Nicefördraget och kyrkorna

Nicefördraget är en kompromiss som inte är fullkomlig, men skrivelsen innebär att unionen vill skaffa sig en ”själ” i en redan utvecklad kropp. Europeiska unionen är inte bara en stor marknad, ett frihandelsområde utan också något helt annat. I unionen samlas folk som vill upprätta en alltmer djupgående gemenskap. I folkopinionen och i många grupper i samhället har man länge uppfattat unionen som endast något som handlade om ost, mjölk och en gemensam valuta. Men nu kommer unionen med ett uttalande om de värderingar som den grundar sig på och garanterar rättigheter för alla som bor inom dess område. Unionen skapar principer och regler som rör det gemensamma livet samtidigt som den öppnar sig österut. Fördraget utgör en rättighetsbas för alla kandidatländerna och det är av avgörande betydelse. Dessa kan nu se konturerna på den demokrati de vill träda in i. Upprättandet av fördraget ger alltså unionen ett helt nytt ansikte, mer mänskligt och närmare medborgarna. Många europeiska medborgare har uppskattat detta sökande, som ett bidrag till skapandet av en europeisk själ.

Debatterna med anledning av Nicefördraget har visat vilka skillnader och gemensamma drag som finns i de europeiska folkens kultur. Man har fått ett unikt tillfälle att göra en europeisk erfarenhet utifrån olika nationella synsätt och man har accepterat ett försök till en grundläggande gemensam text. I dialogen har de latinska och anglosaxiska traditionerna mötts, Nordeuropa och medelhavsländerna och länder med mycket olika politiska strukturer, med en liberal eller centralistisk uppfattning av staten. Det gick inte att ta ut någon seger i förskott eftersom det fanns så många olika synpunkter på huruvida man överhuvud taget skulle förmå upprätta ett sådant fördrag och vad det i så fall skulle innehålla. Traditionerna att skriva konstitutionella texter varierar mycket från land till land. I vissa länder har man betonat ekonomiska och sociala rättigheter men inte i andra. Varje land har bidragit med sin sten till bygget utan att själv kunna kontrollera helheten. Fördraget blev alltså inte vare sig franskt, tyskt, spanskt eller grekiskt. Det är europeiskt. Unionen börjar skaffa sig en identitet genom att förena sina olika värderingar, även om den religiösa frågan snarare har bidragit till splittring än till enhet som vi ska se i det följande. Fördraget är alltså tecken på utveckling av unionen och en ny sten i det pågående europeiska bygget. Det lägger en gemensam grund för en senare konstitutionell utveckling. Fördraget har alltså ett betydande symbolvärde.

Unionsländerna har gått in i en samordningsprocess inte bara inom ekonomi och teknik utan också när det gäller grundläggande värderingar. Det betyder på intet sätt att man utplånar skillnader och gömmer undan olikheter utan att man bygger en gemenskap i sökandet efter gemensamma referenser och utgångspunkter. Fördraget förstärker och klarlägger européernas identitet, vad de har gemensamt, hur de vill leva tillsammans och vad de vill betyda utåt.

En mycket diskuterad upptakt

Fördraget är indelat i sju stora kapitel: värdighet, frihet, solidaritet, jämlikhet, medborgarskap, rättssystem och generella frågor. Det innehåller 54 artiklar och ett förord. I fördraget går man igenom alla civila, politiska, ekonomiska och sociala rättigheter. Speciellt behandlas religionsfriheten, som garanteras; men fördraget antyder endast något om det sekulariserade samhället och relationerna kyrka-stat. Runt slutversionen av fördraget ägde en livlig debatt rum, speciellt om förordet. Det är viktigt att vi här återvänder till debatten i detalj för att försöka teckna konturerna av ett europeiskt sekulariserat samhälle.

