Slaget om Lunds universitet

Utan entusiasm, endast av lydnad. Med den inställningen begav sig barnabitpatern Paolo Fumagalli år 1884 till Sverige. Efter 20 år i Frankrike, varav de senaste sex som uppburen predikant i Paris, skulle han nu till Gävle. Där var hans ordensbroder Giovanni Carlo Moro tillförordnad föreståndare för en nybildad katolsk församling och Moro – som ivrade för att barnabitorden skulle ta på sig ansvaret för denna missionsstation – hade övertalat sin orden att på försök sända fler präster dit.1

Valet av Fumagalli till Moros medhjälpare var förståeligt. De kom från samma norditalienska provins och var energiska, utåtriktade män med god bildning och älskvärt sätt. Båda var angelägna om att knyta vänskapsband med intellektuella och kulturella personer, oberoende av samfundstillhörighet.

Själv hade Fumagalli velat bli förflyttad till Moskva, där hans orden sökte kontakt med den ortodoxa kyrkan. I stället placerades han i Gävle. Hans tid där blev kort, men intensiv. Han tog initiativ som ingen katolsk präst i Sverige tidigare dristat sig till.

En åker att odla upp

Fumagalli anlände till sitt nordliga resmål en januaridag, utan röst på grund av en halsinflammation som ofta plågade honom. Snabbt fick han situationen klar för sig. Den var inte så lysande som Moro utmålat i sina brev till ordensledningen. Visst trängdes åhörarna i den katolska kyrkan när Moro predikade. Men kyrkobyggnaden var liten och katolikerna i staden varken kvantitativt (20 stycken) eller kvalitativt av någon betydelse. Visst hade Moro fått många vänner, men i denna småstad var varje utlänning något exotiskt och intressant.

”Språket är mycket svårt”, rapporterade Fumagalli i sitt första brev till ordensgeneralen i Rom. På grund av sin ålder – han var 46 år – skulle han behöva arbeta hårt minst ett år för att kunna uttrycka sig på svenska. ”Men det skulle kräva en portion entusiasm som jag tyvärr inte har”, erkände han och angav orsaken: ”Vår verksamhet här i Gävle tycks mig vara mycket begränsad.”

Den lilla församlingen gav inte mycket arbete. Kyrkan i Gävle, den första katolska i Norrland efter reformationen, hade funnits i bara tre år och sågs fortfarande med misstro liksom alla påstått proselytjagande, maktlystna, vidskepliga katolska präster. Stadens borgerskap bestod huvudsakligen av grosshandlare och några ämbetsmän.

Moro hade förespeglat honom att de två skulle kunna utsträcka sin verksamhet till universitetsstaden Uppsala fyra timmars tågresa från Gävle. Tanken hade tilltalat Fumagalli för han kände med sig att han skulle kunna uträtta något bland ungdomar. Dessvärre hade det visat sig att Uppsala låg inom det församlingsområde som jesuitfäder i Stockholm förstått att få sig tilldelat.

Men det finns ytterligare ett universitet i landet, mindre betydande men som ändå erbjuder oss en framtidsutsikt att ha en åker att odla, upplyste Fumagalli sin general. Universitetet i Lund2 låg bara 45 minuter från hamnstaden Malmö där det fanns en katolsk kyrka. Så borde inte barnabitorden satsa på att överta den katolska missionen i södra Sverige? Det skulle medföra också andra fördelar: att få bo i ett mildare klimat, att komma 80 mil närmare Frankrike och att vara helt nära den stora staden Köpenhamn. Han slutade sitt brev: ”Om jag inte lyckas att acklimatisera mig kommer jag att ge mig av. Jag vill dock säga att förutom frågan om hälsa måste man beakta att vi behöver en plats där man kan få utlopp för sin handlingskraft. I annat fall kan vem som helst drabbas av svårmod.”

Fumagalli delade Moros uppfattning att det först och främst gällde att vinna omgivningens sympati. I avvaktan på ordensgeneralens svar ställde han sina gåvor till gävleförsamlingens förfogande. Musikalisk som han var övade han upp en liten kyrkokör som under hans dirigentskap drog besökare till gudstjänsterna.

Ut i samhället

Redan några veckor efter sin ankomst inledde han en föredragsserie i den katolska kyrkan. Den uppmärksammades av Gefle-Posten: ”I går afton höll pastor Fumagally sitt föredrag på franska öfver ’Religionens och samhällets förhållanden till hvarandra’. Änskönt talaren led af heshet, tillvann han sig likväl genom sitt vackra och färgrika språk samt lärorika skildringar spänd uppmärksamhet af ett intresseradt auditorium, bestående mest af studenter, hvilka, jämte den nyttiga öfningen att höra det franska språket, fingo vigtiga varningar för ogudaktighetens dystra följder. Ämnet för nästa fredags föredrag blifver ’Heder och religion i deras förhållande till samhället’. Vi uttala den förhoppningen att publiken måtte då blifva talrikare än i går var händelsen.”

