Lewis resa

Per Olov Enquists signum som författare är inte att fabulera fritt utan att ta upp historiska gestalter eller skeenden till skönlitterär behandling. Baltutlämningen, H. C. Andersen, Strindberg och den danske kungens livläkare Struensee är några kända exempel. En mängd föregivet autentiska brev och andra dokument citeras. Vanskligheten med en sådan dokumentär fiktion – antingen det gäller dramatik eller prosa – är just detta: som läsare vet man inte, när det är verkliga dokument som åberopas, man vet inte när författaren återger ”sanningen” eller när fiktionen tar över. Principiellt kan man sålunda hysa en viss tveksamhet inför den dokumentära genren som sådan, inte minst därför att bilden – sann eller falsk – av den porträtterade personen tack vare författarens stilistiska skicklighet har en tendens att bita sig fast i minnet hos läsaren. Paradexemplet är Richard III. Genom Shakespeare ”vet” vi att Richard III var ett puckelryggigt ondskefullt monster, som bland annat mördade prinsarna i Towern. Då hjälper det inte att historikerna gång på gång påpekar att denna bild är i grunden falsk.

I sin senaste roman Lewis resa ställer Per Olov Enquist pingströrelsen och dess ledar-gestalter Lewi Pethrus och Sven Lidman i fokus. Till en början är de som två planeter som kretsar runt varandra på långt avstånd, så småningom dock i allt trängre cirklar. Berättartekniskt växlar perspektivet mellan dessa båda och deras respektive liv och upplevelser. Slutligen förenas de men går efter 15 år skilda vägar efter en våldsam schism. Enquist tillgriper ett gammalt berättartekniskt knep för att återge sin historia. Han bygger på den Lebenslauf som Efraim Markström författat, vilket ger ytterligare tyngd åt det dokumentära samtidigt som berättelsen filtreras genom ytterligare en person. Osäkerheten om vad man kan veta om ett skeende eller om en annan människas bevekelsegrunder går som ett ledmotiv genom romanen. ”Man får väl tolka och göra sitt bästa”, och ”Man kan inte veta. Man får rekonstruera” är nyckelrepliker, som poängterar osäkerheten hos författaren, en osäkerhet som jag skulle vilja påstå är programmatisk hos honom.

Efraim Markström härstammar från Enquists hemtrakter i Västerbotten. Romanen inleds med att Markström har kallat Enquist till sin begravning, som äger rum på herrnhutarnas kyrkogård i Christiansfeld på Södra Jylland, den kyrkogård som benämns Guds åker. På så sätt framträder Enquist själv från början och återkommer sedan med jämna mellanrum, ofta åberopande sin egen mor Maria, som kallades Maja. Hon blev visserligen aldrig pingstvän men skulle ändå kunna tänkas höra till ”gumhavet” nedanför podiet. Han poängterar att pingströrelsen framför allt är en kvinnorörelse, även om ledarna på podiet alla var män. Modern återkommer också mot slutet av romanen, då Enquist sammanställer de sista yttrandena på dödsbädden av Lewi Pethrus, Sven Lidman och mor Maja.

Varför heter romanen Lewis resa? För det första syftar titeln på en konkret resa som Lewi Pethrus företog till USA mitt under brinnande krig 1941. Motsättningarna mot Sven Lidman hade börjat. Det förefaller som om Lewi Pethrus flydde fältet i depressiv uppgivenhet men så småningom hämtade sig och full av kampvilja återvände till Sverige och Filadelfiaförsamlingen i Stockholm för den slutliga uppgörelsen med Sven Lidman. På det sättet kan man se USA-resan som en peripeti i berättelsen. Före resan hade allting byggts upp kring de två ledargestalterna. Efter resan stupar utvecklingen obönhörligt mot schism och uteslutning av Sven Lidman. Men romantiteln syftar djupare än så. Det är också och framför allt fråga om en livsresa från uppväxten i Västra Tunhem, via Vänersborg och Lidköping till Stockholm och pingströrelsens framväxt och expansion med Lewi Pethrus som en dynamisk och karismatisk men också ekonomiskt förståndig och praktisk ledare. Denna livsresa sker också på ett inre plan med Bunyans Kristens resa som följeslagare. Reskamraten i andanom är hans mor Kristina. Efraim Markströms anteckningar gör också en resa tillbaka i minnet för att få en återblick över det egna livet, Lewi Pethrus’ liv och pingströrelsens liv, detta för att försöka förstå skeendet och få reda och sammanhang i tillvaron.