I pressen rapporterade man om diskussionerna kring ”det religiösa arvet”, som anfördes i en version av förordet. Man underströk att den franske premiärministern hade sett till att syftningen på Europas religiösa arv togs bort och reducerades till endast ”ett andligt och moraliskt arv”. Därav drogs en mängd slutsatser, en del lätt förvirrade. Tolkningen av en sådan förändring av formuleringen är inte så enkel av två skäl: kronologin i det som hänt och meningen med ett sådant fördrag.

I motsats till det som skrevs i många tidningar är den version av förordet som talar om ”det kulturella, humanistiska och religiösa arvet” inte den första utan den andra versionen och den skrevs den 23 september. Den första versionen av företalet var från den 28 juli. Då publicerades det första kompletta förslaget till fördraget och där nämner man överhuvud taget inte det religiösa arvet. I den versionen stod det ”unionen är grundad på de orubbliga och universella principerna om människans värdighet”. Denna första version är resultatet av de debatter som ägde rum den 17, 18 och 19 juli utifrån diverse förslag till företal presenterade av bland andra Daniel Tarschys eller Lord Goldsmith och olika sammanslutningar som OCIPE, det katolska informationskontoret för Europa, som hade föreslagit en text till inledning redan den 27 april. Ingen av dessa texter innehöll något om det religiösa arvet. Därför innehöll denna första version följaktligen ingenting om det religiösa arvet.

Religionens status – tyska protester och franska reaktioner

När tyska europaparlamentariker, kristdemokrater från Bayern, fick se detta första utkast till förord gick de direkt till presidiet för att begära att man skulle nämna det religiösa arvet, eftersom deras egen konstitution nämner Gud. Efter presidiets sammanträden den 11 och 12 september ser man alltså för första gången den berömda formuleringen ”unionen är grundad på de orubbliga och universella principerna om människans värdighet, inspirerad av sitt kulturella, humanistiska och religiösa arv” och så vidare i en text från den 14 september. Texten delas sedan ut till hela konventet för granskning den 25 och 26 september. (Detta konvent bestod av 62 personer med uppgift att förbereda fördraget om grundläggande rättigheter.) Denna version av förordet var alltså direkt påverkad av en stats förhållande till religionen, en vision speciell för Tyskland men som återfinns i andra länder som Irland, som också talar om Treenigheten i sin konstitution. Det var då som Jospin gick direkt till presidenten för konventet för att få bort syftningen på det religiösa arvet, vilken enligt honom, inte respekterade den franska kontexten där religionen inte har något med staten att göra. Som europaministern uttryckte det uppstod det ”filosofiska, politiska och konstitutionella problem”. Den franske presidenten hade sagt något i samma anda, men utan att trumpeta ut det i medierna. Dessa ord och debattinlägg följdes av liknande åsikter från ledamoten i konventet Madame Pervenche Berès.

Den 2 oktober presenterades nästa version av fördraget med ett förord och den nya formuleringen. ”I medvetande om sitt andliga och moraliska arv grundas unionen på de orubbliga och universella principerna om människans värdighet” och så vidare. Tolkningen av dessa förändringar i formuleringarna är tydliga. Det handlar inte bara om något franskt åstadkommet av en extra antiklerikal regering eller om en plötslig attack på sekulariseringen. Det verkliga problemet bakom dessa tveksamheter är en debatt mellan två grunduppfattningar om det ”sekulära” samhället, den tyska och den franska. Däri ligger Europas verkliga problem. Religionen har inte alls samma status i alla Europas stater, på grund av olika historiska sammanhang, olika grad av sekularisering och kyrklig närvaro. Om man i vissa stater nämner den religiösa aspekten i konstitutionerna, gör man det inte i andra. I vissa länder finns det en statsreligion, i andra en strikt åtskillnad mellan stat och religion. Men i en europeisk dynamik är det inte fråga om att en viss stat kan tvinga på sitt synsätt på de andra i ett så känsligt ämne; därav diskussionen. Trosföreställningarna är en del av medborgarnas historia och fundamentala för deras liv. Det är alltså normalt att man förr eller senare får problem med dessa frågor när man ska skriva en europeisk fördragstext.

