Stabilitet och kriser Politisk och kyrklig utveckl

I jämförelse med Ryssland tycks Folkrepubliken Kina vara ett politiskt stabilt land, med kommunistpartiet som ledande parti och vars högste ledare är Jiang Zemin, som i sin person förenar de viktigaste politiska ämbetena. Han är statspresident, generalsekreterare för det kommunistiska partiet och ordförande i militärutskottet. Jiang har skaffat sig respekt i Kina liksom i utlandet trots att det länge fanns en skepsis i frågan om han verkligen var sina höga ämbeten vuxen. Förvisso saknar han den karisma som Mao Zedong och även Deng Xiaoping hade, men han har förstått att under övergångsperioden efter Deng visa uthållighet och pålitlighet och han har åtminstone till innevarande stund hållit landets ekonomiska utveckling på stadig kurs framåt. Också för personalpolitik har han visat sig ha stor fallenhet, inte minst när han som efterföljare till den omstridde Li Peng utsåg Zhu Rongji till ministerpresident. Denne betraktas av alla sidor som kompetent. Som ”partiets centrum”, vilket är den officiella beskrivningen av hans ställning, förfogar Jiang visserligen inte över oinskränkt makt men har hittills heller inga rivaler, som skulle kunna hota honom på allvar. Det är förvånansvärt att kommunistpartiets dominerande ställning fortfarande är till största delen oomstridd trots dess uppenbara ideologiska svaghet och bristande utstrålning. Av den demokratiska rörelse som fanns vid tiden för händelserna vid Tiananmen (Den himmelska fridens torg)1989 finns fortfarande några få oppositionella krafter kvar. Fast de gång på gång får stora rubriker på tidningarnas förstasidor då de häktas eller utsätts för andra repressalier från statsmaktens sida, har de knappast något allvarligt politiskt inflytande.

Regeringens hårdhet och ideologiska tomhet

Under de senaste månaderna har ändå några dissidenter försökt bli officiellt registrerade som politiska partier. Ansökningar om att få grunda partier har ingetts i Wuhan, Shenyang, Shanghai och Beijing. I samtliga fall reagerade myndigheterna negativt men ingrep inte alltid mot dem som undertecknat ansökan utan nöjde sig med att avslå denna.

Dissidenterna känner sig ändå stärkta genom att Kina i oktober 1998 undertecknade konventionen om människors medborgerliga och politiska rättigheter. I den fastställs yttrande- och mötesfriheten mycket tydligt. I början av december 1998 protesterade nästan 200 personer från olika provinser, alla sympatisörer med oppositionsrörelsen, i ett öppet brev mot att fyra dissidenter fängslats och begärde deras omedelbara frigivning. Det var första gången som en protestaktion mot säkerhetstjänstens ingripanden blev offentligt känd. När allt kommer omkring har ju Kina bara undertecknat, inte ratificerat, konventionen om mänskliga rättigheter. Ratificeringen är av största betydelse för att konventionen skall vara bindande för staten.

Nya lagar offentliggjordes i slutet av oktober 1998, alltså bara några veckor efter det att konventionen undertecknats. De inskränker kraftigt möjligheterna för grupper i samhället och organisationer som inte tillhör regeringen att bli offentligt erkända. Fast regeringen tillstår att en del av dem gör positiva samhällsinsatser, sätter den hårda gränser för dem för att ”samhällsfreden” inte skall störas. Här kommer den kinesiska regeringens uppfattning till klart uttryck att man kan upphäva eller åtminstone inskränka mänskliga rättigheter, som man ändå erkänt, genom positiva lagar utan att detta i partiets eller regeringens ögon betyder att de mänskliga rättigheterna berörs.

