Bilderna av den heliga Birgitta

När man studerar de olika Birgittabiografier som utkom under det senaste seklet, är det ibland svårt att tro att böckerna handlar om en och samma person. Man rör sig minsann som på ett gungfly i dimma, när man söker efter en människa i det förflutna.

Är det så att biografin sist och slutligen berättar mer om biografens tid än om det biograferade subjektet? Kan vi alls ”lära känna” en människa som har levat för flera hundra år sedan? Har omgivningen, med sina kunskapsmässiga framsteg och sin förändrade människosyn, gjort att förutsättningarna för tanke och liv ändrats så radikalt att medeltidsmänniskan och vi är varelser från ”två olika planeter”?

Många faktorer påverkar biografiskrivandet. Förutom författarens/forskarens livs- och vetenskapsideal inverkar förstås förhandskunskaperna. När det gäller en person som Birgitta har den religiösa förförståelsen en avsevärd betydelse. Till detta kan vi foga det som är det biografiska projektets grundperspektiv: val av forskningsmetoder och biografityp.

Källäget är ju gott för Birgittabiografernas del; kanonisationsprocesserna, revelationerna och den omfattande, gedigna forskningen om och runt henne ger ett innehållsrikt utgångsmaterial. Ändå verkar det som om just tillgången på information skulle ha väckt allt fler frågor och snarare förbryllat det biografiska närstudiet än bidragit till att personporträttet blivit tydligare. Ju mer vi får veta om en person, desto mer framträder kanske motsägelsefullheten?

Bakgrund

Den omfattande Birgittaforskningen inom olika discipliner kan inte presenteras här, även om den delvis också har biograferande drag och har medverkat till bilden av den heliga Birgitta.

De allra första hagiografiska levnadsteckningarna över Birgitta skrevs av Petrus Olofson från Skänninge och Petrus Olofson från Alvastra. Intresset för Birgitta och Vadstena kloster inleddes på en fastare forskningsgrund i början av 1700-talet. Ytliga och kortfattade uppgifter om Birgitta och hennes kloster gavs i Spegels kyrkohistoria (1708–1709) och i Rhyzelius Monasteriologia Sviogothica. Lagerbrings Svea rikes historia (1776, 1783) ger Birgitta och hennes klosterstiftelse stort textutrymme. Samma kan sägas om Troils arbete Skrifter och Handlingar til Uplysning i Svenska Kyrko- och Reformations Historien.

Men det första biografiliknande verket över Birgitta skrevs av Buei: De S. Birgitta vidua Romae commentarius. (Biografin ingår i bollandisternas Acta Sanctorum 1780, omtryckt 1856 och 1866).

Under den senare delen av 1800-talet väcktes intresset för Birgitta på allvar i Sverige, på idéplanet kanske p.g.a. av den nationalromantiska idealismen och textkonkret tack vare Klemmins utgåva av Den heliga Birgittas himmelska uppenbarelser (1857–1884). Utgåvan följdes snabbt av ”Några anmärkningar om Birgittas revelationer” gjorda av Henrik Schück i Svensk litteraturhistoria I (1890). De kommentarerna kom att spöka i biografidebatten under hela 1900-talet, eftersom Schück förklarar Birgittas uppenbarelser som följden av en trånsjuk änkas överspända kärlekslängtan.

Antagligen forcerades den inhemska forskningen under slutet av 1800-talet av det utländska intresset för Birgitta. Den hellige Birgitta og kirken i Norden av F. Hammerich utkom 1863, Sainte Brigitte de Suéde, sa vie, sa révélations et son oeuvre av C. de Flavigny 1892 och Den hellige Birgitta av A. Brinkman 1893. Flavignys bok är kanske den första egentliga Birgittabiografin. Den gavs ut i Sverige 1906. År 1898 utkom Gustav Bergströms helgonminne Sancta Birgitta, och följande år utgavs en översättning från italienska av en populär minibiografi, skriven av teol. prof. Giuseppe Marconi från Rom. Den svenska titeln var Svenska helgonet Sancta Birgittas lefverne.

1900-talet, i synnerhet första hälften, kännetecknas av kritisk grundforskning och biografisk livlighet. Det textkritiska studiet och forskningen kring Vadstena kloster tog fart bl.a. genom C. Silverstolpe och T. Höjer. Grundforskningen kring revelationerna kom igång i och med att R. Steffens utgav Den heliga Birgittas himmelska uppenbarelser i urval och översättning med kommentarer 1909. K. B. Westmans textkritiska och religionspsykologiska arbete Birgitta-studier kom ut 1911. Några år senare, 1918, hölls den stora Birgittautställningen, arrangerad av Isac Collijn och Andreas Lindblom, och mellan åren 1924–1931 utgavs kanonisationsakterna.

