En katolsk försoningsman under reformationen

Av de komplexa, historiska skedena i Europas historia kan få tävla med reformationen. Detta gåtfulla förlopp ledde utifrån en intern kritik av den romerska kyrkans dåtida bruk över till den tveklöst mest långvariga, djupgående och bittra kristna splittring som rått i nyare tid. Efter att ha närts av hårda lärostrider, som drev fram ett tyskt inbördeskrig, skulle denna strid under det följande århundradet även utlösa en utdragen och blodig politisk konflikt, det trettioåriga kriget.

Vad man med dagens ögon kan fråga sig är ju i vad mån det, innan läget skärptes, gjordes några större försök att hindra splittringen och ena katoliker och protestanter. Hade det ändå varit möjligt att hitta formler för att trots allt försona de båda lägren? Forskarna sysslar ännu intensivt med sådana frågor.

En gestalt vars insats kan belysa, om än inte besvara, frågan är den ansedde venetianske patriciern och teologen Gasparo Contarini (1483–1542). Som kardinal var Contarini verksam ej minst i kurian och den påvliga diplomatin och han var Roms sändebud bland annat vid den berömda förpostfäktning till det tridentinska mötet som kallas samtalet i Regensburg. Contarini har bedömts mycket olika, och har bland annat beskyllts för att vara en förklädd lutheran i Rom, men framför allt är han givande genom sina vitala och såvitt kan bedömas genuint ärliga försök att verka för kristen enhet.

Contarini var född i en inflytelserik dogesläkt, och innehade själv viktiga ämbeten. Hans syn på såväl kyrka som politik var formad av den venetianska republikens öppna, djärvt pragmatiska och försonliga syn på politik. Efter universitetsstudier i Padua hade han som ämbetsman burit administrativt ansvar när han år 1528 utsågs till Venedigs sändebud vid påvestolen, och än mer då han av påven Paulus III ombads att tjänstgöra i kurian för att år 1535 utnämnas till kardinal.

Under dessa år stod frågan om Vatikanens förvaltnings- och finanspraxis i centrum, likaså den dåliga utbildningen av och låga moralen hos prästerskapet. Contarinis biografer framhäver hans klarsynthet inför korruption och missbruk. Han skrev bland annat en instruktion för prästernas utbildning. Likaså märks ett starkt personligt, erfarenhetsgrundat drag i hans åsikter och bedömningar. Man har talat om Contarinis prelutherska paulinism med dess mystiska tonvikt på viljan och lidelsen. Vid påvestolen blev Contarini snart förknippad med en grupp italienska teologer (de s.k. spirituali, med namn som Carafa, Giberti och Cortese) som önskade ställa sig bakom genomgripande inomkyrkliga reformer men som rönte ganska små framgångar.

Det är lätt att tillskriva Contarini en kompromissvillig ”överklassreligiositet”, men han var i själva verket en man som vägleddes av sin tro och konsekvent också hävdade den inför starkast tänkbara motstånd. Även i lägen av största möjliga vanmakt och nederlag bärs han märkbart av en stor inre tillit.

Vid den tid då Contarini först uppträder diskuterade kända teologer hetsigt och lärt, om människan genom goda gärningar kan göra sig värdig i Guds ögon, eller om frälsningen enbart beror av nåden. Contarini satte, trogen sin tillitsfulla venetianska bakgrund, för sin del rättfärdiggörelsen genom tron (sola fide) i centrum för sin religiösa åskådning. Han såg tron som en gåva, på vilken den bristfulla människan svarar genom att helt sätta sin lit till Kristus. Detta tycks delvis förvillande likt Luthers stora tes, den kring vilken reformationen och hela konflikten med katolicismen med sådan vånda och bitterhet skulle kretsa. Men Contarini framhäver att människan behöver förbereda nåden genom att aktivt bryta med synden och energiskt vända sig mot godheten. Tron börjar med tillförsikt, inte med gärningar. Förutom det stöd som själens konstitutiva inriktning på tron ger, behöver människan aktivt söka Kristi vägledning.

Enligt Contarini var dessa principer centrala och fullt i linje med gängse katolicism. Samtidigt var han som teolog och kyrkoman strängt formad av senmedeltidens föreställningar om auktoritet och lydnad, liksom av tron på kyrkoinstitutionernas, sakramentens och ritualernas betydelse. Contarini såg dock ingen konflikt mellan kyrkans trosundervisning och värdet av humanistisk lärdom – en synpunkt som på luthersk sida ju främst kom att drivas av den oförtröttlige Philipp Melanchton.