På senare tid har det talats och skrivits mycket om moderniteten som begrepp. Enquists beskrivning av pingströrelsens framväxt kan ses som ett led i modernitetsprocessen i Sverige under 1900-talet. Samtidigt står Lewi Pethrus och Sven Lidman för två olika poler i samhället. Lewi Pethrus är den som solidariserar sig med småfolket och har socialdemokratiska sympatier men som samtidigt genom åren får en alltmer rigid moraluppfattning och en alltmer tilltagande expansionslust och makthunger och som visar stor praktisk färdighet att utnyttja den moderna tidens tekniska hjälpmedel, tidningspress, radio etc. Sven Lidman å andra sidan är från början lebemannen och överklassförfattaren, njutningslysten, självisk och dekadent och med föga hänsyn och empati ens för sina närmaste men som just därför med så myc-ket större inlevelse och karismatisk effekt kan vittna om synden, förtappelsen och Kristi försoning, som gäller för den syndare som ångrar sig och bekänner. Enquist framhäver med flit dels Lidmans högerextrema åsikter i ungdomen, dels pingströrelsens frossande i Jesu sår och blod. Han tycks mena att det är en kristocentrisk fokusering som gäller i samband med tungomålstalande och helbrägdagörelse och att inte bara Gud utan också den Helige Ande tenderar att sjunka i bakgrunden inom församlingen.

Efraim Markström förblir en ganska anonym gestalt genom romanen, en katalysator, dock till sist även han utesluten ur pingströrelsen och betraktad som en söndrare i likhet med Sven Lidman.

Per Olov Enquist har skrivit en fängslande roman om en viktig epok i svensk kyrkohistoria, medryckande, målande och ofta spännande. Stilistiskt har han en förmåga att osökt inlemma bibelallusioner och frikyrkospråk i sin framställning. De viktigaste gestalterna är kanske trots allt varken Lewi Pethrus eller Sven Lidman. På en gravsten på kyrkogården i Christiansfeld läser Enquist i början av romanen en inskription som är osynlig utom i det sneda solljuset en tidig morgon: ”Hun var ringe, men gjorde sit bedste.” Dessa ord bildar en ram runt romanen, eftersom de återkommer på den allra sista sidan med författarens egen kortfattade kommentar: ”mycket enkel, mycket vacker, en tumvers om det förvaltade pundet”. Dessa ord om en undangömd anonym kvinna som var ringa men gjorde så gott hon kunde står nog inte som symbol vare sig för Lewi Pethrus eller Sven Lidman eller ens för Efraim Markström utan för väckelsens alla anonyma kvinnor därnere i ”gumhavet” med Lewi Pethrus’ mor Kristina och Enquists egen mor Maja som tydligt urskiljbara symbolgestalter och reskamrater genom livet. Det finns en tapperhet hos dessa vanliga små människor, som också är ledmotiviskt återkommande genom romanen och uttrycks i två olika satser: ”Det är möjligt att ställa sig på sina fötter och gå” och ”Det gives alltid något bättre än döden”. Att fortsätta att leva, även när det ser svårt eller omöjligt ut.

Mitt slutintryck av denna intressanta och tankeväckande roman är att det kanske när allt kommer omkring inte är de stora sammanslutningarna som är det viktiga utan den enskildes relation till Gud. ”Då uppstår den minsta, och mest självständiga församlingen, den som inte är ett samfund: ensam med Gud. En och en.”