av MARIE TONKIN
Vid installationen av president Joe Biden den 20 januari 2020 gjorde 22-åriga Amanda Gorman omedelbar och massiv succé med läsningen av sin dikt The Hill We Climb. Timingen var precis rätt: Dikten andas en trotsig tilltro till ljuset och framtiden och det amerikanska folkets kapacitet att bygga ett bättre land. Succén är inte svår att förstå eller sympatisera med. Inramningen är inte heller fel: Amanda Gorman är den yngsta poet som reciterat vid en presidentinstallation och är dessutom färgad. Gorman, med examen från Harvard University och bosatt i Los Angeles, debuterade redan som 17-åring och fick 2017 titeln national youth poet laureate. I hennes poesi märks teman som klimatfrågan, antirasism och feminism. I september i år utkom hon med en barnbok och en diktsamling på en rad språk. En speciell referensram således, som i våras gav upphov till infekterad debatt om val av översättare och krav på att dessa skulle dela något av Gormans erfarenheter. Mot bakgrund av diktens fokus på enande och förståelse över sprickorna framstår den debatten som desto mer malplacerad.
Den svenske översättaren av Gormans dikt, hiphop-artisten, rapparen och programledaren Jason ”Timbuktu” Diakité, är född i Lund och har amerikanska rötter. Hans översättning har sågats i jag tror alla recensioner. Det är inte svårt att se varför. Men först själva dikten.
Gormans diktröst är här den unisona, kollektiva, som med svepande rörelser och svällande patriotisk frasering tolkar in nuets katastrofer mot en fond av historia, framsteg och bibliska löften om fred. Tongångar från Walt Whitman är uppenbara, men dikten är didaktisk, med tunga imperativ och högtravande kiasmer. Målet är att rekapitulera landet, och jag tillstår gärna att ett sådant hopp som Gorman skriver fram är ett tecken på ljus redan i sig.
Vi är fortfarande på väg, säger dikten, unionen är inte färdig. Det är inte det felfria som är siktet, utan mening. Vi måste ge rum för kulturell och etnisk differens. Historiens och samtidens motgångar erbjuder möjligheten att svetsas samman och också genom sorg finns växt. I en stund av fasa ”fann vi en grund / Att författa ett nytt kapitel, / Och bjuda oss själva på glädje och hopp.” (”within it we found the power / to author a new chapter. / To offer hope and laughter to ourselves”)
Vilken är den gemensamma mark som rymmer dessa utgångspunkter? Demokratin, tycks Gorman mena, en demokrati som kan hejdas, men ändå till slut är oförstörbar.
Håller dikten som poesi, bortom sitt specifika sammanhang? frågar jag mig under läsningen. Förmodligen är frågan fel ställd. Det engelska originalet är inte inkluderat i förlaget Polaris’ lilla volym och jag kommer på mig med att använda den svenska texten som en karta till en möjlig, äkta dikt. För detta är ett skal som täcker över, snarare än öppnar ingångar.
Den svenska översättningen av Amanda Gormans diktcykel Berget vi bestiger är ett exempel på vad som kan hända när två poesitraditioner möts utan en språkkänsla som förmår överbrygga – tolka! – den andra dikten in i det egna språket. Mer krävs än den taktkänsla som Jason Diakité uppenbart besitter – nydiktning bland annat – för hur överför man en svällande patriotisk dikt till en levande svensk språkdräkt? Resultatet är platt fall, med undantag för ett fåtal rader. Ibland blir det ganska många steg till en idiomatisk svenska. Användningen av omvänd ordföljd och ibland föråldrade verbformer känns ansträngda och arkaiserande. Allitterationer och assonanser förefaller sökta och dilettantiska och gör saken värre än om man låtit bli: ”Vårt folk, flerfaldigt och förmående. / Vi stiger fram, blåslagna och bedårande.” (”our people diverse and beautiful will emerge / battered and beautiful”) På annat håll finns andra rader, som låter ana en poetisk vision; som att med sina andetag ”upplyfta denna plågade plats / till ett paradis”. Med lite välvilja går det att urskilja den ursprungliga poesin till exempel här: ”Vi kliver in i vår historia och ordnar / reparationer.” Gärna erkänner man dock utmaningen i översättningens speciella förutsättningar.
Det lekfulla ordkrängandet finns där som diktens kanske största tekniska tillgång och förmedlas i översättningen, men den tyngs av retorik och patos snarare än att använda dessa grepp som hävstänger. Stor poesi blir det därför inte. Men förmodligen var det annat tv-tittarna vid presidentinstallationen på Kapitolium sökte. Amanda Gormans dikt vet att en hoppfullare framtid inte byggs i en handvändning och låtsas inte att mod inte kostar på. Den blundar inte för utmaningen i sprickorna mellan olika samhällsgrupperingar. Den vet att ansvar är något man måste välja och att allt till slut är en fråga om kärlek.
Marie Tonkin är poet och författare, Tyresö.
Ur Signum nr 7/2021, s. 68–70.