Efter det tredje föredraget, betitlat ”La charité et la philantropie”, flyttade Fumagalli sin föredragsverksamhet till en sal i Centralhotellet och övergick till ett av sina älsklingsämnen, konst.

Flyttningen innebar något nytt: en katolsk präst i Sverige höll ett offentligt föredrag utanför kyrkans murar. Ingen av de katolska prästerna i Stockholm hade gett sig på något sådant, de lät sig höras bara genom sina predikningar. Pionjär var pater Moro som ett halvår tidigare i Gävle Arbetareförenings salong utlagt sina tankar i den viktiga ”Arbetarfrågan”. Han hade fått 200 åhörare och starka applåder.

För Fumagalli blev det fler åhörare på Centralhotellet än i kyrkan, omkring 60 och det trots att han fortfarande höll sig till franska. På hösten fortsatte han sina konstföredrag i läroverkets högtidssal. Någon förståelse för den förhärskande naturalismen hade han inte, den avbildade idel ondska, mörker och elände. Nej, konst skall ge lyftning, helga och förädla människan, utropade han och uppmanade sin publik att hålla fast vid tron på en ljusare framtid för människan och en andlig, högre värld.

Föredragen gjorde Fumagalli känd i staden, tidningarna följde dem med utförliga och lovordande recensioner. Man framhöll den övertygelsens värme och hänförelsens glöd som utmärkte talaren, hans föreläsningar var njutningsfulla och lärorika stunder i ultima Thule.

I läroverket ledde han en kurs om fransk litteratur med talövningar i franska för skolans högsta klass. En katolsk präst som lärare i en allmän skola – också det var något nytt. Lektorn i franska frågade sig vilka gåtfulla avsikter som låg bakom Fumagallis erbjudande att hålla kursen – väl varken önskan att förtjäna pengar eller uppoffrande nit för lärjungarnas förkovran i franska. Men han accepterade när Fumagalli med samma ”uppoffrande intresse” erbjöd sig att fortsätta ännu en termin. En annan lektor, som åhört Fumagallis föredrag, tackade honom per brev. Om kyrkan på nytt skulle kunna vinna insteg i det nu till hälften hedniska samhället, skrev lektorn, kunde det bara ske genom sådana missionärer som Fumagalli, som förstod människors lidanden och längtan och visste att tala deras språk.

”De här orden är uttryck för en överdriven entusiasm”, medgav Fumagalli i ett brev till sin provinsial i Paris, ”men de är ändå av stort värde för mig, för de visar hur vi bör förhålla oss här om vi vill göra litet gott”. Förutom genom bön, gott exempel och predikande av Guds ord, ”bör vi sträva efter att visa att den katolska prästen är i allt överlägsen den protestantiska pastorn. Vi bör blända världen genom vårt vetande och på det sättet kväsa protestanternas stolthet över att vara de som skarpt kritiserar katolicismen för att vara en fiende till upplysning.”

”Uppgiften är härlig, men svår. Oh, att jag var 20 år yngre!” suckade han och hoppades att yngre ordensbröder skulle komma och strida mot följderna av den protestantism som fortfarande var så starkt rotad i Sverige.

Han gav generalen glädjande upplysningar om sig och Moro i Gävle: ”Vi är mycket uppskattade av alla och helt visst har vi återupprättat den katolske prästens anseende bland dessa stackars protestanter. Hemma lever vi i perfekt harmoni, vi studerar mycket. Jag kan tillägga att vi inte lever överdådigt – vin är nästan en förbjuden lyx för oss.”

Ungdomseliten vid mina fötter!

Åhörare vid Fumagallis föredrag föreslog att han skulle föreläsa också för studenterna i Uppsala. Han blev genast eld och lågor.

”Man har försäkrat mig att jag skulle få ett talrikt auditorium”, skrev han till en medbroder och fortsatte: ”Jag döljer inte för er, min käre vän, att förslaget genast frestade mig. Och jag känner mig i förväg upptänd vid tanken på att jag om några månader skall se eliten av den svenska ungdomen omkring mig …”

Han meddelade sin general: ”Jag håller på att förbereda föredrag som jag skall hålla för studenter i Uppsala, inte religiösa föredrag – det skulle vara ett felaktigt steg att nu försöka sig på det – men föredrag i ämnen som kan lyfta dessa ungdomars sinnen och hjärtan. Förutom det goda som man härigenom kan göra dem, tycker jag att det skulle vara en verklig framgång för den katolska saken redan detta att man accepterar mig i en kateder i det universitet som sedan tre sekler tillbaka är hemvist för sektens stora avsky för papismen och där den katolske prästen blivit förhånad genom så många smädeskrifter.”

