Judisk Krönika 75 år

Vi har anledning att gratulera en av våra tidskriftsgrannar som fyller 75 år, Judisk Krönika, som för att fira jubileet har utkommit med ett dubbelnummer, daterat december 2007 och Tevet 5768. På samma sätt som Signum vill vara en katolsk röst i kulturdebatten, vill Judisk Krönika vara en judisk röst i denna debatt. Hur många av våra läsare vet att Tevet är det judiska namnet på en månad som infaller mitt i vintern och på ett ungefär motsvarar december? Jag befarar att de flesta av dem som läser Signum inte uppriktigt kan säga, att de visste det. Redan den farhågan visar på behovet av en tidskrift som Judisk Krönika.

Jubilaren fyller 75 år, och födelseåret är alltså 1932 e.Kr. eller 5693 efter världens skapelse. Det har varit en dramatisk tid som speglas i de 75 årgångarna. År 1932 såg en antisemitisk rasism alltmer breda ut sig på den europeiska kontinenten, redan året därpå tog Adolf Hitler makten i Tyskland, åtminstone delvis med demokratiska medel. Även om få utomstående kunde ana de hemskheter som skulle följa, visar det på behovet för den civiliserade världen att vara på sin vakt mot ondskan i tillvaron och avslöja den i tid. Här gjorde Judisk Krönika en viktig insats.

Efter krigets och Förintelsens hemskheter kunde Judisk Krönika förskjuta sitt fokus; det judiska folket fick ett nationalhem i det brittiska mandatet Palestina, och staten Israel grundades 1948. Det framgår av jubileumsskriften att Judisk Krönika tidvis kommit att betrakta den nya judiska staten på ett okritiskt sätt och att man inte alltid velat se, att den nya statens grundande faktiskt skett på bekostnad av en lokal arabisk befolkning, som haft föga med Förintelsen att göra.

På senare år har man förhållit sig mera kritiskt till vad som skett i den judiska statsbildningens namn och inte automatiskt solidariserat sig med allt som sker i denna. Samtidigt har en ny politiskt betingad antisemitism vuxit fram på arabisk mark, och kritik mot staten Israel har inte bara där utan också i västvärlden framförts med användande av en gången tids antisemitiska schabloner, lika lögnaktiga nu som då. Judisk Krönikas varningar för antisemitism blir än en gång nödvändiga att ta på allvar.

Jubileumsskriften presenterar tidskriften genom de 75 åren, till stor del med hjälp av avbildningar av ett stort antal representativa tidskriftsuppslag och titelsidor. Först introduceras läsaren för några av de ledande gestalterna i tidskriftens barndom: grundaren Daniel Brick, administratören Simon Brick, ideologen Hugo Valentin och fotografen Anna Riwkin-Brick (s. 10–27). Därefter följer ett välmatat avsnitt som kastar ljus över det judiska folkets värld under tiden 1932–2007 genom tematiska artiklar: Den judiska rösten, Renässans, Minoritet, Identitet, Diaspora, Israel, Religion, Förintelsen, Antisemitism, samt Europa (s. 30–130).

Teman som dessa väcker viktiga frågor, exempelvis den om förhållandet mellan det judiska folket och den judiska tron, alltså bestämningen ’judisk’ som en etnisk och/eller en religiös term. Detta kan också formuleras som en fråga om relationen mellan judisk kultur och judisk tro. Andra viktiga frågor som väcks gäller den om förhållandet mellan antisemitism och kritik av staten Israel liksom den om förhållandet mellan sionismen med den moderna israeliska statsbildningen och diasporan, det faktum att de flesta judar historien igenom har bott utanför sitt eget land. Är det nödvändigtvis negativt för det judiska folket att man bott och bor utspridda bland världens andra folk?

Volymen avslutas med en intervju med tidskriftens mångårige chefredaktör, Jackie Jakubowski, givetvis avsedd att läsas som en programförklaring (s. 132–135). Han ”är bekymrad över utvecklingen inom de judiska församlingarna i Sverige, där han tycker sig se en kulturkamp mellan dem som å ena sidan motsätter sig varje förändring och vill ha ett traditionellt religiöst samfund och å den andra sidan dem som vill reformera och anpassa både församlingen och judendomen till det omgivande samhällets normer och värderingar. Han vill själv ha en judisk församling där kultur får lika stort stöd som den religiösa verksamheten och där pluralism råder när det gäller det religiösa utbudet.”

Bakom ett uttalande som detta ligger naturligtvis det faktum, omnämnt ovan, att ordet ’judisk’ har både en etnisk och en religiös innebörd. Man kan vara etnisk och kulturell jude men känna sig främmande för judendomen som religion, särskilt i dess mera ortodoxa utgestaltningar. Judisk Krönika orienterar frimodigt mellan extremerna sekulär – religiös, sionistisk – Israelkritisk och söker fixera de frågor som alltid måste sysselsätta en minoritet som inte vill låta sig uppslukas av majoriteten runt omkring: hur man kan bo i ett land som Sverige och generation efter generation upprätthålla sin judiska identitet. Judisk Krönika ger inga enkla svar, antagligen av det simpla skälet att alla enkla svar är fel, men Judisk Krönika riktar uppmärksamheten på de grundläggande frågorna kring det judiska folkets erfarenheter historien igenom, och det är vackert så.

Jubilaren gratuleras hjärtligt och tillönskas ytterligare många framgångsrika år i det judiska folkets och allas vår tjänst.