Bibelvetenskapen i kyrkan och traditionen

Ni har nyligen fått Er uppgift som sekreterare i den påvliga bibelkommissionen förlängd av påven i ytterligare fem år. Vi gratulerar. Det viktigaste arbetet hittills var tryckningen av kommissionens verk ”Bibeltolkningen i kyrkan” 1993 (på engelska 1994). Hur har detta dokument blivit mottaget?

I stort sett har det blivit mycket väl mottaget. Det har varit en glädje att se många olika utgåvor av detta dokument på olika språk, ofta tillsammans med nyttiga inledningar, svar eller kommentarer, t.ex. i en av de engelska utgåvorna.

Också recensionerna har varit positiva. En protestantisk recensent skrev att dokumentet inte kunde ha kommit mer i rättan tid och att protestanter bör känna djupt för den påvliga bibelkommissionens vädjan att på nytt bekräfta kyrkans hermeneutiska prerogativ. En judisk forskare skrev att det är ett dokument av stort värde för både katolska och icke-katolska tolkare av bibeln och en anmärkningsvärt öppen och lärd rapport.

Naturligtvis har också kritiska uppfattningar gjort sig hörda. En protestantisk recensent ansåg att detta dokument är alltför traditionellt och alltför mycket inriktat på lydnaden mot läroämbetet. Andra har vänt sig emot möjligheten att förena vetenskaplig exegetik med exegetik inom den kristna trons ramar. Men i stort sett har dokumentet blivit mycket uppskattande mottaget.

Det finns en vitt spridd uppfattning att nutida forskning i Skriften har blivit ett uteslutande historiskt eller litterärt område, som bekymrar sig föga om bibelns betydelse för troende av idag. Är detta ett verkligt problem eller bara en missuppfattning?

Det är ett verkligt problem och inte en missuppfattning. För några år sedan behandlade en fransk exeget, E Dreyfus, i en rad artiklar inte bara en tänkbar fara utan det verkliga problemet i utvecklingen av en akademisk exegetik som är skild från kyrkans liv.

Det finns en tendens hos forskare med en legitim önskan att vara vetenskapliga att studera bibeln utan att ta hänsyn till dess religiösa budskap, så att de endast försöker klarlägga till exempel det historiska sammanhanget eller de olika stadierna i utformningen av en text. Bibelkommissionen var bekymrad över detta läge. Det finns väldiga exegetiska studier där det religiösa innehållet är praktiskt taget helt frånvarande. Men bibeln är en samling av religiösa skrifter. Om man inte förklarar den religiösa innebörden i en biblisk text, har man inte gjort en adekvat exeges av denna text. Naturligtvis växlar detta religiösa innehåll till sin natur, och till exempel i vissa av de historiska böckerna är det kanske inte uppenbart. Icke desto mindre finns den religiösa betydelsen av bibeln alltid där, och det är exegetikens ofrånkomliga uppgift att upptäcka och förmedla den. Kommissionen betonade också att bibeln måste förklaras som en enhet med hänsyn till relationerna mellan de olika böckerna i bibeln. Bibelns enhet besjälas av en stark och underbar religiös impuls som kan inspirera varje enskild troende. Slutligen var det av betydelse för kommissionen att visa hur exegetiken måste föra samman alla dimensioner av kyrkans liv och hur man måste uppmärksamma aktualiseringen av det bibliska budskapet.

Ett tema i dokumentet som väckte starkt intresse hos somliga som kommenterade det var avdelningen om aktualisering. Eftersom aktualisering är en ny term i kyrkans dokument om skriften, kan Ni förklara innebörden i begreppet?

Aktualisering av skriften innebär att man för in Guds ord i nuet. Som Guds ord är skrivet i bibeln, står det på ett visst avstånd i tiden från vårt dagliga liv, från vår kultur, våra angelägenheter osv. Men bibeln som Guds ord är avsedd att nå varje människa i hennes konkreta nuvarande tillvaro. Att aktualisera betyder att göra innebörden i Guds ord nerskrivet i bibeln närvarande och tillgänglig för människorna idag.

