Biskopar i terrorns skugga

Attentaten i New York och Washington och USA:s attacker mot Afghanistan präglade mötet med biskopar från hela världen vilka samlades i Vatikanen 30 september till 27 oktober. Katolska biskopar i framtiden var ämnet och detta var den katolska biskopssynodens tionde ordinarie sammanträde med 245 biskopar. De nordiska katolska biskoparna företräddes av Gerhard Goebel från Tromsö, och det Lutherska världsförbundet hade sänt en observatör, Tore Furberg från Svenska kyrkan, biskop emeritus i Visby. Alla biskoparna fick åtta minuter var till sitt förfogande i plenum och de fick tala om vad de ville – en trögflytande och splittrande men ytterst demokratisk sammanträdesform. Som en ödets ironi kan det tyckas att ärkebiskopen av New York, kardinal Edward Egan utsetts till synodens ordförande. Därmed inleddes samtalen om framtidens katolska biskopar med ett levande exempel. Synodens generalsekreterare kardinal Jan Schotte kunde berätta att ”tio minuter efter det första attentatet mot World Trade Center var [Egan] där för att dela ut sakramenten till skadade och döda” och han anmärkte: ”Sådana biskopar behöver vi inför det tredje årtusendet.” På synodens första presskonferens kastade sig världspressen över New Yorks ärkebiskop som med kärv min förklarade att ”det har varit fantastiskt att se New York under de senaste två veckorna”. Han berättade om hur han själv begav sig till ground zero, där de bägge byggnaderna rasade. ”Jag bar en gasmask och klämde den allt hårdare för att ingenting skulle komma in. Jag såg folk som grävde och drog och svettades.”

Egan betonade att man visserligen brukar betrakta New York som en sofistikerad och sekulariserad stad, men att han nu hade sett en stark andlighet bryta fram. ”Överallt gjorde vi ’huddling’, något man gör före en fotbollsmatch. Vi kramade om varandra alla tillsammans, och jag ledde bönegudstjänster med människor från alla möjliga religioner. De ville aldrig sluta och många av dem tog av sina gasmasker. Jag såg en väldig helighet, kanske sekulariserad men kanske tecken på något som är på väg in i det hinsides och det andliga.”

En vecka senare, på kvällen 7 oktober, samtidigt som USA påbörjade attackerna mot Afghanistan, ledde kardinal Egan en mässa för att inleda firandet av 700-årsminnet av den heliga Birgittas födelse (hon föddes egentligen 1303) hos birgittasystrarna i kyrkan San Lorenzo in Damaso. Nästa dag inleddes synodmötet med en kort bön för freden.

Under de följande veckorna utövade världspressen ett hårt tryck mot de församlade biskoparna för att tvinga fram ett ställningstagande till USA:s attacker mot Afghanistan. På en presskonferens 22 oktober slog ärkebiskopen av Milano kardinal Carlo Maria Martini ifrån sig och utbrast att kyrkan inte är ”ett kontor för internationell moral som skall ge etiska tillstånd till den ena eller andra regeringen” och att ”den kommer aldrig att kunna säga ja till våld, även om den erkänner rätten till självförsvar och rätten att släcka terrorismens eldhärdar”. ”Fördömandet av terrorismen har varit enhälligt under synoden, liksom medlidandet med alla offer”, sade Martini. ”Men det får inte leda till att vi glömmer bort orsakerna till de internationella orättvisorna och fattigdomen som visserligen inte är den omedelbara orsaken till terrorismen, men ändå på sätt och vis utgör dess rötter.” Biskoparna på synoden sägs ha varit delade i två läger: de som liksom Martini ville att man skulle tala om terrorism och om världens orättvisor i samma andetag, och de som tvärtom menade att ett sådant resonemang riskerade att låta som en ursäkt för terrorismen.

Fattiga biskopar — trovärdigt evangelium

Diskussionen om framtidens katolska biskopar kretsade kring två grundläggande frågor: hur skall den enskilde biskopen vara, och hur skall förhållandet mellan världens olika biskopar och biskopen av Rom gestaltas. Genomgående för den första frågan var kraven på att framtidens biskopar skall vara fattiga. I den inledande mässan 30 september anslog påven Johannes Paulus II själv denna ton med att slå fast att fattigdom ”är en nödvändig förutsättning för att förkunnelsen av evangeliet skall finna åhörare och tas emot av dagens människor”. ”Kära bröder, vi måste se över vårt förhållande till jordiska ägodelar och hur vi använder dem. Vi måste se efter hur mycket vi och vår kyrka har omvänt oss till evangeliets fattigdom.”