I många länder pågår en debatt, i länder där man ibland lever långt ifrån de kristna värdena även om de är ursprunget för deras kultur.

Man ska också lägga märke till att förändringarna i förordet har gjorts utanför konventets möten genom direkt påverkan på presidiet. Det vill säga att det inte har varit någon grundläggande debatt i denna fråga. Metoden med konventet som i andra sammanhang varit så fruktbar, har slagit fel. Det är mycket synd för man ser att det här handlar om en ytterst viktig fråga.

Ett fördrag riktar sig mot framtiden

Den andra anledningen till polemiken kring religionen är att man inte riktigt gjort klart för sig vad ett fördrag om grundläggande rättigheter egentligen innebär. Ett sådant fördrag ska inte beskriva ett folks förflutna, dess olika traditioner och dess filosofiska uppfattningar och dess historia. Fördraget är riktat mot framtiden. I det försöker man uttrycka hur medborgarna tillsammans vill leva i detta moment av historien. Det är inte i ett fördrag man ska analysera alla skäl och motiveringar för varför de rättigheter man nämner ska försvaras. Ett sådant fördrag är inte heller ägnat att gå igenom historiska händelser som kan ha lett de europeiska folken till deras nuvarande situation. De som upprättade Deklarationen om de mänskliga rättigheterna 1948 aktade sig noga för den typen av analyser.

När man vänder sig mot det förflutna har man en tendens att betrakta historien som en oundgänglig nyckel till framtiden. Men hur skulle de nykomna i Europaunionen känna igen sig då? Hur skulle man utifrån ett relativt homogent förflutet kunna tala om den mångfald som ska byggas upp nu? Varje omnämnande av en speciell aspekt kan verka uteslutande på dem som har andra referenser med sig. Det handlar inte om att utplåna det förflutna eller att ta avstånd från sitt ursprung (i fördraget återkommer man för övrigt ständigt till Europakonventionen om mänskliga rättigheter), utan det handlar om att se framåt, vad man vill förverkliga i framtiden.

Mycket olika förhållanden mellan kyrka och stat

Konsekvenserna av dessa debatter är grundläggande: religionernas status är inte alltid klargjord i det nya Europa som vi håller på att bygga. Debatten om fördraget har i alla fall visat att religionernas status i Europa inte kan bygga på traditionen från ett enda land på hela kontinenten, även om speciella religiösa traditioner måste respekteras. De utgör en av aspekterna på de lokala kulturerna. Religionernas plats har under årens lopp tagit sig uttryck i kyrka-statförhållanden som är mycket olika. Där finns allt från den strängaste åtskillnad (som i Frankrike) till samarbete (som i Tyskland). Man blir slagen av den otroliga mångfald av europeiska modeller som ryms mellan dessa två ytterligheter.

Frankrike – sträng åtskillnad med många kontakter

I Frankrike har staten och religionerna många kontakter, men man utgår från en teoretisk åtskillnad. Religionerna kan på det sättet utveckla en roll i samhället, inte så mycket genom anhängarnas religionstillhörighet som genom deras institutioner. Religionerna har alltså många roller: profetisk närvaro, en mötesplats där man kan uttrycka sig fritt och bortkopplat från all ideologi, en plats för medling och förmedling. De religiösa institutionerna kan uttala sig i speciella frågor (till exempel om tortyr) och förklara sin etik, speciellt inom det sociala området.

Man måste naturligtvis alltid förhandla om en sådan åtskillnad. På många punkter är man överens (för katolikerna finns fria skolor med kontrakt med staten, man är överens om sammanslutningar på stiftsnivå, erkännande av ordenssammanslutningar och så vidare). Men åtskillnaden är en grundläggande och levande norm, eftersom den är en tradition, och en stark sådan. Relationerna mellan stat och kyrka är alltså punktuella och funktionella, knutna till en lobbyverksamhet i ordets bästa bemärkelse. Det finns alltså många exempel på kontakter: mellan undervisningsdepartementet och de katolska skolorna, mellan katolsk hjälpverksamhet, Secours catholique, och Socialdepartementet, mellan scouter och departementet för ungdom och idrott och så vidare. Utbytena är en del av de punktvisa relationerna och strider inte mot tanken om åtskillnad mellan stat och kyrka.