Den vetenskapliga exegetikens egen uppgift är inte att aktualisera texten utan att förbereda för aktualisering. Själva aktualiseringen är en pastoral uppgift. Men vetenskaplig exegetik måste hålla i minnet att det slutliga målet är en aktualisering, så att den kan förbli trogen mot den orientering som är implicit i det skrivna gudsordet. Man måste vara uppmärksam mot skriftens djupare aspekter, dvs. dess religiösa budskap, och försöka befria ordet som ofta finns uttryckt i mindre bekanta termer och i bestämda historiska omständigheter. Aktualiseringen för över Guds ord från dess forna sammanhang till det nutida sammanhanget. Detta är inte någon lätt sak, och dokumentet förklarar hur det skall göras genom att man först söker efter ordens innebörd i deras ursprungliga sammanhang och när man väl har förstått den historiska betydelsen finner de punkter som kan aktualiseras i den troendes liv och i den kristna gemenskapen.

Trots öppenheten inför andra metoder understryker kommissionens dokument starkt betydelsen av den historisk kritiska metoden. Varför är den historiska innebörden i en text så viktig?

Den historiska innebörden i en text är viktig därför att Gud själv har manifesterat sig i historien. Bibeln är inte en samling av filosofiska eller teologiska avhandlingar, och inte heller ger den oss en uppsättning eviga sanningar uttryckta i satser. Istället skildrar bibeln framför allt Guds initiativ att träda in i förbindelse med människor i vår historia. Av detta skäl är det nödvändigt att ta hänsyn till de historiska omständigheterna runt Guds ord och att använda vår kunskap om det historiska sammanhanget för att belysa det. Endast om vi gör denna ansträngning kan vi på ett riktigt sätt överföra Guds ord till vårt nutida liv.

Vissa forskare, som Jon D. Levenson i Harvard, instämmer inte med kommissionen i att det är möjligt att använda den historisk kritiska metoden och samtidigt hålla fast vid en bibeltolkning som går ihop med den romersk-katolska (eller något annat samfunds) läromässiga tradition. Vad anser Ni om detta?

Jag anser inte att kommissionens ställning skiljer sig så mycket från vad professor Levenson, som är en judisk forskare, skrev i sin recension av vårt dokument. Enligt honom har den vetenskapliga exegetiken sedan länge ”ett lingua franca, som är historicism och naturalism, vilket innebär filosofiska inställningar som vänder sig bort från de monoteistiska traditionerna och med en dragning mot sekularisering”. Han antyder att ”om den transcendenta dimensionen i texten skall försvaras utan att man undertrycker den mänskliga, historiska dimensionen” måste man överge detta lingua franca av historicism och naturalism. Detta förslag stämmer med bibelkommissionens dokument.

Levenson fortsätter med att ivra för att man måtte finna medel att bedriva ”bibelforskning på en allmän grund, vilket är en grund som är pluralistisk” och han hävdar att i denna fråga ”erbjuder kommissionen ingen hjälp.” Det är ett faktum att medlemmarna i kommissionen inte kunde diskutera denna punkt. Vi bara underströk det faktiska sammanhang i vilket man måste läsa varje sida av bibeln. Det är den religiösa tron – vare sig denna är den judiska traditionen inför den hebreiska bibeln eller den kristna traditionen att läsa Gamla och Nya testamentet tillsammans.

Att tolka en bibeltext

Vissa teologer och exegeter har försökt komma ifrån begränsningen i en uteslutande historisk läsning av texten genom att hänvisa till en tradition av ”den andliga innebörden’: Andra exegeter har bestridit denna tolkningsprocedur och betraktat den som ”exegetik’; att läsa in något i en text, och har betonat att det väsentliga är den ordagranna meningen uppfattad som den mening den mänsklige författaren avsåg. Kan Ni förklara bibelkommissionens ställning?

