Arn – 210 miljoner kr senare

Arn – Tempelriddaren hade premiär under julhelgen. Filmen är den första av två som bygger på Jan Guillous romanserie om Sveriges framväxt och riddaren Arn. Under den första månaden har filmen setts av 650 000 svenskar, en tämligen hög siffra. Anmärkningsvärt är att de två filmerna är de hittills dyraste som producerats i Sverige. Prislappen ligger på 210 miljoner kronor, en mycket djärv satsning alltså. Förväntningarna har varit mycket höga, dels med tanke på de investerade pengarna men dels även med tanke på förlagan och dess popularitet; Arn har blivit en riktig industri. Motsvarar filmen om Arn dessa förväntningar?

Arn Magnusson växer upp i en av de politiskt viktiga familjerna i Västergötland. Som liten råkar han ut för en olycka och hans fromma moder lovar Gud att ge honom till kyrkan om han överlever. Arn överlämnas till cistercienserna i Varnhem där han snart blir ett fromt dygdemönster. Broder Guilbert, en före detta tempelriddare, tar sig an Arns uppfostran som innehåller lika delar fäktning och bågskytte som latinsk syntax och kontemplation. När Arn är 17 år tycker abboten att han inte passar för klosterlivet och sänder honom tillbaka till familjegården. Där visar sig hans stridskonst vara nyttig i kampen mot familjens fiender, sverkrarna. Arn förälskar sig i Cecilia och paret – ett mycket modernt medeltida par – förenar sig utan betänkligheter. Cecilia blir med barn. Sverkrarna drar fördel av denna synd och den sverkerska biskopen skickar Arn och Cecilia att tillbringa 20 år i kloster, Arn tillbaka till Varnhem och Cecilia till Gudhem där den onda abbedissan Rikissa styr med järnhand. Så ska de skilda från varandra göra bot för sina synder. Arns gamla vänner cistercienserna ordnar dock så att Arn kan komma iväg och göra bot som tempelriddare i det Heliga Landet. Hans uppgift blir att skydda kristna pilgrimer. Abbedissan Rikissa plågar Cecilia medan Arn lär sig arabiska och för religionsdialog med muslimer-na i öknen. Mot slutet av filmen löser sig naturligtvis den problematiska situationen för att lämna plats åt de konflikter som nästa film kommer att bygga på.

Arn – Tempelriddaren är till största delen en kärlekshistoria som inte känns så engagerande. Förhållandet mellan Arn och Cecilia är ganska ordlöst och bygger mest på förtjusta leenden som besvaras med, av klosterliv formade, lite mer osäkra leenden. När romansen till slut blommar ut liknar det mest reklam för schampo eller hundmat (nämligen den där jyckarna flämtar omkring på gröna kullar). Cecilia och Arn rider ikapp i vacker natur. Några av dessa scener är filmens svagaste punkter. Det är svårt att drabbas av dessa ytliga personskildringar framförda med filmiska klichéer. Guillou själv kommenterade denna första del av filmatiseringen med att den var mycket Romeo och Julia medan politiken kommer i nästa del. Det känns tråkigt att det som berör mest i filmen är en envig med tvåhandssvärd på tinget i Axevalla där Arn försvarar sin familj med ett lika försiktigt som överlägset våld.

Guillou har haft ambitionen att fylla ett historiskt tomrum med den fiktive Arn. Där tillförlitliga källor saknas har Guillou passat på att så trovärdigt han förmått fylla i med berättelsen om en person som är tänkt att vara Birger Jarls farfar och barndomsvän med Knut, Erik den heliges son. I början av filmen skildras det som hände enligt helgonlegenden. Kung Erik besöker en kyrka, blir omringad och ihjälslagen. Knut och Arn blir vittnen och detta är upptakten till de släktfejder mellan sverkrar och erikar som skildras i romanen och i filmen. Att en person liknande Arn har funnits i verkligheten är sannolikt och möjligen trovärdigt, men både huvuddrag och detaljer i Guillous berättelse måste i första hand betraktas som fiktion.

Historiska spekulationer är naturligtvis nödvändiga om man vill skriva en bra berättelse om ett personligt öde i en relativt okänd historisk kontext. När Guillous spekulationer däremot ska bli till film tappar de en hel del i nyans. Det känns som om varken manusförfattare eller regissör har haft samma ambitionsnivå som Guillou. Till detta kommer att fyra långa romaner inte hinner återges i två filmer. Resultatet är en förenkling.