Fumagalli anförtror generalen att han hemlighåller projektet för de i Stockholm boende jesuiterna – de kommer annars att finna på något sätt att hindra honom eller i vart fall låta honom känna att han gör intrång på deras område.3 ”När vi är i Malmö, på vårt eget område”, poängterar han, ”kan vi däremot vid universitetet i Lund göra allt vi tycker är bra”.

Den 15 oktober 1884 stod han där som föreläsare i stora lärosalen i Gustavianum, den akademiska undervisningens medelpunkt i Uppsala (det nya universitetshuset var ännu under uppförande). Med sitt sinne för PR hade han tillsett att lokalpressen innehållit både annonser om evenemanget och presentation av honom själv. I tidningen Upsala läste man:

”Monsieur Fumagalli, från Paris, som f.n. vistas i Sverige, kommer att i Upsala denna termin på franska språket hålla en serie populära föredrag öfver de sköna konsterna. Därvid kommer särskilt att behandlas våra dagars realism i konsten. Tvänne conférencer gifvas varje vecka. Herr Fumagalli har på andra ställen hållit dylika, med bifall mottagna föreläsningar och berömmes såsom en talangfull föreläsare. I synnerhet för den språkstuderande ungdomen torde det blifva af mycken nytta i språkligt hänseende att åhöra dessa conférencer. Men äfven för den språkbildade publiken bör det blifva både nyttigt och nöjsamt att däri deltaga …”

De följande sju föredragen höll han omväxlande i Gästrike-Hälsinge nationssal och i Stockholms nations sal. Den 12 november var han tillbaka i Gustavianum och avslutade med ett lovprisande föredrag om den just då aktuelle general Gordon i Sudan.

I april 1885 återkom Fumagalli till Uppsala och Gästrike-Hälsinge nationssal. Han föreläste om brännande samhällsfrågor som han tidigare samma vår behandlat i Gävle: Kvinnans kallelse i familjen och samhället. Rikedomens inflytande i det moderna samhället. Fattigdomen i det moderna samhället. – Allt på franska.

Tidningarna i Uppsala var inte lika generösa som de i Gävle med återgivande av föredragen och beröm. Upsala-Posten meddelade att Fumagalli i sitt föredrag om rikedomen ”rigtade skarpa hugg åt nutidens lyx och utfor i synnerligen häftiga ordalag mot börsen. Nutidens olikartade sträfvanden att bättra de sociala missförhållandena voro förkastliga; det enda verkliga botemedlet hade man att söka i kristendomen. Publiken var ej stor och bestod hufvudsakligen af damer.”

Men Fumagalli var nöjd. Föreläsningarna i Uppsala har mottagits med verklig sympati, skrev han till ordensgeneralen. ”Detta första försök som gjorts i en universitetsstad, där kulturnivån är mycket högre än i Gävle, har fått mig att påtagligt se vad gott vi skulle kunna göra om vi kunde bosätta oss nära Lund.” Han sade sig inte ångra att han slagit in på en livsväg som missionär i Norden.

Bara benen kvar

Jämsides med sin föredragsverksamhet sökte Fumagalli göra barnabitgeneralen införstådd med planerna beträffande Lund. I brev på brev tog han upp saken.

Barnabiterna borde flytta från Gävle och i stället åta sig den katolska missionen i Skåne. I Norden behövdes framför allt bildade katolska präster med talets eller skrivandets gåva. För det var inte kannibaler eller sjukdomar som man där hade att bekämpa utan fördomar som inympats i befolkningen sedan 300 år tillbaka. I Lund skulle barnabiter kunna utöva ett apostolat bland studenter och få kontakt med den lärda världen. De skulle ha hjälp av att det franska språket åtnjöt ett gott anseende. Kanske de t o m skulle kunna grunda en högre skola. Detta och det faktum att deras orden hade ansvar för en hel provins skulle göra yngre barnabiter intresserade av att verka i Sverige.

Så löd Fumagallis huvudargument. Men han hade fler. Såsom barnabitordens anseende.

Barnabitorden grundades på 1530-talet med uppgift att med aposteln Paulus som förebild predika och undervisa.4 Den var en stödtrupp för motreformationen och hade i sina led både kardinaler och vetenskapsmän. 1600- och 1700-talen var ordens gyllene tid, då den hade missionärer i flera världsdelar. Under 1800-talet var emellertid medlemsantalet på nedgång. Orden drev fortfarande ett antal skolor i Italien och Frankrike men inte längre mission i andra länder. På 1860-talet hade några barnabiter kommit till Sverige-Norge, villiga att verka där, men hade efter några år måst ge sig iväg. Påven hade 1874 erbjudit barnabitorden att överta ledningen av den katolska missionen i Sverige. Det hade den dåvarande ordensgeneralen emellertid avböjt.

Fumagalli inskärpte: Barnabitorden fick inte ännu en gång låta ett bra tillfälle gå förlorat. Konversioner var visserligen knappast att vänta så länge religionsfriheten i Sverige var begränsad. ”Men det kan snabbt förändras. Vi bör alltså finnas här i väntan på att Guds stund är inne och då kan vi oförskräckt kasta oss in i striden.”

