Att fånga verkligheten

De människor som ej har sin grund i ett stort väsen – vilket verk de än utför, så blir därav ändå intet.” Mäster Eckehart

Människans samhällsbildningar består inte bara av yttre, sociala regler; de innebär också specifika sätt att tolka världen. De föreskriver inte bara de yttre normer, som styr mänskliga mellanhavanden; de innehåller också en tolkande ordning inne i människor så att de upplever och förstår världen på ett visst bestämt sätt. De människor som lever i ett samhälle kommer därför att uppfatta världen i enlighet med den världsåskådning, som bär samhället. Dessa samhällsbärande världsåskådningar har flera olika skikt. I de yttre skikten finns de handlingar och värden, genom vilka vi själva väljer våra liv. I vår ci-vilisation kan vi, inom vissa ramar, granska, betvivla och resonera kring det önskvärda i den ena eller andra handlingsnormen. Det är det subjektivas områden. Där lämnas utrymme för mänskligt väljande och tyckande.

Men ideologier har också en hård, inre kärna med det som sägs ligga bortom mänsklig makt. Människan uppfattar innehållet i denna kärna inte som vore det en tolkning av världen, utan det framstår för henne som direkta och objektiva fakta. Verkligheten – det är det som står i överensstämmelse med den inre kärnan i den samhällsbärande ideologin. I vår del av världen är det vetenskapen som föreskriver, vad som är verkligt. Följden av vetenskapens dominerande ställning blir den märkliga blandning av vanmakt och övermod, som är så typisk för vår tid.

(Det bör kanske påpekas, att när jag använder termen ”vetenskap” så avses här naturvetenskap. Jag följer därmed rådande språkbruk, eftersom de flesta tycks uppfatta de två orden som synonymer. Humanistisk vetenskap framstår ofta som en något udda hantering, som förekom förr i tiden och som man ryktesvis hört talas om, men som nu förmodligen har avvecklats, eftersom den inte gav några användbara resultat.)

Det långa återtåget

När västkyrkan granskar sitt förflutna, framstår ofta medeltiden – 1100- och 1200-talen – som den gyllene epoken, de utforskande samtalens tid. Man granskar förhållandet mellan tro och förnuft. Man undersöker kyrkans och vetenskapernas skilda kompetenser och söker efter en hållning, där dessa områden kan berika och komplettera varandra. Man låter sig inspireras av den judiskt-muslimska högkulturen i Spanien. Och eftersom världen ännu kan göras begriplig utifrån centrala kristna begrepp, kan kristendomen omfatta och tolka sin tids filosofi och kunnande. Dess fortsatta förhållande till naturvetenskapen skulle bli betydligt mer problematiskt.

Från den period, som inleder ett långvarigt kyrkligt förfall, hörs ännu den sakliga rösten från en prior i Erfurth, broder Eckehart av predikarorden, när han talar med sina klosterbröder: ”De människor som ej har sitt grund i ett stort väsen…” Var det menat som varning?

I efterhand, när perspektivet har vidgats, kan vi förstå betydelsen av den konfrontation mellan vetenskap och kyrka, som ägde rum under slutet på 1500-talet och början på 1600-talet. Några astronomer framförde hypotesen att det var jorden som snurrade kring solen (den helio-centriska uppfattningen) och inte solen som snurrade kring jorden vilket man tidigare trott. De menade sig ha mycket goda belägg för sina hypoteser. Men kyrkan vände sig mot den nya uppfattningen, och använde Bibeln som argument. Bibeln var Guds ord och där uppenbarades sanningen. Om där stod att jorden var världens medelpunkt, så var det så. Att ifrågasätta det, det var att ifrågasätta Bibelns och kyrkans auktoritet. Det gjorde man inte ostraffat.

När Galilei argumenterade för den heliocentriska beskrivningen, accepterade han Bibelns auktoritet som Guds ord, men skaffade samtidigt manöverutrymme genom att hänvisa till att man även måste tolka Bibelns ord rätt för att förstå vad som menas. I sina brev till olika kyrkliga dignitärer, varnar han – direkt och indirekt – för den situation som uppstår om kyrkan låser sig vid en världsbeskrivning som sedan visar sig vara felaktig. Man kommer då att undergräva tilltron till Guds ord.

