av MARK VERNON
Det har blivit allt vanligare bland experter på artificiell intelligens (AI) att inte betrakta frågan huruvida datorer kommer att bli medvetna som det överhängande problemet mänskligheten står inför. Det kanske kommer att inträffa, kanske inte, beroende på vem man frågar. En mer omedelbar angelägenhet gäller AI-baserade verktyg och AI-assistenter som håller på att bli så effektiva i sätten på vilka de underlättar våra liv, att vi löper risken att glömma bort hur man kan leva utan deras smarta planering, listiga manipulation och enorma problemlösningskapacitet. Utmaningen består i att säkerställa att AI-assistenterna gagnar oss mer än de hotar – det vill säga det är önskvärt att de bidrar med en mer fullödig förståelse av vad det innebär att vara människa.
Ett team inom ramen för International Society for Science and Religion behandlar denna frågeställning. I gruppen ingår bland andra AI-experten Yorick Wilks och den förre ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams. Jag har deltagit i deras diskussioner vid de tillfällen då de har fokuserat karaktären av det som skulle kunna kallas ”andlig intelligens”. Detta är en central aspekt av mänsklig medvetenhet och en bättre förståelse av detta kan bidra till att det blir lättare för oss att navigera i en värld som alltmer formas av AI-assistenter.
I detta sammanhang har jag vänt mig till den italienske poeten Dante Alighieri (1265–1321) för att få hjälp. Den gudomliga komedin skulle kunna beskrivas som ett verk skrivet just för att läsarna ska komma till insikt om ”andlig intelligens”. I sitt apostoliska brev Candor lucis aeternae (”Det eviga ljusets återsken”) av den 25 mars i år, till 700-årsminnet av poetens död, beskriver påven Franciskus Dante som en ”hoppets profet” och lovordar hans verk för de ”bestående varningar och insikter som det innehåller för hela mänskligheten, inte enbart för de troende”. Det bästa exemplet på detta är när Dante belyser några av de egenskaper som särskiljer människan från andra skapade varelser.
Artificiell intelligens i helvetet
Till skillnad från artificiell intelligens som genereras av en algoritm måste andlig intelligens uppfattas av en själ som understundom är bekymrad, mestadels hoppfull och ibland glad. Dante anmodar oss att hålla oss i kölvattnet av hans skepp när hans epos navigerar på verklighetens hav. Detta är inte alltid lätt, men hans bok kan dock vara till hjälp för den som brottas med skillnaderna mellan artificiell intelligens och andlig intelligens samt ytterligare en annan variant: emotionell intelligens. Avsnittet om helvetet i Den gudomliga komedin kan läsas utifrån infallsvinkeln om vad som skulle hända om AI-assistenter fick oss att glömma oss själva. Avsnittet om ”Skärselden” erbjuder en skildring av livet i vilket emotionell intelligens blomstrar. Den sista delen, ”Paradiset”, förmedlar den andliga intelligensens ljushav.
I övre helvetet möter Dante och hans vägvisare Vergilius individer fångna i oupphörliga stormar av frustration och längtan. De möter Francesca av Rimini som är omtumlad av en virvelvind av begär. Det är kärlek av något slag som dock gör henne instängd. ”Kärleken grep mig”, säger hon när hon såg djupt in i Paolos, sin älskares, ögon. Den gjorde henne blind för resten av livet, vilket faktiskt var den större delen av detsamma. Hon tillbringar sitt liv i en instängd, trång värld, frossande i njutningar som aldrig mättar – något som är ett sätt att beskriva den förtärande mardröm som ett liv i effektiva AI-assistenters grepp innebär.
