Arvet efter Johannes Paulus II

I rockärmen har påven Benedictus XVI en snäcka. Traditionellt symboliserar snäckan pilgrimen, men den utgör också en påminnelse om den helige Augustinus möte med en liten pojke vid havsstranden. Pojken använde en snäcka till att ösa vatten i en grop som han grävt i sanden och han skulle, som han själv förklarade för den helige biskopen, tömma allt vatten ur havet i den lilla gropen. Augustinus, som ju var en stor teolog och som alltid ägnade sig åt att försöka förstå Guds mysterium, vann genom denna händelse insikten om att det var lika omöjligt att förstå den verklighet som Gud är som att skopa upp allt vatten från havet i gropen i sanden.

Jag kan förstå den känslan nu när jag ska ta itu med den avlidne påven Johannes Paulus II:s undervisning om kyrkans lära på temat fred och det kristna uppdraget i Europa. Hans medverkan i dessa frågor är så ofantligt omfattande att det är ett vågstycke att överblicka innehållet och att presentera åtminstone några av de viktigaste dragen.

Framväxten och utvecklingen av påvens undervisning om kyrkans lära har alltså varit kyrkans svar i ett skede som utmärks av stora förändringar under de nästan 27 år som hans pontifikat varade. För att frammana dessa förändringar för sitt inre kan man hålla i minnet att den kväll den 16 oktober 1978, när kardinal Karol Wojtyla valdes till påve och antog namnet Johannes Paulus II, var Jimmy Carter USA:s president och Sovjetunionens president hette då Leonid Brezjnev. För oss idag tycks dessa namn befinna sig på århundradens avstånd.

När jag tar upp detta ämne kan jag bara lägga fram några tolkningsförsök i hopp om att utforskandet kan fortsätta och vår förståelse bli djupare.

Om vi vill förstå det sätt på vilket denne kyrkans store man genomförde sitt uppdrag måste vi beakta en grundläggande förutsättning. Under den första delen av hans pontifikat vande vi oss vid att förvånas över hans energi och ohejdbara aktivitet. Det som kunde uppfattas som ett resultat av en otrolig fysisk styrka var i själva verket en manifestation av en stor andlig kraft som härrörde från ett intensivt böneliv. Utan att ha denna dimension av tron i åtanke kan vi inte förstå det historiska fenomen som Johannes Paulus II var.

Vi måste börja med att analysera situationen i Europa och i hela världen år 1978. Det var en djupt kluven värld som fortfarande led av två orättfärdiga krig, det första och det andra världskriget.

År 1914 när Europa tveklöst stod inför krigsutbrottet lanserades en slogan som inleddes med orden om att detta krig var det krig som skulle göra slut på alla krig. Samtidigt, men med en starkare känsla för realism, kallade påven Benedictus XV samma krig ”ett meningslöst slaktande”, ett yttrande som bemöttes med hån från dem som i likhet med den unge Benito Mussolini ansåg att en öppen konflikt var en acceptabel lösning på alla problem. Efter fyra års massakrer och förödelse statuerade Fredskonferensen slutligen alla de villkor som tvingade in Europa i andra världskriget. Till dessa hörde nedrustningen av det österrikiska imperiet, den konsekvent genomförda upprustningen av det tyska imperiet och det cyniska uppdelandet av kolonierna som mer eller mindre kom att betraktas som ett tillåtet byte för segrarna i konflikten.

När Europa 1939 återigen brakade samman i ett nytt krig vädjade Pius XII till nationernas ledare och insisterade på att ”ingenting går förlorat med fred men allting kan förloras i ett krig”. Han blev inte hörsammad och hans råd och anmodan klingade ohörda trots den enorma prestige som han åtnjöt på den internationella arenan. De allierade vidhöll sina krav på de besegrade makternas villkorslösa kapitulation och segermakternas fredsuppgörelse delade världen i två från varandra skilda inflytandezoner och förberedde på så sätt utvidgningen av järnridån och initierade det kalla kriget. Konflikterna mellan de två blocken vidarebefordrades till Afrika och Latinamerika. Detta skapade ytterligare splittring mellan länder eftersom man nu måste ta med i beräkningen de lojaliteter som följde på rådande politiska inflytande och anslutningsfär, för att inte tala om de ekonomiska fördelar som var förknippade med de olika formationslinjerna. Man fäste inget avseende vid nationer under utveckling vilket ledde till de följande försvårande omständigheterna av obalans mellan nord och syd, mellan kolonier och kolonialisatörer.

