Friskolor ifrågasatta

Som bekant är friskolorna inte sällan ifrågasatta i Sverige. Sedan länge finns en opinion som av ideologiska skäl motsätter sig privata skolor, på samma sätt som man i högre eller lägre grad avvisar privat sjukvård och privata sjukhem. Enligt denna uppfattning är skola, sjukvård och omsorg sådant som helst bör omhändertas av den offentliga sektorn. Många ser det som ett villkor för att solidaritet och jämlikhet skall kunna förverkligas, och anser det vara den bästa garantin för att dessa centrala samhällsfunktioner skall kunna handhas med kompetens och rättvisa.

I sin renodlade form är denna uppfattning mindre framträdande än för några årtionden sedan. Skolkris, sjukvårdskris och omvårdnadskris har gjort det klart för många att den statliga och kommunala sektorn inte längre är tillräcklig i alla situationer, och att enskilda initiativ och externt tillförda medel bör ses som en tillgång för samhället snarare än som en belastning.

Men debatten om friskolorna pågår, och har både ekonomiska och politiska inslag. Många kommuner oroas av nya friskolor, eftersom dessa anses minska den kommunala skolans elevunderlag. Ofta hör man också att friskolor leder till segregation, och att deras elever inte får tillräcklig möjlighet att orientera sig i dagens mångfacetterade samhälle.

Detta sistnämnda argument har på senaste tiden fått en aktualisering genom en del upp-gifter som framkommit om vissa kristna skolors verksamhet. Bland annat har ett reportage i Svenska Dagbladet visat att en del skolor är starkt präglade av bibelfundamentalism. De tar avstånd från nutida vetenskap och särskilt från evolutionsläran, och de tenderar att skapa en separat kultur i skarp motsättning till det omgivande samhället, som enligt somliga friskole-ledares uttalanden befinner sig helt i Satans grepp.

Om man bedriver skolverksamhet i Sverige kan det självklart inte ske i en radikal opposition mot det samhälle där både lärare och elever ingår. Varje friskola måste följa gällande läroplan och ansluta sig till allmänt accepterade värderingar som demokrati, jämlikhet och solidaritet. Däremot är det inte rimligt att extrema religiösa riktningar tas till utgångspunkt när man vill avgöra hur förhållandet mellan det offentliga samhället och friskolorna skall regleras.

Om detta har DN haft en förnuftig och insiktsfull ledare (01-09-10). Skolverkets direktör Mats Ekholm hade då vänt sig till regeringen och väckt frågan om ”samman-slutning-ar som har betecknats som skadliga sekter” skall ha rätt att bedriva skolor i landet. Ledaren påpekar helt riktigt att en sådan gränsdragning är omöjlig att genomföra utan att man kränker religionsfriheten. Det avgörande bör vara om undervisningen följer Skolverkets fastställda regler och om skolmiljön framstår som trygg, stimulerande och personligt utvecklande för eleverna, och inte motverkar deras integration i det svenska samhället. Detta gäller givetvis inte enbart friskolor. Samhället har rätt att övervaka att alla skolor – också de kommunala – uppfyller rimliga kvalitetskrav.

DN-ledaren hänvisar till en undersökning av friskolorna som gjordes av Skolverket 1997. Man fann här att det inte fanns några generella negativa segregerande effekter av friskolor också då de tar emot elever från vissa avgränsade grupper. Hillelskolan, Estniska skolan och S:t Eriks katolska skola visade mycket goda resultat, också ur integrationssynpunkt. Det finns också andra skolor om vilka man idag kan säga detsamma. Bland religiöst motiverade frisko-lor kan man nämna de katolska skolorna i Göteborg, Malmö och Lund liksom den eku-menis-ka Katarinaskolan i Uppsala.

Vad som utmärker skolor av den här typen är att de visar en öppen hållning till dagens kultur och samhälle och samtidigt anlägger perspektiv som underlättar elevernas orientering och möjlighet att ta ställning. Detta kan inte ske i något ideologiskt vakuum. Även den undervisning som utger sig för att vara helt objektiv är alltid på något vis styrd av dolda värderingar. I de nämnda religiösa friskolorna är värderingsgrunden angiven och är därför möjlig att ta ställning till och debattera. Enligt gällande europeisk norm har föräldrarna rätt att avgöra i vilken religiös och filosofisk tradition som barnen skall uppfostras, och de religiösa skolorna ger dem just denna möjlighet.

