Att befria hela mänskligheten

”Måste du predika så förbannat, Fredrika lilla?” lär Geijer en gång ha sagt till den person som senare kom att framstå som den svenska kvinnorörelsens självklara grundare, Fredrika Bremer, som vi vant oss se som den späda damen i spetsmössan.

Bremerforskare har lagom till 200-årsminnet av Fredrika Bremers födelse försett oss med hittills tre nya monografier. Man kan undra om därmed bilden kommer att revideras av den världsberömda svenska författarinnan som umgicks med sin tids ledande kulturpersonligheter på båda sidor om Atlanten? Som kvinnlig författare har hon fått en styvmoderlig placering i vår litterära kanon. Hennes böcker såldes i stora upplagor och översattes till engelska, tyska och nederländska samt danska. Hon omnämndes i den anglosaxiska världen när det begav sig som jämlike till Charles Dickens och Honoré de Balzac. I den svenska litteraturhistorien har hon emellertid behandlats utan större entusiasm på några få rader i de flesta handböcker.

I Natur och Kulturs serie Litterära profiler lyfter Ulrika Kärnborg fram Fredrika Bremer som den realistiska romanens skapare på svenska. Kärnborg, som är kulturjournalist på DN, stöder sig i viss utsträckning på litteraturforskaren Birgitta Holm, som för övrigt i år också utkommit med en Bremerbok. Redan tidigare har hon i Kvinnornas litteraturhistoria i modern feministisk tradition på ett övertygande sätt tecknat en uppskattande och mer rättvis bild av Fredrika Bremers författarskap – ett författarskap som sträcker sig över mer än 30 år med debut 1828 och som omfattar en rad bästsäljare.

Många Bremerforskare har haft problem med Fredrika Bremers förhållande till sexualiteten. Detta kommer ofta fram när man behandlar Fredrika Bremers relation till Per Johan Böklin, en teolog från Lund som ägnade en stor del av sitt liv åt att grunda och verka i Kristianstads läroverk. Han kom av en händelse att bli Bremers privatlärare i filosofi och teologi och har beskrivits som mannen framför andra i hennes liv. Källmaterialet är en korrespondens dem emellan som omfattar 500 brev. Frågan gäller: varför blev inte mamsell Bremer fru Böklin? Kärnborg avfärdar vissa forskare som menar att Bremer led av sexualskräck och som söker bevisa detta genom att hänvisa till den svaga punkt som kärleksskildringarna i hennes romaner utgör. Hon saknade erfarenhet. Hon var en vestal, en nunnetyp. Gemensamt för äldre litteraturforskning menar Ulrika Kärnborg är att man ogiltigförklarar Fredrika Bremers egen förklaring till varför hon inte gifte sig med Böklin och inte med någon annan heller. Bortsett från att Per Johan möjligen inte alls attraherade Fredrika framgår det av hela hennes författarskap och av de livsval som hon gjorde att hon erfor ett starkt medvetande om en annorlunda uppgift, vilket räcker väl för att motivera hennes celibat.

Det märkliga är att hon inte nöjer sig med sin personliga och privata livshållning utan vänder sig ut i offentligheten i Sverige och i världen. Hennes ambition tar sig uttryck i hela hennes livsverk: författarskapet, studieresorna, den offentliga och privata filantropiska verksamheten. Detta starka ”kallelsemedvetande” gick inte att förena med äktenskap och hem. Att ge upp sin egen författarkarriär och på traditionellt sätt lägga ner hela sin energi på en äkta mans framgång ville hon inte. Med sena tiders ögon förefaller detta val inte särskilt uppseendeväckande. Men att välja att bestämma över sig själv och att framhärda i att intellektet är viktigare än den så kallade modersinstinkten, var att välja det förbjudna, konstaterar Ulrika Kärnborg och hon frågar sig: ”Var Bremer medveten om det?”

Kärnborg lyckas verkligen övertyga om att Fredrika Bremers väg till det politiska livet går genom det privata. På en punkt möts det privata och det offentliga hos Fredrika Bremer. Hennes utåtriktade liv och verk är präglat av hennes existentiella syn på lidandet. Redan som barn upptas Fredrika av teodicéproblemet. Varför måste oskyldiga människor och djur lida? I breven till Böklin återkommer hon ideligen till detta. När hon på 30-talet kommer i kontakt med Benthams Introduction to the Principles of Morals and Legislation och därmed utilitarismen, mötes det privata och offentliga i hennes person. Största möjliga lycka för största möjliga antal kom i Fredrika Bremers personliga tolkning att innebära plikten att lindra lidande. Hennes publicistiska verksamhet blir ett medel i den kampen och en väg bort från personliga grubblerier och inåtvändhet.