Några veckor senare hade regeringen och säkerhetstjänsten hämtat sig från förvåningen över att man försökte grunda nya partier och kom så med det officiella svaret på ansökningarna. Grundarna av ”Kinas demokratiska parti”, Ren Wanding och Xu Wenli från Beijing, häktades och drogs inför rätta. De anklagades rättigheter inskränktes kraftigt och de fick så gott som inga möjligheter att lägga fram sina motiv. Det blev en kort rättegång. De fick fleråriga fängelsestraff för ”omstörtande verksamhet” och ”försök att störta statsmakten”. Regimens hårdhet och tillika stora osäkerhet visade sig också när regimkritikern Zhang Shanguang dömdes till tio års fängelse i Huaihua i Hunanprovinsen, för att han i en radiointervju i sändaren Free Asia hade rapporterat om kinesiska bönder som protesterade mot regeringen. Officiellt grundades domen på en lag som straffbelägger var och en som vidarebefordrar information till utlandet. Men exakt samma rapporter förekom också i de officiella media och var därmed tillgängliga för alla. Detta gör att grunderna för domen förlorar all trovärdighet och det hela helt enkelt visar sig vara regeringens sätt att förtrycka och avskräcka. I Kina antar man att de drakoniska åtgärderna mot partigrundarna var beordrade från högsta ort – av Jiang Zemin – för att kväva varje försök att etablera andra partier vid sidan av kommunistpartiet i sin linda.

Den statliga affärsverksamheten är olönsam

Den ekonomiska krisen i Öst- och Sydöstasien som började under vintern 1997, berörde inte Folkrepubliken Kina direkt. Sydkoreas, Indonesiens och Malaysias ekonomiska svårigheter hade till en början ingen inverkan på den kinesiska folkekonomin; dess tillväxt fortsatte först som planerat. 1998 fastställdes ett riktvärde på åtta procent för tillväxten och enligt den kinesiska regeringen var det nästan absolut säkert att landet skulle nå fram till målet. Zhu Rongji, som utnämndes till ministerpresident i mars 1998, har gång på gång påpekat att den kinesiska folkekonomins tillväxt går i de fastställda banorna. Eftersom talet ”åtta” har en lyckobringande betydelse i den kinesiska talordningen och i den folkliga övertron, får den aviserade tillväxten på åtta procent en extra stor betydelse. Man strävar i alla fall helt klart efter att både skapa och behålla ett förtroende för den kinesiska ekonomin såväl i det egna landet som utomlands.

Å andra sidan kan man inte förbise de tecken som tyder på att skepsisen mot denna positiva prognos växer. Bara det faktum att kinesiska regeringsinstanser försäkrar att utlandets skepsis mot den kinesiska statens uppgifter är oberättigad. Kina kommer varken att lura det egna landet eller andra länder, och det första budet är också i fortsättningen att ”söka sanningen i fakta”. I förutsägandet om den kinesiska ekonomins tillväxt laborerar man fortfarande med siffran åtta procent, fast statiska uppgifter pekar på en generell nedgång för industrin. Detta gäller till exempel energiproduktionen, där produktionen av kol, gas och olja visar vikande siffror. I samma riktning visar minskningen av fraktvolymen gods inom järnvägs-, landsvägs- och vattentransporterna, där de nedåtgående siffrorna stöds av att handeln med utlandet och exporten stadigt minskar.

I officiella statsorgan som de statliga myndigheternas nyhetsbyrå ”Det nya Kina” och partiets ”Folktidningen” publiceras uttalanden gjorda av sakkunniga inom den kinesiska ekonomin, som relativiserar frågan om tillväxten genom att fästa uppmärksamheten på att denna inte ensam är utslagsgivande, eftersom den ofta leder till att inflationen ökar. Ändå tvivlar utländska iakttagare i allt högre grad på stabiliteten i folkrepubliken Kinas ekonomiska utveckling, eftersom statsskulden har ökat dramatiskt, medan investeringarna ständigt minskar och många banker har fått uppenbara svårigheter. När ett av de största kinesiska investmentbolagen, ”Guangdong International Trust and Investment Corporation” (GITIC), bröt samman i januari 1999, rubbades det internationella förtroendet för Kinas kreditvärdighet och valutamarknaderna blev osäkra. GITIC hade överraskande stora skulder – det ryktas om en summa på 4,3 miljarder US-dollar – och ministerpresident Zhu Rongji har tagit tillbaka sitt ursprungliga löfte om att man i första hand skulle ta hänsyn till utländska långivare. I internationella kretsar fruktar man nu en ”kinesisk kris” i samma storleksordning som ”Asienkrisen”.