I stadgarna för Heliga Katarinas Skolstiftelse anger den som sitt ändamål ”att ge unga människor tillgång till en utbildning och fostran som är baserad på kristna och humanistiska värden, som är präglad av den kristna och europeiska kulturtraditionen, och som kan anpassas till katolska och ortodoxa ungdomars särskilda behov”. Redan här finns alltså inskrivet en flexibilitet som gör det möjligt att inom skolans ram anpassa undervisningen enligt elevers särskilda religiösa behov. När det gäller den övergripande värderingsgrunden brukar man uttrycket ”humanistisk-kristen”, som kanske är mera förståelig för många än det av kristdemokraterna brukade och så ofta missförstådda uttrycket ”kristna värderingar”.

Begreppet ”humanistisk-kristen” syftar på en syn på människan som förenar religiösa och världsliga aspekter, en syn som framhäver människans värde och högt uppskattar den kultur som är mänsklighetens arv och ansvar.

Det finns helt visst många som inte delar de nämnda värderingarna – annars skulle de religiösa friskolorna vara mindre nödvändiga – men det framgår hur klart man vill framhäva det universella och allmänmänskliga i undervisningens uppläggning. Vad som här sägs gäller i princip också de katolska skolorna och några av de protestantiska. Att de kristna friskolorna kommit att i så hög grad domineras av bibelfundamentalism beror på att större delen av vårt lands protestanter tillhör Svenska kyrkan. Som bekant har den aldrig varit intresserad av friskolor utan har tvärtom så långt som möjligt sökt sitt stöd i den offentliga skolan.

Undervisningen om det egna samfundets traditioner, som alltid ingår i en religiös friskolas läroplan fyller en väsentlig lucka när man befinner sig i en helt annan samhällsmiljö än den som präglar hemmet och den egna familjen. I den mån det anses viktigt att föra religiösa traditio-ner vidare och inte att utplåna dem i sekularismens intresse, är de religiösa skolorna – judiska, islamiska, katolska och protestantiska – betydelsefulla för landets minoriteter. Många kan vittna om religionens roll, också i dagens Sverige, som trygghetsfaktor och orienterings-punkt i en ibland kaotisk värld. Genom att bekräfta eleverna i deras religiösa och kulturella identitet gör man det lättare för dem att växa i självrespekt och trygghet. I praktiken blir alternativet ofta en skolmiljö där den egna tron ständigt ifrågasätts, och där eleverna måste dölja sina religiösa traditioner för att bli accepterade.

Läroplanens tal om tolerans för olika kulturella och religiösa minoriteters traditioner stannar alltför ofta på papperet. Den långtgående frånvaron av religiös praxis i de allmänna skolorna är inte heller något säkert tecken på tolerans. Inte sällan saknas en verklig förståelse för den religiösa trons betydelse, inte bara bland andra elever utan även bland lärarna. Det är ingen hemlighet att den kommunala skolan alltför ofta har misslyckats med att integrera elever som inte tillhör majoritetskulturen i vårt samhälle.

Ibland heter det att friskolorna skulle verka kulturellt segregerande genom att avskärma sina elever från den omgivande kulturen och dess värderingar och göra det svårare för dem att integreras i det svenska samhället. Det är svårt att finna några belägg för ett sådant påstående. Boendesegregationen är förvisso ett stort socialt problem, men ingenting tyder på att frisko-lorna skulle ha motsvarande destruktiva effekter. I själva verket kan det ofta förhålla sig tvärtom. Om friskolornas lärare är väl integrerade både i samhällets och den egna traditionens värderingar kan de fungera som en brygga mellan eleverna och samhället och genom sin egen livshållning visa hur det är möjligt att leva i en miljö med avvikande värderingar. På så sätt stärks eleverna i sin självkänsla och blir bättre rustade att möta det omgivande samhället med en trygg och öppen livshållning.

Någon segregering från samhället finner man i varje fall inte i de katolska skolorna. Tvärtom får eleverna här kamrater från de mest skilda länder och kulturer och lär sig att leva tillsammans med dem på samma villkor. Den katolska kyrkans mångkulturella karaktär är här till stor fördel. Visserligen finns mångkulturella klasser också i många kommunala skolor, men där finns alltför ofta en oavsedd segregering av annat slag, mellan etniska svenskar och elever ”med utländsk bakgrund”. I den katolska skolan är den religiösa gemenskapen viktigare än den språkliga och etniska, och det bör vara till gagn för samhället att elever från tidiga år kan få tränas i att leva i det internationella samfundet och inte enbart i det svenska.