skulle nämligen vara helt i motsats till principen om alla människors lika värde.

Arbetsmarknadspolitik i världsvid konkurrens

Den höga arbetslösheten i hela Västeuropa är ett akut problem som inte bara har mycket negativa följder för de drabbade och deras familjer utan som också alltmer äventyrar socialstaten, eftersom den är strukturellt bunden till arbetsmarknaden och huvudsakligen finansieras genom betalt arbete. Denna utveckling innehåller ansenligt politiskt sprängstoff, eftersom den kan leda till att samhället destabiliseras och till våld. Att ständigt avveckla arbetstillfällen leder många gånger till olönsamhet, eftersom anställda på alla nivåer känner sig osäkra och missmodiga. Det är viktigt att komma ihåg att arbetslösheten inte beror på ekonomisk nedgång utan ökar trots ett växande välstånd för stora befolkningsgrupper i de västliga industriländerna. Följden är en alltmer splittrad gemenskap, som schablonmässigt kallats ett ”tvåtredje-delssamhälle” i vilket en växande minoritet människor trängs ut i marginalen och lever i fattigdom.

Särskilt nedslående är att arbetslösheten enligt alla prognoser tenderar att tillta ytterligare, vilket den sedan många år ökande långtidsarbetslösheten visar. Även en ekonomisk återhämtning under kommande år kommer enligt alla prognoser bara att minska arbetslösheten temporärt och obetydligt, så att den åter kommer att stiga vid nästa konjunkturnedgång. Det är därför idag ett oomstritt faktum att industriländerna inte befinner sig i en konjunkturkris utan i en mycket mer djupliggande sysselsättningskris, som kännetecknas av en separering av ekonomisk tillväxt och sysselsättning (jobless growth).

För att lösa detta problem tillgriper man idag överallt i Europa men också i andra delar av världen åtgärder som ska förbättra den internationella konkurrensförmågan. I respektive länder propagerar man ofta för sitt eget land som ett ekonomiskt centrum och man utlovar större chanser till avsättning och därigenom större tillväxt. Detta ska bl.a. åstadkommas genom ekonomins globalisering, privatisering, avreglering, avmagringskurer som lean production, sänkande av kostnaderna för arbete och höjande av produktiviteten genom teknisk rationalisering. Fastän detta först för med sig en nedgång i sysselsättningen utlovar man på längre sikt nya arbetstillfällen.

Först kan detta verka insiktsfullt och är i viss omfattning också klokt ty det låter sig knappast bestridas att ekonomierna i välståndsländerna i en del hänseenden har fatt ett ytskikt över sig och därför behöver reformeras. En noggrannare analys visar emellertid att denna strategi är i högsta grad tvivelaktig, ja på lång sikt leder den antagligen in i en återvändsgränd. Större konkurrenskraft och tillväxt ger nämligen bara något när det finns motsvarande efterfrågan på de producerade varorna och tjänsterna och detta är i sin tur beroende av högre inkomster och större köpkraft. Ökande arbetslöshet och nedrustning av socialstaten förminskar emellertid köpkraften – något som inte låter sig kompenseras av snabbt stigande inkomster i de övre inkomstskikten.

Om nu de inhemska marknaderna, åtminstone i en del sektorer och på vissa områden (framför allt inom privatkonsumtionsindustrin) bara har liten tillväxtpotential och därför, på grund av stigande produktivitet, uppvisar ansenlig överkapacitet så erbjuder sig möjligheten att vinna större marknadsandelar i utlandet genom förbättrad konkurrenskraft. Detta händer naturligtvis i konkurrens med företagarna i dessa länder där det ofta råder hög arbetslöshet. Då dessa nu är tvungna att ta till liknande åtgärder resulterar denna strategi i en tävlan att tränga ut de andra, något som i bästa fall exporterar arbetslösheten men inte erbjuder någon reell lösning och slutligen inte är till nytta för någon. Tvärtom minskar en sådan politik solidariteten mellan människorna, främjar individualistiskt armbågetänkande, försämrar de svagares arbetsvillkor och leder till att de allra svagaste ställs utanför samhället.

Ett alternativ verkar erbjudas i de nya marknaderna i Östeuropa och i tredje världen, där det finns ett enormt uppdämt behov av varor. Men just i dessa länder är arbetslösheten för det mesta mycket hög trots låga löner. Vad dessa länder framför allt behöver är en utveckling av sina egna marknader, nämligen en så intensiv produktion som möjligt för att tillfredsställa grundbehoven hos flertalet av deras invånare, något som äventyras av import för de rikas lyxkonsumtion. Dessutom måste de få in nödvändig valuta genom egen export för att kunna betala sin import och amortera på sina höga skulder – vilket industriländerna fordrar att de skall göra. Därigenom blir dessa potentiella marknader konkurrenter när det gäller arbetsintensiv produktion med vilken de börjar konkurrera på industriländernas marknad och så ökas sysselsättningsproblemen ytterligare.