När de kommer djupare ner i helvetet möter Dante och Vergilius människor för vilka att vinna har blivit den enda målsättningen. Artificiell intelligens är litet på det viset, den stimulerar skicklighet definierad i termer av att kunna lösa problem och upptäcka mönster, allt med en snäv inriktning mot att producera önskvärda resultat. En enhet av artificiell intelligens kommer inte att sluta förrän den vinner det spel som den har programmerats för att spela, vilket är typiskt också för de själar som befinner sig i dessa djupa skikt i helvetet. Vissa utnyttjar smicker; andra svek och åter andra våld. En kodex med förskräckliga färdigheter är utmärkande för deras liv och en algoritm byggd på hänsynslös beräkning har destruktiv verkan på dem.
I nedersta kretsen i helvetet möter Dante och Vergilius själar som i ännu högre grad har skilts från det som är mänskligt. De har förlorat sin förmåga att känna någonting som har med livet att göra, till och med upprörda känslosvall som hämnd och raseri. De har kopplats loss från sin existens och är fastfrusna i helvetets isgolv, så långt borta som det bara är möjligt från en medvetenhet om att vara levande varelser. De sitter fast i ett tillstånd nära döden där de saknar både förstånd, samvete och vilja. Dante möter Ugolino som äter på sin fiendes hjärna och fra Alberigo, vars kropp består av vakuum i stället för ett inre liv; samt Lucifer vars vingar slår mekaniskt öppnande och stängande såsom munnen på en halshuggen fisk. Dessa bedrövliga varelser inte bara styrs av robotar. De har själva blivit robotar.
Dante förstår tillräckligt mycket av det som har hänt med dem för att han ska kunna uppfatta och visa på var vändpunkten ligger. Hans egen mänskliga karaktär har blivit omtöcknad under det att han har stigit ner, men med Vergilius hjälp får han tillgång till en intelligens som kan hitta vägen tillbaka. De når fram till Skärseldsberget och börjar stiga upp för dess sju avsatser, något som möjliggjorts eftersom denna sfär inte styrs av artificiell intelligens utan av det återvunna hoppet som är inriktat mot den emotionella intelligensen. De själar som de möter förstår vad sympati, generositet och engagemang liksom meningen med lidande kan medföra. De håller på att utveckla det som den som myntade begreppet ”emotionell intelligens”, Daniel Goldman, beskriver som självmedvetenhet, självbehärskning, motivation, empati och social kompetens. Verkligheten öppnar sig för dem som värdesätter dessa egenskaper.
Emotionell intelligens i skärselden
På bergets första avsats möter de individer som brottas med sin stolthet. Den svårighet som de står inför fångas in i två betydelser av ordet ”stolthet”: fåfänga och värdighet. Deras emotionella intelligens urskiljer gradvis skillnaden mellan fåfänga och värdighet. De luttras inte av att de försöker driva ut fåfängan utan tack vare att den gradvis omformas till värdighet. Denna värdighet är väsentlig eftersom den så småningom kommer att göra det möjligt för dem att stå på Guds sida. Klättringen är lång, mötena är många, men till slut når de den sista, sjunde, avsatsen, där Dante tvingas gå in i brinnande lågor. Hettan för samman det som Dante har skrivit om kärlek vilket man kan kalla ”kännedom om” å den ena sidan och en annan typ av kärlek som kan kallas ”kunskap i” å den andra. Han kastas in i paradiset där hans andliga intelligens kan utvecklas.
Nu är det Beatrice, vars leende visar sig vara ovärderligt, som ledsagar honom. Han följer hennes leende, som liknar en sol på himlen, och njuter av det på ett radikalt annorlunda sätt jämfört med hur Francesca fångades och hölls kvar av sin älskares ansikte. Dante inser att Beatrices leende är en härlighet som det gäller att förstå. Han vill inte ta den i besittning utan följa dess skönhetslinje, som antyds av den dynamiska kraft som den böjda formen förkroppsligar. Saken kan uttryckas så här: medan en AI-assistent kan imitera ett mänskligt leende, utstrålar Beatrice kunskap om det gudomligas livlighet och därmed liv i all dess fullhet. Dess glöd utvecklar Dantes andliga intelligens medan han alltmer genljuder av denna kunskap.