Contarini visar i all sin tro på den romerska kyrkan tidigt en tilltro till människans förnuft och förmåga att finna positiva kompromisser. Han framhäver värdet av en lugn debatt och dialog. Det gällde även i synen på vad kyrkan själv behövde förändra: ”Jag vet att kyrkans förnyelse [är nödvändig] inte för profetiors skull utan därför att ett naturligt och gudomligt förnuft säger mig att det är så …” kan han skriva.

I enlighet med denna åsikt såg Contarini med oro på institutioner som syntes frånta individen detta samvetsansvar, till exempel inkvisitionen, som ju gavs vidgade uppgifter efter reformationen, och som han frankt kallade ”en helt förfärlig sak”.

Contarini avrådde sina kolleger från att öva tvång och våld i trosfrågor. Olika parter vinner på att de med respekt kan utbyta tankar. ”Försiktig och konservativ hyste Contarini ingen sympati för oprövade projekt i okända sammanhang” noterar hans senaste biograf bland annat. ”Han var avgjort ingen ren samhällsbevarare som utan invändningar godtog det rådande läget … och [ibland] sällade han sig till dem som intog en friare hållning, villiga att anpassa lagen till omständigheterna.”

Contarini manade kyrkan att aktivt verka för freden i Europa. Han var uppskattad av påven Clemens VII, den viljestarke påve som kom att ta på sig ett tungt ansvar för att fördöma Luther, men var samtidigt kritisk till dennes ofta outgrundliga, återhållsamma attityd, och fastslår en gång öppenhjärtigt: ”era högvördigheter bör veta att påven till sin läggning är extremt timid och feg”. Av den nye påven Pius III togs Contarinis lugna och säkra omdöme och hans talang för att medla och jämka snart tillvara. Ett diplomatiskt belastningsprov blev det då han utsågs att företräda påvestolen vid det stormiga religionssamtalet i Regensburg 1541.

Contarini hade valts som evangeliskas röst i Italien, och för att han ansågs inge förtroende och kunna tala med parterna på lika villkor. Först visade sig detta också vara framgångsrikt vid samtalet. Contarini, som aldrig själv mötte Luther, hävdade att rätta sättet att bemöta det lutherska ”tumultet” var att visa de kristna bröderna i norr ödmjuk öppenhet och generositet. Man borde även signalera vilja att avlägsna den romerska kyrkans missbruk och återvända till evangeliet. Han sökte som ärlig diplomat den främsta gemensamma nämnaren. Men han insåg snart att han underskattat tyngden i de konflikter som rådde till följd av Luthers angrepp, liksom mellan de tyska furstarna inbördes. Contarini hade med sitt praktiska förnuft och sin traditionalism allmänt sett svårt för Luthers paradoxrika trostolkning.

Sannolikt var utsikterna att enas i Regensburg dömda på förhand. Efter riksdagen i Augsburg 1530 rådde en stark konflikt mellan Rom och Luther. Bägge sidors företrädare var nu hårt uppbundna. Klart är också att kretsen kring Pius III vid den tiden godtagit schismen som ett faktum och inte var beredd till några eftergifter alls mot lutheranerna. Hellre bränna broar än kompromissa – det förebådade snarast den hårda linje som kom med motreformationen. Uppdraget försvårades av den splittring som – snarast till Contarinis förvåning – rådde även på katolskt håll. Hos de lutherska delegaterna mötte en självmedveten reformrörelse, väl tränad och självsäker i sin teologi. Försök gjordes på bägge håll att direkt sabotera mötet. Contarini kände ofta vånda, ville söka förstå sina motparter. Men han instruerades att inte svikta och inte ens tillmäta mötet någon större roll, dessutom förehölls han strängt att inte medverka till att ett rent tyskt koncilium kom till stånd. Man såg i Rom Luther som en ren heretiker, som kunde få förlåtelse bara om han var villig att förkrossad framlägga sin sak för påven.

