Arn, Jan och verkligheten

Det kan tyckas vara ett stort steg från agenten Hamilton på 1900﷓talet till en västgötsk tempelriddare på 1200﷓talet. Jan Guillou har i alla fall tagit det, och resultatet kan nu beskådas i de fyra romaner som inleds med Vägen till Jerusalem och avslutas med Arvet efter Arn. Recensioner av böckerna har i allmänhet bedömt dem på samma sätt som Hamiltonböckerna utan att ta större hänsyn till förändringen i tid och miljö. Här skall särskilt frågan ställas, hur Guillou uppfattar och beskriver kyrkan och kristendomen i sina medeltidsromaner.

Det Sverige som Arn Magnusson lever i är ett kristnat land. Hedendomen lever kvar i svaga rester hos trälarna, men har för länge sedan upphört att vara en maktfaktor. Särskilt i Västergötland finns det gott om kyrkor. Klostren är redan andliga centrum av stor betydelse, om än deras antal inte är så stort. Guillou är väl påläst i sin medeltida kyrkohistoria. Sakuppgifter är nästan alltid korrekta. Att en stola kallas för böneband gör det liturgiska plaggets användning knappast tydligare och är inte belagt i fornsvenskan. Benämningar på tideböner är korrekta. Någon gång heter det att Arn firar en mässa, vilket naturligtvis är omöjligt och inte kan tillskrivas den konstnärliga friheten. Religionen spelar en stor roll i människornas liv. De faller ofta på knä och korsar sig inför viktiga ord och beslut.

Särskilt anmärkningsvärt är att författaren gör ett försök att fånga den cisterciensiska spiritualiteten i Varnhem. Den unge Arn läser Höga Visan med hjälp av Bernhards utläggning. Den marianska fromheten framhålls. En gång får en munk i klostret kort framställa Anselms försoningslära. Läsaren får intryck av att detta finns med inte bara för att ge en lokalfärg utan också för att författaren har insett att detta är väsentliga inslag i en skildring av svensk medeltid.

Så kommer då den unge tempelriddaren till det heliga landet för att gottgöra en sexuell förvillelse. Hans älskade Cecilia hamnar i Gudhems kloster, och där framträder en av flera demoner i människogestalt, abbedissan Rikissa. Om Varnhem i den första delen skildras i ljusa färger, så är Gudhem i den andra delen dess motpol. Rikissa gör allt, bokstavligen allt, hon kan för att fördystra livet för Cecilia och hennes väninna med samma namn. Ättefejder spelar här en viktig roll: Rikissa hör till den sverkerska ätten, Arn och hans flickvän hör till folkungarna. Skildringen av abbedissans monstruositet blir inte konstnärligt övertygande, men vi får en nyttig påminnelse om att klostren – även kvinnoklostren – ibland kunde ge maktmänniskor obehagliga möjligheter att plåga andra.

Under tiden börjar Arn att framstå som en av de mest lysande tempelriddarna i det heliga landet. Han blir borgherre i Gasa. En gång möter han Saladin och kunde ha tagit honom till fånga. I stället skonar han Saladin och en vänskap uppstår mellan männen. Deras samtal om hur vissa ställen i Koranen skall tolkas har förlöjligats av recensenter. Det är inte omöjligt att vissa kristna kan ha läst Koranen, även på arabiska, och kunnat delta i samtal av detta slag. Att en tempelriddare skulle ha tid med detta är dock inte sannolikt. Arns ridderlighet mot de trognas ledare kommer att löna sig. Efter ett förödande nederlag i ett fältslag blir han i sin tur skonad och kan komma tillbaka hem.

Guillou ger ingen förskönande bild av de kristna i det heliga landet. Intressant är att tempelriddarna som helhet klarar sig bra. Denna orden har blivit utsatt för omfattande förtal och blev i sinom tid upphävd av påven. Här hade författaren haft möjlighet att utnyttja ett rikt material, men han avstår från det. Det är snarast biskopar och andra prelater som tecknas negativt, liksom korsriddare som har kommit dit endast för att plundra och döda. Mot detta sätts Arn från Gothia som en effektiv motbild: han är förvisso inte muslim, men han kan mycket om islam och han respekterar muslimer. Judarna lyser med sin frånvaro både här och i övrigt i romanerna.

Väl hemma i Västergötland slår han sig ned i Forsvik vid Vättern och här sker märkliga ting. Han förenas med sin älskade Cecilia, som troget har väntat på honom och under tiden utbildat sig till klosterekonom. På Forsvik sjuder det av aktiviteter, varvid de saracener, armenier, franker och engelsmän som medföljt Arn spelar en viktig roll. Man börjar tillverka nya ting, främst, men inte endast, vapen. Nya tekniker tas i bruk. Företagsamheten vet inga gränser, och Forsvik framstår snart som en kombination av Volvo, Bofors och Ericsson. Hela tiden arbetar husfrun med räkenskaperna på kontoret. En ny typ av lätt kavalleri utbildas på Forsvik och blir snabbt kärnan i folkungarnas trupper. Det kommer väl till pass i ett land som sönderslits av ättefejder.

Forsvik är en bild av det mångkulturella Sverige. Bredvid kyrkan håller muslimerna sina bönestunder, det ryker från kebaberiets träkolsgrill och husbonden växlar obehindrat mellan svenska, arabiska och frankiska. Här dricks det vin och inte bara öl, här konverseras gästande biskopar på ett latin som de själva knappast kan följa med i. Läsaren må vara ursäktad om han inte riktigt hinner med i svängarna, men tendensen är klar: Sverige tar form och det är från början ett land med större delen av sin kultur importerad.