Naturligtvis är den internationella handeln inget nollsummespel ty en juste världshandel kan vara alla inblandade till nytta. Långsiktigt bärkraftig och fördelaktig för alla parter är emellertid endast en någorlunda balanserad handels- och bytesbalans. Inte heller industriländerna kan i längden exportera mer än de är beredda att importera. I annat fall kommer de människor i öster och söder, som förlorar sina arbeten eller bara får svältlöner, försöka att utvandra till de länder där det finns arbete och välstånd, vilket det växande antalet arbetsmigranter och fattigdomsflyktingar visar. Men därvid handlar det egentligen bara om att globalisera ekonomin inom sysselsättningssektorn.

Ovanstående fakta visar att de traditionella instrumenten för att befordra ekonomisk tillväxt inte erbjuder någon varaktig lösning på arbetslösheten hur många politiker som än satsar på en sådan strategi och utlovar förbättring. Istället ställer utvecklingen oss inför en mycket större fråga: Är inte alla problem av det här slaget en följd av vår tids förhärskande ekonomiska system och de tänkesätt och värderingar som ligger till grund för det.

Ekologiska gränser

Arbetsmarknadens strukturella kris är av långvarig natur. Det västerländska ekonomiska systemet som grundas på ständig tillväxt, och det därmed sammanhängande välståndstänkandet har nämligen också ekologiska begränsningar. Det kan vi se på miljöproblemen i industriländerna, man behöver bara tänka på trafiken eller avfallshanteringen. Värre följder har den världsomfattande miljöförstöringen (drivhuseffekten, ozonhålet) och resursslöseriet, framför allt med energin, som de rika länderna bär huvudansvaret för.

Ännu mer oroväckande i längden är det faktum att nästan alla länder i söder och i öster strävar efter att hinna ikapp de rika länderna. De ser detta som den enda chansen att minska inkomstklyftan mellan nord och syd, som har fördubblats under de senaste trettio åren, och att göra avståndet mellan väst och öst mindre, en utan tvivel mycket berättigad önskan. Den här tendensen förstärks genom media liksom genom export och turism. Dagligen sprids västerländska produktions- och konsumtionsmönster över hela världen och väcker förväntningar om samma sorts välstånd. Industriländerna gynnar den här utvecklingen av ekonomiska och sysselsättningspolitiska skäl, något som den kommersiella reklamen är det synligaste uttrycket för.

Den västerländska civilisationsmodellen är dock inte möjlig att realisera i hela världen eftersom en global ekologisk kollaps skulle bli följden om der västerländska ekonomiska systemet och levnadssättet blev gängse i alla länder. Planeten jorden som är gemensam för alla människor skulle mycket snabbt nå gränsen för rad den kan uthärda om alla människor skulle hushålla och leva på likadant sätt som det privilegierade norra halvklotet. Man behöver bara räkna upp energiförbrukningen per person, biltätheten eller utsläppen av farliga ämnen i enskilda västeuropeiska länder till att omfatta hela världens befolkning för att få detta bekräftat, för att nu inte tala om att det knappast går att förhindra att världens befolkning på 5,8 miljarder människor fördubblas.

Om man beaktar vad som ovan nämnts, ser man att det västerländska ekonomiska systemet står inför allvarliga problem. Fast det var synnerligen framgångsrikt så länge det handlade om att skapa ett visst välstånd under efterkrigsåren och obestridligen visade sig vara överlägset den kommunistiska planhushållningen, så stöter det nu på strukturella gränser. En tillväxtmodell, som utlovar växande materiellt välstånd som lön åt alla för deras arbetsinsats i konkurrensens tecken, måste i längden nästan med nödvändighet stöta på sina egna gränser, just därför att det är så framgångsrikt. Ett sådant ekonomiskt system kan därför inte heller – i varje fall i sin moderna utformning – lösa en arbetslöshet som primärt betingas av arbetsbesparande tekniska framsteg. Det är därför i allt större omfattning ett system som varken välståndsländerna tål eller som duger som modell för hela världen, eftersom det varken gynnar samhället eller miljön.