När ambitionsnivån är tveksam blir trovärdigheten lidande. I filmen förekommer flera anakronismer på ett sätt som avslöjar att man faktiskt inte har varit så intresserad av en trovärdig historisk framställning. Varför börjar man be Pater noster i mitten av bönen i stället för i början? En av sekler sliten 1500-talsmadonna som figurerar i bakgrunden i ett sceneri kan tyckas vara en petitess, men tillsammans berövar dessa oförsiktigheter filmen en del av autenticiteten och atmosfären. Man undrar vad meningen med den höga budgeten var när inställningen till hantverket bevisligen är så lättsinnig. BBC och HBO producerade för några år sedan den fantastiska serien Rome där man verkligen ansträngt sig på alla nivåer för att göra en så trogen och bra framställning som möjligt av händelserna kring Julius Caesars maktövertagande i det antika Rom. Budgeten var visserligen tre gånger så stor som Arn-filmernas, men så spelade man också in tre gånger så mycket film. Den stora skillnaden hänger dock inte på budgeten utan på inställningen och visionen. I Arn – Tempelriddaren har man inte brytt sig så mycket om historiciteten. Det märks och kan främst skyllas på bristen på vision. Men varför denna brist?

Rekvisita och detaljer må vara hänt, men värre är de brister som till sitt innehåll ger en alltför förenklad bild av historiska förhållanden. Man måste ha i åtanke att en film som denna har en historieförmedlande potential som de flesta historielärare bara kan drömma om. Arn – Tempelriddaren tecknar ingen direkt nidbild av kyrkan – där finns både goda och onda – men i några detaljer har manusförfattarna inte träffat riktigt rätt. Det är helt enkelt inte sannolikt att biskopen kan skicka någon som begått äktenskapsbrott att tillbringa 20 år i kloster. Visserligen tog man försyndelsen på allvar men den närmast liggande lösningen hade varit att tvinga parterna till äktenskap, precis vad Arn och Cecilia för övrigt ville.

Framför allt är det osannolikt att ett cisterciensiskt kloster kunde användas som ett fängelse på detta sätt. Man får förmoda att det inte fanns något stort intresse från klost-rens sida att fylla dem med människor som inte ville vara där. Cistercienserna stod varken under konung eller biskop. Dessa hade ingenting att säga till om i frågor som rörde klosterverksamheten mer än att upplåta marken. När filmens elaka moder Rikissa vill tvinga Cecilia till underkastelse ska hon kyssa abbedissans ring. Ringen bär den sverkers-ka ättens vapen. I samtal med biskopen framgår att både han och abbedissan har sina sympatier hos sverkrarna. Må så vara, men ringen borde väl ändå vara en abbedissas ring? Några hundra år tidigare hade man kunnat ifrågasätta vilken makt kungen egentligen hade över biskopar, abbotar och abbedissor, men under sent 1100-tal var ändå kyrkan så etablerad att den hade kunnat utgöra en stabil motpol till de lokala släktfejderna.

Hade kunnat – men gjorde inte alltid. En närmare analys får mig att undra om inte en av Guillous poänger har slarvats bort i filmen. Om biskopen och Rikissa är ondsinta sverkrar så uppvägs de av porträttet av abboten på Varnhem. Han framställs som en klok och god man. Han är nämligen utlänning och tillhör inte någon av de svenska ätterna. I sina böcker vill Guillou visa på hur Sverige växte fram i nödvändig relation till andra kulturer, bland annat representerade av kyrkan. På ett lokalt plan däremot förtär sverkrar och erikar varandra i ändlösa och hopplösa släktfejder. Så kan inte ett land byggas. Det är inte historiskt osannolikt att en abbedissa och en biskop som tillhörde samma familj i 1100-talets Västergötland tog med sig sina lojaliteter, missbrukade sina positioner och fortsatte sin kamp. Så skulle man kunna förklara det hårda motstånd som Arn och Cecilia möter. Guillous intressanta poäng blir att politik som är alltför lokal korrumperar. I filmen försvinner några nyanser och kvar blir endast en enkel bild av demoniska medeltida potentater som använder klostren till fängelser.

DN:s kritiker Fredrik Stage tyckte följande: ”’Arn’ är två timmar och arton minuter lång men känns som en hel medeltidsvecka.” Jag skulle inte vilja gå så långt därför att filmen var ändå ganska underhållande att se. Den är snyggt gjord och kan passera som vilken halvbra film som helst. Berättelsen är inte så tokig och den historiska bakgrunden intressant. Vill man att det ska bli intressantare än så får man nog justera sina visioner lite. Att satsa så mycket pengar och uppnå så förhållandevis lite är tragiskt, men förhoppningsvis kan del två, som har premiär i september 2008, komplettera del ett så att de tillsammans bildar en mer berikande enhet.