Han jämförde med den andra kommuniteten av ordenspräster i Sverige. Den bestod av tyska jesuiter. De hade kommit till Sverige först 1879 och var i början av 1884 bara tre men skulle inom kort utökas med ytterligare två präster. Deras orden hade förhandlat sig till att få ansvaret för den enda katolska kyrkan i Stockholm och att som själavårdsområde ha de mest välbärgade delarna av huvudstaden och en stor del av Mellansverige.

”Jesuitfäderna kommer att bemäktiga sig Malmö liksom de bemäktigat sig Stockholm och då tarde venientibus ossa (bara benen blir kvar åt den som av egen förskyllan kommer för sent)”, varnar Fumagalli till sin ordensgeneral. Han betonar att det är viktigt att framhålla för Propagandakongregationen (”Propagandan”, som ledde den katolska missionen i Skandinavien) att barnabitorden bör få ansvaret för missionen inte bara i Malmö utan över hela Skåne, liksom jesuiterna har ansvaret för en region. ”Annars är de i stånd att senare komma och etablera sig i Lund och trolla bort oss och alltså just det som är vårt mål.” Samma dag Fumagalli skrev detta satt jesuitpater Erik Benelius i Stockholm och författade ett brev till sin provinsial. Han förklarade att han inte kunnat hindra att barnabiterna övertog malmöförsamlingen. Men, framhåller han: ”De skall bara grunda, den är dock för oss!”

Jesuiterna hade redan vid Fumagallis ankomst till Gävle anat att barnabiterna ämnade vidga sin verksamhet. De hade därför påskyndat att det tecknades ett kontrakt med Propagandan om att jesuitorden år 1885 skulle få överta också missionen i Göteborg och delar av västra Sverige.

Fumagalli berör detta i ett brev i juli 1884: ”Man är förvånad över att jesuitfäderna låtit missionen i Malmö gå dem ur händerna. Sanningen är att de önskade den men att de för ögonblicket inte har tillräckligt med präster. Nästa år kommer de att få stationen i Göteborg; i år kommer de att i Stockholm lägga sig till med huset på Söder och dess skola. På Norr har de köpt en mycket stor tomt där de skall bygga en magnifik kyrka. De väntade sig inte att vår kongregation skulle begära att få Malmö, de verkar förvirrade och säger inte ett ord till mig om det.” Ordensgeneralen i barnabiternas högkvarter i Rom – Alessandro Baravelli – var tveksam. Att ta ansvar för den katolska missionen i en hel provins krävde ekonomiska och personella resurser som orden f.n. inte ägde. 1884 hade barnabitorden endast 231 medlemmar (att jämföras med jesuitordens 11 000). I Gävle levde barnabiterna på den pension som Moro uppbar efter sin tjänst hos den avlidna drottning Josefina. Den förslog inte för fler präster och något bidrag från de 50 fattiga katolikerna i Malmö var inte att påräkna.

Efter ett samtal med Propagandans prefekt var emellertid Baravelli mer hoppfull. Prefekten hade inget att erinra mot att barnabiterna flyttade till Malmö och hade antytt att de skulle kunna få hjälp att finansiera sin kommande verksamhet. Baravelli uppmanade därför Moro och Fumagalli att påbörja förhandlingar med den tredje parten i saken, den apostoliske vikarien Johannes Georg Huber i Stockholm, ledare för katolikerna i Sverige.

”Det har vi redan börjat”, upplyste Fumagalli. ”Den utmärkte herr Huber önskar inget högre än att flyttningen kommer till stånd. Det är bara en sak som han är rädd för och det är att han inte kan bidra med mer pengar än han ger till den präst som för närvarande är i Malmö. I annat fall, säger han, kommer han att gå i konkurs.”

Ett sandkorn blir ett berg

Det visade sig emellertid att det fanns fler saker som den försiktige Huber oroade sig för. Skulle barnabiterna nöja sig med den bostad som den nuvarande malmöprästen – Josef Popp – hade? Skulle de fortsätta pastor Popps skola för fattiga tyska barn? Skulle de godta de tyska Elisabethsystrar som fanns i Malmö och låta en av dessa fortsätta att spela orgel under gudstjänsterna?

”Javisst”, svarade Fumagalli utan minsta tvekan. En tysk katolsk skollärare skulle barnabiterna kunna skaffa på en vecka och de tyska systrarna var förträffliga. Det här var bara detaljfrågor. Den apostoliske vikarien gjorde ett sandkorn till ett berg.

Barnabitgeneralen och hans rådgivare var inte lika optimistiska. ”De svårigheter som Vikarien framfört, tycks oss inte så lätta och enkelt övervunna som Ni kanske tror”, skrev Baravelli till Fumagalli och framhöll att man måste noggrant ta reda på förhållandena innan man fattade beslut om ett företag med så stora konsekvenser. Fumagalli och Moro borde resa till Malmö och utreda alla lokala behov och svårigheter.