De svenska biografier som skrevs under 1900-talet har varit forskningsobjekt för min licentiatavhandling Mötet mellan liv och skrift. Historiografisk och idéhistorisk analys av Birgitta-bilden i svensk vetenskaplig och litterär biografi under 1900-talet. Arbetet är främst ett teoretiskt arbete som söker svar på vilka minimikrav en historiker behöver uppställa för att en biografi skall kategoriseras som ett seriöst vetenskapligt projekt – biografierna är mitt ”laboratoriematerial”– men de intressantare, och roligare, delarna speglar också några av orsakerna till den skiftande Birgittabilden.

Själamodern, kvinnourkraften

Emilia Fogelklous biografi, Birgitta, utkom år 1919. Den är en klassiker som kommenteras, korrigeras och citeras hela 1900-talet igenom bland Birgittabiograferna.

Denna levnadsteckning är mer en 1800-talsprodukt än en modern 1900-talsbiografi. Det etiska och ideala, också det transcendentala, dominerar. Det är ett slags ”det hela kristna folkets biografi” betraktad genom en upphöjd kristens liv. Fogelklou verkar vara helt omedveten om att en människa kan ha flera jag; spänningarna inom Birgitta slätas ut och i slutfasen framträder en harmoniserad idealmänniska.

Idéhistoriskt är den här biografin starkt påverkad av både den samtid den skrevs i och av Emilia Fogelklous egna engagemang. Jag tänker t.ex. på kväkarrörelsen som betonar ”gudsgnistan” inom oss alla. Fogelklou återkommer ofta till denna gnista: hur den ibland falnar, ibland blossar upp för att slutligen bli en inre livgivande eld i Birgitta.

Fogelklous engagemang i kvinnorörelsen, i synnerhet hennes dokumenterade och stora intresse för Bachhofens bok Die Mutterrecht om ett förlorat matriarkat, går igen i biografin över Birgitta. Epitetet ”mor” är definitivt det mest använda epitetet om Birgitta – enskilt eller i olika kombinationer som läromor, själamor, barmhärtighetens mor, gammal vis mor. Också profet och förkunnare är dominerande benämningar på Birgitta. De feministiska idealen från 1900-talets unga kvinnorörelse överväger ändå totalt sett.

De övriga epiteten, de bilder av Birgitta som ges till läsaren, är alla positiva och helgonfärgade. Bildgivande blir också hennes sätt att likna Birgitta vid andra personer, som t.ex. Dante, Franciskus, Petrarca, Katarina av Siena och jungfru Maria.

Fogelklous Birgitta blir en kraftfull portalfigur för den unga kvinnosaksrörelsen i Sverige. Biografin visar upp ett andligt kvinnoideal. Det är det kristna kvinnoväsendets urbild, ett föredöme i renhet, kraft och moderlighet som presenteras genom Birgitta och där bakom – Maria – ”kvinnan som inte kastar blickar av åtrå eller otro utan vandrar värdigt och stilla med tryggheten inne i sig.” Vi hittar också ett romantiskt ideal för den starka, husmoderliga och myndiga fornnordiska kvinnan i Fogelklous Birgittagestaltning. Den här blandningen av nordisk kvinnlig krigarkraft och Marias kristna ödmjukhetsstyrka gör, att Birgitta blir mer ett föredöme än ett kritiskt historiskt porträtt.

Utgående från en äldre biografitypologi kan man karaktärisera Fogelklous biografi som en blandning av monumentet och den existentiella biografin, varför inte ett existentiellt monument. Biografin är skriven i både dramatiskt-expressiv och interpretativt-analytisk stil. Inlevelsen, ”översättningen” av Birgittas känslor, dominerar klart över analysen. Ett tydligt pedagogiskt drag syns dessutom i texten, den är släkt med uppbyggelselitteraturen. Det finns en klar obalans i denna biografi mellan objektivt kontrollerbara fakta och subjektiva påståenden. Fogelklou varvar händelser i Birgittas liv med allmänna insikter av religiös och psykologisk art. Det handlar för henne om att hitta den utveckling som varje djupt religiös människa genomgår via mystikens olika faser.

Man kunde säga att den här biografin är en existentiell själskomposition där så gott som varje andlig människa kan känna igen, om inte sin egen person så åtminstone de passager och skikt som skildras. Fogelklou själv kallade biografin för ett själsporträtt.