De statliga företagen är sedan länge olönsamma men hålls vid liv genom konstgjord andning i form av subventioner för de många anställdas skull. Också de privata företag som hittills gällt för att vara stabila råkar nu allt oftare i svårigheter. Ytterligare en orosfaktor är att armén och den väpnade polisen i oktober 1998 av regeringen fick order om att dra sig ur produktion och handel. Vilket inflytande detta kan ha på den totala ekonomiska utvecklingen återstår att se. Regeringen ser denna åtgärd, som drastiskt skall minska militärens ekonomiska inflytande, som ett viktigt steg i kampen mot den vitt utbredda korruptionen.

Religionsfriheten begränsas fortfarande till att gälla de ”officiella” kyrkorna

Grunddragen för den moderna religionsfriheten i Kina kastades än en gång omkull vid den sjätte generalförsamling som de katolska representanternas nationalkongress höll i Beijing i januari 1998. Ledaren för den ”Nationella byrån för religiösa angelägenheter”, Ye Xiaowen, utmanade då de katolska företrädarna att i fortsättningen patriotiskt kämpa för en ”oberoende, autonom och självstyrd katolsk kyrka”, för en kyrka som fattar sina egna beslut även när det gäller biskopsval och biskopsvigningar och som inte kontrolleras av ”utländska makter”. Han betonade visserligen att kravet på oberoende av utländska inflytelser i lika grad gäller alla Kinas religioner, men det var uppenbart att han när det gäller katolikerna anser att påvens biskopsutnämningar är ett otillbörligt beroende av ”yttre makter”. Hur inskränkt till nationella intressen man inom det kinesiska kommunistpartiet och statsmakten betraktar religionernas roll står klart, när Ye Xiaowen säger att varje religion skall ”lyda lagarna, skydda folkets intressen och bevara landets enhet”. Åtlydnaden av alla statliga lagar och förordningar skall garantera att den religiösa verksamheten utövas i harmoni med samhällets övriga sektorer och till samhällets och folkets bästa.

Ye Xiaowen tog klar ställning mot den underjordiska kyrkans biskopar, präster och troende som med ett opatriotiskt sinnelag går emot den socialistiska staten och som har trängande behov av ”omvändelse” för att inse att alla Kinas medborgare är förpliktade att följa vägen mot socialism. De måste fås att förstå att ”kärleken till det egna landet är ett Guds bud i lika hög grad som kärleken till Gud”. Den ”kriminella” verksamhet som bedrivs av denna ”lilla grupp katoliker” får inte längre accepteras av de kinesiska katolikernas stora flertal, eftersom den kunde skada allas goda rykte. Ye tillerkände de katoliker som är organiserade inom den öppna kyrkan rätten att utöva sin religion inom ramen för de existerande lagarna, att engagera sig på utbildningsområdet, att erbjuda social service och att utveckla internationella relationer.

Dessa uttalanden, gjorda av folkrepubliken Kinas högste ansvarige för religionspolitiken, ligger huvudsakligen i linje med det som under de senaste åren varit praxis i landet. Religionsfriheten begränsas till att gälla de religiösa aktiviteter som äger rum inom det område som rege-ringen tillerkänner de officiellt tillåtna kyrkliga eller religiösa samfunden. Regeringen förbehåller sig rätten att avbryta alla andra religiösa aktiviteter och fängsla de ansvariga som ”kriminella”. Detta styrks av de ständigt återkommande rapporterna om att myndigheterna häktat katolska präster och protestantiska pastorer när de hållit gudstjänster i sin egenskap av medlemmar i den underjordiska kyrkan, i huskyrkor eller frikyrkliga grupper, eller dömt enskilda troende till böter för att de deltagit i gudstjänsterna. Å andra sidan stämmer de larmrapporter inte överens med sanningen som säger att religionsfriheten skulle ha inskränkts mer och mer under de senaste åren, något som till exempel den kinesiske dissidenten Wei Jingsheng påstod i tidskriften Menschenrechte, som ges ut av ”Frankfurts internationella samfund för mänskliga rättigheter”.

Roman Malek, ledare för ”Monumenta Serica” reagerade mot Wei Jingshengs påståenden och fastslog att situationen för religionsfriheten i Kina har förbättrats på senare år. Detta konstaterande gäller trots det faktum att Kina fortfarande befinner sig fjärran från det som man i vanliga fall kallar religionsfrihet. Den kinesiska religionspolitiken präglas av två pragmatiska insikter: 1. Alla ansträngningar att utrota religionen i Kina har misslyckats. Religionerna har kommit för att stanna. 2. Om man nu inte kan utrota dem så måste de åtminstone stå under statens och partiets kontroll. Följden blir att de öppet opererande religiösa grupperna får ett visst stöd medan man förföljer illegala religiösa organisationer.