Etiska principer för en rättvis ekonomi

De grundläggande etiska principer om arbetet, som man hittar i den katolska socialläran, äger fortfarande giltighet. Men endast dessa räcker inte längre till för att konstruktivt lösa vår tids strukturella problem. De måste lösas på ett konstruktivt sätt och mycket mer än tidigare kopplas ihop med principerna om världsomspännande rättvisa och varaktig miljötålighet. Här följer sex viktiga punkter för hur detta skulle kunna förverkligas:

1. Människan måste alltid stå i centrum för ekonomin. Detta och ingenting annat betyder ”principen om att arbetet går före kapitalet” (LE 12.1). Ekonomi, marknad och tekniska framsteg är inga självändamål utan har instrumental karaktär. Med rätta varnar socialläran gång på gång för ekonomismen (SRS 2-28), som gör lagarna för ekonomisk rationalitet och för marknaden till allenarådande principer. Allt ekonomiskt handlande måste vara inriktat på an ge alla människor en lön för sitt arbete, som täcker deras grundläggande behov och dessutom ett arbete som är så tillfredsställande som möjligt, och som ger dem äkta delaktighet och medbestämmande. Denna allas rätt till arbete kräver att man är beredd att dela på arbete och inkomster.

2. Lika riktigt är att företräda en human definition ar rad arbete är. Människorna får inte likställas med sina arbeten och arbetet inte reduceras till förvärvsarbete, en kärnpunkt i socialencyklikan Laborem exercens. En inställning till arbetet som har ständigt växande personligt välstånd till mål, är därför också en form av ekonomism. Istället krävs det idag en ny inställning beträffande relationen mellan förvärvs- och egenarbete, och att strukturerna reformeras på ett sätt som gör det möjligt att dela på avlönat arbete. Lika viktigt som förvärvsarbete är för livsuppehället, lika lite är det samma sak som meningsfullt arbete. Detta är lika viktigt för kvinnor som för män och får följaktligen inte tas till förevändning för att begränsa kvinnornas insats till oavlönat arbete.

3. Den senaste socialencyklikan Centesimus annus har med rätta framhävt att arbete alltid är en kulturell verksamhet (CA 15,35,5 1). Därför måste man göra personliga lika väl som samhälleliga investeringar i människors hälsa och utbildning. Det humankapital som man härigenom får fram, för att nu använda ett begrepp som är lätt att missförstå, gör det möjligt för personen att utvecklas andligt och kulturellt genom arbetet och det öppnar nya arbetsmöjligheter (CA 24, 31–33). Samtidigt är det en förutsättning för nya sociala dygder som kreativitet, delaktighet och förmåga till egna initiativ.

4. I en tid då ekonomin globaliseras, och därmed också arbetet, kan inte varje enskild nation längre egoistiskt lösa problemen utan det blir nödvändigt att man på internationell nivå har en strukturell delaktighet och samarbetar solidariskt, vilket är det centrala budskapet i socialencyklikan Sollicitudo rei socialis. I annat fall slår man ut såväl de svagaste i välståndsländerna, som världens fattiga, mer än en miljard människor. Detta är en utmaning främst för de rika länderna men också för de rika i fattiga länder, för de är de enda som kan göra inskränkningar utan att behöva ge upp sitt välstånd. Endast genom globalt samarbete kan man lösa problemen med en världsomfattande arbetsmigration.

5. De globala miljöproblemen kräver en ny miljöetik, som inte gör naturen till ett medel utan strävar efter att bevara den som skapelse (CA 37–38). Detta är inte bara ett krav på ett förutseende ekologiskt förnuft utan också nödvändigt av solidaritet med kommande generationer.

En ekonomi och ett arbetssätt som är bra för miljön är nämligen grunden för en bestående human livsstil och arbetsmarknad för alla. De oundvikliga världsomfattande strukturreformerna kräver en rättvis fördelning av pålagorna enligt graden av delaktighet i de nuvarande problemen och efter prestationsförmåga. I realiteten betyder det att främst industriländerna måste finna en hållbar ekonomisk linje och en livsstil som kan komma alla människor till godo.

6. Marknadens och de egna ekonomiska initiativens fördelar är idag oomstridda (CA 34–35, 40. 42). Men de kan bara gagna det gemensamma bästa om det såväl på nationell som global nivå ges ramvillkor, som inte bestraffar utan belönar förhållningssätt som är till nytta för arbete och miljö. Detta är en politisk uppgift, för vilken staten och världssamfundet bär ansvaret. (CA 15, 40,48).

