av CHRISTOFFER WEDEBRAND
Flera riksdagspartier vill legalisera det så kallade altruistiska surrogatmödraskapet – enkelt uttryckt att en kvinna utan betalning blir gravid med avsikten att överlämna barnet till någon annan. Däremot vill inget parti tillåta surrogatmödraskapet i dess kommersiella form. Ett huvudsakligt skäl till motståndet verkar vara åsikten att kvinnor inte får pressas till att utföra denna typ av tjänster. Men, vad är det egentligen för fel med det?
Företag tjänar i dag stora pengar på att arrendera – ofta utsatta – kvinnors reproduktiva funktioner. Globalt rör det sig om en miljardindustri. Allt fler svenskar tar del av dessa kvinnornas tjänster. Det parlamentariska stödet för altruistiskt surrogatmödraskap i Sverige är förhållandevis starkt. M, C och L vill alla i liberal anda tillgängliggöra detta tjänsteutbud i vårt land.
Liberala utgångspunkter
Utifrån ett liberalt perspektiv är snart sagt alla handlingar goda, eller åtminstone neutrala. Detta förutsatt såklart att vi har valt handlingarna fritt och med tillräcklig kunskap om deras konsekvenser, liksom så länge våra handlingar inte påverkar andra människor mot deras vilja. Så länge dessa villkor uppfylls finns dock ingenting att invända. Människor har helt enkelt olika preferenser och måste därför ges utrymme att göra olika val i livet.
Många svenskar verkar omfatta detta perspektiv på den moraliska bedömningen. Perspektivet återkommer ofta i vårt lands offentliga samtal. Eftersom varje individ i linje härmed har ”rätt till sin kropp” ska inte samhällets politiska institutioner ha åsikter om hur människor använder sina kroppar. Inte heller (kanske rentav: i synnerhet inte) på relationernas och sexualitetens område. Det finns ingenting naturgivet i sammanhanget, ingenting i sig rätt eller fel. Återigen, vi har helt enkelt olika preferenser och måste därför tillåtas fatta olika beslut. Liksom somliga gillar lakrits men andra inte, vill somliga göra saker med sina kroppar som andra inte vill – däribland att ”låna ut” sin livmoder.
Det är svårt att på grundval av en sådan moraluppfattning hysa några egentligt principiella invändningar mot surrogatmödraskapet. Oavsett vad man har för åsikt i sakfrågan måste det väl därför anses hedra partierna ovan som vågar löpa den liberala linan ut – om inte hela vägen, så i varje fall en bra bit. Som Moderaterna skrev i en kampanj i fjol: ”Min mage, mitt val, ert barn.”
Enighet om att kvinnor inte får pressas
Men somliga partier – åtminstone S, SD, V och KD – motsätter sig inte bara det kommersiella utan även det altruistiska surrogatmödraskapet. Partierna anför lite olika skäl för sitt motstånd. Ett huvudsakligt argument förefaller dock vara åsikten att kvinnor inte får pressas till att utföra denna typ av tjänster. Inga partier verkar invända mot argumentet som sådant. Som jag förstår saken är alla överens om att kvinnorna inte får pressas till sina beslut. Skillnaden partierna emellan verkar snarare bara ligga i deras praktiska slutsatser eftersom förstnämnda partier – M, C och L – antar att den otillbörliga pressen faktiskt kan uteslutas i det altruistiska fallet medan sistnämnda partier ifrågasätter detta. Som Stefan Löfven (S) sade vid ett tillfälle: ”Även om man säger att detta ska vara frivilligt så tror vi att det kommer tvingande inslag.” I övrigt förefaller dock partierna vara överens. Även i de statliga utredningarna på området – såväl i Statens medicinsk-etiska råds rapport från år 2013 som i SOU 2016:11 – ses argumentet som grundläggande, även om utredningarna i likhet med partierna landar i olika praktiska slutsatser. Men hur tungt väger argumentet egentligen?
Vid en första anblick ter sig argumentet starkt. Det liberala perspektivet på moralen understryker enligt ovan vikten av det fria samtycket. Ett samtycke som man pressas till kan dock inte anses vara fritt. Om exempelvis en östeuropeisk kvinna står i valet mellan att hyra ut sina reproduktiva funktioner åt ett medelklasspar i Sverige eller att se sina barn hungra kan hon inte sägas samtycka fritt i verklig mening. Följaktligen är det inte heller moraliskt oproblematiskt att låta rekrytera henne som surrogatmoder.
