Islam i Europa

Relationerna mellan kristna och muslimer har under århundradenas gång varit invecklade. Ur geografisk synpunkt har de två religionerna uppstått inte så långt ifrån varandra. Betlehem och Jerusalem ligger bara cirka 128 mil från Mecka. Men allteftersom de båda religionerna har växt och blivit världsreligioner i stället för lokala religioner har relationerna mellan dem förändrats. Ibland har relationerna varit klart fientliga, ibland präglade av rivalitet och konkurrens om själarna. I vissa ögonblick har religionerna samverkat. Olika områden i världen och olika länder har därför upplevt alla schatteringar av mötet mellan kristna och muslimer. Studiet av de historiska relationerna religionerna emellan befinner sig fortfarande i begynnelsestadiet. Det kan inte gärna vara på något annat sätt, eftersom man fortfarande skriver på islams historia liksom på den historia där kristna kommit i kontakt med islam. Givetvis existerar de muslimsk-kristna relationerna inte i något vakuum. De två världarna har upplevt våldsamma konfrontationer: de muslimska erövringarna av kristna delar av världen, korstågen som man än idag har i livlig åminnelse, det turkiska ottomanska väldets expansion, massakrerna och folkmorden i Armenien, europeisk kolonialism under 1800-talet och det tidiga 1900-talet, uppkomsten av kristna missionsstationer, de ständiga svårigheter som de kristna upplever i muslimska samhällen som Sudan, Indonesien och Pakistan. Det skulle vara småskuret att försöka hitta en syndabock i dessa konflikter. Historiens tyngd kan vara skälet till att så få kan närma sig islam utan starka känslor av ena eller andra slaget.

Islam i europeisk historia

Troligen har det funnits muslimer på kontinenten ända sedan islams första tid. Man kan urskilja fyra perioder. Den första perioden inträffade då islamiskt styre rådde i Spanien och på Sicilien och i södra Italien. Normanderna gjorde slut på det muslimska styret på Sicilien och i södra Italien. Den spanska reconquistan drev ut den siste moriske härskaren ur Spanien år 1492. Allt som finns kvar idag är de rika bidrag till den europeiska kulturen som islam lämnade efter sig.

Den andra fasen var ett resultat av att mongolernas arméer spred sig över Europa. Efter bara några få generationer blev staterna i deras områden muslimska. En av dessa, Den gyllene stammens khanat, fick sitt centrum vid floden Volgas område, norr om Kaspiska havet och Svarta havet. Där uppstod en muslimsk befolkning av olika bofasta tartarstammar i ett område som sträckte sig från Volga ända ned till Kaukasus och Krim. Många av dessa grupper reste sedan runt i det ryska imperiet som affärsmän och soldater och upprättade kolonier i Finland och i det område som idag ligger på båda sidor om gränsen mellan Polen och Ukraina.

Den tredje fasen utmärks av den ottomanska expansionen till Balkan och Centraleuropa. Det var i det sammanhanget som det uppstod turkiska befolkningar som fortfarande idag lever kvar i delar av Bulgarien, det forna Jugoslavien, Rumänien och Grekland. Albanien fick en muslimsk majoritet. Slaviska grupper i Bosnien och delar av Bulgarien blev också muslimska.

Islam i dagens Västeuropa

Den fjärde fasen är relativt ny, nämligen den muslimska invandringen i Västeuropa. Under andra hälften av 1900-talet kom ett allt större antal muslimska invandrare till Europa. De flesta kom för att söka arbete, medan andra sökte politisk asyl. Det ökande antalet muslimska öar i väst sedan början av 1970-talet har orsakat en växande oro, eftersom muslimerna har slagit sig ned i områden som i århundraden har ansetts som kristenhetens hjärta. Deras närvaro har på somliga håll framkallat rädsla och misstänksamhet, medan den på andra håll har blivit ett incitament till interkulturellt och interreligiöst utbyte.

Uppskattningsvis finns det för närvarande tjugo till tjugofem miljoner muslimer i hela Europa, inklusive Ryssland och Balkan och cirka tio till tolv miljoner i Västeuropa. Det är delvis en följd av tidigare relationer mellan expanderande europeiska stormakter på 1800- och 1900-talen och den muslimska världen. Förtrupperna till de muslimer som slagit sig ned i Europa var soldater som kämpade under olika europeiska länders flaggor: nordafrikaner och senegaleser för Frankrike, tartarer och bosnier för Tyskland, indonesier och surinameser för Holland, sydasiater och afrikaner för Storbritannien.