Men kyrkan godtog inte hans argument och år 1633 tvingades han att offentligt ta avstånd från den heliocentriska beskrivningen. Kyrkan hade ännu makt att hävda sitt tolkningsföreträde. Men ett halvsekel senare, år 1687, kom Newtons Principia och där fanns de enkla satser, som beskriver både hur kroppar faller och hur planeterna rör sig. Genom att satserna formulerades matematiskt, kunde man göra exakta förutsägelser, vilka i sin tur kunde testas. Den förklarande och förutsägande kraften i Newtons ekvationer kom samtiden att häpna. Han beskrevs som den nye Moses. Underförstått – naturlagarna skall nu ersätta de lagar, som gällde under det gamla och nya förbundet.

Efter Newtons Principia var argumenteringen för och emot den heliocentriska världsuppfattningen avslutad. Kyrkan hade förlorat i trovärdighet.

Upplysningstiden under 1700-talet var en strömning, där vetenskapen frigjorde sig från kyrkans auktoritet och började definiera sina egna metoder. Många kom till den slutsats, att vetenskapen inte hade bruk för ”hypotesen Gud”. Under denna tid formas grundargumenten i kontroversen mellan religion och vetenskap; de argument, som sedan har upprepats till leda genom århundraden. De ”religiösa” pekar på allt det, som vetenskapen inte kan förklara: där finns beviset för Guds existens och allmakt. Men så finner vetenskapen ett sätt att beskriva det, som tidigare var oförklarligt och efter lite grumsande ger de religiösa med sig och söker upp nästa område, som de menar säkrat mot vetenskapligt intrång. Vetenskapen på offensiv och de religiösa på ständig reträtt, och båda parter tycks vara överens om att Guds existens bäst garanteras av bristande mänsklig kunskap.

Fram mot slutet av 1800-talet kom så nästa avgörande sammandrabbning och den gällde människans särart. Alternativen formulerades: Var människan skapad till Guds avbild eller hade hon utvecklats ur apor? Många företrädare för kyrkorna menade, att frågan måste ställas på detta sätt. De försvarade en bokstavlig läsning av Första Mosebok. Och när naturvetenskapen vunnit även den konfrontationen, fanns det ingen egentlig anledning att bry sig om argumenten från de religiösa. Den naturvetenskapliga beskrivningen av världen ersatte de kristna tolkningarna över hela fältet.

Jorden, solen, livet, människan – det tycks som om kyrkan har retirerat från varje försök att tala väsentligt om dessa elementära erfarenheter i den mänskliga existensen. Och vad blir då kvar av kristendomen?

Moralism och religiösa känslor? Ett fortsatt återtåg är inte längre möjligt. Här tar vägen slut.

Den vetenskapliga versionen

Århundraden av konfrontation mellan naturvetenskapen och religionerna, kan åskådligt sammanfattas i den episod som omtalas i 1 Kung 18:19–40. Elia utmanar Baals profeter i en tvekamp om vem som känner sanningen och tjänar den sanne guden. Testet gäller att få den himmelska elden att falla. Baals präster ropar och skriker till sin gud, att han skall tända det offer de förberett åt honom. Men inget händer, ”inte ett ljud hördes, ingen svarade och alltjämt haltade de åstad kring altaret som man hade gjort”. Elia häcklar dem obarmhärtigt, deras gud har kanske ”gått avsides”. Men sedan blir det Elias tur och nu fungerar det. Vid hans böner faller elden från himlen och förbränner både offer, altare och den jord, där altaret är byggt. Det imponerade.

Det avgörande provet är alltså om det fungerar eller inte. Och naturvetenskapen har fått det att fungera. Genom en konsekvent tillämpning av sambandet mellan energi, massa och ljusets hastighet från en ekvation ur den teoretiska fysiken (E=mc2) från början av seklet, kunde man i augusti 1945 utplåna befolkningarna i två stora japanska städer. Det imponerar.