I sitt bidrag till det slutdokument som ändå skrevs sökte Contarini en formel som skulle hjälpa till att hindra de båda kyrkorna att än mer glida isär. Han sökte tolka formeln ”den dubbla rättfärdiggörelsen” så att hänsyn togs till Luthers sola fide men också så att de katolska gärningarna inte skulle glida ur blickfältet. Contarini framhöll viljans roll för tron. Vi gör goda gärningar i tacksamhet över, och som en följd av, den nåd Gud visar oss, men väntar oss inte nåd som ett svar på dessa gärningar.

För denna tolkning fick Contarini möta kritik från sina egna. Han varnades – i delvis rent nedlåtande ord – för att ryckas med av sina överbryggande argument, i den fåfänga känslan av att en enighet låg i sikte. I det tridentinska mötet något senare skulle den då dominerande katols-ka synen bekräftas – att ”tro” är det intellektuella bekräftandet av Guds gåvor.

Mot slutet av mötet i Regensburg bröts Contarinis tillit till den öppna, generösa linjen. Hans goda vilja vann inte det gensvar som han hoppats. Lidelsefulla utbrott och misstankar började ersätta samtalet mellan bröder och en psykologisk mur uppstod. Vad en liten krets lärda bland de utsända med sin goda vilja sökte uppnå betydde inget. Lutheranerna hade fångat initiativet och ville nu aktivt sprida sin lära till hela Tyskland. Contarini förfärades av den hämningslösa förvildning som bar lutheranerna då de avvisade de katolska dogmerna och bruken.

Contarini önskade stärka påvens kyrkliga, läromässiga inflytande på bekostnad av rollen som statschef i tävlan med tidens ofta hänsynslösa furstar. Men han var i all sin förtrogenhet med Vatikanen aningslös då det gällde påvedömets ännu starka beroende av fonder och sinekurer. Han såg påven idealiserat, som en personlig förebild i utgivande godhet i striden för det goda, mindre i den kanoniska rättens och den kyrkliga hierarkins gängse, formella termer. Han rådde till exempel kyrkan att överge handeln med avlat och befrielser från olika föreskrifter, trots de värdefulla inkomster dessa gav. Elisabeth Gleason skriver i sin bok om Contarini: ”En anmärkningsvärd kontinuitet löper genom Contarinis liv. Som kyrkoman tog han ofta tillvara de erfarenheter han gjort i Venedigs politiska liv, och i sina teoretiska överväganden förenade han de världsliga och kyrkliga sfärerna.” Själv karakteriserade han sin personlighet så: ”Jag har alltid och okränkbart hållit mitt ord om vad jag lovat, och avser alltid att göra så, därför jag menar att viljan att hålla sitt ord och sina löften är den vitala egenskap som bör utmärka en gentleman.” Ett annat tänkvärt motto han en gång avgav är intelligere non est sine phantasia (det går inte att förstå utan sinnebilder).

För Gasparo Contarini var de karaktärsdrag och kloka tänkesätt han mött hos sin uppväxttids venetianska patricier viktiga för att komplettera den kristna läran om rättfärdiggörelsen. Han blev knappast en skicklig eller utpräglat tekniskt-filosofisk teolog och hade likaså sina övermän i kunskapen om den kanoniska rätten. Han såg delvis politik som det möjligas konst, men trodde också på lojalitet och lydnad i tron, liksom på kyrkans ”magisterium” det vill säga läroämbete. Contarini röjde en viss elitistisk sida, då han inte ansåg att de svåra teologiska frågorna bör föras upp i predikan. Han förebådar samtidigt en mer öppen, personligt uppfattad kristendom, en där påvens och kurians formella rätt inte utesluter strävan till samförstånd med bröder i Kristus i de omständigheter som är.

Contarini får sägas ha delat mycket av Luthers centrala tes om rättfärdiggörelsen, men han insåg inte att denna lära riskerade att spränga den romerska kyrkan. Contarini chockades samtidigt av lutheranernas brott med katolsk syn på sakrament och ritualer – något som han ansåg riskerade att underminera de kristnas enhet och ge fritt spelrum åt godtycke och laglöshet.

Strävan att förstå och älska sina trosbröder och alla människor var för den venetianske kardinalen det grundläggande budet, och det borde ge utrymme åt att också hävda och respektera personliga meningar i trosfrågor. Hans skrifter och diplomati förebådar på flera sätt en öppen, mer ekumenisk tid i Europa.

Elisabeth G. Gleason: Gasparo Contarini. Venice, Rome, and Reform. Berkeley: Univ. of California Press 1993.