En analys av de europeiska muslimernas ursprung visar att de utgör en ytterst heterogen grupp. Muslimerna i Östeuropa härstammar från tartarer och turkiska militärer och förvaltare och slaver som konverterat till islam. Muslimerna i väst däremot kommer från de stora migrationsvågorna under de senaste åren. Mellan muslimerna finns stora skillnader när det gäller språk, etniskt ursprung och kultur. Man kan inte nog betona att utöver sin bekännelse till islam har dessa grupper ofta mycket litet gemensamt. Ofta har de bara det europeiska värdlandets språk som gemensamt språk. Till och med de som har samma ursprungsland kommer ofta från olika och ofta antagonistiska etniska grupper, som berber och araber från Nordafrika och turkar och kurder från Turkiet. Deras civila status varierar mycket från land till land.

Deras sätt att identifiera sig med islam och förstå sin religion visar på stor variation. Många, troligen de flesta, av dem som kommer från Turkiet och Nordafrika kommer från bysamhällen där islam är en del av en folklig religion. Islam erbjuder dem en global kultur och sociala strukturer. De är alltså fast knutna till religionen, även om de kanske bara har en vag kunskap om vad den lär. Också den lokale islamiske ledaren som är en stor auktoritet åtminstone för första generationens invandrare kanske inte själv har mer än en elementär kunskap om klassisk islam. Många av de sociala och kulturella problem som muslimer i Europa står inför, liknar andra icke-muslimska gruppers, medan andra problem är speciella för dem. Kulturchocken att komma in i den synnerligen rörliga kulturen i det moderna industrialiserade Europa är avsevärd, liksom svårigheterna med social integration.

Men muslimska invandrargrupper står också inför ett annat stort problemkomplex som hänger samman med deras islamiska tro. De är ofta både kulturellt och religiöst alienerade. Islam har varit avgörande i deras familjerelationer och sociala relationer, i vardagslivets rytm och struktur, i moral- och värdesystem som ingick i deras liv i hemlandet. Men i Europa befinner de sig plötsligt i en pluralistisk och sekulariserad miljö, där det finns litet utrymme för religiös observans i den dagliga rutinen. Andra och tredje generationen av dessa invandrare fortsätter att uppleva ett starkt spänningsförhållande. De blir mer och mer integrerade i det samhälle de lever i och ändå är de fortfarande påverkade av de religiösa och kulturella värden och ideal som deras föräldrar och äldste så ömt vårdar.

Inte helt oväntat har muslimska immigranter en tendens att ta med sig den observans de utövade i sina ursprungsländer. Nordafrikanerna i Paris och Frankfurt återskapar de Marabutbrödraskap som är karaktäristiska för Marocko och Algeriet. De identifierar sig starkt med islam fastän många aldrig har gått i koranskolor och de som berber endast kan en smula arabiska. Brödraskapen erbjuder en stark gemenskapskänsla och betonar traditionella värden som värdighet, gästfrihet mot främlingen och tålmodig resignation.

Många anpassar sig till en tudelad existens och tar sin tillflykt till traditionella uppförandekoder i den privata sfären hemma och i grannskapsghettot. Andra blir alienerade från alla religiösa och etiska värdesystem. Ett bevis för detta är det stora antalet muslimer i fängelse i nästan alla västeuropeiska länder.

Muslimerna själva är ambivalenta när det gäller sin egen situation. De debatterar huruvida det ur islams synvinkel är acceptabelt att leva i en icke-muslimsk miljö. De oroar sig för att deras barn ska påverkas av kulturen och utbildningen i väst. De debatterar huruvida de ska bli medborgare i sitt nya land eller förbli där på tillfällig basis. Somliga argumenterar för att man ska upprätta muslimska ghetton så att man kan behålla barnen i tron och hålla den främmande kulturen borta. Andra ser möjligheten att leva i ett pluralistiskt samhälle där islam erkänns som en religion med gudomligt ursprung och med en gudomlig uppgift i världen.