Naturvetenskapen har varit exempellöst framgångsrik i att producera teknik och användbara uppfinningar. Det är ingen tillfällighet att den period då vetenskapen ersätter kristendomen som maktbärande ideologi i västerlandet, sammanfaller med industrialismens genombrott. Det är två parallella företeelser, som är beroende av varandra.

Fysiken och kemin hade en gyllene period under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Idag lever vi helt och hållet inneslutna i, omgivna och beroende av den tekniska apparatur, som kunde tillverkas utifrån dessa vetenskapliga upptäckter. Under vår egen tid – senare hälften av 1900-talet – har man gjort avgörande genombrott inom livsvetenskaperna i dess olika förgreningar samt inom kommunikationsteknik. Och lika lite som man i slutet på 1800-talet kunda ha gissat sig till de apparater/maskiner, som vi idag lever av och med, lika lite kan vi nu förutse framtida användningsområden för dessa nya vetenskaper. Men det är uppenbart att finns mycket stora förväntningar på en fortsatt expansion av livs- och medvetande brancherna. Det är där pengarna samlas.

Som medborgare i ett utvecklat industrisamhälle lever vi i en värld, som är tillverkad speciellt för människor. Dess produkter fyller både våra sinnesorgan och vår magar. Det vore naivt att tro att denna dagliga erfarenhet inte skulle påverka vår världsbild. Vi vrider på kranen och det kommer kallt eller varmt vatten, vi trycker på en strömbrytare och det blir ljust, när vi blir sjuka, tar vi medicin och blir friska. Det faktum att vetenskapen åstadkommer användbara produkter, är det argument som övertygar de flesta om dess sanningshalt. Vi förvånas inte, vi litar på att den fungerar. Men när vetenskapen får status och makt anser sig också många av dess företrädare ha fullmakt att å vetenskapens vägnar formulera en heltäckande vetenskaplig förklaring av världen och allt som finns till. Denna ideologi presenteras som vore den ett resultat av objektiv och vetenskaplig forskning.

I denna världsbild är allt som går att mäta verkligt, men vissa områden är ändå mer verkliga än andra. Mest verklig är materien och de områden, där kemiska-fysikaliska naturlagar gäller. De lagarna är väldigt säkra och gäller för hela universum. Biologiskt liv är inte riktigt lika verkligt. Än så länge känner vi det bara i den gestaltning det har fått här på planeten jorden. Fenomenet liv tycks ha sitt ursprung i en underlig form av rundgång i reaktionerna mellan vissa makromolekyler. Och när man kommer till mänskligt medvetande, då gör man klokast i att betrakta det som någon sorts fiktion, som ibland uppstår hos komplext sammankopplade kommunikationssystem.

Betrakta en klipphäll vid en strand. På dess yta växer spridda kolonier av lava och alger. Ett tunt skikt av liv, lite ytfnas som lätt skrubbas bort. Liv och medvetande är tillfälligheter men den massiva klippan består, de kraftfulla naturlagarna består. Gravitationen, de olika kärnkrafterna, fysiken, kemin, allt detta kan man lita på. När vår sol flammar upp till en röd jätte om några miljarder år och slukar de inre planeterna i solsystemet, då kommer allt det liv och medvetande som funnits på jorden att utplånas, som när man omsorgsfullt raderar innehållet på en hårddisk i en dator. Inga spår kommer att finnas kvar. Inte ett enstaka byte, inte vibrationen hos en elektron skulle kunna skvallra om att liv någonsin funnits. Gruset är det enda och slutgiltigt verkliga i denna vetenskapliga beskrivning av världen.

Många anser detta vara en dyster prognos men accepterar den ändå i grund och botten för den antas utgöra den slutgiltigt sanna beskrivningen av vad som kommer att ske. Detta är ju den objektivt vetenskapliga beskrivningen av verkligheten.