Ja, visst finns det en frestelse att komma undan begränsningarna i en uteslutande historisk läsning genom att ta sin tillflykt till en ”andlig innebörd” som saknar förbindelse med en historisk läsning av texten. Att ge vika för denna frestelse skulle vara ”exegetik” och inte en hållbar tolkning.

Bibelkommissionen intog den ställningen att vi understryker förhållandet mellan den andliga innebörden och den ordagranna meningen. Den andliga meningen är inte en bibelläsning som kan vara fullständigt oberoende, utan den måste ha sin grund i den ordagranna betydelsen. Vi underströk flera gånger i dokumentet att innebörden i en bibeltext inte är stängd och att meningen i en text istället ofta är liksom en riktningsangivelse och att det är möjligt att gå allt längre i den riktningen. Denna dynamiska karaktär hos bibliska texter är tydlig genom ”ny-läsningen” av många texter inom själva bibeln. Den andliga innebörden går i den riktning som textens ordagranna betydelse anger men stannar inte vid det första planet av innebörd.

Till exempel får gammaltestamentliga texter en djupare innebörd inför påskhändelsen. Jesu död och uppståndelse har skapat ett radikalt nytt historiskt sammanhang, som ställer de gamla texterna i ett nytt ljus och far dem att genomgå en förändring av innebörden. Den andliga betydelsen är meningen i bibeln, särskilt i Gamla testamentet, när man läser den i samband med påskens mysterium. Detta är ett verkligt sammanhang, inte ett inbillat romantiskt sammanhang. Medan varje text har en ursprunglig innebörd, visar sig dess öppenhet när den uppträder i detta nya verkliga sammanhang.

Kommissionens medlemmar bekymrades av tendensen att begränsa bibelns innebörd till en uteslutande historisk läsning. Botemedlet är emellertid inte att överge den historiska läsningen utan att vara medveten om att texten är öppen.

Dokumentet ger en mer teologisk beskrivning av exegetens roll än många kanske hade väntat sig: ”Exegeter når det sanna målet för sitt arbete först när de har förklarat bibeltextens mening som Guds ord för idag. ” Varför intog kommissionen denna ställning?

Kommissionen intog denna ställning därför att den tog på allvar den svårighet som nämns i inledningen till dokumentet, nämligen att det finns en typ av exegetik som utgör ett avgränsat område för ett litet antal specialister och som saknar ett vitalt och fruktbärande förhållande till gudsfolket. Av detta skäl underströk kommissionen en orientering som måste vara konsekvent: alla steg i det exegetiska arbetet måste syfta till en allt djupare förståelse av den religiösa innebörden i bibeltexten, eftersom detta är dess huvudsakliga innebörd. Om en exeget utför sitt värv väl, förbereder han vägen till en aktualisering av texten, eftersom han för i dagen den sanna innebörden i en text, vilket ger en djupare och mer fullständig förståelse av Guds ord, som förmedlades för århundraden sedan men som alltid är i stånd att inspirera och forma människornas liv.

Kommissionen utgår från den filosofiska hermeneutikens perspektiv som fastställer ’omöjligheten att tolka någon som helst text utan att utgå från något slags förförståelse’; och den bekräftar att ’katolsk exegetik’..J avsiktligt ställer sig inom den levande traditionen inom kyrkan, vars första omsorg är trohet mot uppenbarelsen som bibeln vittnar om’: Hur går denna grundinställning ihop med vetenskaplig objektivitet inom exegetiken?

Denna grundinställning är nödvändig eftersom det är omöjligt att förstå texten utan något slags förförståelse. För att förstå en mening på ett språk måste man veta vad orden i språket betyder. För att förstå en text är det nödvändigt att ha en viss uppfattning av de begrepp som texten uttrycker.