I början av 1989 blommade Rushdieaffären upp. Muslimerna i Storbritannien protesterade mot den hädelse man fann i Satansverserna. Därefter följde den iranska fatwan. Händelsen följdes av en annan när en grupp muslimska flickor blev avstängda från ett högstadium norr om Paris för att de envisades med att bära huvudduk. Detta väckte en het allmän debatt i hela Europa om muslimerna i det europeiska samhället, om förhållandet mellan religion och stat liksom om uppfattningen om islam och islamsk-kristna relationer.

Många yngre människor har reagerat med att återupptäcka islam. Internationella islamistiska rörelser ger dem en känsla av att tillhöra en större gemenskap som kan hävda sin röst. Paradoxalt nog erbjuder deras religiösa identitet som muslimer, med de stora krav det ställer på individen, värden som förefaller både absoluta och oantastliga. Många har observerat att unga muslimer i många länder i allt högre grad respekterar fastetiden Ramadan. I detta sammanhang av enhet och mångfald har tre olika reaktioner växt fram hos muslimerna i Europa.

Bevarandet av islam, integration och mission

Den första reaktionen består i att man försöker återskapa det islamiska levnadssättet från hemlandet. För att man ska kunna skydda sig från ett samhälle där islamiska traditioner hotar att rasa ihop är man benägen att vara överdrivet sträng. Samhället som tagit emot dem anses dekadent och farligt. Det är inte önskvärt att ha kontakt med det och det måste undvikas så långt det går. Klädsel, beteende och relationer mellan könen och sättet att tillbe Gud bör helst särskilja muslimen från den europeiska grannen. Myten om ”att återvända hem” som vidmakthölls av de första muslimska immigranterna efter Andra världskriget har väckt två frågor: Kan Västeuropa acceptera att det finns muslimska samhällen inom samhället? Kan muslimska gemenskaper klara att befinna sig i en minoritetsställning?

En andra reaktion är att muslimer måste utveckla en religiös identitet som är anpassad till deras kulturella omgivning. De måste arbeta för att bygga en ”europeisk islam” och integrera det som är bra från de lokala kulturerna och komma med sitt eget muslimska bidrag till de europeiska samhällenas framtid. Denna ståndpunkt som ofta är en utmaning till traditionella tolkningar av islamisk doktrin, grundas på tron att islam är ett sätt att leva som kan förverkligas i vilket politiskt och kulturellt sammanhang som helst. Om man ser på muslimskt liv i Europa på sistnämnda sätt, förutsätter det att muslimerna har en positiv kulturell erfarenhet av de olika europeiska länder där de lever.

En tredje tendens är inte att förglömma. Det är missionärsperspektivet, där man vill vinna över Europa till islam. Denna önskan motiveras av övertygelsen att islam är den yttersta uppenbarelsen av den ursprungliga uppenbarelsen och därför en religion för alla. Att förra århundradets ideologier kantrat och att den liberala kapitalismen genererat ett moraliskt förfall innebär för många att endast islam och inget annat än islam kan erbjuda räddning. Det finns ingen anledning till panik och anta att alla muslimer har sådana projekt, men det vore oklokt att ignorera det.

I Östeuropa erbjuder mer invanda muslimska samhällen en ytterligare variation. I Jugoslavien kom muslimerna att identifiera sig genom opposition. De var inte serber eller ortodoxer. De var inte kroater eller katoliker. De var kort och gott muslimer och medlemmar av en större gemenskap i den islamiska världen. Just däri låg svårigheten när federationen upphörde. Kroaterna hade Kroatien att falla tillbaka på och serberna hade Serbien. Men muslimerna hade bara Bosnien, som hade dominerats av serberna sedan 1918. Men muslimerna vill ändå inte tvingas att fara till Turkiet. Tvärtemot påståendena att de skulle identifiera sig med turkarna har de bosniska muslimerna alltid haft en stark känsla av sin slaviska och europeiska identitet.

Synpunkter på olika varianter av islam

Andra ser på enhet och mångfald inom islam som en global tradition som ständigt genomsyrar möte och dialog. Enligt deras sätt att se på islam verkar det som om både muslimer och icke-muslimer på det hela taget allt oftare anser att islam och dess bekännare alltid är sak samma. Men de säger så av olika skäl. För icke-muslimer – speciellt en del sekulariserade människor i Europa och Amerika – framträder ofta bilden av en monolitisk islam ur en rädsla för det okända, för organiserad religion i allmänhet eller för självständiga andliga värden som uppmuntrar till att man alltför mycket gör förenklingar i mötet med andra. Den rädslan förvärras av gamla stereotypa bilder av muslimer som krigiska och allmänt benägna till religiöst motiverat och sanktionerat våld.