Likheterna med hagiografisk litteratur är uppenbara. Men inte med de senare vitaskrifterna som var mer uppdiktade än verkliga, utan snarare med den tidigmedeltida vitalitteraturen där man rätt så realistiskt skildrade en människas utveckling till ett helgon. Fogelklou betonar omvändelsen i livsbågen, d.v.s. hur en bristfull jordisk varelse (Birgitta) omformas till en ödmjuk och helig person. Också det medeltida draget att Gud väljer de obildade som språkrör finns med här. Reliker, legender, under och mirakler flödar genom texten, men Fogelklou placerar oftast in dem i ett förklarat sammanhang.

Det fräscha i Birgitta består i att Fogelklou var mentalitetshistoriker långt innan det begreppet uppfanns. Birgitta presenteras inkännande i sin medeltida närmiljö. Några decennier senare utgav Fogelklou ju också Bortom Birgitta som främst är ett studium över de nordiska medeltidskvinnornas livsvillkor.

Även om Birgitta inte fyller de krav man ställer på en modern 1900-talsbiografi är levnadsteckningen ändå en uppbyggelsetext av god kvalitet. Den är intressant också därför att den verkar alldeles omedveten om svårigheterna med att förstå en människa så långt bak i historien – och är kanske därför en allmänandlig och mänsklig fullträff. I illusionen av att lära känna den andre, den främmande, gör jag (läsaren) kanske det i Fogelklous bok, därför att min (läsarens) egen andlighet blir genomlyst.

Sierskan och visionären

Toni Schmids verk Birgitta och hennes uppenbarelser utkom 1940. Boken är en vetenskaplig monografi med biografiska utvikningar och är skriven i en objektivt akademisk stil. Karaktärsmässigt är det här verket den absoluta motsatsen till Fogelklous Birgittateckning, och en skarp tillrättavisning av den. Här tydliggörs ingen livsbåge, ingen livsutveckling: Schmid skildrar en oföränderlig karaktär genom enbart direkt beskrivning. Om man vill typologisera det här verket kommer livs- och yrkesbiografin närmast.

Idéhistoriskt sett är denna Birgittabok intressant. Schmid visar att man i sträng historiekritisk anda faktiskt kan forska kring och skriva om en individ, vilket hennes samtida, de tidiga weibullianerna, undvek eller ansåg ointressant.

Den historiekritiska metoden och den weibullianska ideologin märks främst genom att alla osäkra källor, framför allt legendmaterialet om Birgittas barndom, sållas bort. Här gäller ingen religionspsykologisk inlevelse, enbart tillförlitliga källor duger: annaler, urkunder, brev och revelationerna. Schmid ser och analyserar Birgittas liv och påföljande helgonförklaring ur makt- och intressekampsperspektiv, något som också ingick i den weibullianska forskningsideologin.

”Historikern ser genom kikare, biografen genom förstoringsglas” skriver Jan Romain i Die Biographie. Det innebär att Birgitta aldrig kommer nära, aldrig blir tydlig i Schmids framställning. Att man ändå gärna kan beteckna det här som en biografisk framställning beror på att Schmid både bevarar enheten i Birgittas person och behåller motsägelsefullheten och spänningarna när hon söker och beskriver ett ”real me” (som klassiska biografiforskare uppställer som kriterium). Dessutom framhålls inte enbart Birgittas ljusa sidor.

Två epitet dominerar totalt: sierska och visionär, men de är allmänt använda och kan inte räknas som bildgivande. Också några andra epitet skymtar: profetissa, ordensstiftarinna, gudsvännen, den nya Kristusbruden, mystiker, herdeflöjt, Guds kanal, den svenska reformatorn. De är alla sakliga, de flesta användes av Birgitta själv eller återfinns i tidigare texter om henne. Schmid fabricerar inga egna och nya epitet.

Toni Schmid beskriver Birgitta fåordigt, men några adjektiv passerar genom texten. Hon anser att Birgitta är nykter, saklig, klarseende, orygglig, praktisk, naturlig, karismatiskt begåvad samt äger en stark makt över människor och har en överkänslighet för intryck som förmedlas genom sinnena. Som dåliga sidor framhålls Birgittas vrede och obönhörliga hårdhet.

Schmid själv har också en genomnykter inställning både till under och visioner i Birgittas liv. Visionerna kallas litterära resultat av Birgittas gudsumgänge, och hon bejakar en ”övermänsklighet” hos Birgitta endast när det gäller helgonets klarsyn.

Den aristokratiska socialreformatorn

Sven Stolpes tudelade Birgittabiografi, Birgitta i Sverige och Birgitta i Rom, utkom 1973. Han markerar tre egenskaper hos Birgitta: hennes aristokratiska härstamning, hennes politiska roll och hennes allomfattande moderlighet. Man kan komprimera hans bild i epitetet ”den aristokratiska socialreformatorn”. Stolpe framhåller även det religiöst geniala och det konstnärliga hos Birgitta.