När kommissionen säger att den historiska kritiska metoden kan tillämpas utan någon förutfattad inställning, menar vi att denna metod inte nödvändigtvis är bunden till de speciella antaganden som råder i Bultmann-skolan, som reducerar skriftens innehåll till ett antropologiskt budskap. Men vi förnekar inte att det krävs någon inställning på förhand för att man skall kunna förstå texten, och vi understryker att den mest lämpade förförståelsen är den som står i ett sammanhang med den bibliska texten, nämligen förförståelsen i kyrkans levande tradition. Om vi försöker läsa bibeln med materialistiska förutsättningar som vår förförståelse, utesluter vi redan från början dess primära budskap. Det är alltså nödvändigt att ha en lämplig förförståelse.

Naturligtvis finns det en fara att man läser in uppfattningar eller inställningar i bibeln som har utvecklats inom traditionen och som inte helt återspeglar textens innehåll. Dokumentet uttryckte en vilja att försvara exegetiken gentemot denna risk att tillskriva texten sådana utvecklingar som senare ägde rum inom traditionen. Detta är en fara som för-kritisk exegetik ofta drabbades av. Det var vanligt att man läste in senare definitioner från koncilierna i texten. Men detta är inte ett vanligt problem idag, även om det alltid kan finns en tendens att läsa in nutida teologiska hållningar i texten istället för att särskilja de olika stadierna i hur uppenbarelsen fördes vidare.

Vetenskap och tro

Hur är principerna i ”Bibeltolkningen i kyrkan” tillämpbara på katolska exegeter som undervisar eller ger ut i icke-katolska akademiska miljöer eller som i andra sammanhang bedriver exegetik som kräver en ickekonfessionell utgångspunkt? Man kan tänka på John Meiers ”The Marginal Jew” som försöker fastställa endast sådana fakta om den historiske Jesus om vilka katoliker, protestanter, judar och agnostiker kan vara överens. Bör man särskilja kyrklig exegetik från akademisk exegetik?

Vissa skillnader är nödvändiga. Man kan inte i ett sekulärt akademiskt sammanhang uttrycka sin tro med samma frihet som inför en katolsk publik. Men i det långa loppet finns det ingen egentlig skillnad. Den katolske forskaren måste nalkas sitt arbete med största vetenskapliga noggrannhet och försöka få veta vad bibeln säger, vad dess olika författare hade för avsikt att förmedla och förklara texterna riktigt och grundligt.

Den skillnad jag skulle vilja göra ligger mellan egentlig exegetik och bruket av bibliska texter för historiska syften. Som jag ser det är ”The Marginal Jew” inte ett exegetiskt arbete utan sysslar med historisk forskning. Meier tar som sin metod att finna data i bibliska texter och andra historiska källor, och sedan analyserar och sammanställer han dessa fakta som kan verka övertygande på katoliker, protestanter, judar och agnostiker med hänsyn till deras historiska karaktär. Men enligt min uppfattning är detta inte exegetik. Den kan ta upp sådant som exegetiken utför, men dess främsta syfte är att åstadkomma en historia som stämmer överens med de krav som historievetenskapen för närvarande ställer.

Exegetik å andra sidan försöker belysa hela innehållet i texten, inte bara vilka detaljer som är historiska eller icke-historiska. Exegetiken betonar trons innehåll, den gudomliga uppenbarelsen, och inbjudan till ett förnyat liv, vilket utgör kärnan i den bibliska texten. I många fall är den historiska dimensionen, alltså det historiskt exakta i enskilda detaljer och omständigheter, sekundär, och det som spelar en verklig roll är den helhetsbild som texten erbjuder. Den större bild som den bibliska texten vill förmedla rör ett religiöst budskap, inte historisk pålitlighet. När det gäller grundläggande fakta, sådana som Jesu korsfästelse, ger texterna naturligtvis ett vittnesbörd som är mycket starkt, och de har just som avsikt att bekräfta det faktiska i händelsen. På samma sätt bekräftar texterna tydligt det faktiska i Jesu uppståndelse på vittnesbördens grund. Men i fråga om många andra detaljer, till exempel de mindre skiljaktigheterna evangelierna emellan, är det historiska inte det egentligen viktiga. Det viktiga är helhetsbilden och det budskap som den förmedlar.