Europas måste andas med båda lungorna

Påven Johannes Paulus projekt för Europa byggde på fyra övertygelser. För det första: ”Europa måste andas med båda sina lungor.” Sovjet-unionen och dess satellitstater med tillhörande politiska implikationer hade haft till följd att man i processen för Europas enande dittills bara räknat med de västeuropeiska länderna och helt uteslutit öst även ur kulturell synvinkel.

Påven Paulus VI hade utnämnt den helige Benedikt till Europas skyddshelgon. Johannes Paulus II tillfogade brödraparet S:t Kyrillos och S:t Methodios, de slaviska folkens missionärer. Han visade en djup respekt för den östliga kristna traditionen och talade om Europa som en geografisk enhet som sträckte sig från Atlanten till Ural och från Östersjön till Medelhavet. Som den alltigenom religiösa människa Johannes Paulus II var hävdade han bestämt att Europas kristna rötter måste erkännas om Europabilden skulle bli autentisk i historiskt och kulturellt avseende.

Ett tydligt uttryck för denna övertygelse finner man i följande yttrande (1984) av ärkebiskop (numera kardinal) Jean Louis Tauran, vilken som statssekreterare vid Vatikanens statssekretariat (en post som brukar beskrivas ungefär som utrikesminister i Vatikanen) var en av påvens närmaste medarbetare: ”I Benedikts Europa, i Kyrillos och Methodios Europa hopades de andliga tillgångarna i klostren undan för undan – en kärna upplyst och omformad av grekisk och romersk humanism liksom också av krafter från den germanska, keltiska och slaviska världen. Denna ständigt pågående dialog mellan tron och kulturerna skapade ett kulturarv där människan blev centrum och en aktör med ett speciellt sätt att tänka och leva” (Inlägg vid ett förberedande möte med experter inför ett forum för kultur i Budapest, 26 november 1984).

Den mänskliga personens värdighet

För det andra: ”En otvetydig uppfattning om att den mänskliga personens värdighet är viktigare än ekonomisk tillväxt och sociopolitiska projekt.” Speciellt i början av sitt pontifikat är det uppenbart att Johannes Paulus II riktade sin uppmärksamhet mot de antropologiska frågorna för att kräva en korrekt förståelse av den mänskliga personen och de rättigheter och anspråk som följer därav.

Den 2 december 1978, lite mer än en månad efter sitt tillträde som påve, skrev Johannes Paulus II ett brev till FN:s generalsekreterare med anledning av 30-årsminnet av FN:s universella förklaring om de mänskliga rättigheterna.

Ur FN-dokumentet citerade påven en viktig punkt: ”Att erkänna den medfödda värdigheten och de för alla medlemmar av den mänskliga familjen lika oförytterliga rättigheterna är grunden för frihet, rättvisa och fred i världen.” Han erinrade då om läroinnehållet i encyklikan Pacem in terris av påven Johannes XXIII: ”Alla välorganiserade och nyttiga sammanslutningar av människor i samhället kräver att man accepterar en fundamental princip: att varje individ verkligen är en person. Som sådan har han eller hon rättigheter och plikter som tillsammans härrör som en direkt följd av hans eller hennes natur. Dessa rättigheter och plikter är universella och okränkbara och därför tillsammans omistliga” (nr 9).

Johannes Paulus II gjorde sedan en speciell referens till respekten för religionsfriheten: ”Friheten att utöva religion gagnar både individ och stat. Därför tillkommer plikten att respektera religionsfriheten envar, både de enskilda medborgarna och den legitima civila myndigheten. Varför använder man sig då av repressiva och diskriminerande handlingar mot ett omfattande antal samhällsmedborgare som tvingas att lida allt slags förtryck ja, till och med döden, bara för att de slagit vakt om sina andliga värden och ändå, trots detta, aldrig upphört att samarbeta i allt som tjänar den civila och samhälleliga utvecklingen i sitt land? Borde inte dessa bli föremål för beundran och beröm snarare än att betraktas som misstänkta och brottslingar?”

Senare i samma text fortsätter han: ”Rättvisa, visdom och realism tillsammans kräver att den fördärvbringande sekularismen överges, särskilt den missledande begränsningen av religionen till den rent privata sfären. Alla människor måste ges möjlighet att inom vår gemensamma livssfär bekänna sin tro ensam eller tillsammans med andra, privat eller offentligt.”