Det är å ena sidan lätt att sympatisera med denna invändning (personligen gör jag det verkligen). Många – om än inte alla – tidigare surrogatmödrar vittnar om hur deras beslut fattades under desperation. Men å andra sidan är det tveksamt om invändningen räcker hela vägen fram. För är det verkligen i sig fel att pressa någon till att utföra en tjänst? I många andra fall ser vi det som en tämligen oproblematisk sak, så varför är det plötsligt fel i just detta fall?
Inte bara ser vi det ofta som oproblematiskt att pressa – även på många sätt utsatta – människor till att tillhandahålla sina tjänster. Genom att använda det positivt värdeladdade ordet ”incitament” signalerar vi att pressen är någonting tillbörligt. Det ska löna sig att studera och arbeta, men omvänt också straffa sig att slå dank. Visserligen går många av oss till jobbet för att vi finner det meningsfullt. Men vi gör det också under vetskapen att om vi inte går dit, eller om vi slarvar med våra sysslor, så får vi sparken. I värsta fall hamnar vi på gatan. Arbetslösa människor lever under sämre villkor än den arbetande delen av befolkningen. Lågutbildade har det sämre ställt än högutbildade. Inte minst har ett otaligt antal sjuka människor de gångna åren manglats i myndigheternas maskineri och utförsäkrats trots sina krämpor. Och allt detta anses vara helt i sin ordning. Att pressa människor – eller positivt uttryckt att använda incitament – till att tillhandahålla sina tjänster är en central del av vårt samhälles arbetslinje. Få eller inga svenska politiska partier motsätter sig denna ordning i princip. Så varför anser vi det vara fel med press och incitament i surrogatmödraskapets fall?
Djupare liggande övertygelser
Att vi ser det som otillbörligt i just detta fall indikerar att vårt motstånd också handlar om någonting annat, förutom och bortom bara pressen som sådan. Eftersom motståndet alltså verkar handla om någonting ”annat” går det att ifrågasätta om surrogatmödraskapet är moraliskt godtagbart även om vi (åtminstone i en teoretisk situation) verkligen kan garantera att det inte förekommer någon press. Varje havandeskap är förenat med stora risker för såväl modern som barnet. Det är förstås ett skäl till vår varsamhet i sammanhanget. Men rimligen har detta ”annat” också att göra med djupare liggande övertygelser om den mänskliga sexualitetens betydelse än vad som antyds av det liberala perspektivet ovan. Kort sagt: Förmodligen ser vi i grund och botten inte sexualiteten som bara en fråga om subjektiva preferenser. Den är väsentligt mycket mer värdefull för oss än så. Därför är inte heller surrogatmödraskapet en tjänst ”vilken-som-helst” och kräver som sådan särskild moralisk hänsyn. Av just detta skäl vill vi undvika press i sammanhanget. Låt mig utveckla vad jag menar nedan.
I sin bok After Virtue argumenterar filosofen Alasdair MacIntyre för att våra idéer om vad som är rätt och fel i mångt och mycket är ett arv från tidigare generationer. Tvärtemot vad vi tror har vi ofta inte tänkt ut våra värderingar själva. Samtidigt har våra föreställningar om varför somliga saker är rätt respektive fel genomgått omfattande förändringar jämfört med tidigare. Som framhålls av MacIntyre riskerar därmed flera av våra ärvda värderingar att bli obegripliga – de lever kvar som moraliska tabun utan rationell grund. Det skulle också kunna uttryckas som att vi över tid har tappat vårt moraliska språk. Kanske är det så vi ska förstå vårt förhållningssätt till surrogatmödraskapet?
Centrala delar av vår moral har formulerats i en viss historisk och religiös kontext. Människan har tidigare setts som Guds avbild och kroppen som Guds tempel. Somliga saker har setts som naturligt goda för oss människor såsom de varelser vi är. Människan med hennes kroppslighet har i detta sammanhang tillskrivits en alldeles särskild värdighet. Sexualiteten har ansetts ha sitt naturliga sammanhang inom ramen för makarnas ömsesidiga kärlek. I en avsakraliserad och liberal kultur, där det goda helt sonika är det fritt valda, möter vi dock utmaningar när vi söker rättfärdiga moraliska antaganden som dessa. Det kan rentav vara svårt för oss att uttrycka dem i ord, även om vi har dem på känn. Samtidigt som idéerna lever kvar urholkas de därför successivt över tid – för att kanske till sist helt och hållet upphöra.