De nödvändiga långfristiga strukturomvandlingar som krävs kan emellertid inte genomföras av enbart de ansvariga inom politik och förvaltning, utan fordrar att befolkningen är beredd att vara med och bära dem. Med andra ord har alla i egenskap av arbetare och konsumenter en plikt att fullgöra.

Dessa socialetiska principer kan sammanfattas i temat för den konciliära processen under åren 19881990. Endast genom större rättvisa, i hela världen likaväl som i de enskilda samhällena, kan man skapa ett ekonomiskt system som garanterar alla människor en human arbetsmarknad och samtidigt respekterar och bevarar miljön som skapelse. Och endast en sådan ”varaktig ekonomi” kan lägga grunden till en varaktig världsfred, utan våldsamma konflikter om allt knappare mänskligt arbete och allt mindre resurser.

Politiska perspektiv

De reflexioner som jag ovan gjort får till följd att en genomgripande socialekologisk omorganisation blir nödvändig, något som också är en utmaning. De socialetiska principer som redan omnämnts kan ange riktningen. De ger dock inga konkreta instruktioner eller patentlösningar på hur man ska omsätta detta i handling på ett politiskt riktigt sätt. För detta behövs allas medverkan och kreativitet. Det blir säkert med fog en hård kamp om vilken väg som är den rätta. En och samma analys ger nämligen inte sällan upphov till olika politiska prioriteringar, som alltid måste prövas mot etiska principer. Därför tänker jag i det följande bara nämna några synpunkter som kan ge impulser till vidare reflexion.

Förmodligen är en sorts dubbelstrategi nödvändig: å ena sidan behövs kortfristiga åtgärder, för att så snabbt och så långt som möjligt minska den akuta arbetslösheten, å andra sidan måste också varaktiga förändringar göras, så att miljön bevaras och det också i framtiden finns meningsfullt arbete för alla. Båda aspekterna måste förenas med varandra på så sätt att det som görs för att avhjälpa en akut svår situation inte får motsatt verkan. Man vinner nämligen ingenting på att lindra rådande problem på ett sådant sätt att kommande generationer kommer att stå inför olösliga uppgifter. För att detta skall åstadkommas måste alla länder i Europa, ja helst i hela världen, samarbeta.

Meningsfulla, socialetiskt oklanderliga och därför värda att understödja är framför allt de kortfristiga åtgärder som uteslutande berör den egna arbetsmarknaden och därmed inte ställer till med problem för andra länder. Jag tänker då först på åtgärder som bidrar till att man kan dela på arbete och naturligtvis också på inkomsterna av arbetet, t.ex. arbetstidsförkortning utan full lönekompensation men med särskilda klausuler för de lägsta inkomstgrupperna (kanske genom avtal om årsarbetstid), förbättrade möjligheter till halv- och deltidsarbete, eller förbud mot övertidsarbete (eller mot kompensation i fritid). Det faktum att kvoten deltidsarbetande är dubbelt så hög i Nederländerna som i Tyskland till exempel visar att det finns gott om spelrum för liknande åtgärder.

Vidare måste man försöka ta vara på sådana arbetstillfällen som just nu är dolda, t.ex. genom ”övergångsarbetsmarknader” i tider av ekonomisk lågkonjunktur där man betalar korttidslön, dvs. begränsade lönesubventioner, som är ekonomiskt mer meningsfulla och delvis också kostar mindre än rent arbetslöshetsunderstöd. Andra viktiga åtgärder är en vinstbeskattning som kan ge upphov till fler arbetstillfällen, att gynna mindre och medelstora företag och att fortbilda arbetskraften. Värt att lägga märke till är också att man i Japan del vis ersätter robotar med människor, eftersom människor, när det gäller precisionskrävande arbetsuppgifter, är mer anpassningsbara än robotar och därför i slutändan också billigare.

Något annat nödvändigt är en bättre relation mellan förvärvs- och egenarbete. Detta fordrar å ena sidan att strukturerna förändras så att obetalt egenarbete och ideell verksamhet blir ekonomiskt möjliga genom att man är garanterad en grundinkomst (som en familj kan klara sig på). A andra sidan behövs också en attitydförändring genom en medveten pedagogisk satsning med målet att göra det obetalda arbetet socialt accepterat och attraktivt för såväl individen som samhället. I en situation, då man med allt mindre arbetsinsats skapar allt större välfärd, som bara kommer dem till godo som redan har arbete och kapital, får man inte längre låta uppdelningen av välstånd vara tabu, då det i annat fall blir svårt att garantera socialstaten och en grundinkomst för alla.