Vetenskaplig metod

För att kunna ha ett realistiskt förhållande till den naturvetenskapliga världsbilden, är det nödvändigt att förstå grunddragen i den naturvetenskapliga metoden. Denna metod bygger egentligen bara på två principer: att formulera hypoteser och att testa dem. De två principerna är beroende av varandra på så sätt att endast sådana hypoteser som i någon bemärkelse är testbara, kan sägas vara vetenskapliga. Testbarheten är avgörande.

Genombrotten inom vetenskapen har ofta följt samma procedur. En forskare anar (får för sig) att företeelserna A, B, C, etc. har något med varandra att göra och han formulerar ett scenario, som förbinder dem med varandra. Dessa scenarier/hypoteser skall vara så precisa att de tillåter testbara förutsägelser om hur experiment och observationer kommer att utfalla. Ett exempel: vi accepterar idag utan att blinka att Skandinavien för över 10 000 år sedan var täckt av ett kilometertjockt isttäcke. Hur i all världen kan vi tro något så absurt? Förklaringen är att om man lägger samman landhöjningen, rullstensåsar, räfflade berghällar, flyttblock och varvig lera, så kan dessa helt disparata observationer sammanfattas i en enda orsak: inlandsisen. Ytterligare observationer har ytterligare bekräftat hypotesen. Idag tar vi den som ett faktum.

Det finns en konsekvent strävan inom vetenskapen att sammanfatta en mångfald av skenbart sammanhangslösa företeelser till ett fåtal, enkla och generella regler, dvs. naturlagar. Ofta har man varit särskilt framgångsrik, när man kunnat eliminera onödiga antaganden. Ett exempel är hur ”etern” avskaffades. För att förklara hur ljus, en vågrörelse, kan röra sig genom tomma rymden, var man tvungen att anta, att där ändå fanns en mycket fin substans, etern, i vilken ljusvågorna kunde fortplanta sig. När Einstein dristade sig att avskaffa etern, föll många bitar på plats och bildade ett nytt och oväntat mönster, som sammanfattade en stor mängd iakttagelser i några enkla ekvationer. Och när Bohr och hans lärjungar utarbetade kvantmekaniken, alltså de naturlagar, som gäller för elementarpartiklar, då följde man mycket metodiskt samma procedur. Man utgick ifrån de observationer man trodde hörde ihop och man hittade sammanbindande ekvationerna. Också här visade sig matematiska modeller ha en stor förutsägande förmåga.

Inom biologin är situationen något annorlunda än inom fysiken och kemin. Här finns (ännu) inte förutsättningar för att formulera övergripande hypoteser. Kring sekelskiftet fördes en intensiv debatt mellan vitalister och materialister om vad liv egentligen är. Vitalisterna hävdade, att det fanns en särskild sorts ”substans” eller ”princip”, som gjorde materia levande, men materialisterna menade, att fenomenet liv i förs-ta hand måste studeras genom att formulera exakta, testbara hypoteser. Vitalisternas ”livssubstans” var ett onödigt antagande, som saknade experimentellt underlag, men den materialistiska ansatsen har varit ytterligt framgångsrik i att kartlägga de mekanismer, som äger rum i levande celler. Framgångsrik betyder här: att samla observationer och resultat från upprepningsbara experiment. Observationer som i sin tur ger upphov till nya hypoteser, vilka kanske utmynnar i allt mer generella hypoteser.

Man anklagar stundom naturvetenskapen för att vara materialistisk och reduktionistisk. Som anklagelse är det poänglöst, eftersom just dessa begrepp utgör fundamenta i den vetenskapliga ansatsen. Man strävar ju efter enkla och generellt giltiga förklaringar, regler. Då måste man stryka de antaganden, som inte behövs. Och materialistisk? Ja, att ta med storheter som rent principiellt inte går att mäta är faktiskt helt meningslöst.

Man säger ibland att de vetenskapliga sanningarna är nästan lika trendkänsliga som klädmodet, de måste bytas ut vart 200 år. Men så är det inte. Vetenskapliga genombrott innebär inte väsentligen att tidigare sanningar kullkastas utan att de vidgas. Vinkelsumman i en triangel är 180 grader och har varit så i över 2 000 år. Och detta faktum förändrades inte, när man i slutet på 1800-talet kunde konstruera trianglar med större vineklsumma genom att rita dem på ytan av en sfär. Vilket naturligtvis inte betyder att naturvetenskapen inte kan göra grova fel.