Så är det med kyrkan. Den kom till Sverige som något främmande och nytt men blir snabbt etablerad och en nödvändig del av landet. ”Blott barbariet var en gång fosterländskt” – dessa ord av Tegnér undertecknar Guillou av allt hjärta. Men även om kyrkans närvaro i sig är något gott, så måste inte dess företrädare alltid vara goda. Här visar sig en intressant skillnad mellan ordensfolk och sekulärpräster. Med undantag för den hiskliga Rikissa hyser klostren goda munkar och nunnor, medan det i övrigt inte är mycket bevänt med prästerna. Särskilt biskoparna råkar illa ut: ”biskopspacket”, ”biskopshopen” är föraktfulla benämningar som ofta nyttjas av stormännen. Uppsala ärkestol kan uppvisa en bedrövlig succession av makthungriga, okunniga och allmänt odugliga prelater. Den förste av dem, Stefan, var dock cisterciensmunk och framstår därför som något bättre.

Arn försummar ingalunda politiken för sina merkantila intressen. Han blir snabbt folkungarnas ledare, och i den komplicerade maktkampen med kungar, i regel residerande på Visingsö, kan han manövrera sig fram med närmast övernaturlig förmåga. Han spelar givetvis en ledande roll i de stora slagen vid Lena (Kungslena) och Gestilren. I det senare slaget såras han svårt och dör efter att profetiskt ha grundat det enade riket Sverige med Stockholm som huvudort. Den gamle marsken begravs i Varnhems klosterkyrka. Nu kommer hans sonson Birger Jarl att ta vid och kröna verket.

Att skriva arkaiserande svenska är inte lätt, och det kan inte sägas att Guillou går i land med den uppgiften. Särskilt i Vägen till Jerusalem blir stilen ibland lätt komisk, och det är betecknande att när några citat från Äldre västgötalagen förs in, framstår dessa som klädda i en mera modern svenska än Guillous egen! Frans G. Bengtsson klarade att skriva en ålderdomlig svenska, men egentligen utan arkaismer. Jan Fridegård kan med sin knotiga prosa ge en god bild av ett hedniskt land. Guillou förlyfter sig på denna uppgift, och de många indirekta anföringarna gör stilen tung. Klart bättre lyckas han, när han övergår till längre replikväxlingar, då stilen blir mera naturlig. Ett gott exempel är samtalet mellan Birger Jarl och Erik Eriksson (den läspe och halte) på Visingsö, där den av alla ringaktade kungen plötsligt framstår som en machiavelliskt förslagen politiker.

Den tredje delen i romansviten inleds med något så ovanligt i svensk litteratur som ett motto ur Nya testamentet: ”Vi som är starka är skyldiga att hjälpa de svaga med deras bördor och får inte tänka på oss själva. Vi skall var och en tänka på vår nästa, vad som är gott och bygger upp” (Rom 15:1–2). Här är det väl riksbyggandet som författaren närmast har i tanken. Man kan inte gärna säga, att människorna i Guillous böcker tänker mycket på sin nästa. Han ger oss en bild av ett ättesamhälle sönderslitet av stridigheter och där kungakronan åker fram och tillbaka mellan de olika fraktionerna. Vår fragmentariska kunskap om svensk politik på 1200-talet är naturligtvis tacksam att fylla ut för en författare, som också låter riddartidens kultur börja lite för tidigt. Guillous Sverige är inte det vadmalsgråa land vi vant oss vid att tänka på. Det gnistrar av färger från riddarnas mantlar, och fältslagen utkämpas med stor bravur, nästan som tornerspel.

Den fjärde och avslutande delen visar hur Birger Jarl för vidare arvet efter Arn. Också här spelar kyrkan en stor roll, men Birger är alls inte en from tempelriddare med rykte för helighet som sin farfar. Han är i stället en cynisk maktpolitiker, som vet att utnyttja kyrkan och ”biskopshopen” för sina syften. I den infama skildringen av ärkebiskop Valerius och hans deltagande i korståget till Baltikum når raden av klerikala nidporträtt sin höjdpunkt. Detta balanseras dock av ett annat. Vid Skänninge möte 1248 presiderar den påvlige legaten Vilhelm av Sabina, vilken till sitt yttre skildras som en italiensk prelat från 1600-talet. Denne drivne kyrkopolitiker och Birger finner genast varandra i den rustika miljön, och på gott latin drar de tillsammans upp linjerna för kyrkans frihet, libertas ecclesiae i Sverige. Folkungajarlen är nämligen en övertygad anhängare av skilsmässa mellan kyrka och stat, som det gregorianska reformprogrammet något anakronistiskt kallas hos Guillou. Bilden av kardinalen och jarlen sittande vid en flaska vin på ett enkelt värdshus i Skänninge saknar inte ett visst behag.

Så får Birgers söner, de båda hertigarna, ta över arvet efter Arn. Guillou har velat ge en bild av hur Sverige en gång växte fram, och bilden har många goda sidor. Han är helt klar över kyrkans stora roll. Av den antikatolska tendens som helt dominerar Fabian Månssons stora romansvit Sankte Eriks gård från 1930-talet finns inte ett spår kvar hos Guillou. För honom är de konfessionella skillnaderna ointressanta. Religionsdialog mellan kristendom och islam är för honom naturlig, och att det unga Sverige importerat all sin kultur från utlandet är den givna utgångspunkten. Historiskt är bilden övertygande, och politiskt är den helt korrekt. Skada endast att den inte också litterärt är övertygande.

Jan Guillou, Vägen till Jerusalem, 1998; Tempelriddaren, 1999; Riket vid vägens slut, 2000; Arvet efter Arn, 2001.