Den här levnadsteckningen hör till den dramatiskt-expressiva genren (med inslag av analys) eftersom biografin till stor del är en skildring av författarens egen inställning till det biograferade subjektet.

Stolpes biografi är den första moderna biografin om Birgitta efter ”klimatväxlingen”. Här möter vi bilden av en komplicerad person med flera jag, både negativt och positivt skildrade. Stolpe är starkt påverkad av 1900-talets psykologiska teser och mycket mindre respektfull än de föregående levnadstecknarna. Framför allt följer han en freudiansk tolkningsmodell och framhåller två starka drivkrafter hos Birgitta: hennes hämmade sexualitet (orgasmskräck) och jungfruidealet. Psykologiskt och maktpolitiskt menar han att Birgittas mål är att få se sin son, eller sonson, på Sveriges tron.

Till typ och ton är detta en psykobiografi, men i viss mening kunde man kalla den en livs- och yrkesbiografi eftersom strukturen i texten bygger på en oscillering mellan Birgittas jag och hennes omvärld. Avsikten är att klargöra just hennes plats i livsmiljön.

Stolpes Birgittabiografi är en obalanserad biografi. Författaren kastar sig ohämmat och o(själv)kritiskt mellan fakta och fantasi. Det här är ju inte förvånande eftersom han medvetet bekände sig till den tysk-franska antipositivistiska skolan och också i öppen polemik har gett uttryck för sitt förakt mot ”ytempiri”.

Kort sagt kunde man säga att Stolpe använder Birgitta för två ändamål som engagerar honom själv: som fackla mot kommunismens människosyn och som slagträ mot moralkonservativ katolicism. Bilden av Birgitta justeras efter de debattbehoven.

I sina mest euforiska målningar blir Birgitta hos Sven Stolpe nästan en medeltida svensk ”Moder Teresa”: hon är de svagas och fattigas sjuksköterska, de prostituerades ängel och har (!) ett ”brinnande klasshat”. Allt detta är visserligen en bra konkurrensbild i polemik mot 1960- och 1970-talens ideal, men tyvärr hittar vi ingenting av det här i verkligheten. Hos Birgitta är ståndssamhället ”en av Gud given ordning”, som hon aldrig ifrågasätter. Och sjukstugan, ja, den är nog bara en stuga för den egna släktens behov och inte någon plats för en vidsträckt karitativ verksamhet.

I Birgitta vill Stolpe se socialreformatorn som ömmar för alla sjuka och eländiga. Dessutom är hon, enligt honom, en fullfjädrad aristokratisk politiker. Ytterligare presenterar han en feministisk kämpe och säger att ”Birgitta i kvinnlighetens och moderlighetens namn reagerade mot mannavärldens övergrepp och grymhet och att hon trodde att världen, där den förötts av manlighet skulle kunna räddas genom moderlighet”. Men där Fogelklous vill visa hur Birgittas moderlighet är framvuxen ur en varm Mariafromhet ser Stolpe jungfruidealet som ett avskyvärt uttryck för katolsk manlig teologi och Birgitta delvis som en representant för den sortens mariologi.

Det är ganska lätt att isolera Stolpes Birgittabild i dess tidssammanhang som en polemisk kristen svarsbild mot vänsterideologiska och feministiska ideal. Metoden för att få Birgitta förstådd och accepterad som en sådan motbild är att skala bort det andliga höljet och bortförklara, eller förklara, visionerna. Han påminner ofta om skillnaden mellan ”dåtidens dimmor och nutidens klarsyn”.

Att Stolpes biografi – trots grava källkritiska brister och ytliga själsbroderier – tycks ha blivit en klassiker, och är den biografi som ”vanliga läsare” känner till, beror antagligen på det lättlästa och populistiskt övererotiserande draget. Genom historikerns nålsöga kommer inte den här levnadsteckningen, men den har vissa förtjänster ur ett biografiskt perspektiv, bl.a. för att biografen bevarar komplexitet, spänning och motsägelsefullhet i subjektets person. Å andra sidan spänns ingen livsbåge upp genom den biografiska texten, ingen personutveckling antyds. Det gör att de nämnda förtjänsterna kanske lika gärna kan vara en omedveten biprodukt av Stolpes egen otålighet.

Profet och evangelist med förhinder

Hjalmar Sundén är Birgittas första helt hermeneutiskt inriktade biograf. Han bygger upp sin biografiska förståelse främst genom omläsning av revelationerna och tar ingen större notis om det övriga källmaterialet. Biografin, Ormungens moder som blev Kristi brud, utkom 1973 och är den första professionella religionsvetenskapliga analys som har gjorts, utgående från Birgittas uppenbarelseliv.

