Arvet från Varnhem. Gunnar Lokrantz om Maria

En karakteristisk av läroverksrektorn, fil. dr Gunnar Lokrantz (1906-1979) kunde ordagrant anslutas till de anförda omdömena, hämtade ur Skara stifts herdaminne, det senare gällande farfadern prosten i Gudhem Johan Gabriel Lokrantz, det förra dennes broder kyrkoherden i Kinnevad Carl Lokrantz.

Den förste att heta Lokrantz var Wolter Wolfgang Lorentzski, en polskättad livländsk krigsman vilken såsom major von Laurentzen med befäl över en frikår uppsatt av fem livländska städer anslöt sin styrka till karolinerna och blev kosackernas skräck.

Den andre Lokrantz föddes i Livland 1681 som Petter Lorentzski. Han avlade teologisk examen vid akademien i Dorpat men ställde sig liksom fadern under de

svenska fanorna, tillfångatogs efter Poltava och släpades till fångenskap i Sibirien; rymde, begav sig hem till Riga, gifte sig med dottern av en rik borgare och blev därmed svåger med pastorn i Tyska kyrkan i Stockholm. Efter Rigas fall den 1 juli 1710 flydde han så hit med far och hustru. Lorentzski d.ä. medförde en betydande förmögenhet, som tilldrog sig omgivningens uppmärksamhet under denna de Görtzska nödmyntens tid; han rånmördades strax efter ankomsten till Sverige. Lorentzski d.y. alias Carl Johan Lokrantz, eller i folkmun ”Ryssen”, talade flytande latin, ansågs som katolik på den grunden att han alltid och under alla omständigheter bar invigda medaljer närmast kroppen. Hans efterlämnade katolska bönbok på latin har bevarats och innehas idag av den katolska släktgrenens medlemmar som är bosatta i Italien. De latinska skrifterna av hans hand är däremot förkomna.

Den tredje Lokrantz var frälseinspektor till dess han inflyttade i Skara av hänsyn till sönernas skolgång. Hans hustru hämtades likadeles för tredje generationen i rad från en livländsk släkt. Han förde vidare släktens tradition av boksynthet och latinitet.

Sju ättlingar blev präster i Skara stift.

Gunnar Lokrantz växte upp i grannskapet av Varnhems kloster, var Skaradjäkne, låg i Uppsala, blev 1939 filosofie doktor på en avhandling om skalden Karl August Nicander, verkade som lärare vid Stockholmsläroverken Södra latin och Norra latin, var lektor vid Katedralskolan i Lund 1945-53 och rektor för läroverket vid Sveaplan i Stockholm från 1953 till skolans nedläggning. Han var sekreterare i Modersmålslärarnas förening 1946-55, var medförfattare till en rad läroböcker i modersmålet och skrev pedagogiska fackartiklar; han tilldelades riddartecknet av Nordstjärneorden. – Med sin familj återvände Gunnar Lokrantz 1960 till stamfaderns katolska tro och var under senare delen av sitt liv en aktiv medlem i katolska församlingen liksom hustrun Svea, f. Hallborg. Båda makarna ingick i den eviga vilan år 1979. Barn och barnbarn är bosatta i Drottningholm och Milano.

Gunnar Lokrantz blev en sällsynt uppskattad skolchef och rådgivare åt kolleger. Som personlig vän, säger en medarbetare, och ibland även som själasörjare, var han lyhörd och själsfin men också humoristisk. Hans valspråk var: ”Lyssna på eleverna!” Sedan trettiotalet formligen vallfärdade lärarkandidater till hans lektioner – hans metod att i modersmålsundervisningen utgå från själva texten, analysera den och dra slutsatser om epok och författare var då något alldeles nytt.

Som elev vid Sveaplan under samskoletiden på sextiotalet var jag och tjugo andra gynnade nog att under alla gymnasieåren få börja dagen med en rungande vital lektion i svenska under ledning av den eftersökte mästaren. Därmed grundlades en livsvaraktig fascination inför svenska språket och litteraturen.

I dessa år hade en kulturradikal stöttrupp inom skolbarnens fackförening hittat på att införa ”morgonsamling” vid skoldagens början. Men läroverket vid Sveaplan – med all sin modernitet i arkitekturen och f.ö. ett stråk av borgerlig feminism alltifrån tillkomsten under begynnande trettiotal – bibehöll länge den rejäla morgonbönen, inför kyrkliga högtider utbyggd med anslående instrumentalframföranden av en förtjänstfull kvinnlig musikdirektör. Rektor lät också skolåret inaugureras genom en oration av – som han älskade att säga – läroverkets teologie lektor, en åldrig Scarensis av vördnadsbjudande utseende.

Maria i svensk litteratur. Antologi av Gunnar Lokrantz. Liber Förlag, Stockholm 1980 (tr. i Uddevalla). – Denna förnämliga utgåva av svensk Mariadiktning bör ställas på bokhyllan i varje kristet hushåll här i landet. Kommentaren är vederhäftig och värdefull. Detta är en bok att ständigt återvända till.

