av TORD FORNBERG
Dick Harrisons Jesusbok ingår i en omfattande serie med namnet ”Världens dramatiska historia”, omfattande ett tjugotal volymer (hittills) om allt från Tutankhamon till Karl den store och Titanic. Serien vänder sig till en bred historieintresserad allmänhet men förutsätter inga förkunskaper om det enskilda ämnet. Dick Harrison, professor i historia i Lund och med dokumenterade breda insikter i allt som rör historia, är väl skickad att skriva ett översiktligt verk om Jesus, där grunddata ges både om Jesus själv och om miljön, religiös och politisk, där han verkade.
Det är riktigt som sägs i baksidestexten att författaren ”skildrar inte bara den historiska personen Jesus utan resonerar också kring fundamenten i kristendomen – uppståndelsen, himmelsfärden, miraklen. Finns det historiska belägg för detta?” Han pekar här på centrala frågor i mötet mellan kristen tro och historiska fakta, frågor som har sysselsatt teologerna alltsedan Upplysningstidens inbrott i den västerländska världen.
Harrison har valt att strukturera sin bok i 22 kapitel följda av en epilog och en kort litteraturlista. Kapitlen följer i stort sett Jesu liv i kronologisk ordning men med några kapitel av mera systematisk karaktär, till exempel ”Miraklerna” och ”Liknelserna”. Detta är ett naturligt val av författaren, eftersom det knappast är möjligt att förena de fyra evangeliernas kronologi på ett säkert sätt. Man kan också notera, att framställningen innehåller ett stort antal rätt långa citat av bibeltext som ges en översiktlig, ofta ganska enkelt refererande, kommentar i det som sedan följer. På detta sätt förutsätter Harrison inte att läsaren har någon bibelkännedom att tala om eller ens har en bibel tillgänglig. Det är tydligt, att författaren har stor vana att skriva för en bred publik och förmår att med enkla ord sammanfatta vad som skulle kunna formuleras långt mera komplicerat (och exakt).
Harrison visar givetvis prov på sin förmåga att använda historiska kriterier i sin behandling av evangeliernas uppgifter om vad som kan ha hänt eller inte hänt, men han gör detta med påfallande försiktighet och menar att den skepsis som många andra författare excellerar i gentemot historiciteten i evangelierna är överdriven och inte låter sig försvaras. Inte minst får frågan om evangeliernas tillkomsttid stor betydelse för deras trovärdighet. De är så tidiga (detta gäller ännu mera Paulus brev) att det inte fanns möjlighet att dikta ihop en historia med många kontrollerbara uppgifter men utan verklighetsbakgrund. Jesus måste ha existerat och haft ett liv i approximativ likhet med det som berättas om honom. Ett därmed besläktat argument som Harrison lyfter fram är omnämnandet av konkreta namngivna platser och personer; om dessa vore fiktiva, skulle detta ha avslöjats och skildringen skulle aldrig ha blivit trodd.
Det är intressant att en profanhistoriker som Harrison kommer till så relativt ”konservativa” slutsatser beträffande evangeliernas historiska trovärdighet. I en del fall kan argumenteringen dock verka mindre övertygande. Jag tänker på utnyttjandet av uppgiften att Jesu grav bevakades av soldater, som ju (men det nämner inte Harrison) skulle ha blivit strängt straffade om de somnat på sin post. Harrison skriver helt riktigt, att Jesu uppståndelse är det som är allra svårast att bejaka som historiskt, eftersom det så helt skiljer sig från vad vi vet kan hända, åtminstone om vi räknar med ett inomvärldsligt kausalsamband av det slag som en historisk-kritisk forskare måste förutsätta. Här tror jag att Harrison har varit alltför mån om att finna ett ”förnuftigt” skäl för uppståndelsetron.
Det finns naturligtvis många passager där en recensent kan anmäla avvikande uppfattning, men att här göra en lista över dessa tjänar knappast något vettigt syfte. Jag vill bara peka på ett enda sådant ställe. Harrison skriver, att Petrus kunde gå på vattnet så länge ”han tror att han kan göra det, så länge han litar på den egna inneboende potentialen. När han börjar tvivla sjunker han.” Nej, texten menar säkert att det var tack vare Jesu inneboende kraft som Petrus gick på vattnet. När Harrison fortsätter med att ”mirakelberättelsen inte vittnar om en verklig händelse utan har fungerat som ett illustrativt element i … förkunnelse”, står han däremot mitt i en stabil forskningstradition av historisk-kritisk modell.
Det är ingen tvekan om att Harrison har gjort en bibelintresserad allmänhet en tjänst med den här anmälda boken. Den har ett enkelt språk, argumenterar försiktigt, ger långa citat och referat av evangelierna och utgör därmed en lättillgänglig läsning för den som inte är särskilt bibelkunnig. Den kan tjäna som en första introduktion i den mängd av frågor som ett kritiskt studium av evangeliernas skilda berättelser om Jesus utgör. Baksidestexten slutar så här: ”Det är upp till läsaren att avgöra om problemen får sin lösning och om författaren bringar nytt ljus över Jesu liv och gärning. Eller som objektet för denna bok själv skulle ha konstaterat, ’sök, så skall ni finna’.” Detta får också bli recensentens avslutningsord.
Tord Fornberg är docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 7/2021, s. 61–63.