Sundén använder omväxlande jungianska och freudianska teorier, men också andra internationellt kända psykoanalytiker döljer sig under texten, bl.a. Georg Mead. Givetvis är utgångspunkten, och den centrala analysmetoden, Sundéns egen rollspelsteori.

Ormungens moder är en enhetlig psykobiografi, skriven i dramatisk-expressiv stil med interpretativt analytiska inslag. Liksom Stolpe deltar Sundén i jagform i texten. Han analyserar, kritiserar, förklarar och tillrättalägger. Han uppträder som psykoanalytiker, advokat och kritiker. Sundéns uppenbara strävan är att tränga ner i subjektets inre mörker, nedanom medvetenheten.

Sundén är ganska sparsam med epitet men utgår från brudmystikens rollspel. Han omtalar Birgitta som Kristi partner och Kristi brud. Också de beskrivande adjektiven är få: härsklysten, stolt och maktfullkomlig är några av dem.

Redan i underrubriken till biografin presenterar Sundén den Birgittabild han analyserar fram i texten: ormungens mor som blev Kristi brud. Sundén startar alltså sin biografiska analys utifrån revelationen om ormungen. Den här fabeln, som har gett flera forskare huvudbry, återfinns i Rev VI:32. Det är främst personidentifieringarna som har intresserat forskarna. Berättelsen finns också i den birgittinnorska versionen, men är inte lika utbroderad där. Det ansågs länge att ormungen och hans mor kunde återfinnas i den mecklenburgska furstefamiljen. Ormen skulle alltså vara hertig Albrekt d.ä. och ormhonan Magnus Eriksson syster Eufemia. Senare identifierades ormhonan med hertiginnan Ingeborg, Magnus Erikssons mor, ormhanen med Knut Posse och ormungen med en av deras söner, antingen Håkan eller Knut.

Sundén, försedd med hela den psykologiska teoriapparaten, läser in helt andra personer i fabeln. Han hävdar att texten är en projektion av Birgitta själv i ett livsskede då hon kämpar med inre skuldkänslor över det liv hon levde innan hon blev Kristi brud. Birgittas explosiva hätskhet i texten skulle då ha föranletts av mötet mellan henne och Håkan där kungasonen frågar spydigt: ”Och skall dina söner bli kungar och vi berövas rätten till riket?” Detta laddade sedan Birgittas undermedvetna och kreverade i den projektion som, enligt Sundén, återspeglas i fabeln.

Sundén läser följaktligen in Birgittas innersta personlighet och dolda själsvåndor i sin tolkning av fabeln. Birgitta framställs som en kvinna som slits mellan två ytterligheter: den blivande rollen som Kristi brud som hon eftersträvar och minnet av sig själv som ormungens mor, horkonan, som hennes självanklagelser har svårt att bli kvitt.

Sinnlighet eller andlighet? Helgon eller hora? Så ser polerna ut mellan vilka Birgitta pendlar, enligt Sundén.

Sundén reviderar helt bilden av Birgitta som moderligheten själv. Han ersätter Fogelklous bild av ”den stora modern” med en kvinna som ideligen utmärker sig genom svek och egoism gentemot sina egna barn. Han bygger sin psykologiska inlevelse på de knapphändiga källor vi har om Birgittas barndom och anser att hennes själviska kärleksbegär skulle bero på behovet att identifiera sig med någon (Kristus, Maria) i stället för med den döda modern. Här hittar Sundén Birgittas innersta drivkrafter, och han slår fast att studiet av Birgittas revelationer har övertygat honom om att jungfru Maria är oöverträffad som psykoterapeut.

”Profet med förhinder” är Sundéns komprimerade Birgittabild. Hindren som han hittar är framför allt bindningen till man och barn, oläkta psykiska sår samt förträngningar. De här hindren, komplexen, skapar spänningar i Birgitta under nästan hela hennes liv och utlöser kallelsevisionen. Då, slutligen, hittar hon fram (tillbaka) till det tvåpoliga relationsmönster som hon redan som ung flicka hade skapat åt sig.

Fakta och bärande hypoteser håller inte alltid streck hos Sundén, men man kan knappast förneka att hans psykologiska tolkningar fortsättningsvis är av både biografiskt och allmänt diskussionsintresse.

Väckelsepredikant och klostergrunderska

Birgittas svenska värld, skriven av medeltidshistorikern Birgit Klockars, kan kallas en biografisk monografi eller ett vetenskaplig biografiskt studium. Boken slutar vid tiden för Birgittas resa till Rom.