Detta tyckte inte Fumagalli var nödvändigt. Kom bara barnabiterna ner till Malmö skulle allt ordna sig. Till en början förslog det med två präster i Malmö. Nu gällde det bara för ordensledningen att bestämma sig.

Det gick veckor, månader, nästan ett år. Fumagalli bad provinsialen i Paris att energiskt driva på: ”Om Ni varit här skulle Ni förstå hur förödmjukande det känns för oss här nära jesuitfäderna, som sex stycken är herrar över halva Sverige. De har de tre största städerna för sig medan vi, som i 15 år offrat flera präster och mycket pengar på den nordiska missionen, alltjämt sitter som fåglar på en gren utan att veta vart vi skall. Man måste komma ur detta sakernas tillstånd.”

I mars 1885 presenterade Baravelli äntligen ett förslag för Propagandan om barnabitordens övertagande av missionen i Skåne och Propagandan uppmanade Huber att yttra sig över den tilltänkta förändringen.

Pastor Popp blir en propp

Det fanns en fjärde part i ärendet som ingen i den omständliga beslutsgången hittills hade fäst närmare avseende vid – den femtioårige, svenskfödde Josef Popp, föreståndare för den katolska församlingen i Malmö sedan tio år tillbaka.

”Pastor Popp vill inte lämna sin post”, började Huber sitt yttrande till Propagandan. ”Han säger att allt som barnabitfäderna skulle kunna göra i Malmö det gör han och kommer han att i framtiden göra lika bra som fäderna. Han tror sig ha noggrant fullgjort sina plikter under de tio år som han varit där och att han såsom född svensk har många fördelar framför de utomlands födda fäderna. Jag skulle alltså behöva tvinga pastor Popp att lämna posten, vilket han skulle uppfatta som en hård bestraffning och en förödmjukelse inför de andra missionärerna. Han anser att han inte förtjänar det.”

Hubers slutsats blev att man inte skulle göra någon ändring. Han framförde fler skäl: De flesta katolikerna i Malmö var tyskar och skulle komma att sakna pastor Popp som talade bra tyska. Ersatte Huber honom med ordenspräster skulle det verka som om Huber inte satte värde på sina sekularpräster. Verksamhetsområdet i Gävle var lika stort som det i Malmö. Pater Moro hade vetat att tillvinna sig gävlebornas uppskattning – varför stannade han då inte där?

”Å min sida är jag helt övertygad om att om barnabitfäderna vill stanna i Gävle och ägna sig åt de många hamnstäderna i norra Sverige skulle de göra Missionen den allra största tjänsten”, slutade Huber som inte tycktes förstå – eller medvetet bortsåg ifrån – barnabiternas huvudsyfte med sitt förslag.

Hubers avstyrkande medförde att Propagandan beslöt att barnabitorden tills vidare inte skulle få överta missionen i Skåne.

”Ärendet är avslutat”, skrev Baravelli när han underrättade fäderna i Gävle om beslutet. Det skulle vara både oklokt och omöjligt att försöka få Propagandan att gå emot den apostoliske vikarien, förklarade han.

Pater Moro skrev tillbaka att han inte alls var förvånad över Propagandans beslut. Han kände till att sekularpräster endast av allvarliga skäl fick förflyttas mot sin vilja. Men så hade ändå bort ske med pastor Popp, för annars förblev han i Malmö trots att han bara gick där och odlade sin kål.

Moro misstänkte att det var jesuitfäderna som låg bakom Hubers avstyrkande. De ville nog ha fältet fritt från barnabiterna när det blev lägligt för dem att överta Malmö. Han undrade om barnabiterna nu måste avvakta pastor Popps död, ”han som är en robust karl och kan begrava oss alla”.

Universitetslärare

Det nedslående beskedet nådde Gävle en dag i början av maj 1885 och förändrade Moros och Fumagallis harmoniska samvaro i prästgården. Det goda förhållandet dem emellan hade redan börjat knaka i fogarna för Fumagalli hade inte lagt alla inkomster av sina föredrag i kommunitetens magra kassa.

Nu klagade Moro över att Fumagalli hemlighöll mycket av sitt görande för honom och saknade känsla för ordensgemenskapen. ”Tyvärr har han inte lust till annat än det som intresserar honom personligen och gör honom bemärkt som musiker eller litterär person. Det som rör missionen är sekundärt, om det så gäller vårt hus eller kyrkan, ingenting.”

Själv hade Moro inte något emot att bli kvar i Gävle. ”Det är Vår Herre som styr detta ärende”, fastslog han. ”Den gode pater Fumagalli vill skörda frukter innan de planterats.”