”Kulturkristna” bland kinesiska intellektuella

I den akademiska diskussionen i Kina talar man sedan en tid om en intellektuell ”elitkristendom” som skiljer sig avsevärt från den ”folkkristendom” som främst finns i den kyrkliga vardagen på landsbygden. Den kinesiske teologen och religionsvetaren Liu Xiaofeng, som är chef för ”Centrum för sino-kristna studier” i Hongkong och som har undervisat som gästprofessor i Folkrepubliken Kina, bland annat vid Beida-universitetet i Beijing, har i detta sammanhang talat om ”kulturkristna”. Med dem avser han framför allt intellektuella som är på jakt efter svaren på de utmaningar som kommer av Kinas modernisering och som håller utkik efter vad kristen filosofi och teologi kan ge i fråga om idéer och initiativ, som kan vara till hjälp för Kinas kulturella utveckling.

De intellektuella, som Liu kallar kulturkristna, betraktar kristendomen med akademikerns ögon och är sällan intresserade av att bekänna en personlig tro och döpas eller av att engagera sig i det kyrkliga livet. Deras antal är svårt att uppskatta. Man hittar dem i de speciella instituten för religionsforskning och i andra akademiska sammanhang förutom i media och bland författarna. När det gäller de påfallande svagheterna i den teologiska reflexionen inom de kristna kyrkorna och deras utbildningsanstalter för kyrkliga medarbetare erbjuder de oftast statliga institutionerna det enda forum, där de viktiga frågor som är grundläggande för kristendomen i Kina kan diskuteras på ett vetenskapligt sätt. Många av medarbetarna vid dessa institutioner är mycket kvalificerade och har en positiv inställning till kristendomen, vilket ger goda möjligheter till en intellektuell dialog. Men situationen är ändå problematisk, eftersom kyrkorna oftast saknar samtalspartners, som kan föra en diskussion på rätt nivå med landets intellektuella.

Initiativen till en dialog fångas istället upp i de olika institut för studiet av världsreligionerna som finns i Beijing, Shanghai, Nanjing och Chendu, för att nu bara nämna de viktigaste. I mitten av 1998 grundades i Beijing ett nytt ”Centrum för studiet av kristendomen”, som har till uppgift att koordinera samarbetet med de lokala och internationella institutionerna och experterna. Det nya institutet är en gren av ”Institutet för studiet av världsreligionerna” vid den ”Kinesiska akademin för samhällsvetenskap” och leds av den nye direktorn Zhuo Xinping. Till de uppgifter som man här gripit sig an hör utgivningen av den kände jesuitmissionären Matteo Riccis samlade verk, som uppskattningsvis kommer att uppgå till elva band, liksom en bokserie om den kristna kulturen och en läsebok med bidrag av moderna kristna teologer och filosofer i kinesisk översättning.

I samtalen med företrädare för den kinesiska protestantiska kyrkan handlar det ofta om ”fundamentalistiska” rörelser i kyrkorna, framför allt på landsbygden. De betraktas som ett generellt hot mot det reglerade livet i kyrkorna och en utmaning mot de statliga myndigheterna. Ofta förblir det dock oklart vad man i detta sammanhang egentligen menar med ”fundamentalism”. För den som följer debatten på nära håll, står det snart klart att man i de aktuella fallen nog snarare borde tala om ”pietistisk” spiritualitet och fromhet än om ”fundamentalistiska” fenomen.

Många utländska besökare har också kunnat göra iakttagelsen att de unga kristna församlingarna har utvecklat en form av fromhet präglad av de element som brukar utmärka en enkel folkfromhet. Detta visar sig i en evangelikal-biblicistisk förståelse av den Heliga Skrift, som de oftast inte så teologiskt välutbildade pastorerna förkunnar som Guds ofelbara Ord utan att ha gjort några större exegetiska ansträngningar. Man lägger större vikt vid den omedelbara andliga erfarenheten än vid den intellektuella teologiska reflexionen. Viktig är också övertygelsen om den kristna trons praktiska betydelse, som konkretiseras i förmågan att hela fysiska sjukdomar och hjälpa människor vidare när de hamnar i själsliga och psykiska svårigheter, och som också bistår människor när det gäller att klara sitt ekonomiska uppehälle.