Den biografiska metoden i Birgittas svenska värld är oscillationen, d.v.s. pendlingen mellan subjekt och omvärld. Till typen liknar den här boken därför också livs- och yrkesbiografin. Dels framkommer Birgittas sociala närmiljö tydligt, dels skildras den politiska och religiösa idévärld som omgav Birgitta mycket noggrant. Ytterligare ligger koncentrationen på hur Birgitta tog emot och använde sig av influenser i närmiljön och hur hon agerade utifrån föreliggande situationer.

Klockars biografi är definitivt inte en ”modern” 1900-talsbiografi. Även om hon tecknar en livsbåge söker hon ändå inget ”real me”. Lika litet skildrar hon subjektets mångfasetterade ”jag”. Hon lutar sig inte heller mot några psykologiska teorier.

Man kan ändå ställa frågan om inte Klockars grundliga genealogiska forskning ännu bättre ringar in Birgitta och ger plausibla förklaringar till hennes agerande än någon som helst psykologisk teori kan göra?

Både Schmid och Klockars placerar Birgitta i hennes konkreta politiska närmiljö. Fogelklou, Sundén och Stolpe nöjer sig däremot med de allmänna mentalitetshistoriska ramarna inom vilka de riktar det biografiska strålkastarljuset inåt, mot Birgittas inre liv, hennes själsliga drivkrafter, tro och övertygelse. Man kan konstatera att Klockars verkligen följer idéhistorikern Gunnar Erikssons koncept för livsverksbiografin, då han poängterar att det som formar en persons gärningar baserar sig på rådande tankeklimat, värderingar, ekonomiska och sociala strukturer samt faktiska skeenden. En livsverksbiografi behöver nämligen inte vara individcentrerad (vilket monumentet och psykobiografin är) men däremot är den individualistisk i sin historiesyn och tar sin utgångspunkt i de faktiska förutsättningar det biograferade subjektet har för att förverkliga sig själv. Omvärld och bakgrundsfakta bör studeras med historikerns tillförlitliga metoder, medan vågskålen i texten bör väga jämnt mellan omvärld och ”jag”.

Klockars uppfyller de här kraven, fastän boken närmast är en strängt hållen objektiv akademisk monografi. Jag myntar därför gärna en ny biografityp efter att ha läst Birgittas svenska värld, nämligen den korrigerande biografin. Hela 1900-talet förs en livlig biografisk diskussion om den heliga Birgitta, men Klockars är den som korrigerar falska fakta och bryter ner otillförlitliga tolkningar för att i stället lägga fram en korrigerad grund för det fortsatta litterära samtalet om subjektet i fråga.

Det är att notera att likheterna mellan Birgit Klockars själv och Birgitta är uppenbara. Birgit Klockars kommer från ett patriarkaliskt storjordbruksområde. Hon hade en pappa som blev riksdagsman. Precis som Birgitta bytte hon både social och geografisk miljö när hon fick sin missionärskallelse. Också intresset för teologiska studier i mogen ålder och upptäckten av den katolska världens bredd är gemensam för dem, samt förmågan att använda flera genrer och stilar inom sitt modersmål (prosa, poesi, berättande text och teologisk-intellektuell utläggning). Klockars odramatiskt sunda bild av Birgitta beror kanske på att hon p.g.a. av de psykosociala likheterna dem emellan ser rörligheten i Birgittas tankar och språk som något dynamiskt naturligt.

Birgitta är som mest ”mänsklig” i Klockars monografi. Här finns inga överdrivna metafysiska spekulationer eller psykologiska djupdykningar. Lika litet problematiserar hon relationen tro-vetande eller anstränger sig för att hitta en ”rationell” bas för Birgittas liv och uppenbarelser. Här möter vi, enkelt sagt, en kristen kallelse, ett helhjärtat ja, en medfödd förmåga att uttrycka sig i olika genrer samt ett intensivt politiskt och teologiskt intellekt.

Klockars text är för övrigt epitetfri; hon talar kort och gott om Birgitta. Genom att strikt hålla sig till källorna, och genom att rensa ut ”fantasier” låter hon Birgitta träda fram. Noterbart är att Klockars kommer fram till att Birgitta egentligen aldrig tänkte grunda en ny klosterorden. Snarare var det så att hon planerade att grunda ett kloster av cisterciensisk modell men blev missnöjd med den formen efter Alvastravistelsen. Birgittinorden och Vadstena blev följden av en oplanerad utveckling.

