av MAGNUS RINGGREN
Den typ av roman som vi läser i dag brukar kallas för borgerlig, inte därför att den bär borgerliga värderingar utan därför att den uppkom för 300 år sedan i en nymornad och självmedveten borgerlighet. Romanerna köptes och såldes som ting på en marknad, och så är det fortfarande. De skrevs av män och lästes av kvinnor. Också det är ett fullt igenkännligt mönster i dag. För en nyfiken litteraturvetare som Birgitta Holm blev det helt naturligt för några decennier sedan att leta efter inte bara romanens fäder utan också dess mödrar. På svensk botten har hon undersökt texter av bland andra Fredrika Bremer, Selma Lagerlöf och Moa Martinson. Hon utvecklar nu sin familjeidé genom att se om dessa mödrar också har söner. Och hon finner det självklara exemplet: Göran Tunström som på sätt och vis förlöstes som författare när han tog sig an Selma Lagerlöfs arv. Hon levde ju i det Värmland där han själv föddes. Men relationerna mellan dem är flera och djupare än så.
Göran Tunström (1937–2000) var lika älskad av publiken som av kritiken, och efter hans död har hans författarskap också uppmärksammats ganska grundligt av litteraturvetenskapen. Flera avhandlingar finns redan samt en mer journalistiskt hållen biografi av Rolf Alsing. I skrivande stund når mig nyheten att författaren Lars Andersson tagit upp sitt gamla arbete med en ny och omfattande levnadsteckning.
Man tror gärna att ett klassiskt författarskap föds vid upphovsmannens bortgång, men i stället inträder ofta (som med Birgitta Trotzig) en stor tystnad, en karantän inför det förmodade inträdet i kanon. Marknaden har väl sin roll i skeendet. Kanske är den tid över då offentligheten producerar det man kallar för ”klassiker”. Jag har ändå hopp vad gäller Göran Tunström. När jag nu läst om några av hans romaner ser jag vilken potential till evigt och skiftande liv som texterna besitter. Jag återkommer strax till två av dem.
Göran Tunströms främsta tillgång både i text och liv – jag har själv sett den i aktion – var charm, något som alls inte hindrade att hans böcker innehöll stora portioner komplexitet och svärta. Det är träffande att Birgitta Holm kallar honom Vår ljusaste tragiker i sin nya monografi. Han var en magisk realist på gränsen till det postmoderna, men hans idévärld har djupa rötter i den kristna västerländska traditionen. Texterna har också synbara schamanistiska inslag. Han läste Mircea Eliade noga. Och Swedenborg, för att bara nämna några av inspiratörerna.
Birgitta Holm rör sig kronologiskt genom författarens textvärld, men upplägget är inte överdrivet biografiskt. Ändå knyter hon verket i vidare mening till författarens miljöer. Göran Tunström växte upp i prästgården i Sunne, och en av hans bästa böcker heter just Prästungen (1976). Sunne blev också så småningom ett myternas land på ungefär samma vis som Hjalmar Bergman befolkade Wadköping med sina tragikomiska ”krumelurer” och Lars Ahlin snidade sin lutherska teologi till människor i barndomens Sundsvall. Den viktigaste inspirationskällan för Göran Tunström blev efterhand – och till en början ganska motvilligt – Selma Lagerlöf som levde i hans barndomstrakter. Hon träder också in som person i flera av hans texter. Birgitta Holm är som sagt sällsynt väl skickad att lyfta fram just henne.
Göran Tunströms produktion är stor och mångfacetterad. Han skrev poesi, dramatik för radio och scen, till och med en julkalender för tv. Hans första genombrott (de var flera) kom med ungdomsskildringen Maskrosbollen (1962), något av en svensk Räddaren i nöden. Sunnemyten började ta form på allvar i dubbelromanen De heliga geograferna (1973) och Guddöttrarna (1975) för att nå sin fullbordan i Juloratoriet (1983), Tjuven (1986) och Berömda män som varit i Sunne (1998). Hans Wikipedia-sida behöver en rejäl uppdatering, eftersom den gör halt redan 1978 – kanske ännu ett tecken på vår oförmåga att handskas med klassiker. En annan aspekt av samma fenomen finner jag i Birgitta Holms behandling av två andra och mindre kända böcker med religiösa motiv. Sådana måste lyftas fram och förklaras i dag då kunskapen om bibliska ting håller på att klinga av i det allmänna medvetandet – även om författarna envisas med att använda dem. Här kan märkliga glapp uppstå som hotar att tunna ut förståelsen.