Denna förmåga utvecklas på ett så subtilt sätt att Dante först har svårt att fatta. I första delen av ”Paradiset” till exempel möter han adelskvinnan Piccarda Donati. Hon förklarar att hennes jordeliv blev omintetgjort eftersom hon först hade ägnat det åt Gud och gått i kloster, men sedan tvingade hennes bror henne att lämna konventet. Hon bröt sina ordenslöften och gifte sig med en man för att befästa en riskabel överenskommelse. Det är därför som hon visar sig för Dante i denna lägre himmel, till synes distanserad från Gud.
Dante blir förargad. Det som skedde med dig var inte ditt fel! Är Gud inte rättvis? undrar han. Men Piccarda har andlig intelligens. Hon klargör att hennes olycka gav upphov till en oväntad insikt: ingenting kunde skilja henne från Guds kärlek, vilken hon kanske aldrig hade lärt känna om det inte vore för hennes brutale bror. Hon berättar sedan för Dante att hon har visat sig för honom i denna lägre himmel just för att provocera fram indignation hos honom. Där emotionell intelligens skulle väcka anstöt och artificiell intelligens inte förstå någonting alls, där har andlig intelligens förmågan att alltid se mer.
Andlig intelligens i paradiset
Detta illustreras genom det som försiggår i en högre himmel, när Dante möter Petrus Damianus. Denne mystiker förklarar att han till en början hade trott, att lära känna Gud krävde sträng askes – en disciplin som hade gjort honom så berömd att påven hade tilldelat honom kardinalshatt. Men i och med denna värdighet insåg han att det inte är ansträngning som ger kunskap om Gud utan tomhet. Han blev eremit, slutade kämpa för att bli ren, och Guds ljus strömmade in i honom. Han upptäckte en annan sida av den andliga intelligensen, vilken man bara kan lära känna genom att uppleva den under livets gång: ingenting i himlen kan uppnås, men allting i himlen kan bli verklighet när det tas emot som en gåva. Närheten till Gud kom när han valde frihet, inte förträngning.
När ”Paradiset” går mot sitt slut blir Dante medveten om att han kretsar kring kärleken som sätter solen och de andra stjärnorna i rörelse. Han har lärt sig att med en potentiellt oändlig nyansering skåda det innersta i alla ting och därmed njuta av alla tings innersta väsen. Detta är enkelhet i dess ursprungliga bemärkelse, något som man inte kan förstå med hjälp av artificiell intelligens som uppfattar enkelhet i termer av att bryta ner saker i sina beståndsdelar. Man kan inte heller förstå det med hjälp av emotionell intelligens, för vilken enkelhet betyder hjärtats renhet. Andlig enkelhet däremot kan inse att skapelsen uppkommer ur ett gemensamt, allestädes närvarande ursprung. Den vet, att vara är ett. Poeten Alasdair Gray fångar detta i sin nyligen genomförda översättning av ”Paradiset”: ”God by his light creates complexity, yet he sees it as one good grand simple shape”, skrev han och använde då Dantes ord semplice.
Att förstå, inte att imitera. Överflöd, inte knapphet. Frihet, inte tvång. Enkelhet inne i, genom, ovan och under livets mångfald. Det är några av de egenskaper som den andliga intelligensen belyser. I dag, 700 år senare, kan Dante hjälpa oss med det trängande behovet vi har av att finna dessa egenskaper och etablera oss själva i dem.
Översättning: Fredrik Heiding
Översättningen av denna artikel bygger på ordval och uttryck i Ingvar Björkesons översättning av Den gudomliga komedin, Natur och kultur, 2006.
Artikeln publicerades ursprungligen i The Tablet 10 april 2021 och publiceras med utgivarens tillstånd, http://www.thetablet.co.uk/.
Mark Vernon är psykoterapeut, journalist och författare.
Ur Signum nr 4/2021, s. 35–38.