Muslimerna å sin sida har också av olika skäl en tendens att skjuta ifrån sig uppfattningen att det finns olika typer av islam. Ett av skälen är att man i deras tradition karakteriserar kristendomen som splittrad. Av det följer slutsatsen att kristendomen skulle ge en oacceptabel bild av religiös gemenskap. Ett annat skäl till att dessa muslimer inte vill se olikheterna inom islam, är att deras egen önskan om en sant världsomspännande muslimsk gemenskap inte lämnar något som helst utrymme för några variationer inom islam. Om icke-muslimer ser på islam som en enda vävnad utan sömmar, beror det på att man på alltför negativa grunder tolkar muslimerna som en homogen grupp. Muslimerna å sin sida bygger på en lika okritisk idealisering av islam som religiöst uniform. Den första karakteristiken är orättvis, den andra är orealistisk.

Islam som en utmaning för kristendomen

Islam i Europas mitt innebär en verklig utmaning för kristendomen.

Många kristna kyrkor har svarat med mycket god vilja och en tilltagande kreativ dialog äger rum. Men för kristendomen är islam en total utmaning. Islam framställer sig som den främsta religionen av alla. Den slutgiltiga och fullständiga formen av denna religion levs av muslimer-na idag och undervisas med koranen som grund. Den förkunnar Abrahams, Isaks och Jakobs Gud som först uppenbarade sig för Adam, alla människors stamfader och sedan slöt ett förbund med Abraham och hans efterkommande.

Även om koranen prisar somliga kristnas ödmjukhet verkar Muhammed ha mött en kristendom som gav intrycket av att man förrått Jesus. Man dyrkade tre gudar. De kristna var dessutom mycket splittrade. Koranen placerar följande förskräckliga ord om de kristna i Guds mun: Vi tog avstånd från dem, med deras fiendskap och hat sinsemellan, ända till domens dag (Surah 5:14).

Tydligen visade de kristna inga som helst tecken på att de någonsin skulle komma överens. Som kontrast till den sortens kristendom förkunnar islam att Gud är en och att de troende är ett.

Den kristna och den muslimska historien fortsätter att vara sammanflätade. Relationen har varit tvetydig. Som muslimen ser det förkunnar islam den yttersta och fullständiga sanningen om mänskligheten och dess historia, om Jesus Kristus (som tjänare, inte som Gud; som en profet utifrån islams förståelse av termen) och om kristendomen (som manipulerat skriften och alltså är en fortsatt avvikelse från Jesu lära). Ur muslimsk synvinkel har kristendomen förändrats så fullständigt att det är svårt att uppfatta den som kristendom.

Den dominikanske islamisten Jacques Jomier har funderat över dessa saker. I den interreligiösa dialogen i det moderna Europa undrar han hur umma definieras i förhållande till andra icke-muslimska sammanhang. Kan muslimer idag, med gott samvete för koranen tillskriva icke-muslimer och sådana som av fri vilja tagit avstånd från islam, samma mänskliga värdighet som den muslimskt troende? Eller ska man utifrån koranen betrakta alla icke-muslimer som lite deformerade av sina felaktiga trosföreställningar och sin vägran att tillhöra islam? Förtjänar de att behandlas som människor med samma värdighet och rättigheter? Jomier funderade vidare på vad det fanns för rimliga skäl till denna muslimska psykologiska självsäkerhet och menade att för många verkar muslimen enastående säker på sin tro. Vad säger man då om koranens karaktäristiska uppfattning av människor som troende varelser? Muslimerna är ju så till den grad övertygade att sanningen i islam är uppenbar att de som inte accepterar den betraktas som ohederliga.

För kristna är det svårt att begripa sig på islam. Vad är meningen med denna religion som å ena sidan kom efter Kristus och refererar till Kristus och kristendomen, men å andra sidan inte verkar vara bekant med den sant kristna läran om den levande personen Jesus Kristus? En del, exempelvis Johannes Damascenos, har sett islam som en kristen heresi. En del kristna på medeltiden såg islam som djävulens verk.