Många biskopar från Latinamerika gick vidare på samma linje. Biskopen av Riobamba i Ecuador, Víctor Alejandro Corral Mantilla, ville avskaffa titlarna ”excellens” och ”eminens”. ”Om dagens människa skall lyssna till evangeliet räcker det inte att biskoparna predikar om evangeliets fattigdom. De måste vittna om den genom sin livsstil. Och för att fattigdomen skall bli mer verklig, låt oss ta bort alla dessa titlar och bara kalla oss ’fader’”, sade han. De flesta biskoparna och enligt vissa vittnen också påven själv brast i skratt när dagens ordförande kardinal Bernard Agré tackade honom med rutinhälsningen ”tack, ers excellens” (gratias multas, eccellentissime domine).

Kollegialitet, biskopskonferenser och patriarkat

Många biskopar ville att biskopskonferenserna skulle få en starkare ställning och att kollegialiteten mellan biskoparna och påven skulle betonas mer. Biskop Gerhard Goebel från Tromsö i Nordnorge sade till Vatikanradion bland annat: ”Jag önskar att subsidiaritetsprincipen kommer fram tydligt och får sin plats i kyrkan, så att de enskilda biskoparnas och biskopskonferensernas ställning förstärks gentemot den romerska kurian.”

I östra Medelhavsområdet finns det betydligt äldre regionala kyrkliga samarbetsformer än biskopskonferenserna. Gregorios III Laham, patriark av Antiokia för grekisk-melkiterna, berättade om patriarkaten och sade att de har en mycket högre rang än bis-kopskonferenserna. Han påminde om att biskoparna i Mellanösterns patriarkat inte utses av påven utan av patriarkatets egen synod. Påven bekräftar bara valet. ”Därför är det inte korrekt att räkna en patriarkatssynod bland biskopskonferenserna. Det är fråga om en helt annan organisation. Den kan stifta lag, välja biskopar och avgöra strider”, sade han. Han klagade över att den pågående synodens arbetsdokument talade om ”den särskilda vördnad” som skall ges till en patriark. ”Jag vill påpeka att när man talar om vördnad i kyrkliga dokument betyder det att man förminskar patriarkernas traditionella roll. Det är inte fråga om vördnad, privilegier eller medgivanden. Patriarken hör till österlandets kyrkosyn. Med all respekt för Petrusämbetet (=påveämbetet), vill jag påpeka att patriarkämbetet motsvarar det i den österländska kyrkosynen. Så länge man inte tar hänsyn till detta i den romerska kyrkosynen, kommer man inte att göra några framsteg i den ekumeniska dialogen. Patriarkämbetet har inte skapats av Rom. Det är inte följden av privilegier som getts av Rom. Tror man det, kan man aldrig skapa ett samförstånd med ortodoxerna. […] Man har väntat alltför länge med att tillämpa besluten från andra Vatikankonciliet och påven Johannes Paulus II:s encyklikor och brev. Det gör att man förlorar förtroendet för den goda viljan hos Roms kyrka i den ekumeniska dia-logen.”

Östkyrkornas patriarkat diskuteras numera ofta som en möjlig modell för att underlätta de splittrade kristna kyrkornas återförening. En av de största stötestenarna är nämligen påvens jurisdiktion, alltså i vilka områden i världen han verkligen kan bestämma över biskopsutnämningar och annat, och inte bara ses som symboliskt överhuvud. Ett förslag är att se påven som västerlandets patriark och på så sätt avstå från jurisdiktion över de österländska och ortodoxa kyrkorna. Patriarkaten har funnits länge men inte alltid. De uppstod under senantiken i de bysantinska områdena och avspeglade den tidens politiska indelning av Medelhavsområdet. De moderna katolska biskopskonferenserna skiljer sig från patriarkaten genom att de inte har någon jurisdiktion och genom att det är påven i Rom som utnämner biskoparna.

Biskopssynoden konkretiserar förhållandet mellan de lokala biskoparna i hela världen och påven i Rom. Synoden står för kollegialitet och den skapades för att ge världens biskopar möjlighet att dela sina erfarenheter med varandra och med påven och förbättra kommunikationen mellan centrum och periferi. Synodorganisationen brukar kritiseras på många punkter: man påpekar att sammanträdessystemet är tungrott, att synoden borde ha beslutanderätt och att synodens möten borde vara offentliga.

Till sist kan det vara värt att erinra om att den katolska kyrkan inte bara består av biskopar och inte heller präster. Ett intressant perspektiv på synodens diskussioner framhöll ärkebiskopen av Prag, kardinal Miloslav Vlk när han påpekade att det kanske är Gud som låter prästkallelserna minska i västvärlden för att man skall återupptäcka den roll som lekfolket skall spela i kyrkan. ”Gud är Herre över vingården, och han vill att hela kyrkan skall bli missionerande, att lekfolket skall få mer plats. Om vi inte har förstått lekfolkets roll ordentligt, så ser Gud till att vi begriper.”