Sammanfattningsvis kan sägas att den här historiekritiskt färgade monografin har den bäst utarbetade biografiska metoden bland Birgittabiografierna. Som Jan Romain säger i Die Biographie är det viktigt att forska grundligt i subjektets barndom (släkt, uppfostran), och bevara personens enhet trots spänningar och mångfasetterade personlighetsdrag. Han påpekar också vikten av att strukturera biografin enligt personens karaktär samt att periodisera den biograferades liv genom att interfoliera den yttre miljön med det inre livet. Romain varnar också för att sätta tillit till tidigare biografiska bilder. Birgittas svenska värld är ett digert förverkligande av Romains metoder. Birgit Klockars följer konsekvent Sven Carlssons påminnelse i ett debattinlägg i Svenska Dagbladet 1959 om vikten av att hålla sig till ”detta vet jag, detta vet jag inte”.

Brickan i spelet

Hans Furuhagen frågar sig mindre vem Birgitta var än vilken inverkan hon hade på sin omvärld – och hur denna omvärld skapade och styrde henne.

Det här är kort sagt en livs- och yrkesbiografi där den utkristalliserade Birgittabilden kan formuleras som ”brickan i spelet”.

Trots att Furuhagen, liksom Schmid och Klockars, tillämpar en sträng analytisk och akademiskt objektiv metod är deras biografier totalt olika. Den stora skillnaden är den att de båda sistnämnda möter Birgitta inne i hennes religiösa (och religiöst-politiska) föreställningsvärld medan Furuhagen så att säga klär av Birgitta religionen och ser henne enbart som aktör i ett socialt och sociopolitiskt sammanhang.

Furuhagens Birgittagestaltning är så diametralt annorlunda i 1900-talets biografiska Birgittaperspektiv, att vi här kan tala om ett ”paradigmskifte”. Hans Birgittabild är den första som bygger på en sekulariserad förståelse och är skriven för en sekulariserad och areligiös läsekrets. Den är uppbyggd för att ge uteslutande ”världsliga” tolkningsmodeller för förståelsen av Birgitta.

Detta föranleder mig att igen mynta en ny biografityp: demaskeringsbiografin. Källkritiken och maktperspektivet är dessutom så dominerande som metod att man nästan vill kalla Furuhagen för ”nyweibullian”. En närmast behavioristisk människosyn färgar förståelsen av Birgitta, d.v.s. all psykologisk introspektion förkastas för synen att en persons beteende helt beror på vad personen i fråga vet eller tror på förhand om den situation han eller hon befinner sig i. Det bör noteras att Furuhagen visar en stark skepsis mot den biograferades egna skrifter; han har ingen som helst tilltro till Birgittas revelationer.

I sin syn på den lilla människan som underställd ett högre maktkomplex hör den här biografin verkligen hemma i det politiskt sena 1900-talet. Biografin igenom visar Furuhagen en Birgitta som både omedvetet och medvetet agerar som bricka i maktspelet mellan kung och riksråd. Han framhåller hur prästerskapet använder sig av hennes uppenbarelser och slutligen hur hon blir använd som propagandabild av de klerikala kretsarna i Rom – där också kanoniseringsprocessen är en ingrediens i ett enbart krasst och cyniskt maktspel.

Efter att ha läst Furuhagens biografi återstår frågan: är det någon mening med att skriva en biografi om man skalar av en människa allt det hon själv levde för och uppfattade som grund för hela existensen, i Birgittas fall hennes religiösa tro? Hur historiekritiskt, och i biografiskt hänseende metodmässigt väl det arbetet än genomförs, så har man ju då skrivit om någon som aldrig själv har upplevt sin existens, sitt livslopp, verkligheten och omgivningen under de livsbetingelser som biografen lyfter fram.

Paradigmskiften och schabloner

Min analys av de ovannämnda biografierna ger vid handen att biografernas Birgittabild ofta är en tidsbunden exponent för deras egen kultursyn, politiska samhällssyn, livsåskådning, vetenskapssyn, kvinnobild och psykologiska teori.

Hos Fogelklou smälter Birgittabilden samman med det begynnande 1900-talets kvinnopolitiska ideal: den starka modern som kämpar för fred och en bättre värld. I Stolpes polemiska biografi får Birgitta bli motbild mot vänstersamtidens människoideal. Furuhagen tecknar en politisk, sekulariserad människa, en liten kugge i det väldiga samhällsmaskineriet, som själv är maktlös inför de högre politiska makterna. Hos Klockars och Schmid däremot är Birgitta ett politiskt och teologiskt (självständigt) agerande subjekt.

Författarnas olika psykologiska teorier färgar också Birgittabilden. Hos Fogelklou t.ex. känner vi igen Delacroix’ religionspsykologiska vetenskapsvärld, hos Stolpe freudianismen och hos Sundén inte bara Freud utan också Jung och Mead och, naturligtvis, Sundéns egna rollpsykologiska idéer där Birgitta blir en människa som alltid reagerar tvåpoligt, slits mellan två olika roller. Hos Furuhagen igen finner vi en behavioristisk människosyn.