Tyskland – fullt strukturellt samarbete utan statsreligion

Den tyska modellen är en form som fransmän inte är vana vid. Staten och kyrkan samarbetar helt och hållet inte bara när det gäller ekonomi och kyrkoskatt som staten tar upp. På många områden korsas deras verksamheter och kyrkan är ständigt närvarande i många institutioner. Religionen är en del av landets kultur. Vi befinner oss i ett system med ett heltäckande samarbete, utan att det för den skull finns någon statsreligion, eftersom staten har en liknande attityd mot de stora traditionella religionerna – även om den inte vill höra talas om nya religioner.

Därför blev debatten om de katolska abortrådgivningsbyråerna för blivande mödrar inte bara ett kyrkligt utan ett allvarligt nationellt problem, när Vatikanen förbjöd dem. Förbudet kom till stånd därför att man där utfärdade intyg som kunde tjäna som förutsättning för abort. Kyrkan hade alltså bistått med en tjänst som alla var till freds med och som är en del av de officiella strukturerna.

Andra illustrationer av den modellen finner vi i alla länder där det fortfarande existerar en statsreligion: Holland (där parlamentet måste uttala sig om drottningens barn gifter sig med katoliker), England och Danmark, där alla flaggor är på halv stång på långfredagen.

Tvekan i unionen

Även om det inte är fråga om att den Europeiska unionen skulle tvinga de enskilda länderna att utveckla sin lagstiftning på den här punkten, är det rimligt att fundera över vad som skulle kunna vara en modell för åtskillnaden mellan stat och kyrka för den Europeiska unionen. Lägg märke till att det inte finns något givet forum för en sådan reflektion. De nationella parlamenten med sina olika traditioner duger inte eftersom de är en del av de speciella modeller som de själva skulle ha svårt att diskutera. Vem skulle våga ifrågasätta kyrkans frihet från staten i det franska parlamentet? Man kan föreställa sig de presskampanjer och bittra strider som skulle följa. Om man vill utarbeta en europeisk modell, kan det endast ske på en europeisk nivå.

Man får hålla i minnet att det inte är någon brådska att behandla problem av den här arten. Men det finns i alla fall två argument för att man ska behandla dem: dynamiken i Europa går mot att alla sektorer i Europas liv blir gemensamma, att man försöker finna ett europeiskt sätt att vara (skrivningen av fördraget har tydligt visat att frågan om religionernas roll ställs). Ett andra argument är att eftersom en praxis växer fram, vore det bättre att försöka urskilja de stora linjerna i denna praxis, så att man bättre kan kontrollera dem.

Europarådet och katolska kyrkan

Vi behandlar här inte relationerna mellan katolska kyrkan och Europarådet som har en lång tradition. Europarådet, som grundades 1950, har integrerat den katolska kyrkan med en speciell status (liksom andra organisationer också gjort), medan det har avfärdat de andra kyrkorna och placerat dem i en annan kategori. Europarådet i Strasbourg är en samling av fria länder som givit den Heliga stolen status som observatör utifrån dess internationella juridiska ställning. För att kunna vara närvarande i alla Europarådets diskussioner har kyrkan utnämnt en delegat för den Heliga stolen. Delegaten följer personligen rådets arbete, antingen genom sändebud i kommittéarbetet eller i plenarsamlingar. Denna typ av integrering tillåter kyrkan att följa debatter som kan vara av avgörande betydelse när man utarbetar olika principer som berör europamedborgarnas liv.