Hypotesen om inlandsisen kan visa sig vara felaktig. Men för att visa

det måste man finna en bättre hypotes som förklarar alla de observationer, som den hypotesen förklarar, plus några till i en ännu enklare, mer omfattande bild.

De enskilda, vetenskapliga hypoteserna är alltid och principiellt reviderbara, men de måste alltid vara testbara. De måste alltid innehålla precisa förutsägelser om ännu ej gjorda observationer. Och dessa observationer måste innehålla moment av objektiv mätbarhet. Det är den naturvetenskapliga metodens styrka och begränsning.

Metodens begränsningar

När naturvetenskapen presenteras som världsåskådning genomför man ungefär följande resonemang: naturvetenskapen söker efter de mönster, som sammanför tillvarons myckna varjehanda till enkla principer, naturlagar. Den matematiska formaliseringen av naturlagarna kan av uppenbara skäl endast innehålla sådana termer, som i någon bemärkelse är mätbara. Slutledningen är sedan enkel: vetenskapen beskriver den värld, som går att mäta; icke kvantifierbara storheter representerar onödiga antaganden. Det som inte behövs för beskrivningen, finns inte.

Svagheten i denna tankegång ligger i glidning från ”naturlagar” till ”objektiv mätbarhet” till den generella utsagan om ”verkligheten” som helhet.

För det första detta med naturlagar. De kan sägas vara matematiska konstruktioner som beskriver relationer mellan vissa egenskaper hos objekten. Sambandet mellan triangelns vinkelsumma och formen på den yta, där den är uppritad, kan betraktas som en naturlag. Och man menar därmed att det är ett fundamentalt samband av stor allmängiltighet. Man kan hävda att världen, såsom vi känner den, inte skulle kunna existera om denna vinkelsumma vore obestämd eller kunde förändras godtyckligt. Och på samma sätt förhåller det sig med andra naturlagar. De kan modifieras, de kan vidgas, ges en ny tolkning men de kan förmodligen inte ändras. Deras förutsägande kraft utgör beviset på att de är någorlunda korrekta. Dessutom är de nödvändiga antaganden och har en omfattande giltighet. De är lagar, föreskrifter.

Men också de allra säkraste naturlagar är giltiga endast inom en viss skala. Kommer man alltför långt utanför detta giltighetsområde, så är alla slutledningar mycket osäkra. Gäller vår geometris lagar för elektroner och det som är miljoner gånger mindre än elektroner, eller finns där nya samband? Och i så fall, var sker övergången? Eller om vi går till en ännu mer fundamental hypotes – tallinjen, som hela matematiken bygger på. Den säger att mellan två punkter, godtyckligt nära varandra, finns alltid en tredje punkt belägen mellan dessa två. Det vill säga, tallinjen, världen är kontinuerlig. Det finns inget ”minsta avstånd”. Men är det sant? Och vad skulle konsekvenserna bli, om det finns ett minsta avstånd? Och hur skall det testas? Kan det testas?

Dessutom skall man minnas att det mesta som ingår i den naturvetenskapliga världsbilden inte kan kallas ”naturlagar” i någon vettig bemärkelse av ordet. De är huvudsakligen beskrivningar eller försök till rekonstruktioner av enskilda förlopp och har blygsamma anspråk på generell giltighet. Istiden kan knappast sägas vara en naturlag. Den har förmodligen inträffat, men det har ingen mening att säga att den är nödvändig på samma sätt som triangelns vinkelsumma.

För det andra detta med ”objektiv mätbarhet”. Vanligen menar man då att mätresultaten skall vara upprepningsbara, vilket betyder att testsituationer, som är tillräckligt lika skall ge liknande resultat. Och ”tillräckligt” lika måste förstås så att det skall finnas en ”tillräckligt” exakt beskrivning av testsituationen, för att den skall kunna upprepas av dem som kan tyda beskrivningen. Objektivitet är alltså inte ett passivt registrerande utan ett aktivt, mänskligt tolkande på många olika plan. ”Objektivt” är alls inte den nakna verkligheten, är inte tinget i sig. Dessutom är det ett kvantitativt begrepp: hur lika, hur noggrant, hur upprepningsbart?