Fumagalli var upprörd och villrådig efter Propagandans besked. Han hade svårt att samla sina tankar och bad om förflyttning till den av barnabiternas skolor ”som låg närmast Afrika”. Ena dagen ville han resa sin väg, andra dagen stanna. Saken komplicerades av att han fått en möjlighet att komma i närmare kontakt med universitetsvärlden.

I Uppsala hade han blivit bekant med professorer. En av dem, professorn i nyeuropeisk lingvistik Theodor Hagberg var förespråkare för något nytt: universiteten borde anställa infödda lärare för att undervisa studenterna i främmande språk. Häri såg Fumagalli en chans.

Så kom det sig att Hagbergs medhjälpare adjunkten Per Adolf Geijer i september avlät följande skrivelse till Mindre akademiska konsistoriet i Uppsala:

”Undertecknad får härmed vördsamt anmäla att Monsieur Fumagalli, katolsk pastor i Gefle, erbjudit sig att innevarande termin mot en billig afgift pro persona här vid universitetet gifva tvenne kurser, en i det franska och en i det italienska språket, hvardera en gång i veckan. Som Monsieur Fumagalli här redan dokumenterat sig som en skicklig föreläsare, och han med dessa båda kurser, för hvilka han i samråd med Prof. Hagberg och mig uppgjort planen, blott afser att här främja studiet af de romanska språken, får jag lifligt tillstyrka, att hans gjorda erbjudande antages och lämplig lärosal ställes till hans förfogande […].”

Konsistoriet gav sitt medgivande och Fumagalli fick lov att upplysa om sina kurser på universitetets anslagstavla.

Alltså satte sig Fumagalli åter på tåget till Uppsala. Där uppehöll han sig måndag – fredag under två månaders tid hösten 1885. Förutom att han höll sina språkkurser i universitetets salar – för omkring 50 studenter – hjälpte han i Geijers hem till med att öva medlemmarna i filologiska seminariets romanska avdelning i franska.

Han erbjöd sig att medverka också nästa termin, vilket tillstyrktes av Geijer ”eftersom hans undervisning visat sig vara god och äfven ganska eftersökt”. Konsistoriet tillät på nytt. Fumagallis kurser och föreläsningar annonserades i universitetets katalog för vårterminen 1886.

Det här betydde att Fumagalli – efter den lärde engelsmannen Wackerbarth som lämnat sin amanuenstjänst 18783 – var den förste katolske universitetsläraren efter reformationen och sannolikt den ende katoliken på 1880-talet vid något av Sveriges universitet.

Pastor Friedrich Lieber, superior för jesuitfäderna i Stockholm, följde Fumagallis förehavanden. Tills vidare bor han visserligen i Gävle, skrev Lieber till jesuiternas provinsial, men blir det någorlunda framgång med universitetskurserna kommer nog barnabitfäderna att slå sig ner i Stockholm. I vart fall har de sina väl bevakade planer, ansåg Lieber. Jesuiterna måste därför konsolidera sig i Stockholm och påbörja den kyrka och skola som de ämnade bygga där.

Vad gällde Fumagalli hade Lieber inte alldeles orätt i sin förmodan. Understödd av professor Hagberg tog Fumagalli kontakt med den några år tidigare inrättade Stockholms högskola och fick tillåtelse att vårterminen 1886 disponera en av högskolans lärosalar för kurser i franska och italienska. En av de första dagarna i februari 1886 avlade Fumagalli visit hos högskolans rektor, matematikprofessorn Gustaf Mittag-Leffler, och blev vänligt mottagen.

Inte gjord för denna mission

Under visiten hos professor Mittag-Leffler mådde Fumagalli inte bra. Återkommen till det stockholmshotell där han tagit in, drabbades han av ett slaganfall. I sex veckor blev han liggande på hotellet, ur stånd att röra händer och fötter och med svåra smärtor. Tanken på kurserna plågade honom. Vänner hjälpte honom att skriva återbud till högskolan. De redan påbörjade kurserna i Uppsala hoppades han emellertid kunna fullfölja.

”Allt var annonserat i tidningarna, lokalen var hyrd och han skulle börja påföljande vecka”, berättade Lieber för sin provinsial. I denna svåra hemsökelse ville han inte kritisera Fumagallis tilltag att vilja föreläsa i Stockholm. Men varför fick jesuitfäderna reda på hans planer först genom tidningarna?

Blev Fumagalli frisk skulle han nog inte orka resa mellan Gävle och Uppsala varje vecka utan slå sig ner i Uppsala eller i Stockholm, resonerade Lieber. Vad skulle man göra om så skedde? Fumagalli skulle väl komma att hålla föredrag på franska i jesuitfädernas kyrka för den bildade allmänheten, vilket de inte skulle kunna vägra honom. Detta skulle få församlingen att framstå som en utländsk församling, något som jesuitfäderna på allt sätt sökte motverka.

