Arketypen Noaks ark

Historien om Noa (vars namn lär ska betyda ’tröst’), fanns den innan den hamnade i Första Mosebok? Många fundamentalistiska protestanter, inte minst i USA, skulle säga att den utgör den bokstavliga sanningen. I sin bok The Ark Before Noah visar dock Irving Finkel att detta är en berättelse med djupa rötter i den gamla mesopotamiska kulturen. Hans bok kan inte beskrivas på annat sätt än som ”en pärla”.

Trots att det var först år 1872 som engelsmannen George Smith lyckades identifiera en berättelse om Den Stora Floden på en lertavla från det gamla Mesopotamien så konstaterar Hugo Damisch i en essä om arkitektur (2016) att redan abbé Mallet i den franska encyklopedin (Encyclopédie, Paris, 1751) ifrågasatte sanningshalten i berättelsen om Noa. Irving Finkel, av judisk härkomst och assyriolog på British Museum i London, bestämmer sig år 2009 för att gräva ner sig i detaljerna kring denna berättelse när en annan lertavla från Mesopotamien fångar hans uppmärksamhet. British Museum har hundratusentals av dessa lertavlor i magasin, skrivna med kilskrift, och uppgrävda ur gamla städer i området mellan och kring floderna Eufrat och Tigris (ett område som i dag huvudsakligen ligger i Irak). Resultatet av Finkels undersökning blir The Ark Before Noah, en bok som innehåller flera historier i en. För den som inte är bekant med assyriologi (studiet av det forntida Mesopotamien, dess religion, samhälle och språk) tillhandahåller den en grundkurs, men den utgör också en kortfattad biografi över Irving Finkels liv, och, framför allt, en redogörelse för olika versioner av den mesopotamiska flodberättelsen, och hur dessa har spridits under tidens lopp i historien, framför allt via Bibeln och Koranen. För den som är det minsta intresserad, och också har tillräckliga kunskaper för att kunna läsa en bitvis halvsvår engelska, är detta en fascinerande bok.

Som sann akademiker har Finkel en förmåga att både gräva ner sig i alla detaljer som tänkas kan och även att sammanfatta översiktligt. En uppsjö av detaljer finns förtjänstfullt placerade i appendix i slutet av boken för att inte förvirra den som bara är intresserad av de mer övergripande linjer som beskrivs i dess huvudkapitel. Och Finkel skriver på ett mycket brittiskt sätt, ständigt med glimten i ögat och redo att erkänna sina egna tillkortakommanden.

Vad kommer han då fram till? Jo, att ett antal olika varianter av flodberättelsen finns bevarade på lertavlor från andra och första årtusendet före Kristus. De finns på två olika språk, sumeriska och akkadiska, de både huvudspråken i Mesopotamien. Och huvudpersonen, arkbyggaren, är känd under inte mindre än tre olika namn, Ziusudra ’Han med långt liv’, Atra-hasis ’Mycket vis’, och Utnapishti ’Jag/han fann livet’. Det visar sig också att formen på den båt som arkbyggaren bygger har ändrats flera gånger. När det gäller just detta ser Finkel en utveckling över tiden: arken har först identifierats som en typ av avlång vassbåt som fanns i de södra delarna av Mesopotamien. Senare har man gått över till att ge den formen av en typ av rund båt som användes i de centrala delarna av samma område, för att slutligen hamna i Gilgamesheposets kubformade ark. Den ark som vi känner från berättelsen i Första Mosebok (och som numera också finns att beskåda i naturlig storlek i exempelvis Kentucky, USA), kan närmast liknas vid en kista, och detta är också en båttyp som fanns i verkligheten. Finkel gräver som sagt ner sig i detaljer. Så visar han till exempel att matematisk information som finns inkluderad i de olika berättelserna visar att även om båtens form ändrats över tid, så har dess däcksyta förblivit densamma, 14 400 kvadratalnar. Endast Första Moseboks berättelse skiljer här ut sig, men inte mycket, Noas ark har nämligen en yta av 15 000 kvadratalnar (Noa får ju instruktioner om arkens mått i just enheten ’alnar’).

Finkel noterar ett antal mycket stora likheter mellan Bibelns berättelse och de tidigare mesopotamiska varianterna. Vad kan man då dra för slutsatser av detta? Finkel för fram en idé som han utifrån sin egen kunskap beskriver som ny. Han är säkerligen inte den förste att tänka den, men han kan dock mycket väl vara den förste att undersöka den mer systematiskt i relation till berättelsen om Noa. Idén är som följer: för den första delen av Första Mosebok (de av många teologer kallade mytologiska kapitlen; 1 Mos 1–11), har bokens författare helt uppenbart använt sig av berättelser som fanns i den mesopotamiska kontexten, och som man kanske stiftade bekantskap med under exilen i Babylon, men man har givit dem ett helt annat, teologiskt budskap. Ty varför ska människorna utrotas i de mesopotamiska arkberättelserna? Vad är poängen? Jo, de hade skapats som gudarnas slavar, men de var odödliga, och till slut blir de väldigt många, och de för alla så mycket oväsen att gudarna vill bli av med dem (jo, det är faktiskt detta som är huvudorsaken, att de för alltför mycket oväsen). I Bibeln är ju budskapet som bekant ett helt annat: det är människornas synd som gör att Gud vill utrota dem.

Finkel passar också på att ge en känga till dem som insisterar på att berättelsen om Noa ska ses som bokstavlig sanning, när han noterar att det i dagsläget finns runt 1 250 000 identifierade djurarter på jorden, och att det därför säkerligen inte var tänkt att de alla skulle med på arken. Snarare tänkte man sig nog att alla djurarter i Mesopotamien skulle med (vilket, enligt Finkel, borde vara genomförbart på en ark av den storlek som beskrivs i berättelserna). Han konstaterar vidare att liknande berättelser om stora floder finns på många håll i världen, men att det intressanta med dem inte är deras likheter utan snarare de inbördes olikheterna. Vattnet och dess livgivande och potentiellt dödsbringande kraft bör ha varit något centralt för människor runt om i världen, skriver Finkel, och olika berättelser kan därför mycket väl ha kunnat uppkomma oberoende av varandra.

Som allra svagast är The Ark Before Noah när Finkel skriver om exakt hur det kan ha gått till när denna berättelse fördes över från den mesopotamiska kontexten till den judiska heliga skriften. Här märks det tydligt att han är assyriolog och inte teolog. Icke desto mindre lyckas han i sin bok visa att det är troligt att berättelsen om Noa på något sätt har förts över från den gamla mesopotamiska traditionen till Första Mosebok, och senare också till Koranen. Något som verkligen utmärker Finkel är, som redan framhållits, att han är noggrann. I ett appendix återfinns en rapport om hur det gick att provbygga en miniversion av den runda varianten av arken.

För den som är intresserad av bakgrunden till en av Första Moseboks berättelser är detta mycket givande läsning. Finkels bok är på det stora hela inget annat än akademisk utläggning när den är som bäst. I tidskriften The New Yorker beskrivs den som ”en pärla”. Undertecknad kan bara hålla med.

Torbjörn Westerlund är fil.dr i lingvistik vid Uppsala universitet.