Kravet på upprepningsbarhet sätter också en gräns för vilka områden som kan studeras med vetenskapliga metoder. Resultat från testsituationer, som inte kan upprepas, är definitionsmässigt inte objektiva. Inom fysiken är denna begränsning inte särskilt betungande. Där utgår man ifrån att en elektron helt enkelt är identisk med varje annan elektronen. När man ändå inte kan skilja dem åt, så sägs de utgör ett kollektiv av identiter. Men ett sådant grepp håller inte för levande organismer, eftersom de alltid i någon bemärkelse är olika. Inom biologin blir det särskilt tydligt att obejktiviteten är kvantitativ: hur lika skall två organismer vara för att man skall säga att de är lika?

Den naturvetenskapliga metodens krav på objektivistet och testbarhet är inte godtyckligt, men det är nödvändigt att kritiskt förstå dess innebörd. Och framför allt att inse att vetenskaplig objektivitet inte är det samma som sanning och en verklighet i sig.

Vad är då en människa?

I den judisk-kristna traditionen finns en dubbelhet i människosynen. Människan är en mask, som krälar i stoftet, och hon är en konungason, en Guds avbild. Hon är båda samtidigt och motsatserna kan och skall brytas mot varandra. Båda perspektiven behövs för att människans rätta omfång skall bli synligt.

Men i vetenskapen som världsåskådning finns ofta en polemisk udd riktad mot denna syn. Det dubbla perspektivet har blivit till kluvenhet. Å ena sidan är människan en ovidkommande detalj. Hon är ingenting, behövs inte. Grusets lagar gäller. Men å andra sidan är hon besatt av sin självupptagenhet. Jagförtjusning är norm hos oss, där mänskligt godtycke och mänskligt övermod går på frivarv. Var och en sysslar enbart med sig själv, sin karriär, sina pengar, sitt utseende.

Men vanmakt och jagförtjusning har placerats i skilda sammanhang. De behärskar olika områden av våra liv och möts därför aldrig. Vår civilisation bygger på att de aldrig skall mötas. Att se sig själv som sminkat grus vore outhärdligt. Vanmakt och övermod hålls väl åtskilda från varandra.

Djupt inne i oss tvivlar vi på att vi egentligen finns till. Vår grundfråga är: Är jag Någon eller är jag bara ett Något? Och vad händer vid övergången från Något till Någon – och sen tillbaka till Något? Finns överhuvudtaget Någon?

Vi som lever i ett samhälle dominerat av den vetenskapliga världsåskådningen har mycket svårt att ställa dessa frågor på ett nyktert och förpliktande sätt, eftersom vetenskapen har upprättat en så definitiv rangskillnad mellan subjektivt och objektivt. Lyssna på klangen i dess begrepp. Objektivt sett – orden ställer sig i givakt, nu skall vi äntligen få höra hur det verkligen ligger till; det här är inte bara löst prat, det är objektiva fakta och dem har man att rätta sig efter! Men subjektivt – tja, det är ett lösligt tyckande, grumliga och dåligt underbyggda åsikter; var och en får tycka vad han vill, men det finns ingen anledning att ta hans åsikter på allvar. ”Subjektivt” får klang av skällsord, ett pejorativt epitet som används för att beteckna att något inte riktigt är att lita på. Det är fritt fram för var och en att ägna sig åt allehanda känslor och fantasier. Det betyder ju ändå ingenting. När verkliga beslut skall fattas, gäller enbart objektiva fakta.