Lieber hade inte behövt oroa sig. Så snart Fumagalli tillfrisknat så pass att han själv kunde styra en penna skrev han ett brev till sin general. ”Det tycks mig som om den sjukdom jag lidit av är en allvarlig påminnelse om att jag inte är gjord för denna mission”, tillstod han och upprepade sin önskan att bli sänd till en av ordens sydligaste provinser. De stora utgifter som hans sjukdom förorsakat – hotellräkningen var enorm – ville han försöka betala genom att ge privatlektioner. ”Det är bara detta att försöka tjäna lite pengar för att betala skulderna, som tvingar mig att stanna här. I annat fall skulle jag bett Er om nåden att få avresa så fort som möjligt.”

Han fortsatte med möda sina kurser i Uppsala men blev sjuk på nytt. Först den 22 juni 1886 kunde han påbörja sin avfärd från Sverige.

Pater Moro försökte inte hindra honom att resa. ”Han verkar ha lust att göra som jag”, skrev Fumagalli till generalen och gjorde en smått bitter slutreflektion: ”Det skulle vara en mycket bra idé, för vår avresa skulle bara vara till missionens bästa, det är min djupa övertygelse.”

Mitt käraste minne

Fumagallis knappa två och ett halvt år i Sverige var en kort parentes i hans liv som fortsatte ännu nästan 20 år i Frankrike. Helt vände han dock inte Sverige ryggen. Han behöll sin kontakt med författarinnan Helena Nyblom.5

Henne hade han mött vid ett av sina första föredrag i Uppsala hösten 1884. Den 40-åriga livliga danskan, gift med estetikprofessorn Carl Rupert Nyblom, hade som ung bott i Italien och var glad att få fräscha upp sin italienska genom samtal med Fumagalli. Även kärlek till musik och litteratur förde dem samman. Var gång Fumagalli var i Uppsala sökte han sig till det gästfria Nyblomska hemmet. Han musicerade tillsammans med Helena Nyblom och hennes barn. Hon läste sina dikter för honom och gav emellanåt luft åt sin otrivsel i den Svenska kyrkan. Han å sin sida fann i henne en lyssnerska som han kunde anförtro sina planer om kurser och förhoppningar om Lund.

För en frusen utländsk – och i många avseenden utfrusen – katolsk präst på 1800-talet hörde det inte till vanligheten att bli hembjuden till en icke-katolsk svensk familj. Fumagalli försummade inte att för sina kolleger berätta om det kultiverade hem han så ofta gästade.

Då han låg sjuk i Stockholm kom Helena Nyblom till hans sjukbädd. ”Ert hjärtevarma besök efterlämnade en så skön glädjestråle djupt inne i min själ”, tackade han henne efteråt och uttryckte sin längtan efter att snart åter få njuta av de vackra blommorna och litterära samtalen i hennes salong.

”Ni kommer att förbli det käraste minne jag för med mig från Sverige”, skrev han i sitt avskedsbrev till henne före sin avresa, ”det kommer alltid att vara en sann glädje och också en ära att med Er per brev få upprätthålla denna goda relation, så fylld av poesi, musik och religiösa funderingar”.

Minst fjorton år framåt brevväxlade de med varandra. I början oregelbundet, för båda var upptagna personer. Fumagalli som fått återvända till sitt älskade Paris, var där överlupen av göromål – predikningar, bikter, sjukbesök, societetsvigslar. Han beklagar: ”Ni förstår, ma chère amie, att med de tusen avbrott som man har i ett liv som mitt, måste man avstå från att skriva vidlyftiga brev. Vad det gäller Er är det omöjligt för mig att fatta pennan bara för att säga att jag mår bra och inget mer, det går inte.”

När han skriver gör han det med lätthet och elegans. Hans handstil och skrivsätt vittnar om en person som det går undan för och som är okonstlad och spontan. I sina brev predikar han inte, lika litet som han under sin uppsalatid sökte omvända sina svenska vänner.

Vad betydde Fumagalli för Helena Nyblom? Han var troligen den första katolska präst hon mötte i Sverige. I ett brev till Ellen Key kallar hon honom ”min vän munken Fumagalli” men i sin bok Mina levnadsminnen nämner hon honom inte. Var han bara en i mängden av de många utlänningar som hon vänligt tog sig an under deras uppsalavistelse?

Ett avskräckande exempel på en katolsk präst kan han dock inte ha varit för henne, för när något av hennes barn tidvis vistades i Paris bad hon honom alltid att ta kontakt med dem. Vilket han genast gjorde, ivrig att skaffa dem biljetter till konserter och att föra dem samman med personer i hans stora bekantskapskrets. Våren 1889 var Helena Nyblom själv i Paris. Då besökte hon och Fumagalli tillsammans kyrkor i staden, utvalda för deras konstnärliga utsmycknings skull.

