av JENNY LINDBERG
Anna-Karin Palm debuterade 1991 och har sedan dess utkommit med ett flertal romaner och noveller. Hon har också skrivit en uppmärksammad biografi om Selma Lagerlöf som utgavs 2019. Jag skriver över ditt ansikte är en minnestext över Palms mor, hennes liv och Alzheimersjukdom, men handlar även om författarens förhållande till sin halvbror och syster, dock på ett uppenbart sätt alltid speglat i modersrelationen. Denna relation skildras som både kärleksfull och konfliktfylld. Modern framstår som en stark personlighet, någon som lyckades genomdriva sina önskemål och krav på tillvaron, någon som alltid skulle stå i centrum för uppmärksamheten, ofta på bekostnad av andra inklusive make och barn. Trots sitt enkla ursprung kompletterade hon sin utbildning och tog läkarexamen, något som kan tolkas som en revansch på de personer som tidigare kritiserat och ringaktat henne för att ha brutit ett äktenskap och inlett en ny relation. Men kanske också på den utsatta socioekonomiska tillvaro som utgjorde hennes barndom.
Det var viktigt att hålla modern glad, ”när du var glad var världen hel och full av skratt och solsken”. Tidigt lärde sig barnen hur de skulle förhålla sig, vilka ämnen de inte skulle beröra, vad de skulle undvika att säga, för att hålla modern på gott humör. På så sätt tycks hon ha varit en person som styrde sin omgivning med järnhand. Och samtidigt skildras hon som bräcklig, med ett flertal rädslor och fobier som förblev obearbetade under livet. ”Du var solen i vårt liv och när du förmörkades påverkade det oss alla.” Modern är levande och medryckande, såväl i det positiva och glädjefyllda, som i det negativa och destruktiva.
Vi får följa insjuknandet i Alzheimers sjukdom, den gradvisa förlusten av minne och personlighet, med korta stunder av kvarvarande igenkännande, glädje och ömhet. Den starka personligheten gör sig tydlig rätt långt in i förloppet och skapar en del frustration, ända tills författaren på slutet kan konstatera att det är så mycket enklare att älska modern nu än det någonsin varit. När moderns minne och starka personlighet sviktar tycks det som att fasaderna rämnar och ger plats åt ren och stark kärlek och närhet, åt en glädje i nuet.
Kärleken lyser också igenom alla minnen, även de svåra. Känslan av att vara omhändertagen fanns ändå alltid där. Genom minnenas bearbetning uppstår också en viss förståelse hos författaren för varför modern levde och agerade som hon gjorde, vilket kanske delvis bottnade i en svår barndom och i skuldkänslor över att till den före detta maken helt ha lämnat den tidiga vårdnaden av den gemensamma sonen. Modern eftersträvade det allra bästa för barnen när det gäller uppfostran, klädsel och möjligheter i livet. Samtidigt skulle livet gestaltas på ett sätt som modern kunde acceptera och avvikelser kritiserades hårt. Relationerna i familjen skildras som ett drama som regisserades av modern. ”Du har alltid varit så stark, och samtidigt så svag. Du har alltid varit – så mycket. Så mycket du i vår familj.”
Behovet av att under sjukdomen anpassa samtalen till den nivå som modern just då befinner sig på är en förmåga som syskonen har lärt sig mycket tidigare i livet. Den var redan då en nödvändighet för att överleva som familj och genom den får de värdefull hjälp att hantera en situation som annars kanske hade varit svårare att bemästra.
Bitterheten över att aldrig ha rönt någon direkt uppskattning från denna person som var så central i livet, att alltid stå i skuggan av hennes liv och verklighetsuppfattning, finns som en underton men dämpas samtidigt av den process som de bägge går igenom under sjukdomsperioden. Det är en process som präglas av djupa insikter, av kärlek och vänskap med kulmen som nås i vakan vid dödsbädden. På något sätt lyckas författaren ändå skapa sin egen historia och regissera sitt eget liv. Moderns foto på datorskärmen finns som en tydlig bakgrund men författarens lösenord skrivs över hennes ansikte. Minnena kvarstår, de personliga minnena som till stor del skiljer sig från andras. När modern successivt försvinner och dör är det minnena som finns kvar och modern lever på så sätt vidare i dotterns liv, speglad genom henne. En varm känsla av tillgivenhet är vad som kvarstår i mitt inre efter att ha läst boken. Även om den skildrar Palms personliga förhållande till och minne av sin mor så får läsaren insikter i den stora betydelse som familjen har i skapandet av en egen identitet och hur sorgen över sjukdom och död ändå kan innebära en värdefull fördjupning i den ömsesidiga relationen.
Jenny Lindberg är överläkare i internmedicin vid Skånes universitetssjukhus. Doktorand i medicinsk etik vid Lunds universitet.
Ur Signum nr 7/2021, s. 65–67.