av STEN HIDAL
År 1981 gjorde filmen Raiders of the Lost Ark med Harrison Ford som Indiana Jones många uppmärksamma på den gammaltestamentliga förbundsarkens gäckande existens. På svenska försvann tyvärr arken i titeln som blev Jakten på den försvunna skatten. Om detta föremål har nu Jan Retsö, professor emeritus i arabiska vid Göteborgs universitet, skrivit en bok.
Det krävs mod att ge sig i kast med en så svår materia som arken är. Här finns många avgränsningar att göra, många problem att dryfta. Till att börja med: det är alltså inte fråga om Noas ark (ett annat ord på hebreiska), utan om föremålet som stod i det innersta rummet i templet. Det figurerar också som ett palladium i striderna mot filistéerna i början av 1 Samuelsboken. I de flesta sammanhang omges det med en nimbus av helighet, men i 5 Mosebok avsakraliseras arken till att bli en behållare för lagens tavlor. Vid templets förstörande på 580-talet f. Kr.tycks arken ha försvunnit. På ett ställe i Jeremias bok framgår det att man diskuterade om det skulle tillverkas en ny (Jer 3:17).
Frågan kan ställas om det fanns en eller flera arkar – funktionerna verkar vara så olika. Svaret beror i hög grad på i vilket litterärt skikt arken förekommer och hur dessa skall avgränsas är ofta osäkert och omdebatterat. Legendbildningen tog tidigt tag i arken och gjorde mycket av den. Spår av detta finns i de deuterokanoniska böckerna och fortsatte i efterbiblisk tid på judiskt, kristet och muslimskt håll. Sin höjdpunkt kan det sägas ha fått i Etiopien, där arken sägs förvaras i katedralen i Axum. Här kommer också berättelsen om hur drottningen av Saba besökte Salomo in i sammanhanget.
I förordet kallar författaren sin bok för populärvetenskaplig och säger att den riktar sig till den intresserade allmänheten. Det är riktigt, men att det i bakgrunden ligger ett självständigt vetenskapligt arbete med texterna är tydligt och det kommer fram på många sätt. Det gäller särskilt om den del som handlar om arken i Gamla testamentet. Här lanserar författaren också en del teorier, som går mot den etablerade forskningen. Härom är inget att säga, även om man i en populärvetenskaplig bok bör vara försiktig med det. Så bestrider han att arken i templet skulle ha varit en tron för den osynlige guden, en tron som flankerades av keruberna. När det gäller arkberättelserna i 1 Samuelboken menar Retsö att bakgrunden mycket ligger i riter i samband med skörd och tröskning.
I litteraturförteckningen anförs en rad med vetenskapliga arbeten, som vittnar om en god litteraturkännedom. Märkligt nog saknas flera bidrag från den forskning som trots allt har skett i Sverige.
Man imponeras av Retsös vilja att ge sig i kast med svåra problem inom bibelvetenskapen. Häri ligger också en del av bokens svaghet. Det blir helt enkelt för läsaren svårt att hänga med i argumentationen, särskilt som den till följd av den yttre ramen måste hållas ganska komprimerad. I en populärvetenskaplig bok skall inte behöva krävas goda kunskaper i gammaltestamentlig exegetik för att följa med.
Betydligt ledigare flyter framställningen när boken kommer in på den senare legendbildningen. Här finns också ett rikare material att ösa ur. Särskilt intressant blir det när Etiopien kommer in i bilden. Här vidgas framställningen till att bli en skildring av Etiopiens hela historia med arkens närvaro i den heliga staden Axum som kulmen.
Boken är rikt illustrerad i färg både med foton och kartor. Svenska Humanistiska Förbundet gör med sin skriftserie en stor insats.
Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.
Ur Signum nr 7/2021, s. 70–71.