Det ”rättfärdiga kriget”

Utgångspunkten i läran om det ”rättfärdiga kriget” är inte frågan om våld över huvud taget kan rättfärdigas som många tycks tro bl.a. utifrån bibeln och en humanistisk människosyn. Alltsedan Augustinus (†430) grundas det ”rättfärdiga kriget” på övertygelsen att en legitim regering har den moraliska skyldigheten att skydda sina medborgares liv och välbefinnande. ”Den orättfärdiga aggressorn tvingar den vise att föra ett rättfärdigt krig”, konstaterar västerlandets inflytelserike kyrkofader i Gudsstaten. Thomas av Aquino (†1274) utvecklar sedan läran om det ”rättfärdiga kriget” och uppställer en rad villkor för att ett krig skall kunna betraktas som rättfärdigt, nämligen om det förs av en legitim auktoritet, om fienden är skyldig till att kriget bryter ut och om kriget åstadkommer något gott och förhindrar något ont. Andra Vatikankonciliets (1962–1965) pastoralkonstitution Kyrkan i världen av idag påminner om ”folkrättens bestående värde och dess allmänna principer”. Konciliet skriver: ”Så länge risken för krig består och det inte finns någon behörig och tillräckligt stark myndighet på det internationella planet, kan inte regeringar förnekas rätten till ett moraliskt acceptabelt försvar när alla möjligheter att bilägga konflikter med fredliga medel uttömts” (nr 79).

För att försvara sina medborgares liv och frihet får en regering föra ett försvarskrig (ius ad bellum), men i denna tradition har en rad etisk-moraliska kriterier fastställts som bestämmer när detta fall inträffar och vilka restriktioner som finns när man går till angrepp respektive försvarar sig. Dessa kriterier är inte någon enkel bruksanvisning för krigföring utan snarare etisk-moraliska principer som tillsammans med en noggrann lägesanalys utgör de restriktioner som håller det oundvikligt onda i att föra krig inom vissa gränser.

Frans-J. Holin

ZENIT: I vilken utsträckning är det hållbart att tillämpa principerna för det ”rättfärdiga kriget” på en kamp mot terrorism? Det finns ett antal olikheter jämfört med ett krig mellan stater: en fiende som smälter in i civilbefolkningen, ingen strid mellan arméer, en långdragen kamp som i huvudsak förs vid sidan av slagfältet etc.

Weigel: Det rättfärdiga krigets tradition är ett sätt att resonera som har sina rötter i kristen moralisk realism. På grund av detta borde ett synsätt genom de glasögon som det rättfärdiga krigets tradition erbjuder och strävan efter rättvisa, ordning och frihet (de fredens beståndsdelar som är möjliga i denna värld) hjälpa oss att se klarare på sakernas tillstånd.

Till exempel: Att tänka i det rättfärdiga krigets kategorier borde kunna hjälpa oss att inse att hanteringen av det som hände den 11 september 2001 i New York och Washington inte fullt ut kan förstås genom en analogi med det vanliga rättssystemet. Förövarna av dessa massmord uppfattade sig själva som indragna i ett krig – emot Förenta staterna, och i vidare bemärkelse, västvärlden. Hade det fjärde planet förstört Vita Huset eller Capitolium, hade det utan tvekan varit klart att dessa attacker syftade till att förgöra USA:s regering – precis som de tidigare attackerna mot Khobarbarackerna i Saudiarabien, USS Cole, och USA:s ambassader i östra Afrika var attacker mot USA, i alla avseenden lika mycket som attacken mot Pearl Harbor.

Att motståndaren inte är en armé i konventionell mening förändrar inte situationen. Gerillakrig inbegriper, som du säger, en fiende som medvetet smälter in i civilbefolkningen, ingen kamp mellan arméer, ett långdraget förlopp, etc. Ingen påstår att gerillakrig är något annat än krig.