De bibelforskare som deltar i Jesus-seminariet hävdar att objektiva historiska studier av texterna leder dem till att förneka pålitligheten i evangeliernas berättelser om Jesus och framförallt om hans uppståndelse. Hur bör katolska forskare reagera på denna utmaning?

Enligt min uppfattning är detta ett exempel på historisk forskning som arbetar med bibeltexter på ett sätt som är långt ifrån exegetiskt och som arbetar enligt principer som är agnostiska eller motsatta mot den kristna tron. Den leder därför till förnekanden som i verkligheten inte är grundade på texterna utan grundar sig på förutfattade inställningar. Kristi uppståndelse är tydligt hävdad i Nya testamentet. Naturligtvis är det möjligt att analysera skildringarna av hur Kristus uppenbarar sig efter uppståndelsen och visa att de inte hänger ihop helt och hållet. Men Kristi uppståndelse hävdas med stor kraft på grund av vittnesmålen. Det viktiga är inte enskildheterna i framställningarna utan styrkan i vittnesmålet taget i sin helhet. På den punkten har vi en av de äldsta texterna i Nya testamentet, nämligen 1 Kor. 15:1-8, som anger en rad vittnen till uppståndelsen. Till yttermera visso vittnar alla andra texter också om Jesu uppståndelse. Det är alltså bara med förutfattade meningar och en metod som är ”naturalistisk och historicistisk” (för att citera Levenson) som man ur de bibliska texterna kan härleda förnekanden som direkt motsäger grundläggande försäkringar i hela Nya testamentet. Att detta skulle vara historia, i någon acceptabel mening, tvivlar jag uppriktigt på.

Kan Ni säga något om den helige Andes roll i vår läsning och vår tolkning av bibeln?

Jag skulle säga att Andens uppgift är att ställa oss i en personlig och levande kontakt med Gud genom det skrivna ordet. En forskare som helt enkelt analyserar texten kan upptäcka dess innebörd men sakna den kontakt med Gud som gör bibelordet sant närvarande, sant verkningsfullt. Men den helige Ande öppnar våra ögon så att vi ser den djupare meningen, det religiösa budskap som finns i texten. Samtidigt får Anden oss att inse att detta budskap är personligt riktat till oss som läser eller hör ordet uppläst och att det inte så mycket har att göra med det förgångna som med det närvarande, med meningen i vår tillvaro av idag.

Den helige Ande förmedlar också den ecklesiala innebörden i texten, dvs. Anden får oss att inse att denna bibliska text utgör en del av en pågående dialog mellan Kristus och hans kyrka och vi är indragna i denna dialog. Det innebär en väldig skillnad. Texten upphör att vara ett objekt och blir en levande förmedling, som fördjupar och belyser vårt förhållande till Gud och som till och med förmedlar kraften till oss att göra det som texten anger. På detta sätt blir bibeln något verkligt levande och livgivande.

Vilket ämne kommer bibelkommissionen att syssla med härnäst?

Under nästa femårsperiod kommer vi att reflektera över förhållandet mellan Gamla och Nya testamentet, särskilt hur detta berör förhållandet mellan judar och kristna. Detta är ett väldigt område, och vi kan inte behandla alla dess dimensioner inom fem års tid med årliga veckolånga möten, utan vi måste begränsa vår uppgift. Det är alltid på sin plats att göra de kristna mer medvetna om att vårt Nya testamente har sina rötter i Gamla testamentet och att kyrkans liv är rotat i Israels folks liv. Dessutom verkar detta att vara ett gott tillfälle för att ange vissa riktpunkter, att klarlägga att texterna i Nya testamentet inte får användas för att gynna antisemitism. Tvärtom kan Nya testamentet erbjuda en grund för att främja ett positivt förhållande mellan judar och kristna.

Översättning:. Florence Vilén