Med Europaunionen är det helt annorlunda. Den utvecklas år efter år som ett hybridsystem, där man både samarbetar mellan regeringarna (ministerrådet) och federalt (kommissionen, parlamentet, rättsrådet och nu den europeiska centralbanken). När man upprättade den europeiska kol- och stålunionen 1950 var religionerna definitivt inte med i bilden, endast i grundarnas medvetande, som i Robert Schumanns fall. Varför skulle man ha religionen med när man enades om nationella industrigrenar som kol och stål?

Europaunionen – på väg mot något helt nytt

Europaunionen har nu utvecklats under femtio år. Allt är nytt i detta institutionella system. Europa uppfinner steg för steg sin organisation och tänker sig steg för steg en politisk och institutionell modell som aldrig funnits förr. På det här området finns det inget förflutet, inget europeiskt arv. Varje land har sin historia. Och relationerna mellan kyrka och stat är en del av det arv som man måste förvalta. För EU är kyrkornas och religionernas plats ett helt nytt problem. Det är en relation som man måste nyskapa. Men ju längre tiden går, desto svårare verkar det att utarbeta en speciell status för kyrkorna.

Ändå har många religiösa grupper, speciellt kristna – katoliker, protestanter och ortodoxer – slagit sig ned i Bryssel. Ingen har på allvar ställt frågan om deras status, i synnerhet som vissa grupper i Belgien och i andra länder inte alls ville referera till kyrkorna. Om man måste ge den katolska kyrkan en status, måste man i så fall ge alla kyrkor status. Problemet skulle bli olösligt.

Amsterdamfördraget – inget erkännande men respekt

Efter en lång debatt och starka påtryckningar fick kyrkorna till sist, om inte ett officiellt erkännande så i alla fall en kort artikel som bilaga till Amsterdamfördraget där man garanterade en respekt för kyrkornas status i varje enskilt medlemsland. Vi citerar denna deklaration nummer 11, som är en bilaga till Amsterdamfördraget: ”Europaunionen respekterar och har inga fördomar mot den status som kyrkor, sammanslutningar och religiösa gemenskaper har, enligt respektive lands lagar.” I sista ögonblicket lyckades de lokala belgiska antiklerikala grupperna få med en mening som de tyckte var viktig: ”Den Europeiska unionen respekterar på samma sätt filosofiska och icke-konfessionella organisationers status.”

Denna korta deklaration är av avgörande betydelse. Den har i hög grad lugnat vissa, speciellt inom den tyska kyrkan, som inte vill förlora sina privilegier. Men uttalandet representerar varken åtskillnad mellan kyrka och stat eller integrering mellan kyrka och stat och inte heller ett erkännande av kyrkornas roll. Det är bara en bilaga till fördraget.

Kyrkorna som länk mellan unionen och det civila samhället

Unionen måste distansera sig från alla nationella modeller och kan inte behandla kyrkorna som i Frankrike eller Tyskland. Därför måste den skapa ett nytt sätt som är förenligt med alla andra modeller och dessutom acceptabelt. När allt kommer omkring har praxis blivit den övergripande lagen. Rent konkret betraktar EU kyrkorna som ett slags föreningar i det civila samhället. Man anser inte att religionerna är viktiga bara i den privata sfären utan man respekterar religionerna för deras betydelse numerärt, historiskt och symboliskt. Vad kyrkorna än må säga själva, behandlar de europeiska institutionerna dem som lobbygrupper, välsedda sådana, men de har ingen speciell status.

Kyrkorna som lobbygrupper och länkar

Metoden att söka konsensus genom att konsultera lobbygrupper är typisk för Bryssel, efter anglosaxisk modell. På många områden – jakt, färskost, immigration – producerar kommissionen vitböcker eller ledningsprojekt som tillåter lobbygrupperna att uttrycka sig för att man ska kunna förbereda ett beslut med maximal acceptans. Det är ett förfarande som inte har något med majoritet eller minoritet att göra. Alla lobbygrupperna kan ge sina synpunkter. Kyrkorna som försvarar vissa värden kommer alltså med sina synpunkter.