Till detta hör också medvetandet om att de kristna på grundläggande sätt skiljer sig från sin omgivning, eftersom de är kallade att vittna om ett annat, bättre samhälle i en värld som kännetecknas av materialism och moraliskt fördärv. Ett exempel på detta ger den senaste tidens översvämningskatastrofer, som sägs inte bara vara förorsakade av de ekologiska skadorna utan också är tecken på Guds straff för landets allmänna syndfullhet, korruption och överträdelser.

Den här sortens fromhet, som drar sig tillbaka till den inomkyrkliga arenan och tar avstånd från det socialistiska samhället i Folkrepubliken Kina, ses med oro av den protestantiska kyrkans ledning. Ledarskiktet består i hög grad av personer som var aktiva redan före kulturrevolutionen (1966–76) på ledande poster, som har uthärdat under förföljelsetiden och som har bestämt sig för att samarbeta med parti- och regeringsorganisationerna, sedan det politiska klimatet blivit öppnare och reli-gionspolitiken reviderats. För dem har det alltid varit viktigt att de kinesiska kristna tar positiv del i uppbyggnaden av det socialistiska samhället i det ”nya Kina”. Teologiskt utmärks de ofta av en snarast liberal teologi som reserverar sig mot folkreligionens och folkfromhetens uttryck.

Från kretsarna av ”fundamentalistiska” kristna, men också av pastorer och av professorer, som är verksamma vid de kyrkliga högskolorna, kommer nu förebråelser mot den nuvarande ledningen för det kinesiska ”kristna rådet”. Dess medlemmar anklagas för att alltför mycket ha ställt sig in hos det korrumperade politiska ledarskiktet, för att delvis själva ha blivit korrumperade och för att på ett oförlåtligt sätt ha försummat sitt profetiska vittnesbörd gentemot dem som har makten i stat och samhälle. Edmond Tang, samordnare för Englands och Irlands kyrkliga förbindelser med Kina, beskriver konflikten inom den kinesiska protestantismen som en kontrovers mellan en grupp ”evan-gelikala gräsrötter” och en ”liberal kyrklig ledning”.

I denna konflikt finns tydliga ekon av stridigheter som fanns vid tiden för det kommunistiska maktövertagandet 1949. Inom den protestantiska kristenheten handlade diskussionerna då om evangeliets omvälvande kraft i arbetet på att förverkliga det ideala samhället. Den kraftiga ökningen av antalet protestantiska kristna vid kulturrevolutionens slut – idag är siffran minst 15 miljoner men man uppskattar dem ofta till betydligt fler – gör det allt svårare för kyrkoledningen att säkra den inre sammanhållningen. Man förväntade sig länge att det ur det kinesiska ”kristna råd” som kallar sig ”postdenominationalistiskt” skulle uppstå en över alla konfessioner stående kinesisk protestantisk kyrka, men denna förväntan har inte uppfyllts. Snarare är det så att en del av de nya, ofta mycket karismatiskt präglade församlingar som har grundats under de senaste åren, har många av de kännetecken som är typiska för de klassiska sekterna och bara med svårighet förmås att stanna kvar inom det kinesiska ”kristna rådet”. När man talar med kinesiska aktiva protestanter, hörs många röster som helt öppet talar om tre kyrkliga grupperingar, som de facto finns inom folkrepubliken Kinas protestantiska kyrka: Till att börja med de kyrkor som tillhör och leds av det kinesiska ”kristna rådet” och ”tre-själv-rörelsen” – som på kinesiska kallas lianghui (de två kyrkliga organen). I regeringens ögon är de den enda legitima kyrkliga organisation, som är berättigad till att hålla kontakt med kyrkorna i utlandet och att vara medlem i Kyrkornas Världsråd.

