av PHILIP GEISTER
François de La Rochefoucauld (1630–1680) är förmodligen mest känd för att han insåg att den sanna kärleken är som spöken: att alla pratar om den men att få har sett den. Man kan ibland få intrycket att det är likadant med lyckad religionsdialog mellan kristendom och islam. Visst talar alla om den men finns den i verkligheten? Medlemmar av den ena eller andra religionen talar gärna om varandra, men samtalar de verkligen också med varandra? Om sådana samtal de facto äger rum, leder de då någonvart, till exempel till en djupare förståelse för den andres tänkande eller rentav till ett konstaterande av gemensamma teologiska övertygelser?
Den tyska teologen Katrin Visse har (tyvärr än så länge bara på tyska) gjort ett lyckat försök att dra igång ett sådant samtal. Hennes metodik är lika intressant som resultaten i hennes undersökning. Hon utgår från ett begrepp, nämligen tradition, som är centralt i både muslimsk och kristen kontext. Sedan låter hon tre framstående muslimska forskare komma till tals genom att analysera deras teologiska författarskap under frågeställningen vad tradition egentligen betyder inom islam. I bokens andra del gör hon samma sak från ett kristet perspektiv: kristna författare hjälper läsaren att få en djupare förståelse av traditionsbegreppet inom kristendomen.
Ett virtuellt samtal alltså. Det är lätt att hitta invändningar mot en sådan metod. Man kan utan svårigheter fantasisera om hur det gick till i Högre seminariet på Berlins Humboldtuniversitet där avhandlingen tog form. Får man göra så? Varför just dessa författare och inte andra? Varför valdes bara muslimska författare med en stark akademisk anknytning till västvärlden? Representerar de verkligen sin tradition? Kan en kristen författare ens ge en någorlunda rättvis sammanfattning av den muslimska tron eller borde hon begränsa sig till att presentera de kristna rösterna?
Författaren formulerar inga anspråk på att ge det ultimativa svaret på frågan hur muslimer och kristna ser på begreppet tradition. Men hon gör något viktigare: hon drar igång ett givande samtal. Läsaren får smyglyssna på en respektfull debatt mellan oliktänkande personer, ett samtal som modereras av en författare som är kompetent, inkännande och skicklig. Hon förutser brister i (den kristna) läsarens förförståelse och fyller i med information där det behövs. Men samtalet styrs ändå varken av hennes kristna bakgrund eller av ett behov att presentera förutsägbara doktrinära resultat. Hon låter dessutom vitt skilda uppfattningar bland muslimska dialogpartner komma till tals. Karin Visse lyckas med att aldrig förlora sin frågeställning ur sikte och bjuder därmed sina läsare på en fängslande och målmedveten intellektuell resa på spaning efter en djupare förståelse av vad en tradition är och hur den utvecklas.
Vad kommer hon fram till? Varje läsare får nog sin egen behållning av att vara med i en så mångfacetterad dialog som den som boken bjuder på. Ett återkommande tema i avhandlingen är dock hur starkt även islam är präglad av en läroutveckling. Även om denna utveckling inte så mycket tar sig uttryck i definierade trossatser utan snarare genom juridiska beslut, fatwas, så befinner sig religionen i en permanent, kulturell dialog med sin omgivning, vare sig man vill det eller ej. Sättet på vilket Koranen har tolkats har förändrats genom tiderna och bristen på akademisk reflektion över detta lämnar ett tomrum. Islam, lika lite som kristendomen, kan undvika problematiken som uppstår när den gamla tron ska traderas och transponeras in i en ny tid. Denna övergång kan inte bara vara präglad av trofasthet utan måste ske i en anda av kreativitet och mod som är rotad i en djup förståelse av de egna heliga skrifterna och kunskap om hur de tolkats under historiens gång. Tradition är inte så mycket ett fasthållande vid det gamla utan en aktiv ansträngning att förmedla det gamla oförfalskat in i det nya. Lyckas islam med detta? Gör kristendomen det? Boken slutar med en tröstande reflektion om hur Petrus svek sin Herre dagen före hans lidande och drar slutsatsen: ”Båda litar på detta, såväl kristna som muslimer: att Gud handlar i världen också – och även oberoende av – hur bra de är att ge kunskapen om honom vidare.”
Philip Geister är jesuitpater, teol. dr och rektor för Newmaninstitutet.
Ur Signum nr 7/2021, s. 67–68.