Unionen använder sig alltså av ett system där kyrkorna är en länk mellan det civila samhället och unionsledningen. Kyrkorna är ställen där människor blir medvetna, ställen där man reflekterar och kommer med förslag. I kyrkorna samlas en del av befolkningen och identifierar sig som grupp eller som en livsgemenskap med gemensamma intressen. Unionen lyssnar till vad kyrkorna säger antingen direkt genom personliga möten eller genom planerade samtal. Unionen är medveten om att kyrkorna inte bara är instanser som tillhandahåller en moral för individens agerande utan att man i kyrkorna skapar ett gemensamt medvetande och ett liv tillsammans. Kyrkorna är alltså grupperingar som förtjänar en speciell uppmärksamhet. Unionen utvecklar alltså olika relationer där grupper får agera mellanled: fackföreningar, ungdomsrörelser, ekonomiska organisationer. Vissa av dessa mellanled, exempelvis fackföreningarna, avlönas för att de ska kunna fylla sin funktion. Eftersom det finns ett antiklerikalt klimat i vissa sektorer av kommissionen och framför allt i parlamentet är det inte tal om att unionen ska ge något ekonomiskt stöd åt religionerna. Det finns bara ett litet projekt kallat ”Ge en själ åt Europa” och det har haft svårt att komma till stånd eftersom parlamentet inte ville godkänna dess existens. Det är fortfarande hotat.

Kyrkorna anpassar sig till den modell som de tvingas till och som fungerar på två karakteristiska sätt. Kyrkornas roll som länk mellan samhället och unionen erkänns inte officiellt utan är informellt och saknar bortsett från Amsterdamfördraget statuter. Men de informella relationerna är utmärkta. Det blir sällan problem om en religiös grupp vill ha en viss kontakt eller inbjuda någon. Ingen skapar några svårigheter när det gäller att ta emot grupper från kyrkorna: grupper med biskopar, till exempel de franska biskoparnas biskopsråd som kom till Bryssel den 13 september 1999 eller de franska biskoparnas nationella sekreterare den 19 och 20 februari 2001. De blev mycket väl mottagna, till och med av en kommissionär, och av parlamentet och inbjudna till lunch. De främsta specialisterna accepterar att debattera i valda ämnen. När kommissionen och parlamentet tar emot biskoparna är det för att de anser dem vara värdefulla länkar till själva Europaidén.

Kyrkorna måste själva ta initiativ

Förutom vid dessa speciella tillfällen organiseras regelbundna dialoger mellan de europeiska institutionerna och kyrkorna. Men kyrkorna måste själva skaffa sig en position. Arbetet med att framställa fördraget med grundläggande rättigheter är ett gott exempel. Om kyrkor och religiösa grupper inte varit mycket aktivt närvarande, hade de inte fått något inflytande. De måste alltså själva ta initiativet. Om kyrkorna ska vara en länk mellan unionen och medborgarna hänger mycket på deras fantasi och engagemang.

Som formell länk kan kyrkorna garantera pluralismen

Kan en sådan modell utvecklas? Säkerligen om de europeiska institutionerna accepterar att göra dialogen lite mer formell och till exempel skapa en permanent kommitté för kontakt mellan kyrkorna och unionen, så att inte dialogen enbart är beroende av någon viss persons välvilja. Är ett sådant system tillfredsställande? Säkerligen inte för dem som skulle vilja ha ett speciellt erkännande av historiska skäl, speciellt den katolska kyrkan. Men när kyrkan fungerar som länk mellan unionen och det civila samhället bidrar detta till mer öppenhet än en total åtskillnad mellan kyrka och stat. Modellen med kyrkan som länk mellan det civila samhället är smidigare när det gäller att respektera pluralismen i samhället än en modell där kyrkor och samhälle är integrerade delar av varandra.

Artikelförfattaren är jesuit och direktör för OCIPE, det katolska informationskontoret för Europa samt chefredaktör för Europe Infos.

Översättning: Ylva-Kristina Sjöblom