av LAPO LAPPIN
Den svenska filosofins historia av Henrik Lagerlund består av två delar. Den första delen ger ett tvärsnitt av de filosofiska gärningar som har utspelat sig i svensk historia under drygt tusen år. Den andra delen består av tre tematiska studier: en överblick av logikens historia i Sverige (den första på svenska), en jämförelse mellan Boströms och Hedenius syn på kristendomen, samt en kortare essä om Uppsalaskolans kritik mot relativitetsteori. Boken är en bearbetad och i väsentliga avseenden utvidgad ny version av författarens tidigare utgivna Filosofin i Sverige under tusen år (2003) och inledningarna till textavsnitt i antologin Svensk filosofi från Rydelius till Hedenius (1999).
I kontrast till Filosofin i Sverige under tusen år, en bildspäckad lärobok, har det nya verket ett närmast encyklopediskt omfång, med över 300 välmatade sidor. Det är inte en bok som nödvändigtvis måste läsas från pärm till pärm: de olika självständiga kapitlen (motsvarande olika tidsepoker) kan plockas ut beroende på den enskildes intresse. Men den som gör sig mödan att läsa hela boken belönas rikligt: resultatet är den mest kompletta översikten av den svenska filosofins historia till dags dato.
Lagerlunds bok utmärker sig också på andra sätt. Det finns inga spår av det slags triumfalism som alltför ofta understödjer berättelsen om hur den ålderdomliga idealismen fasades ut och ersattes av den analytiska filosofin. Berättelsen mynnar inte ut i en sanning vid historiens slut, av det slag som kan hittas i andra filosofihistorier (för jesuiten Copleston blir denna sanning thomismen, för svensken Marc-Wogau den analytiska filosofin, för Bertrand Russell blir det – eh – Bertrand Russell). Den enda ledstjärnan i boken verkar snarare vara en omättlig nyfikenhet, som får författaren att söka efter filosofiska resonemang ner till förborgade avkrokar. I linje med detta utmärker sig Lagerlunds berättarstil på två sätt.
För det första utgår Den svenska filosofins historia från ett vitt begrepp om vad det är att vara filosof. På så sätt lyckas Lagerlund fånga upp en brokig skara figurer som hamnar på ytterkanterna av det som i snäv bemärkelse kan kallas för filosofi. Det rör sig om hobbygrubblare eller kulturprofiler (i ordets rätta bemärkelse) som på ett eller annat sätt lämnat avtryck på den svenska filosofin. Här finner vi exempelvis den heliga Birgitta och hennes biktfader, teologen Matthias av Linköping, drottning Kristina, feministen och pedagogen Ellen Key, litteraturkritikern John Landgren, naturforskarna (och, på var sitt sätt, mystikerna) Emanuel Swedenborg och Olof Rudbeck (Carl von Linné, ytterligare en filosofiskt sinnad naturforskare, utelämnas dock). Genom detta urval placeras filosofin förtjänstfullt inom en bredare kulturhistorisk horisont.
Det andra särdrag som utmärker denna bok är att berättelsen ofta uppehåller sig vid de ”mindre” figurerna. Vid sidan av giganterna som formar historiens gång befolkas boken av tänkare som framstår som helt vanliga människor. Dessa har också lämnat värdefulla bidrag och spår i eftervärlden. Boken hamrar in ett viktigt budskap som är alldeles för lätt att glömma när det gäller filosofihistoria: det finns många små kullar mellan bergstopparna.
Om man läser lite mellan raderna, däremot, inser man att den svenska filosofins historia varken består av kullar eller berg utan av en väldigt plan slätt. I förbifarten snuddar berättelsen vid dynastier av halvpolitiska professurer, vars främsta bidrag tycks ha varit att cementera curricula. Detta väcker omedelbara frågor om hur vi väljer att skriva filosofihistoria: rör det sig om det akademiska filosofiämnets historia? Eller handlar det om de tänkare som ansågs vara stora när de verkade, och därmed rönte inflytande på sin samtid? Eller bör man intressera sig bara för de tänkare vi tycker är stora, oavsett om de hamnade i glömska under sin livstid?
Frågeställningen dyker indirekt upp när Lagerlund skriver om Anders Wedberg och Konrad Marc-Wogau, filosofihistoriker i Uppsala. Bägge dessa var företrädare för en filosofihistorisk stil som uppmanade till att bara stanna upp inför de allra bästa tänkarna, för att ta till sig av deras insikter och lära sig av deras misstag. Det är uppenbarligen inte den stil som Lagerlund själv har valt. Boken är befolkad av både skickliga och halvdåliga filosofer. Det hade därför varit intressant att få en inblick i hur urvalet har gått till. Även om det inte är en nödvändighet hade ett metodologiskt avsnitt kunnat rymmas i den korta inledningen.
Till sist måste man nämna en fråga som uppstår i samband med inledningens slutkläm. Författaren lägger fram en intressant och något provocerande tes: det finns inte någonting särskilt svenskt med svensk filosofi. Lagerlund lovar att denna tes ska bevisas i boken, men efter dess omnämnande i bokens början försvinner den spårlöst. Anledningen att Lagerlund undviker att fördjupa sig i denna frågeställning är kanske att den står lite väl nära de ytterst tveksamma spekulationer om den svenska folksjälen som florerar i offentligheten och dagspolitiken. Men det finns nyligen utgivna filosofihistorier som tar sig an denna fråga utan att hamna i nationalistiska fällor, till exempel Vittorio Hösles Eine kurze Geschichte der deutschen Philosophie (som han menar kretsar kring begreppet Geist i dess olika inkarnationer); eller Roberto Espositos Il pensiero vivente, en utläggning av italiensk filosofi, som i enlighet med titeln placeras vid intersektionen mellan tänkandet och livet. Det finns såklart faror med penseldrag som är så breda att de kan fånga in en hel tradition; det kan bli alltför lätt att formulera plattityder som är så allmänna att de kan passa på alla filosofer någonsin, oavsett tradition.
Men om man åtminstone skulle försöka att ta utmaningen på allvar, så kan man skymta ett gemensamt drag hos de olika tänkarna på basis av bilden som ges i boken. Högst spekulativt kan man föreslå ett återkommande tema: fokus på det praktiska. Detta har först en teoretisk dimension: från Wikners pragmatiska historiesyn till Hägerströms funktionalism, genom Geijers personalistiska revolt mot idealismens abstraktioner – den svenska filosofin har gång på gång försökt dra ner filosofin från skyarna och tillämpa den till någon sorts nytta. Men intresset för filosofins praktiska värde stannar inte i teorin utan levs ut i praktiken, vilket framkommer av de historiska utläggningarna i boken. Om det är något slående med den svenska filosofin, så är det dess politiska relevans, exempelvis den nära symbiosen mellan hovet och universiteten, eller hur filosoferna mer eller mindre ägnade sig åt ideologiproduktion under stormaktstiden. Frågan om den praktiska nyttan framstår som ett kännetecknande Leitmotiv i den svenska filosofins historia.
Kanske; kanske inte. Hur som helst utgör Den svenska filosofins historia den självklara utgångspunkten för vidare diskussioner om dessa – och förhoppningsvis många andra – frågor.
Lapo Lappin är fil. kand. vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 7/2021, s. 59–61.