Också biografernas filosofi- och vetenskapsideal bidrar till hur Birgitta framställs. Fogelklous inifrånmetod, d.v.s. viljan att låta Birgitta tolka Birgitta, gav en helt harmonisk bild. Schmids källkritiska linje ledde till en strikt nykter Birgittabild där snart sagt allt kan tolkas med sunt förnuft. Bergsons filosofi avspeglas mycket tydligt i Sundéns biografi, d.v.s. idén om det förflutnas närvaro i nuflödet som skapande vitalism. Klockars Birgittabild fick låna drag av biografens egen beläsenhet och akademiska personlighet genom att hon koncentrerar sig på Birgittas bildning och teologiska kunskaper.

Biografierna om den heliga Birgitta följer ett visst mönster under 1900-talet. Inlevelse och religionspsykologisk tolkning växlar med korrigerande forskningsbiografier. Åtminstone två stora ”paradigmskiften” är nödvändiga att nämna i 1900-talets Birgittabild.

Det ena ”paradigmskiftet” kommer med Furuhagens sekulariserade bild. Biograferna före honom delade Birgittas religiösa tro och föreställningsvärld – eller hade åtminstone kunskap om och allmänkulturell förståelse för den.

Det andra skiftet finns hos Birgit Klockars, som bryter med den förkristna, antika och konventionella kvinnosyn som övriga biografer utgår från, d.v.s. schablonen av kvinnan i tre utvecklingsstadier: jungfrun, modern och den åldrande visa kvinnan. Utan att låna sig åt någon psykologisk teoritro tolkar Klockars Birgitta på ett mer mångfasetterat sätt genom hela hennes liv.

Konfessions- och könsskillnader

Bland nämnda biografer finns tre katoliker: Schmid, Stolpe och Klockars. De övriga är protestanter, och Fogelklou hörde till kväkarna. Furuhagen tecknar sin bild helt utanför de religiösa ramarna.

Sammanfattningsvis kan konstateras, att bilden av Birgitta är långt mer affekterad hos icke-katoliker, antingen i idealiserande och beundrande mening eller i försök att ”genomskåda” Birgitta för att hitta något slags ”defekt” eller psykologiskt lyte.

Man kan säga att katoliker tycks ha en mer sansad och ”mänsklig” inställning till helgon än protestanter. Kanske har de också en naturlig insikt om att helgon kan, och får, uppvisa hela registret av mänskliga känslor: att det ryms hur många egensinniga och märkliga ”typer” som helst i den skaran. Avsaknaden av helgonkult bland protestanter tycks göra att vissa biografer överdriver Birgitta och märkvärdiggör henne på ett sätt som katolska biografer inte gör. Detta är till nackdel för biografierna.

Generellt kan man också dra en linje mellan manliga och kvinnliga biografer. Den linjen förstärks ytterligare om man tar med mindre uppsatser och vetenskaplig sidoforskning som har gjorts om Birgitta. De kvinnliga forskarna och författarna tar fasta på Birgittas teologi, intellekt och konkreta aktiviteter i livet. De accepterar henne som ett annat du, ett levande och aktivt subjekt. Männen däremot fixerar sig vid Birgittas känsloliv (i synnerhet hennes sexualitet) och/eller försöker på olika sätt ”avslöja” eller förklara hennes beteende, tillrättalägga henne, psykologisera henne, reducera henne till osjälvständighet. Det är män som skriver de psykopatologiska biografierna. Kort sagt: deras bild präglas av en kvinnosyn där kvinnan är beroende av och underställd mannen – som också är den som äger tolkningsföreträde. De biografier som har skrivits av män har karaktär av ”brottning” med en för dem delvis irriterande kvinnlig personlighet. Kvinnliga forskare och biografer glider antingen förbi Birgittas ”temperament” eller ser hennes själskrafter som en positiv tillgång. Det är också kvinnorna som placerar in Birgitta i en europeisk teologisk tro- och tanketradition.

Idéhistoriskt och mentalitetsmässigt avslöjar Birgittabiografierna att män fortfarande under 1900-talet har svårt att acceptera en kvinna som ett intellektuellt och teologiskt självständigt subjekt. Det verkar omöjligt för dem att inse att hon visserligen influerades av tankar, kunskap och politiska händelser i sin samtid – precis som män alltid har gjort och gör – men att hon reagerar på dem utifrån självständig tankekapacitet.

Artikelförfattaren är doktorand i historia vid Åbo akademi.