Ökenbrevet (1979) är Jesu ”självbiografi” skriven under de 40 dagarna i öknen strax före inträdet i evangeliernas vuxenvärld. Birgitta Holm lyckas skriva om den ”oberättade” barn- och ungdomen utan så värst mycket teologi och exegetik. Jag minns ett uttalande av Tunström om att boken kom till som ett försök att ta reda på om han var kristen eller ej. Försöket misslyckades. Författarens kunskaper om judiska seder och föreställningar är dock väl inhämtade. Han tycks ha läst Josephus historia om det judiska folket, och han utnyttjar också flitigt de kunskaper om esséerna vid Qumran, Dödahavsrullarnas upphovsmän, som fanns på 70-talet. Birgitta Holm uppger att han också besökt platsen. Han citerar till och med ur rullarna och använder deras terminologi på ett trovärdigt sätt. På ett mer ”fiktivt” plan berättar han ett par legender som tycks höra hemma bland Selma Lagerlöfs berättelser från Kristi barndom.
Boken är naturligtvis en roman och inte ett evangelium, men relationerna mellan boken och Nya testamentet skulle jag vilja ha utredda bättre än i Birgitta Holms korta kapitel. Detta är ändå en av Tunströms rikaste och bästa böcker men tyvärr också en av de mer undanskuffade. Den hamnade i skuggan av den följande romanen Juloratoriet som fick en stor och älskande publik; Tunströms genombrott var som sagt flera. Evangelieromanen tycks mig dock ha haft stor betydelse som avstamp för Lars Anderssons Salome Alexandra (2017). Den tar plats i en lokal svensk tradition av berättande kring Jesus-gestalten och urkyrkan där också Selma Lagerlöf, Hjalmar Söderberg, Pär Lagerkvist, Sven Delblanc och Lennart Hagerfors ingår. Se där ett avhandlingsämne!
Det teologiska perspektivet saknas också till stora delar i analysen av Stormunnens bön (1974), en bok som är nästan bortglömd och som till en början verkar ganska obegriplig. Den utspelas i Centralamerika och handlar om en föga upplyst diktator och hans vacklande relation till makten. Mot honom står Stormunnen, den ärkebiskop han avsatt men som han tar stöd av – och bedras av – i sin inbillade kamp mot inkräktaren Bismarck, en ren sagofigur. I boken finns direkta hänvisningar till den latinamerikanska befrielseteologin som var väl känd i Sverige i 1970-talets början när den skrevs. En detalj som knyter romanen till kyrkans regelverk är när Stormunnen dör i en kista full av (kanske inbillat) praktfulla tyger, en tänkt gåva till Bismarck. Därmed återinträder han i sitt ämbete som biskop och kläs i sin rätta dräkt. Samtidigt är också hans bön besvarad i och med att diktatorn går mot sin undergång i träskmarkerna. Han måste förintas för de mångas skull, för urbefolkningens överlevnad.
Vad Birgitta Holm däremot lyfter fram på ett förtjänstfullt sätt är den lilla bokens genretillhörighet. Den blir mycket mera begriplig om man ser den som en latinamerikansk ”diktatorsroman” i den tradition som formats av Miguel Angel Asturias (Nobelpris 1967 och således aktuell i Sverige när romanen skrevs), Gabriel García Marquez och Mario Vargas Llosa. Att romanen så att säga svävade i en genretomhet i svensk kontext var kanske ett av skälen till att den inte blev förstådd.
När Göran Tunström hastigt gick bort lämnade han ett väldigt men oordnat manuskript efter sig. Birgitta Holm skriver mycket intressant om sitt eget arbete med att försöka redigera fram en roman ur textmassorna. Om det är rättvist vet jag inte, men det blev inte hennes textversion som blev tryckt som Försök med ett århundrade (2003). Slutkapitlet i boken ger en god tidsbild av hur det varit att forska om Göran Tunström under pandemins epok.
Vår ljusaste tragiker ger en spännande introduktion till ett av den moderna svenska litteraturens främsta författarskap. Man kan lägga den bredvid Stina Hammars magistrala utredning av begrepp och motiv i texterna i boken Duets torg (1999). Men framför allt ger Birgitta Holm en impuls att läsa om, att försöka skjuta fram de gamla böckerna i nuet och – om nu läsning har en sådan kraft och trollstav – försöka förvandla dem till klassiker.
Magnus Ringgren är kulturjournalist och kritiker, Uppsala.
Ur Signum nr 7/2021, s. 63–65.