En röst för fred i norra Uganda. Intervju med John Baptist Odama

Ärkebiskop John Baptist Odama från Gulu i Uganda var i New York City i januari för att söka hjälp med att avsluta det två decennier långa inbördeskriget i norra Uganda. I en intervju den 25 januari 2006 för George M. Anderson berättar han om kriget.

Hur och varför började man samla nästan två miljoner människor i flyktingläger?

Regeringen tvingade 1996 de flesta invånare i byarna i Guluprovinsen i norra Uganda i mitt stift att samlas i flyktingläger. Man avsåg att isolera rebellerna, främst the Lord’s Resistance Army som kontrollerades av Joseph Kony, för att angripa dem och lättare jaga iväg dem. Men det som från början var avsett att bli en tidsbegränsad vistelse på kanske sex månader har förvandlats till ett permanent tillstånd för en stor del av befolkningen. Det gäller 94 procent av människorna i mitt ärkestift och de bor nu i dessa läger för interna flyktingar. Den allmänna känslan av osäkerhet ökar genom den påtvingade fångenskapen, som i sin tur har lett till att människorna upplever en stark känsla av att vara internerade.

Hur ser det ut i lägren?

Betingelserna är i alla avseenden förfärliga. Sjukdomar grasserar, malaria, kolera, aids. Medan Uganda till en början ansågs ha kontroll över aids-epidemin sprids den i den norra delen av landet i rask takt – minst 18 procent är infekterade där i jämförelse med 5 procent i den södra delen. En rapport från regeringen uppskattar att 1 000 människor dör varje vecka i de interna flyktinglägren, inte bara på grund av sjukdomar och svält utan också av yttre våld och självmord som nu förekommer allmänt bland unga människor.

Hygienen är ett annat problem med toaletter som inte fungerar, särskilt inte efter perioder av våldsamma regn.

Jag besöker ofta flyktinglägren och jag övernattar ofta i hyddor som människorna byggt år mig så att jag av och till kan umgås med dem. På så sätt har jag förstahandsinformation om de villkor som gäller. Jag sover så att säga med den verklighet som råder. Jag kan se många gravar. Jag kommer ihåg en rad av gravar där en hel familj begravts. Pappan, en ung man, hade uppenbart dödats av rebellerna. Han hade begravts först. Senare hade hans fru, en kvinna på bara 24 år, också dödats. Mellan deras gravar låg deras barns grav. Dessa gravar vittnade om att en hel familj utplånats. Det är för mycket – och mer än nog efter 20 års krig.

Finns det mat?

Baslivsmedel som majs och bönor tillhandahåller World Food Program och andra frivilligorganisationer, när det går att på ett säkert sätt ta sig fram till lägren. Men det går aldrig att helt förutsäga situationen. Människorna är bönder och de har fråntagits möjlighet att odla på den mark som ligger utanför lägren. De tillåts bara att röra sig på ett begränsat område utanför lägrens gränser. Det är en av orsakerna till de djupa depressioner som ofta leder till självmord som jag nämnde. I vissa läger förekommer det upp till tre självmord om dagen. Bristen på normal sysselsättning leder också till att alkoholism är vanligt förekommande. (Ransoner av säd göms ofta undan för att fabricera hembränd alkohol.)

Har barnen lidit skada av dessa villkor?

Barnen är de mest utsatta av alla. Unicef har hjälpt vissa barn och deras familjer att klara sig. Vi arbetar tillsammans med Unicef och uppskattar deras hjälpverksamhet. Norra Uganda är ett av de områden där barn har drabbats värst i hela världen. Barnen märker att deras föräldrar inte längre klarar att ta hand om dem, deras hälsa, deras mat och deras utbildning. Det finns skolor i lägren, men de är överfyllda med barn, hundra eller två hundra i samma klass. Föräldrarna är själva avskurna från många kulturella och moraliska traditioner som varit ett stöd för deras tidigare familjeliv, så både föräldrar och barn känner sig utslängda vind för våg.

Är barnen rädda för attacker som kan tvinga dem att gå med i Konys the Lord’s Resistance Army som barnsoldater?