Det var vid den tiden lätt för vissa åhörare att slå bort sådana uttalanden enbart som reflexioner utifrån Karol Wojtylas tidigare erfarenheter från det kommunistiska Polen, hans hemland. Det är riktigt att ärkebiskopen av Krakow varit en modig kämpe, alltid redo att försvara sin hjord, men det han bevisade som påve i Rom var kapaciteten att inta en universell position, betydligt utöver individuella och regionala problem och därtill förmågan att uttrycka detta på ett mycket balanserat sätt.

Alla krig är förkastliga

För det tredje: Att tillgripa krig som ett möjligt sätt att lösa internationella problem fördöms utan åtskillnad. Principen om ”det rättfärdiga kriget” avvisas inte fullständigt men möjligheten till militära interventioner är enormt reducerad på grund av utvecklingen av den internationella situationen.

Först av allt ska sägas att när det nu finns en internationell auktoritet som FN, som skulle vara i stånd att stödja medlandet mellan stater och länder som befinner sig i konflikt och ge dem ett större spelrum för dia-log och förhandlingar, kan sådana missförstånd och falsarier som förr i tiden utlöste våldsamma sammanstötningar nu motverkas. De internationella organen kan också gynna en global utveckling som är rättvisare och även förhindra ekonomiska och sociala orättvisor liksom också förhindra etnisk och religiös diskriminering, en vanlig orsak till konflikter. Till detta kommer den klara insikten om den oerhörda kraften i den moderna förstörelsepotentialen som gör att det numera är svårare än tidigare att betrakta krig som något acceptabelt ”mindre ont”. I våra dagar är det svårare att garantera att en väpnad konflikt skulle leda till framgång. Till saken hör ju också att skillnaden mellan att stå som segrare och förlorare nu för tiden är liten och att alla som deltar i krig ju faktiskt är förlorare. Ett krig är i realiteten alltid i alla avseenden ett nederlag.

Lika klart är det, vilket också framgår av Katolska kyrkans katekes, att den internationella vapenhandeln fördöms och att vapenhandeln är en företeelse som kan äventyra det nationella och det internationella ”allmänna bästa”. Denna aspekt bör tas på största allvar med tanke på att fredlig samexistens omöjliggörs i många samhällen just genom att det finns enorma mängder vapen som är lättåtkomliga för var och en som så önskar. Vi ska också vara medvetna om och känna skam över att vapenhandeln mestadels utgår från ”fredliga” länder i Europa.

Det förekom också humanitära nödsituationer när påven själv bad det internationella samfundet att intervenera som till exempel fallet var med staterna i den forna jugoslaviska federationen. I och med Jugoslaviens sönderfall var det våld som följde så extremt att man omöjligen kunde föreställa sig att de indragna parterna själva skulle ha kapacitet att åstadkomma något slags fredlig överenskommelse.

Johannes Paulus II fördömde varje tillgrepp av krig som gjorde anspråk på att lösa någon angiven kris. På alla möjliga sätt insisterade han på att det ännu fanns utrymme för förhandlingar, att diplomatin skulle få ytterligare en chans, att våld inte förmådde lösa någonting vad helst problemet än kunde vara. Beträffande kriget i Kosovo, och senare med än större tydlighet i Irak, har det på ett dramatiskt sätt visat sig hur rätt den gamle påven hade och hur mycket bättre det skulle ha varit om världens mäktiga hade lyssnat till denne obeväpnade fredsprofet. Vi kommer alla ihåg de bevingade orden som han ofta upprepade före anfallet mot Saddam Hussein: ”Det är lätt att börja ett krig men det är svårt att avsluta det.”

Social rättvisa bygger och bevarar freden

För det fjärde: Social rättvisa är ett fundamentalt medel för att stifta och upprätthålla freden. Denna övertygelse är i linje med kyrkans sociallära som utvecklades och förfinades under det andra millenniets två sista århundraden i de storslagna encyklikorna av Leo XIII, Pius XI, Johannes XXIII och Paulus VI och i de budskap som Pius XII tillkännagav speciellt under andra världskriget. Under sitt nästan 27 år långa pontifikat lanserade Johannes Paulus II ett antal paroller för att förtydliga socialläran och göra det lätt att komma ihåg den: Rättvisa är ett villkor för freden; Utveckling är fredens nya namn; Utveckling och solidaritet; Solidaritet för att göra det möjligt för alla folk att själva bestämma sitt öde; Ömsesidigt beroende mellan rika och fattiga länder.