Det är sant att det rättfärdiga krigets tradition har vant sig vid att betrakta stater som den enda enhet som räknas i världspolitiken. Den nya situationen kräver en utveckling av det rättfärdiga krigets tradition, något som många av oss krävt i över ett decennium. Som metod för moraliskt tänkande utvecklades det rättfärdiga krigets tradition långt före nationalstaternas framväxt. Traditionen utvecklades [sedan] för att hantera verkligheten i en värld där stater var huvudaktörer, och nu måste den vidareutvecklas för att hjälpa oss att tänka igenom våra moraliska skyldigheter i en värld där ickestatliga aktörer, som terroristorganisationer och nätverk (ofta allierade med stater), är centrala och medvetet dödande aktörer.

ZENIT: Hur kan vi tillämpa principen om välavvägt svar på terrorism, och samtidigt

undvika att förfalla till hämndbegär, med tanke på det fruktansvärda i att göra civila till måltavlor?

Weigel: Det rättfärdiga krigets tradition börjar med antagandet – eller ännu bättre, det klassiska moraliska omdömet – att legitima regeringar har det moraliska ansvaret att eftersträva rättvisa, ordning och frihet som fredens beståndsdelar, och när de gör det kräver det att de riskerar sina egna liv. Det är därför som Thomas av Aquino behandlar bellum iustum i sin vidare analys av medmänskligheten.

Så de första frågorna som traditionen ber oss besvara är vad forskarna kallar ad bellum-frågor eller ”krigsbeslutsfrågor”. Är orsaken rättvis? Kommer användandet av militär styrka att vara auktoriserad och kontrollerad av en legitim offentlig myndighet? Handlar denna myndighet med en ”rätt intention” (dvs. inte av rent hämndbegär utan för att återställa rättvisa, ordning och försvar av friheten)? Finns det någon chans att lyckas? Kommer det goda som kan uppnås genom användandet av militär styrka att uppväga det onda som skulle bli resultatet av att inte göra någonting? Har andra sätt att lösa konflikten använts och visat sig vara otillräckliga, eller finns det helt enkelt inga andra sätt?

Endast när dessa frågor är besvarade övergår det rättfärdiga krigets tradition till in bello eller frågor om ”beteende i krig”: Vilket användande av militär styrka är ”proportionerligt” i förhållande till det eftersträvade målet? Vidtas några åtgärder för att skydda dem som inte strider? Det rättfärdiga krigets tradition börjar inte (och kan följdriktigt inte börja) med ett ”axiom mot våld” med antagandet att varje användande av militär styrka i den moderna världen är oproportionerligt och godtyckligt. Att börja i den änden är att tömma det rättfärdiga krigets tradition på dess moraliska kraft.

Frågorna om proportion och omdöme i uppträdandet i krig kommer i klarare moralisk fokus när väl ”krigsbeslutsfrågorna” har besvarats och det blir uppenbart att de offentliga myndigheterna har en moralisk plikt att använda militär makt för att upprätthålla rättvisa, försvara frihet och upprätta ett minimum av ordning i världspolitiken. Det var detta som president Bush, i mer teologiska termer, föreslog att Förenta staterna skulle göra, i sitt tal till kongressen den 20 september.

[…]

ZENIT: Det har förekommit tal om att ge CIA klartecken att utföra lönnmord. Är sådana handlingar moraliskt legitima? Och i så fall under vilka omständigheter: att inrikta sig på terrorismens upphovsmän, och även ledarna för deras organisationer? Skulle förebyggande lönnmord för att förhindra terroristattacker också kunna vara legitima?

Weigel: Jag är helt övertygad om att förebyggande militära åtgärder mot terrorister är moraliskt legitima inom ramen för det rättfärdiga krigets principer. Det är meningslöst att påstå, som vissa moralteologer har föreslagit, att ”rättvis orsak” endast föreligger när en attack är på väg.

I en värld av massförstörelsevapen och ballistiska missiler tror jag inte att det är särskilt moraliskt förnuftigt att hävda att vi måste vänta tills den kärnvapenbärande missilen eller det biologiska eller kemiska vapnet avfyrats innan vi kan göra något åt dem. I själva verket är det så att mentaliteten hos vissa regimer gör att deras blotta innehav av massförstörelsevapen (eller deras försök att komma över sådana vapen och möjligheter att avfyra dem) utgör en omedelbar fara mot vilken ett militärt svar inte bara är möjligt utan också en moralisk plikt: att skydda oskyldiga och försvara världsordningen. Detta är också ett exempel på ett område där det rättfärdiga krigets tradition behöver kompletteras eller utvecklas för att kunna möta en ny verklighet.