Förhållningssättet till lidandet är navet i Fredrika Bremers liv. Både hennes biografi och offentliga verksamhet illustrerar detta. Men en olycklig barndom och en sträng uppfostran i ett välbeställt hem tillhörande den lilla borgarklass som så sakta växte fram i Sverige under 1800-talets början före industrialismens genombrott, kunde i sig inte åstadkomma någon kvinna med Fredrika Bremers kapacitet. Inte heller den privata bildningsgång med främmande språk och estetiska ämnen som Fredrika Bremer så väl tillgodogjorde sig i hemmet kan förklara fenomenet Bremer.

Ulrika Kärnborg redovisar två utmärkande drag hos Fredrika Bremer: hon är särartsfeminist och hon är troende. Båda dessa drag är starkt beroende av varandra. Särartsfeminismen står inte särskilt högt i kurs idag. Bremer framställer kvinnan som urbilden för människan och av bättre kvalitet än mannen. Det är framför allt moderskapet som bestämmer kvinnans inriktning. Detta moderskap behöver inte vara biologiskt. I den värld som Fredrika Bremer i sina boktitlar visserligen kallar ”hem” eller ”familj” ska man och kvinna tillsammans förverkliga den samhällsutopi som föresvävar Fredrika Bremer. Och det är framför allt kvinnan som ska rädda världen. Till skillnad från sekelskiftets biologister som använde naturvetenskapliga argument för att hävda kvinnans intellektuella underlägsenhet ser Bremer inga gränser för vad kvinnan skulle kunna eller vilja göra. Med emfas hävdar hon att kvinnan är ”särskild”. I hennes feministiska utopi är det inte nog att kvinnan är jämställd med mannen. Mannens värld duger inte. Hittills har det goda samhället inte kunnat förverkligas. För att världen ska fulländas måste i logikens namn nu kvinnan träda till.

Ulrika Kärnborg beskriver inte Fredrika Bremers starka religiösa tro som lättköpt. Den var djupt förankrad i hennes personlighet och hennes livserfarenhet. Även politiskt motiverade hon sig närmast utifrån en kristen socialism. När hon ställer kosan till den nya världen, det förhoppningarnas land som Amerika var för dem som efter Europas revolutioner anslöt sig till det moderna projektet, är det kväkarna, shakersamhället New Lebanon och falangstären, Charles Fouriers idealsamhälle, som hon besöker och beskriver. Hennes resa till England leder henne i samma riktning. ”Det är den engelska kristliga socialismens företräde framför den franska att vara medveten om detta liv, om denna eviga grund. Den kristliga …” skriver hon i England om hösten 1851.

När Ulrika Kärnborg behandlar Fredrika Bremers resor i den nya och den gamla världen förmedlar hon en särdeles vital Bremer. Det är två journalister som möter varandra. Boken, som är ett resultat av detta personliga möte, har blivit en intressant studie av en av 1800-talets mest internationellt betydande svenska författare och samhällsdebattörer. Fredrika Bremer var starkt influerad av sin tids liberala idéer när hon hävdade männi-skovärdet. Hennes penna skär rakt igenom sin tids stora offentliga lögner, skriver Ulrika Kärnborg, och därför talar hon också till vår tid.

Ulrika Kärnborg beskriver idékomplexet i Fredrika Bremers verk på följande sätt: ”Få andra författare har så envist och med så stor entusiasm drivit två oförenliga teser på en och samma gång, nämligen att kvinnan är annorlunda än och andligen överlägsen mannen, samt att hon trots eller på grund av det ska ha samma rättigheter till utbildning och försörjning som mannen.” För Ulrika Kärnborg är detta en paradox, för Fredrika Bremer ett organiskt sammanhang.

Visst måste hon predika. Hon hade ju ett uppdrag: att befria sig själv, kvinnan och hela mänskligheten. I sanning ett världsomspännande befrielseföretag.