Om de rika och själviska länderna i den industrialiserade världen i-bland ansåg påven vara konservativ och otidsenlig, i synnerhet på grund av hans försvar av det mänskliga livets värdighet, kunde ingen förneka hans stora förtjänst när han riktade världens uppmärksamhet på de problem som skapats genom exploateringen av fattiga länder och på den sociala obalans som mer än någonsin råder på vår planet idag. Med rätta betraktades Johannes Paulus II av ledarna i de minst privilegierade länderna som deras störste vän och allierade.

Vi började vår analys med en återblick på situationen i Europa och i världen när kardinal Wojtyla valdes till påve. Hur är det idag efter hans död, 27 år senare?

Mycket har förändrats. Europa är inte längre delat av den järnridå som försvann i och med Berlinmurens fall, den mur som blivit den mest påfallande symbolen för det sår som tilldelats den gamla kontinentens hjärta.

Sovjetunionen och dess ideologiska grund, den sovjetiska kommunismen, har avrustats och hör till den tragiska historia som vissa trodde aldrig skulle kunna ta slut. Den roll som Johannes Paulus II spelade i denna process är erkänd av alla. Men när han tillfrågades av en journalist omedelbart efter händelserna i Berlin svarade påven med ett citat ur evangelierna: ”Vi är endast ringa tjänare.”

Är det då möjligt att påstå att detta nya Europa antagit den gestalt som Johannes Paulus II såg i sin framtidsvision? Jag menar att det absolut inte är så. EU bedömer sig själv snarare som en stor marknad än som ett etablissemang för kultur och civilisation. De traditionella värden som genom århundraden skapat kontinentens identitet är bortglömda medan ”nya värden” och ”nya rättigheter” trängt sig på.

När det gäller världen i stort är krig universellt bannlysta i teorin, men i praktiken anses det fortfarande som ett bra sätt att lösa problem. Vi vet alla att det inte förhåller sig så men reviderade upplagor av den gammalmodiga ”kanonbåtsdiplomatin” är alltjämt på modet. Vapenhandeln, särskilt med handeldvapen, är mer omfattande än någonsin tidigare, så till den grad att enligt min personliga erfarenhet till och med fredliga länder som Kenya svämmar över av dessa vapen. Till följd av detta förekommer ett våld som är olycksbådande och oberäkneligt.

Utlandsskulder trycker ner fattiga länder och äventyrar deras ansträngningar att skapa social och ekonomisk utveckling. De band av solidaritet som skulle förena världens alla länder fortsätter att vara band som leder till ekonomisk exploatering och totalt ekonomiskt beroende. Följaktligen utövar internationell handel ett orättfärdigt tryck på de fattigaste länderna, dessa råvaruproducenter som fortfarande inte kan möta den starka konkurrens som kommer från mer utvecklade länder eller grupper av länder.

Om vi skulle fråga oss själva vad arvet efter Johannes Paulus II består i tycks det som om det måste bli en pessimistisk slutsats. Mänskligt uttryckt måste vi betrakta hans testamente som ett misslyckande. Den förre påven visste att han inte som andra ledare i världen kunde räkna med penningmakt, med den makt som vapen eller handel eller ens den spontana vänlighet som massmedierna erbjuder. Just som den kyrka som han innehade det högsta ämbetet i kunde han bara räkna med den makt som kommer från förnuftet och från sanningen. Han gjorde aldrig anspråk på att vara någonting annat än en försvarslös profet eller en ”värdelös tjänare”. I oräkneliga fall står det redan helt klart att de som inte ville lyssna till honom står där inför sitt misslyckande. Och att världen fortfarande får betala priset för de stora misstag som gjordes av de få.

När Johannes Paulus II dog på kvällen den 2 april 2005 stod det klart att reaktionerna av sorg och saknad världen över inte hade något historiskt motstycke. Deltagandet i begravningsceremonierna av världens ledare, religiösa prominenser och miljoner vanliga människor från hela jordklotet med alla möjliga slags bakgrunder eller övertygelser var häpnadsväckande. Månader senare när hans efterträdare redan axlat sitt ledarskap för kyrkan tycks ingen ha glömt den förre påven. Budskapet och arvet från Johannes Paulus II lever vidare och förmedlas med än större vältalighet på grund av den sorgliga utgång som blivit resultatet överallt där andra stigar beträtts.

översättning: ah

Artikelförfattaren är ärkebiskop och Heliga stolens nuntie (ambassadör) till de nordiska länderna.