Den andra grupperingen är de löst organiserade grupper protestantiska kristna som traditionellt kallas ”huskyrkor”. I augusti 1998 vädjade för första gången tio av deras ledare till de religiösa myndigheterna och krävde att staten officiellt skulle erkänna dem som kyrkliga organisationer och att repressalierna mot dem skulle upphöra. Dokumentet offentliggjordes i provinsen Henan, där huskyrkorörelsen är stark. De som undertecknade denna appell tillhör huskyrkor, som är av karismatiskt, lutherskt och baptistiskt ursprung eller som kommer ur pingströrelsen. I skrivelsen till regeringsinstanserna hävdar de att huskyrkorna har ända upp till åtta gånger så många medlemmar i sina led som de kyrkor som officiellt tillhör det ”kristna rådet”. De statliga myndigheterna reagerade, men inte i petitionens anda. I slutet av oktober och början av november häktades i provinsen Henan mer än 140 kristna, som var verksamma som ledare inom huskyrkorörelsen.

Fast vi nu länge har talat om de protestantiska kristnas tudelning i den officiella kyrkan och huskyrkorna, finns det uppenbarligen sedan en kort tid en tredje rörelse, som anser sig bestå av oberoende kyrkor och som inte vill räknas in i någon av de tidigare nämnda grupperna. De förebrår de kyrkor som tillhör det kinesiska ”kristna rådet” för att de länge svikit ”tre-själv-principerna” (självförvaltning, självunderhåll och självutbredning) eftersom deras olika inrättningar och institutioner i hög grad finansierats av staten. Medlemmarna i de så kallade oberoende kyrkorna är oftast nykristna, som inte står på de gamla konfessionella kyrkornas grund och som mycket bestämt avgränsar sig mot den i deras ögon korrupta teologi som det ”kristna rådet” står för.

Man kan bara göra en mycket ungefärlig uppskattning av hur starka de olika grupperna protestantiska kristna är. Någorlunda tillförlitliga statistiska uppgifter finns endast om de kyrkor som tillhör det kinesiska ”kristna rådet”. De andra grupperingarna håller sig av säkerhetsskäl inte med några tillförlitliga medlemsförteckningar.

Stora ansträngningar att stärka utbildning och fortbildning

Alla kristna kyrkor i Folkrepubliken Kina prioriterar utbildningen av den nya generationen. Den teologiska utbildningen i såväl den katolska som i den protestantiska kyrkan lider av en brist på kvalificerade lärare. Vid sidan av några enstaka gamla seminarielärare finns hittills bara några få akademiskt utbildade nya professorer. Den akademiska nivån på prästseminarierna, de teologiska seminarierna och den hittills enda teologiska högskolan vid ett protestantiskt universitet i Nanjing är också låg. Till denna snarast strukturella svaghet kommer nu en ny utmaning genom kravet på en teologisk utbildning från de potentiella kyrkliga medarbetarnas led. Vid de protestantiska utbildningsinstitutionerna och i de protestantiska församlingarna diskuteras mer än i motsvarande katolska sammanhang nödvändigheten av och meningsfullheten i en akademisk teologisk utbildning. Församlingarna, som till stora delar består av konvertiter, som har funnit själsfrid i en enkel biblisk fromhet uppblandad med element ur den traditionella folkreligiositeten, behöver enligt mångas mening inte några präster eller pastorer, som är hemma i teologin. Men det visar sig ofta, att de kyrkliga medarbetare som gör en arbetsinsats i församlingarna efter den teologiska utbildningens slut, inte är tillräckligt förberedda på utmaningar-na i sina ämbeten.

Bristen på akademisk utbildning är inte det enda som hämnar sig. Många kyrkliga medarbetare är inte tillräckligt starka andligen för att klara utmaningarna i det vardagliga själavårdsarbetet, ensamheten i de katolska prästernas celibatära liv, generationsklyftorna, den finansiella osäkerheten i de kyrkliga anställningsförhållandena och lockelserna i det kinesiska samhälle som är så starkt orienterat mot materiella fördelar och goda inkomster.

Kyrkoledningarna försöker råda bot på detta och utveckla nya former för fortbildning. Kommissionen för prästutbildning inom den officiella ”kinesiska biskopskonferensen” genomförde ett nationellt seminarium för prästerna vid prästseminarierna och de små seminarierna i Wuchang i provinsen Hebei mellan den 7 oktober och 6 november 1998. Seminariets syfte var att främja fortbildningen av och utbytet av erfarenheter mellan de präster som är betrodda med den andliga utbildningen av prästkandidaterna. Till detta övningsseminarium hade man också inbjudit präster från Singapore, Frankrike, Hongkong och Sydkorea. De skulle som experter bistå den kinesiska kyrkan i dess viktiga uppgift.