Barnen lever i en stark rädsla och det har skapat vad man kallat nattpendlarfenomenet. Självmant eller ivägskickade av sina föräldrar lämnar många barn lägren på kvällen för att söka komma i säkerhet i städerna. En kväll gick jag ut på landsvägen och då såg jag barn som hade uppsvällda fötter för att de gått så långt. När de kommit till staden sover de var som helst med bara en plastpåse som de hittat efter vägen över sig. På morgnarna går de tillbaka till lägren, ofta hungriga om inte deras föräldrar har skickat med dem lite matsäck. Vi i den interreligiösa ledargruppen har också gått till städerna och sovit under plastpåsar så att dessa barn ska veta att de inte är ensamma eller bortglömda, trots det hårda liv som de för.

Hur många barn har rövats bort sedan kriget började?

FN uppskattar antalet till nästan 30 000. En tredjedel är flickor som blir sexslavar åt LRA-officerare och de föder deras barn. Vissa lyckas fly, både pojkar och flickor. Man har inrättat mottagningscentraler för att hjälpa dem med rådgivning och psykoterapi. Om man kan spåra deras släktingar kommer de tillbaka till dem. Men ofta har deras föräldrar dödats i våldssammanhang eller också har de flyttat. Jag har ofta hälsat på i dessa centra ensam eller som deltagare i en interreligiös grupp.

Vi upplever att detta krig har fortgått så länge att det nu har barnbarn – inte bara symboliskt utan också bokstavligt. En bortrövad flicka till exempel som har ett barn kan hållas fängslad så länge att hon får se sin egen dotter uppnå könsmogen ålder och själv börja föda egna barn.

Har du själv deltagit i några fredstrevare?

Jag har varit ute på landsbygden och talat med medlemmar i LRA ett halvt dussin gånger både ensam och tillsammans med andra. Vi ville få igång samtal med rebellerna och har försökt övertyga dem om att de inte ska fortsätta att strida. Fast detta skedde inte officiellt utan vi fungerade som ett slags sändebud mellan regeringen och LRA. För tre år sedan träffade jag Vincent Otti som är Konys närmaste man. Jag sade åt honom att när två elefanter strider med varandra är det gräset under dem som lider skada. Folket är gräset som lider i konflikten. ”Sluta kriga!” sade vi till honom. Vincent Otti sade att han och LRA var redo att förhandla men att regeringen inte ansträngt sig aktivt i den riktningen och att den använder sig av vapenmakt som det enda sättet att få slut på konflikten.

Den internationella brottmålsdomstolen gav order i oktober 2005 om att Kony och fyra andra ledare inom LRA skulle häktas, men ännu så länge har ingen tillfångatagits och det verkar inte troligt att så skulle komma att ske inom en nära framtid. I december 2005 och i den här månaden (januari 2006) erbjöd jag mig att häktas i Konys ställe och sättas i fängelse i Haag i Nederländerna som en gest för att påskynda fred och försoning. Jag framställde detta erbjudande efter en fredsgudstjänst. Kardinal Emmanuel Wamal som var där när jag gjorde detta sade då: ”Om du arresteras kommer alla biskopar här att göra dig sällskap i fängelset.”

Hur får rebellerna tillgång till proviant och vapen?

Det är känt att den sudanesiska regeringen fram till 2002 aktivt stödde LRA med motiveringen att Uganda stödde det sudanesiska folkets befrielsearmé i södra Sudan. Nu vänder sig rebellerna till Sudan där de möjligen får ta emot stöd från den sudanesiska regimen. De har också sökt sig till den demokratiska Republiken Kongo, där en grupp LRA-rebeller i slutet av den här månaden överföll en av FN:s fredsbevarande styrkor i ett bakhåll nära den sudanesiska gränsen. Åtta soldater dödades. De kom från Guatemala och tillhörde den specialstyrka som stödde fredsbevararna.

Hur mycket kostar kriget för Ugandas regering?