Kanske är det just denna syn som är det svårt destruktiva draget i den vetenskapliga världsåskådningen, att den upprättar en kategorisk åtskillnad mellan subjektivt och objektivt. För det är kanske så att den egentligt mänskliga dimensionen finns just på gränsen mellan dem. Att det mänskliga lyssnandet, tolkandet, handlandet kan växa endast i dessa gränstrakter. Endast där har vi möjlighet att öva vår förmåga att skilja rätt och orätt, sken och verklighet. Öva uppmärksamhet. Lyssna på rösten som svävar i tystnaden. Undersöka den mening som kanske finns i ett tillfälligt ord. För om nu Någon skapar en särskild dimension i tillvaron, så kan jag undersöka den dimensionen endast genom att själv vara Någon. Det finns inget annat sätt.

I Franz Kafkas roman Processen finns en anekdot, som med mytens enkelhet beskriver människan i vår civilisation. Den berättar om en man från landet, som kom till staden för att begära tillträde till Lagen. Men framför ingången till Lagen stod en dörrvaktare och när mannen bad att bli insläppt, vägrade denne att ge sitt tillstånd. Han skulle inte hindra honom, om han försökte ta sig in med list eller våld, men något tillstånd kunde han inte ge. Mannen från landet blev kvar vid porten till Lagen under resten av sitt liv. När han märkte att han snart skulle dö, kallade han till sig dörrvakten. Han hade en sista fråga att ställa, innan han dog. Om nu alla människor strävade efter Lagen, och om nu detta verkligen var ingången till Lagen, varför hade då ingen annan än han kommit hit och sökt tillträde. Portvakten svarar, att denna ingång hade varit öppen endast för honom och nu, när han skulle dö, skulle porten stängas för gott.

Kanske är människan en aspekt av universum, som bara kan uttryckas på just detta sätt, genom det mänskliga Någon. Bara för henne finns just denna ingång till Lagen. Den klippa, som är överdragen av ett tunt skikt med liv, är kanske inte samma klippa sedan ytfnaset skrubbats bort. ”Att en gång ha levat tycks oåterkalleligt.”

En tydbar beskrivning av världen

Låt oss återvända till den grundläggande proceduren för den naturvetenskapliga ansatsen: att sammanfatta vitt skilda fenomen till en enhetlig och testbar modell. Det är faktiskt precis samma procedur som varje barn genomför, när det vill lära sig att gå. Ett obegripligt komplicerat mönster hos miljarder elektriska impulser genom nervceller från muskler, senfästen, öron, ögon blir så småningom tolkningsbara med avseende på vad som är upp och vad som är ned och hur man skall bete sig för att inte gå överstyr. Nästan alla barn lär sig det här och det som är ännu mycket mer komplicerat. Även om vi inte vet om det, så tillämpar vi dagligen den vetenskapliga proceduren. Den har djupa rötter i vår existens.

Men nu för tiden härskar tron att vetenskapen inte bara är en metod med vars hjälp man kan lära sig att gå, dessutom skall den ge säkra besked om riktningen. Denna tro förutsätter, som en självklarhet, att mänsklig frihet är en fiktion. Möjligen en nyttig fiktion, som bör upprätthållas till moralens stärkande hos de obildade klasserna, men likväl en fiktion. Därför är vår civilisation präglad av en djup osäkerhet om vad som är på riktigt och om människan egentligen behövs.

Som barn utforskar vi tillvarons dimensioner genom lek. Ibland tänder leken oss och det blir på riktigt. En intensivt gestaltande kraft sprider sig. Man kan vara en, två eller många. Men alla som är med, är med på riktigt. Visst vet vi att det är på lek; men vår lek är verkligare än vuxnas verklighet. Våra lekar kan inte redigeras, inte repeteras. De uppstår eller de uppstår inte. Om någon försöker låtsas blir det bara pinsamt. Att vara med till hälften går inte. Då blir det förstört. Därför förblir barnet livet igenom djupt skeptiska mot vuxnas lekar. De stora försöker ju inte ens låtsas, att de tror på det dom gör, och dessutom är lekarna tråkiga och enfaldiga. Det hjälper inte att man startar krig, bränner av bomber, konstruerar nya levande varelser och tjänar massvis med pengar – det blir inte mer verkligt för det.

Genom vår civilisation testas hypotesen att människan är ett onödigt antagande.