Frågan om ”lönnmord” lider förmodligen av terminologisk förvirring. Om terrorister utför vad både de och vi uppfattar som ett krig – dvs. ett medvetet användande av massvåld för att uppnå politiska syften – då är de inte civilister i klassisk bemärkelse, de är soldater. Den moraliska analysen blir därefter.

Hjärnorna bakom terroristorganisationer tycks mig också vara soldater. Jag skulle förmodligen dra gränsen där och inte inkludera t.ex. terroristernas banktjänstemän – även om jag absolut skulle bekämpa dem med alla till buds stående rättsliga medel, precis som jag skulle ha hanterat sådana ”dödens köpmän” med hjälp av det rättsliga systemet under världskrigen på 1900-talet.

ZENIT: Vilka principer kan vi tillämpa för att agera mot en stat som hyser en terroristgrupp, t.ex. Afghanistan?

Weigel: De bär ansvar för attackerna i den mån de hyser och understöder terrorister, men utan att själva ha utfört själva attackerna.

Att tillhandahålla direkt stöd, i form av fristad, till en terroristgrupp är att bli moraliskt inbegripen i dess handlingar, vilka värdlandets regering inte kan hysa mycket tvivel om (åtminstone inte vad beträffar avsikterna). Om en sådan ”värdregering” vägrar att erkänna denna medbrottslighet och sluta med den, då tycks det mig som om den har blivit en allierad till terrorism och ännu en stridande part, om än av ett bitvis annorlunda slag.

Om en regim som har hyst och hjälpt terrorister kan övertygas om att sluta med det, kommer saken i ett annat läge.

[…]

Om man vidtar militära åtgärder gentemot talibanerna, så bör den USA-ledda koalitionen föra en massiv humanitär kampanj i Afghanistan. Kriget förs inte mot det afghanska folket, som självt är offer för talibanerna. Kraftfullt agerande gentemot terrorister och deras understödjare, kombinerat med en storskalig humanitär hjälpinsats tycks mig vara vad en analys i ljuset av det rättfärdiga kriget kräver i denna situation.

ZENIT: Några uppmanar USA att söka upprättelse genom Förenta nationerna, eller en internationell domstol hellre än att vidta en unilateral åtgärd, eller begränsa sig till att eftersträva en utvald grupp av allierade. FN-systemet har många svagheter, men det finns en ständigt växande tendens att skapa system med internationella domstolar för att lösa konflikter mellan stater. I vilken utsträckning begränsas en stats suveränitet idag av behovet att ställa sitt handlande under internationellt godkännande?

Weigel: Frågan om suveränitet är ännu ett område där det rättfärdiga krigets tradition behöver utvecklas eller kompletteras. FN-systemet är på det hela taget inte alls särskilt framgångsrikt i att hantera världsordning och säkerhetsfrågor. Och ett land behöver verkligen inte FN:s godkännande för att försvara sig, vilket också erkänns som en grundläggande rättighet för stater i FN-stadgan.

Så i detta avseende kräver det rättfärdiga krigets princip om ”legitim auktoritet” inte att FN sanktionerar användandet av militära insatser, även om försiktighet, en av politikens främsta dygder, mycket väl kan föreskriva att man söker sådant stöd.

Frågan om internationella domstolar är ytterst komplex. Jag är bekymrad över tendensen hos vissa internationella juridiska organ att tämligen ensidigt hävda en lagstiftning som undanröjer nationella lagar, lagstiftare och domstolar. En del av detta utövande har enligt mitt förmenande varit försvarbart, annat har varit en uppvisning i politisk korrekthet. Hela ämnet kräver mycket mer av försiktig eftertanke än vad som åstadkommits hittills. Varje steg mot en högre nivå av politisk integration i världen tjänar inte det klassiska politiska syftet med rättvisa, ordning och frihet som fredens byggstenar.

Översättning: Per Lindqvist