Seminariet för prästerna var den första av en rad åtgärder som hade beslutats av de kinesiska katolikernas generalförsamling i januari 1998. Man hade där insett hur nödvändigt det var att reformera utbildningen av präster och kyrkliga medarbetare. Detta skulle ske genom att man förbättrade och på nationell nivå samordnade den kapacitet som redan fanns när det gällde lärare och teologiska läroböcker. Medlen var samverkan och uppdelning i regioner. Ett led i detta var en konferens för seminarieutbildningens lärare och ansvariga som ägde rum i Shanghai i augusti 1998. I Folkrepubliken Kina driver den katolska kyrkan just nu 12 prästseminarier, 24 mindre seminarier och andra utbildningsanstalter, vid vilka det sammanlagt finns 1900 studerande. Det är en siffra att vara stolt över om man tar med i beräkningen att det har gått precis 16 år sedan det första prästseminariet kunde öppnas på nytt i Shanghai.

En annan viktig uppgift är att åter inkorporera de kinesiska präster som fått en teologisk tilläggsutbildning utomlands. De flesta har studerat vidare för att kunna verka som lärare vid prästseminarierna. De har ofta stora svårigheter att hitta sin plats i de kinesiska seminariernas och utbildningsanstalternas vardagsliv. I juni 1998 anordnade den kinesiska biskopskonferensen i Xian ett särskilt seminarium för 13 präster och seminarister som hade studerat i USA, Europa och på Filippinerna.

Ett första steg för ett katolskt socialarbete

I september 1998 tillkännagav man att ett katolsk socialt centrum hade öppnats i Shijiazhuang, som är huvudstad i provinsen Hebei. Det katolska servicecentrumet, som skall bära namnet ”Beifang-Jinde” efter den 1994 avlidne biskop Hou Jinde i stiftet Jingtai, erkändes officiellt av ”byrån för religiösa angelägenheter” i provinsen Hebei. Som generalsekreterare för det nya sociala centret, det första någonsin inom den katolska kyrkan i Kina, fungerar stiftskaplanen John Baptist Zhang. Han är också redaktör för den katolska Trospressen (Faith Press), likaså i Shijiazhung, som vid sidan av andra publikationer ger ut en kyrkotidning med 40 000 prenumeranter var fjortonde dag.

Idén till detta centrum går tillbaka på ett initiativ som togs av den avlidne biskop Hou. Han samlade in pengar för att avhjälpa den nöd som rådde bland skolbarnen på landsbygden i Hebeiprovinsen. Genom detta initiativ bildades en stödförening som samlade ihop ytterligare pengar med hjälp av den katolska tidningen och andra lokala tidningar. Kyrkoledningen i Hebeiprovinsen beslöt då att gå vidare med detta arbete och bilda ett eget katolskt centrum med uppgiften att ge katastrofoffer humanitär hjälp, främja social utveckling och uppfostran, erbjuda handikappade personer hjälp och ge annan adekvat hjälp.

Eftersom ”Amitystiftelsen” tillsammans med den protestantiska kyrkan redan har varit verksam i tio år med utvecklingsarbete på landsbygden, hälsovård och utbildning och också med katastrofhjälp, är grundandet av detta ganska anspråkslösa centrum ett första steg för den katolska kyrkan att åter bli aktiv på det sociala området. I Folkrepubliken Kina har den verksamhet som organisationer utanför regeringen bedrivit inom den sociala sektorn alltid varit problematiska. När kyrkan i det förgångna bedrev social verksamhet blev den alltid anklagad för att bedriva förtäckt mission vars enda mål var att värva proselyter. Det återstår nu bara att avvakta och se hur stort spelrum kyrkan har, när den vill verka inom utbildnings- och sjukvårdsområdet och där det finns andra sociala brännpunkter, och om de statliga myndigheterna anser att det socialistiska samhällets monopol på denna service kränks.

översättning: Birgitta Carlquist