Regeringen lägger ner så mycket på militären och på vapen att det blir väldigt lite kvar för övriga behov som hälsovård och utbildning. Budgeten för sådana ändamål har skurits ner med 23 procent, i första hand för att finansiera kriget. I teorin förmodas den beskydda människorna i lägren och likväl har arméanställda påträffats och befunnits ansvariga för många brott mot de mänskliga rättigheterna som sker i lägren, inklusive våld mot kvinnor. Dagen efter julfirandet 2005 sköts flera personer till döds i det stora lägret i Guludistriktet. Det hela började med att en soldat sköt en 18-åring som försökte hjälpa en ung kvinna som ofredades av en soldat. Morgonen därpå begav sig ett dussin personer från lägret till militärhögkvarteret och krävde att den skyldige skulle straffas. Men soldaterna där svarade med att öppna eld mot folkhopen. Fyra civila dödades och 16 skadades.

Hur går det med fredsansträngningarna idag?

De olika försöken har hittills inte rönt framgång. Den väpnade aktionen är den enda metod som regeringen håller fast vid idag. Dialogen med rebellerna, som den jag deltog i när jag tog kontakt med dem, har inte heller varit framgångsrik, inte ens ett erbjudande om amnesti. En person som tidigare var minister i regeringen, Betty Bigombe, träffade LRA-ledare 2004 i en satsning som först verkande lovande. Man uppnådde till och med ett tillfälligt eld-upphör men det misslyckades redan tidigt under 2005. Bibombe fick tyvärr alltför lite stöd. Hon kunde inte plädera framgångsrikt för freden ensam, hon föreslog att man skulle inrätta ett fredssekretariat – en gemensam aktion för att söka en väg till försoning.

Vad förväntade du dig av valet i februari?

Oppositionens kandidat, dr Kizza Besigye, anklagades för högförräderi och terrorism när han återkom från sin exil i Sydafrika förra året. Han frigavs från fängelset nyligen. Ironiskt nog har han just på grund av att regeringen arresterade och fängslade honom blivit mycket mer populär hos folk i allmänhet. Medan han var i fängelse nominerades han till presidentkandidat av sitt parti Forum for Democratic Change. Han är presidentens (Yoweri Museveni) huvudsaklige utmanare. Museveni ändrade konstitutionen för att bereda sig själv möjlighet att sitta kvar för en tredje omgång. [Museveni vann visserligen valet men valobservatörer från människorättsorganisationer har rapporterar om allvarliga brister i valprocessen.]

Har man inrättat någon sannings- och rättvisekommission?

Inte ännu, men biskopskonferensen har pläderat för det. En sådan kommission skulle göra det möjligt för folk att berätta sina historier med syfte att uppnå försoning mellan de olika stammarna och de politiska och sociala grupperna i spåren efter två decenniers krig.

Vilka kontakter har du haft med FN under din vistelse här i New York?

Jag hade ett samtal med Jan Engeland, FN:s koordinator för humanitärt bistånd i de katastrofdrabbade områdena. Han har varit i norra Uganda och han sade till mig att det som händer där är världens värsta och mest bortglömda humanitära kris. Jag var också inbjuden att tala till säkerhetsrådet den 24 januari som deltagare i vad som kallas ett ”Arria Formula” möte. Det är ett verktyg som säkerhetsrådet använder sig av för att samla expertkunskap om prioriterade frågor från frivilligorganisationer. Med på detta möte fanns representanter från Oxfam, Human Rights Watch, International Crisis Group och Läkare utan gränser. Jag höll mitt tal som representant för Ugandas biskopskonferens. Jag berättade också för dem om Acholi Religious och Cultural Leaders Initiative och vårt interreligiösa partnerskaps intressen.

Där och vid andra möten med säkerhetsrådets medlemmar och olika FN-organ avsåg jag att mina yttranden skulle påkalla uppmärksamhet från det internationella samfundet och leda till en resolution om den 20 år gamla konflikten genom dialog snarare än genom fortsatt militär hjälp. Den militära hjälpen har misslyckats med att skydda folket och de humanitära organisationerna inte bara från LRA utan också från regeringens egna trupper som i vissa fall blivit en viktig orsak till osäkerhet och våld i flyktinglägren.

Fastän situationen fortsätter att vara mycket mörk när det gäller våldet vill Ugandas biskopskonferens tillsammans med andra grupper fortsätta att helhjärtat arbeta för en varaktig fred.

översättning: ah

Artikeln var ursprungligen publicerad i America den 27 mars 2006.