Den tidiga dialogen mellan islam och kristendomen är fortfarande intressant eftersom den då lätt kunde baseras på filosofiska resonemang och ett metodiskt undersökande av skrifterna. Många som deltog i den var lyhörda för historien. Medan de kristna i öst snarast betraktade islam som en av många heresier, var latinarna i väst mera medvetna om de aspekter i islam som skulle kunna utgöra en grund för dialog med de kristna. Motiven till dialog var många – allt från rent polemiska avsikter till de eskatologiska perspektiven. Utifrån den bakgrunden var det naturligt att kyrkofäderna som samlades till Andra Vatikankonciliet skulle vända sig till islam.

Andra Vatikankonciliets syn på relationerna mellan kristna och muslimer

När texten om judendomen framlades under den andra sessionen av Andra Vatikankonciliet bad de katolska orientaliska patriarkerna och biskoparna som bodde i muslimska länder om balans – med andra ord att man inte bara skulle göra judendomen utan också islam rättvisa. Denna förfrågan utmynnade i två ganska korta, men viktiga och avgörande texter. Fastän texterna i första hand uppehåller sig vid katolikernas attityd mot muslimer rent praktiskt, finns det element av en ny, frisk katolsk teologisk syn på islam. Nr 16 i Lumen gentium, konstitutionen om kyrkan lyder:

”Frälsningsbeslutet omfattar även dem som erkänner Skaparen, bland dem i synnerhet muslimerna som bekänner sig till Abrahams tro och med oss tillber de den ende Guden, den barmhärtige, som ska döma människorna på den yttersta dagen.”

Om man ser hur konciliet gick tillväga står det klart att konciliet inte ville erkänna någon objektiv länk mellan islam, Ismael och den bibliska uppenbarelsen. Förhållandet till Abraham ser konciliefäderna som något subjektivt ”de bekänner sig till”. Islam placeras först bland de icke-bibliska monoteistiska religionerna och man säger djärvt att muslimer-na tillber samma Gud som de kristna.

Den andra koncilietexten är längre och mer substantiell. Den utgör nr 3 i Nostra aetate, deklarationen om de icke-kristna religionerna. I nr 2 framställer man principerna för den kristna uppfattningen av religionerna i allmänhet, att man accepterar allt som är sant och gott som kommande från Gud utan att man för den skull hamnar i synkretism. Sedan säger konciliet:

”Kyrkan ser också på muslimerna med respekt. De dyrkar den ende levande och existerande Guden som är barmhärtig och allsmäktig, skapare av himmel och jord, som har talat till mänskligheten och vars befallningar, också de fördolda, de försöker att underkasta sig helhjärtat precis som Abraham – vilken man inom islam gärna relaterar till – underkastade sig Gud. De vördar Jesus som en profet, även om de inte erkänner honom som Gud. De vördar också hans jungfruliga moder Maria och anropar till och med henne med hängivenhet. Dessutom väntar de på domens dag när Gud kommer att begära tillbaka alla människor till livet. Därför fäster de avseende vid ett moraliskt liv och tillber Gud speciellt i bön genom allmosor och fastor. Fastän det kan ha rått avsevärd missämja och fiendskap mellan kristna och muslimer under århundradenas lopp manar denna synod ivrigt alla parter att glömma det förflutna och att i stället öva sig i ömsesidig förståelse och tillsammans främja social rättfärdighet och rättvisa och moraliska värden liksom fred och frihet för alla folk.”

Två saker märks omedelbart i den här texten. Först belyser den det som är gemensamt mellan islam och kristendomen. Samtidigt noterar man den grundläggande skillnaden: att de kristna bekänner Jesus som Gud. Sedan öppnar man för samarbete mellan de två religionerna för att hjälpa de människor i vår tid som är mest nödställda.

Öppningsraden, som förefaller vara en banal formulering är i själva verket ett unikt uttalande och en absolut ny start så till vida att det är en officiell deklaration om islam som utfärdats av den katolska kyrkans högsta läroämbete. Tron på Gud och tillbedjan av honom som En är centrum och hjärta i islam. En islamist, Christian Toll, har påpekat att detta ligger nära den första kristna trosartikeln – Credo in unum Deum – även om den gudomliga Enheten för de kristna öppnar sig till en treenighet av personer. Muslimer och kristna tillber tillsammans den ende Guden även om de inte alltid ger Gud samma ”namn” eller ger ”namn” som till det yttre liknar varandra samma betydelse.