Under senare delen av 1900-talet är det naturvetenskapen och teknikutvecklingen, som har styrt de stora samhälleliga förändringarna och som därför ställt de frågor som dominerat det offentliga samtalet. Det handlar om atomkraft, nya kemikalier och bekämpningsmedel, om naturföroreningar, genteknik, psykofarmaka, datorer och informationsteknik.

Allra mest allvarligt är kanske att den mänskliga artens expansionen hotar ett mycket stort antal andra levande arter. En del forskare menar sig ha belägg för att det, med några 10-tals miljoner års mellanrum har svept fram stora utrotningsvågor, då en stora delar av jordens arter har utplånats. De menar att vi idag befinner oss i ett sådant skede. Kanske finns det ett samband mellan den yttre utarmningen av den biologiska mångfalden och den inre utarmningen av den mäskliga existensen; båda är följden av att vetenskapen etablerat sig som samhällsbärande ideologi.

Små, betydelselösa grupper försöker göra motstånd: stoppa, förbjud, hindra, det ena eller det andra. I en vanmäktig känsla av att vi befinner oss på ett sluttande plan och måste kunna sätta en gräns. Man får inte producera livsfarliga atomsopor! Man får inte förgifta grundvatten och förstöra atmosfären! Man får inte kränka levande varelser! Man får inte göra hur som helst!

Vanmäktiga röster, därför att vetenskapen är den enda legitima auktoriteten. Var går gränsen för de experiment man får göra på männi-skor? Den gränsen flyttas allt eftersom den biologiska tekniken utvecklas. Det som kan göras, måste göras. Ingen ”yttre”, fristående instans kan ingripa och sätta en gräns.

Den enda legitima auktoriteten – ja, och var finns då kyrkan? Har kyrkan blivit så försagd att hon överlåtit all tolkning till vetenskapen och nöjer sig med att ta hand om den mer privata trivselbiten? För att lindra de dystra effekterna av grusets övermakt.

Hur behandlar kyrkan våra stora ord liv, vatten, jord och vind? Teologer förklarar, att när Jesus pratar om liv, vatten och vind så pratar han inte alls om liv, vatten och vind utan det han egentligen avser är någonting helt annat och symboliskt. Något som inte alls har med vårt vanliga liv att göra. Det Heliga blir då något som finns i utkanterna på vår tillvaro, men inte i dess centrum. Men kyrkans uppgift kan inte vara att komma med religiösa tillägg i marginalen på den vetenskapliga beskrivningen. Kyrkan skall göra världen och människans allra mest elementära livserfarenheter tolkningsbara utifrån det centrala i den kristna tron.

Kyrkans uppgift? Att tolka det som sker som ett samtal mellan Gud och världen. I detta samtal ingår orden: liv, vatten, jord, vind. Gud söker människan. Talar in i hennes liv. Ser i henne Någon. Och människan är så utrustad, att hon kan känna igen den rösten och den blicken och bli Någon. Och om rösten tystnat i hennes liv, då kan hon genom omvändelsen åter vända sig till Gud. Lära sig att se Någon i den hon möter.

Kyrkans uppgift? Att om och om igen bekräfta att omvändelsen är en verklig händelse. Att omvändelsen ofta kan innebära ett uppdrag, en order. Vad som krävs är modet och klarheten att pröva autenticiteten i uppdraget. För att omvändelsen skall bli av den art att den kan ge riktning åt en hel människas liv, så behövs kraftfulla begrepp, som avbildar elementära mänskliga erfarenheter av liv, vatten, jord, vind och mycket annat som tillhör människan i hennes fulla kroppsliga existens.

Kyrkans uppgift? Att om och om igen hävda att detta samtal är ett verkligt samtal. Människan är Någon. Hon är myndig, fri och ansvarig.

Våra stora ord: ”Det eviga ordet och det levande ordet, i vilket alla ting lever och som bär upp alla ting, talade den döde till liv, ’och han reste sig upp och började tala’. När Ordet talar i själen och själen svarar i det Levande Ordet, då levandegöres Sonen i själen.” (Mäster Eckehart)