Vad de långfristiga reformerna beträffar, så finns det knappast något alternativ till en ekologisk omställning, dvs. till ett miljövänligt produktions- konsumtions- och livssätt i industrisamhällena. Att aktivt förebygga miljöskador, alltså att motarbeta det som orsakar dem (integrerat miljöskydd) måste vara av centralt intresse och ha högsta prioritet. Då skulle man inte längre behöva lägga ner så stor kraft på att läka dem, ett oftast mycket kostsamt företag, som inte skapar några reella ekonomiska vinster.

Reformer av detta slag skapar inte bara arbetstillfällen inom miljösektorn utan kan också göra arbetsintensiva verksamheter inom traditionella sektorer lönsamma (t.ex. det ekologiska jordbruket).

Framför allt måste man gynna nyskapande miljöteknologier, i form av nya produkter, förfaringssätt och organisationsformer, som behövs för att till exempel spara energi och minska råvaruförbrukningen genom att öka produktiviteten när man använder energi och andra resurser. Detta skulle på lång sikt ge avsevärda konkurrensfördelar, öppna nya marknader för miljövänliga produkter över hela världen och samtidigt bidra till en rättvis global arbetsfördelning, eftersom det inte skulle ta bort de ekonomiskt svagare ländernas jämförelsevis stora övertag inom traditionella sektorer. Resultatet skulle bli en kvalitativ tillväxt med fler arbetstillfällen.

Det effektivaste sättet att uppnå dessa mål är att hitta initiativ som stämmer så bra överens med marknadens behov som möjligt, initiativ som uppmuntrar till att bevara och skapa människovärdiga arbetsplatser och till att skapa ekonomier som är skonsamma mot miljön och väl tar vara på tillgängliga resurser. Exempel på sådana åtgärder är att räkna in externa kostnader, alltså kostnader som uppstår genom skador på miljön, i företags- och nationalekonomiska kalkyler enligt vållandeprincipen; konkreta bestämmelser för att reducera användningen av skadliga ämnen, för att återanvända råvaror och för att undvika avfall; en intäktsneutral ekologisk skattereform, som stegvis flyttar skatter och avgifter från faktorn arbete till faktorn naturförbrukning (ett exempel är energiskatt). Sådana reformer skulle sänka lönekostnaderna och alltså skapa fler arbetstillfällen.

För att utforma marknaden på detta sätt behövs ett regelsystem. Ett sådant kan ingen stat åstadkomma på eggen hand, utan det är en uppgift som måste ske på ett internationellt plan. Staterna måste tillsammans skapa regler för världsekonomin, som uppfyller ovanstående krav. Så länge regeringarna men också fackföreningarna och befolkningen fortsätter att tänka i nationella kategorier, medan transnationella företag, framför allt de som finns på kapitalmarknaden, sedan länge är ”global players”, kommer kapitalet att prioriteras alltmer på arbetets bekostnad. Men om globaliseringen av ekonomin fortfarande bara gagnar kapitalägarna, kommer den att stöta på ett ökande massivt motstånd också frän breda befolkningslager i industriländerna. Den internationella valutafonden (IWF) och den nya världshandelsorganisationen (WIO) har åstadkommit ett visst underlag för ett världsekonomiskt system, som motsvarar de aktuella kraven genom att de åtminstone har satt upp några regler. Men i socialt såväl som ekologiskt hänseende är dessa regler totalt otillräckliga.

Alla dessa förslag kan vid första anblicken synas utopiska och de kan förvisso inte omsättas i verkligheten genast. Men om bakgrundsanalysen är riktig kommer man att vara tvungen att tänka i dessa banor för så vitt de globala problemen, inte minst arbetslösheten, ska kunna lösas solidariskt. Kyrkorna kan medverka till detta, om de står på människornas sida men samtidigt tydligt talar om att välståndet i de rika länderna inte kan fortsätta att öka, utan att det krävs att var och en gör en del uppoffringar, något som de flesta tycks ha glömt bort.

Är detta håll strävar också Centesimus annus när det heter: ”Vi har sett att det är oacceptabelt att säga att den s.k. realsocialismens sammanbrott leder till att kapitalismen är den enda möjliga ekonomiska modellen” (CA 35). I varje fall bevisar segern över socialismen varken logiskt eller faktiskt det kapitalistiska ekonomiska systemets riktighet och fördelaktighet, vilket arbetslöshetsproblemet visar. Att bevisa att det kan reformeras på ett sätt som gagnar alla människor kommer uppenbarligen att vara framtiden: största utmaning.

Översättning: Birgitta Carlquist