Viktigt är påpekandet att ”Grottesången” av Viktor Rydberg tillkommit under intryck av den svenska pressens framställning av Leo XIII:s stora socialencyklika Rerum novarum under våren 1891. – Hänvisningen till Carl Fehrmans undersökning av det katolska inslaget i Levertins lyrik ger anledning att erinra om denna litteraturforskares många fina verk, där kristen inspiration i svensk diktning genomgående behandlas med insikt och omdöme. Kommentaren till Heidenstams ”Himladrottningens bild i Heda” är liksom mycket i boken välbekant för den som haft skribenten till lärare; särskilt kan framhållas iakttagelsen att slutraden ”Den har tro, för vilken mycket är heligt” i den 1915 tryckta dikten återkallar Nathan Söderbloms ord ”From är den människa, som på allvar håller någonting för heligt” i en bok från 1910.

Frågan om Hjalmar Gullbergs religiositet (nämligen: eventuella), som snabbt gör människors kinder heta, avdömer Lokrantz salomoniskt med det obestridliga men – med all respekt sagt – något facila omdömet att frågan är ”ytterst komplicerad”. Har den inte varit det så har den blivit det. Intet förpliktande i samvetssaker lär ha kunnat tillskrivas denne man, som Stig Ahlgren – han vet det, ty han var med – träffsäkert betecknat som ”förbindligt oförbindlig”.

Om Ingemar Leckius kunde ha uppgivits att två av de nämnda titlarna är utgivna under hans ursprungliga namn Gustafsson. Biblioteken har visserligen hänvisningskort i sina kataloger, men han kan inte sökas under det antagna namnet i studier från tiden, t.ex. Göran Printz-Påhlsons viktiga ”Solen i spegeln” (1958).

Endast ett par tryckfel kan konstateras: s. 44 skall stå ”Jisreel”; s. 145 skall stå ”Chestochowa”. På s. 121 talas om Almqvists ”oförmenta angrepp på universitetsteologien i Uppsala”. Den ironiska och tämligen tyskklingande beteckningen ”oförment” passar någorlunda med sammanhanget, men detta gäller i än högre grad den gissningsvis avsedda beteckningen ”förment”. Som elev till skribenten under sex terminer fick jag intrycket att han föredrog andra medel framför ironi; skall det emellertid vara som det står så betyder det alltså att han förfogade över ett bredare register än vad han tillät sig i katedern.

Gunnar Lokrantz förtjänar personhistoriskt studium på flera grunder. Hans teoretiska och praktiska insatser för bildningens förmedling till formbara sinnen, innebörden av hans andliga livsväg såsom ett tillbakagripande på det övertagna men förbisedda, utförandet av lekmannaapostolatet i en oandlig omgivning – allt detta är uppslagsrikt och fyllt av mening. Två hållpunkter bör framhållas. Lokrantz fäste vikt vid det näraliggande och påtagliga: icke minst hans frimodiga utövande av rektorsämbetets befogenheter för fasthållandet vid morgonbönen som institution innebar i verkligheten ett fortsatt obehindrat tillträde till andligt liv i vardagen för flera hundra människor som utnyttjade det erbjudna tillfället. Man vet att han bad för sina elever. Det märkliga i sammanhanget är att han också handlade. Tro utan gärningar är död – det kan vi se på många. För det andra innebar det att han tog fasta på den resterande substans av kristen sed (och därmed, enligt detta sätt att gå till väga, av kristen tro) som faktiskt förefinnes fastän utglesat.

Han ställde sig själv under denna praxis och utvecklade stegvis de bärande element för det spirituellt vitala han fann i sin personliga utrustning, i arvet, i bygden.

I Gunnar Lokrantz’ kvarlåtenskap fanns ett vid hans bortgång under hand varande arbete om Varnhems kloster, på vars ödemurar han klättrat som liten slarv i Skarke socken. The beginning is in the end – kring detta andliga centrum kretsade hans tidigaste tankar, då han stod rysande inför Birger Jarls grav och Jesper Svedbergs; dit återvände han i sina sista omsorger.

I väntan på boken om Varnhem tar vi till oss avsnittet om cisterciensmunkarna i hans kommentar till Mariadiktningen:

Cistercienserna hade i Sverige under medeltiden 13 kloster, de första från 1140-talet. Störst betydelse bland dem fick Alvastra i Östergötland och Varnhem i Västergötland. I klostren förekom dagligen en Mariamässa. Sedan 1200-talet sjöngs Salve Regina efter kompletoriet. Ordens generalkapitel påbjöd (1325), att Ave Maria alltid skulle läsas efter Salve Regina vid dagens slut. Alla cistercienskloster var helgade åt Guds Moder. Cistercienserna har mycket bidragit till att främja Mariavördnaden i vårt land.