Louis Massignon, ett vittne för framtiden

Låt mig avsluta dessa reflektioner över relationerna mellan islam och samtidens Europa genom att se framåt och se på vad en stor europé bidragit med i dialogen. Under årtiondena före konciliet var det ingen som så envist försökte förändra de kristna åsikterna om islam som vetenskapsmannen, mystikern och prästen Louis Massignon (1883–1962). Genom sin starka personlighet och sina originella idéer var Louis Massignon kanske den ende islamisten som befunnit sig i centrum av sin tids intellektuella liv.

Förnyelsen av Massignons kristna religiösa medvetande hängde direkt samman med islam. Han upptäckte sin katolska tro genom att studera den store muslimske mystikern al-Hallâj. Den erfarenheten förde honom för alltid bortom den rent akademiska ramen. Deras fantastiska vänskap ”fyllde Massignons hjärta och formade hans sinne så genomgripande att han kan ses som den störste muslimen bland kristna och den störste kristne bland muslimer”, som Ibrahim Madkour skrev i sin bok om Louis Massignon år 1970. Massignon blev övertygad om att de kristna måste göra en kopernikansk helomvändning för att förstå islam. Med andra ord måste de kristna placera sig i själva axeln av islams lära. Massignon var öppen för islams uppfattning att de tre religionerna kom från samma källa. Han accepterade muslimernas förbindelse med Abraham via Ismael. De var arvtagarna till Muhammeds välsignelse. För Massignon var Muhammed den negativa profeten såtillvida att han förnekade att Gud är mer än han påstår att han är. Muhammed är med andra ord en förespråkare för en benhård monoteism. För Massignon är Muhammed inte längre ”Antikrist” som vissa delar av kyrkan framställt honom i det förflutna. Muhammed förväntar sig snarare att kristna och judar ska inta islams ståndpunkt och förenas i den enda räddning som Gud erbjuder. Detta byte av perspektiv innebär att de kristna ska ta på sig sina synder och otillräckligheter och lidanden samt acceptera begränsningarna i sin lära och sina lagföreskrifter. Det betyder att kristna ska leva beroende av islam för att rädda islam på samma sätt som Kristus är beroende av dem som han räddar. Skulle islam ha uppstått om de kristna varit trogna sin kallelse? Massignon såg islam som den religion som gjorde anspråk på Abrahams arv i motsats till de kristna som hade varit trolösa mot Jesus och också i motsats till Israel som inte bara hade varit trolöst mot Jesus utan också mot Mose förbund med Gud.

Massignons vittnesbörd och hans djupa personliga engagemang i muslimer och islam har haft en djupgående påverkan på dialogen mellan islam och kristendom i Europa. Massignon har också påverkat de muslimska tänkarna och hjälpt dem att förstå sin egen reflektion över förhållandet mellan religion och politik. Den betydelsefulla iranska, islamiska aktivisten Ari Shari’ati minns:

”Det mest fantastiska föredrag av Massignon som jag någonsin hört hölls inte vid Sorbonne eller vid Collège de France … utan vid foten av pelarna till muslimernas moské i Paris. Han satt där med några grönsakshandlare och några olyckliga algeriska araber som i kolonialismens Frankrike hade glömt till och med sin religion och sitt språk. Och han undervisade dem i koranen.”

En fortsatt utmaning

När vi går in i en ny era, kommer relationerna mellan Europa och islam, att bjuda på utmaningar. I sin första encyklika, Redemptor hominis, (Världens återlösare) talade påven Johannes Paulus II om den religiösa kartan i världen och underströk att det var viktigt för kyrkan att ta hänsyn till den religiösa pluralismen. Han har uppmärksammat relationerna mellan kristna och muslimer mer än någon av sina företrädare. Hans allt överskuggande attityd har varit respekt för muslimernas äkta religiösa erfarenhet. Hans vision för dagens Europa är att kristna kan närma sig muslimerna, inte bara för att tala och ge utan också för att lära.

Den verkliga utmaningen för europeiska muslimer och kristna, är som David Burrell sagt, hur man ska kunna göra en inre resa där man varken assimilerar eller lägger beslag på samtalspartnern.

”Det som krävs är en ömsesidighet i förståelsen och uppskattningen av den andre och en kritisk blick som redan från början är självkritisk. I stället för att försöka nå en gemensam grund måste vi vidga våra horisonter inför olikheten. Målet är inte ett utvidgat system utan en berikad sökare: upptäckten av ens egen tro när man möter den andres.”

Översättning: Ylva-Kristina Sjöblom