En liten avstickare: Möjligen skulle här våra samfund – kristna, muslimska, judiska och andra – kunna bidra till en återvitalisering av Sveriges offentliga samtal. Förvisso finns det somligt inom flera av dessa samfund som sticker i ögonen på vårt lands sekulära majoritetsbefolkning (liksom såklart i många religiösa människors ögon). Exempelvis synen på den utlevda homosexualiteten. Men det hindrar inte att även sekulära människor på en djupare nivå kan hämta inspiration och en moralisk vokabulär från samfundens tanketraditioner. För att återknyta till exemplet: Kanske är det inte av liberala skäl som samhället bör möjliggöra och underlätta för homosexuella par att leva tillsammans – alltså eftersom det inte finns någonting egentligt rätt och fel på sexualitetens område. Kanske är det tvärtom just eftersom våra relationer och vår sexualitet är så betydelsefulla för oss människor som samhället bör understödja även samkönade par? En och samma moralprincip kan således konkret uttolkas på något olika sätt. Att man invänder mot en viss aktörs uttolkning av en princip behöver inte vara skäl till att förkasta principen som sådan. En rimligare reaktion kan vara att öppna upp och vidga principens tillämpningsområde.
Bör sexualiteten alls göras till en tjänst?
Vår varsamhet i frågan om surrogatmödraskap indikerar som sagt att vi värdesätter den mänskliga sexualiteten på ett alldeles särskilt sätt. Men om vi nu har den principiella uppfattningen att sexualiteten är ett mycket grundläggande värde, någonting av alldeles särskild betydelse, är det tveksamt om samhällets politiska instanser bör förhålla sig neutrala i frågan. Rimligare än att genom lagstiftning möjliggöra alla upptänkliga sätt att använda vår sexualitet på kan vara att – om inte ta ställning för, så åtminstone – ta ställning mot vissa sätt att (ut-)nyttja den mänskliga sexualiteten. Däribland kroppsliga tjänster som surrogatmödraskap, men även andra som prostitution med flera.
Vad som kan konstateras är att ingen verkar se surrogatmödraskapet som en tjänst bland andra. Det råder utbredd enighet om att det här rör sig om någonting alldeles speciellt. Rimligen bottnar vår inställning i att sexualiteten betyder mer för oss människor än vad som antyds av ett liberalt perspektiv – den är i sig någonting alldeles speciellt. Men om nu sexualiteten har denna djupa betydelse för oss, bör vi då alls förminska den till en tjänst, oavsett om tjänsten tillhandahålls under press eller inte?
Vidare läsning
Om de politiska ställningstagandena för surrogatmödraskap:
Moderaternas hemsida, odaterad, ”Surrogatmoderskap”.
Liberalernas hemsida, 2014, ”Tillåt surrogatmoderskap”.
Centerpartiets hemsida, odaterad, ”Ofrivillig barnlöshet”.
Moderaternas kampanj återges bland annat här: Expressen, 2019, ”S: ’Fattiga kvinnor och barn blir exploaterade’”.
Om de politiska ställningstagandena mot surrogatmödraskap: Svenska Dagbladet, 2018, ”Partierna: Kvinnor är inga barnfabriker”.
Vänsterpartiets Facebooksida, 30 juli 2019; Mikael Eskilandersson, 2020, ”Interpellation till statsråd: 2019/20:373 Internationellt surrogatmoderskap”.
Löfvens uttalande återges bland annat här: Expressen, 2018, ”Partiledarna möts i debatt på kulturhuset”.
Utredningar och vetenskapliga verk:
Statens medicinsk-etiska råd, 2013, Assisterad befruktning – etiska aspekter, Smer rapport 2013:1;
SOU 2016:11, Olika vägar till föräldraskap: Slutbetänkande av Utredningen om utökade möjligheter till behandling av ofrivillig barnlöshet;
Alasdair MacIntyre, 1981, After Virtue: A Study in Moral Theory, Third Edition, University of Notre Dame Press.
Christoffer Wedebrand är teol. kand. vid Uppsala universitet samt master i freds- och konfliktvetenskap vid Umeå universitet.
Ur Signum nr 4/2021, s. 39–42.