Glädjetårar

Sommaren 1895 – nio år efter det han lämnat Sverige – fick Fumagalli ett brev från Helena Nyblom i vilket hon meddelade honom att hon blivit katolik. Han grät av glädje. ”Ja jag är i lyckorus efter att ha fått denna stora nyhet som för övrigt inte överraskar mig men som jag inte väntade så snart. – Ni är en av de rikaste begåvningar och en av de mest varmhjärtade kvinnor som jag mött i mitt liv – och att såsom Ni med djupa andetag insupa det vackra varhelst Ni funnit det […] måste nödvändigtvis leda till att Ni av Gud skulle få nåden att inträda i Kyrkans sköte. Er lycka förnimms i varje rad Ni skriver […].”

Fumagalli som hittills varit återhållsam när religion kommit på tal, avslöjar nu att han vid deras gemensamma besök i pariskyrkorna tyst bett till Vår Herre i det heliga sakramentet att avlägsna alla slöjor och dra hennes generösa hjärta till sig.

Nu har alltså det stora miraklet inträffat och Fumagallis fantasi sätter sig omedelbart i rörelse. Han säger sig vara övertygad om att hela Helena Nybloms stora familj kommer att bli katolsk. När verkligen en av Helena Nybloms söner ett år senare konverterar, ser han genast i denne en blivande katolsk präst.

Korrespondensen dem emellan blev tätare. Han berättade om Helena Nybloms konversion i sina predikningar och uppmanade henne att själv skriftligen skildra den: ”Det skulle bli en stråle av ljus för Ert kära land, en yttre nåd som utan tvekan kommer att hjälpa många själar att söka och att finna sanningen.”6

Fumagalli förstod att Helena Nyblom skulle komma att ha en andlig betydelse för Sverige som han själv aldrig förunnats få. När hon 1897 måste avbryta en efterlängtad vistelse i Rom tröstar han henne med att hon i Sverige kan göra mycket mer gott än i Rom. ”Ja, Ni bör vara där bland Era goda protestanter som den omvända samariska kvinnan och upprepa den gudomliga mästarens ord: ’O, om ni kände Guds gåva’ […] O, om Ni kunde, mitt kära barn, återföra några protestantiska präster, några professorer, de frommaste, de lärdaste i Uppsala, till den katolska Sanningen […] det skulle vara en surdeg som kastades in i denna tröga massa.”

In i det sista uppmuntrade han sin väninna i Sverige: ”Gott mod, bed Gud om själar, ännu fler själar och Ni kommer att få dem.”

Fumagalli dog 1904 några månader efter pater Moro. Pastor Popp överlevde dem båda, han avled 1915 och var då fortfarande kyrkoherde i Malmö. Det dröjde till 1947 tills katolska präster, med uttrycklig önskan att få kontakt med den svenska universitetsvärlden, slog sig ner i Lund.7

Noter

1. Om Moro se Signum 1981:7 s. 205 ff och 1983:9–10 s. 268 ff.

2. Hösten 1884 var studentantalet i Uppsala 1 733, i Lund 806.

3. Jesuitfäderna i Stockholm besökte regelbundet de fåtaliga katoliker som bodde i Uppsala och firade mässa i deras hem. Se t.ex. Magnus Nyman, ”Främmande fågel vid Fyris stränder”, Signum 1989 s. 83 ff.

4. Medlemmarna utgör prästgemenskapen Clerici Regulari S. Pauli (CRSP) men kom att kallas barnabiter eftersom de första bodde invid Sankt Barnabas kyrka i Milano.

5. Om Helena Nyblom se Gunnel Vallquist, Helena Nyblom, Stockholm 1987.

6. Helena Nyblom skrev våren 1897 en berättelse om sin konversion och sände den till en förläggare i Frankrike. Det är obekant om den blev publicerad.

7. Om dominikanfädernas första år i Lund se Michel de Paillerets OP, Katolsk religion, Lund 1988, s. 41 ff.

Otryckta källor

Archivio Storico dei Barnabiti, Rom.

Epistolario del Rem. P. Baravelli, Lettere ricevute vol. 118, Lettere spedite vol. 136 och 137.

Archivio storico della Congregatione de Propaganda Fide, Rom.

Scritture riferite nei Congressi, Svezia vol. 5.

Archivum Provinciæ Germaniæ Septentrionalis, Köln.

OV 64 Suecia.

Kungliga biblioteket, Stockholm.

G. Mittag-Lefflers samling: Brev från Fumagalli.

Uppsala universitetsbibliotek .

Helena Nybloms samling: Brev från Paolo Fumagalli och Nyblomska familjebrev.

Uppsala Universitets arkiv: Större och mindre konsistoriets protokoll 1885 och 1886. Protokollsbok för Seminarium för Romanska avdelningen av filologiska seminariet 1886. Litteratur

Abbondati, Enrico Maria. Padre D. Paolo Fumagalli, Turin 1904.

Declerq, Silvestro M., La Missione di Gèfle. I Eco dei Barnabiti Studi, Rom juni 1941, s. 67 ff.

Werner, Yvonne Maria. Världsvid men främmande, Uppsala 1996.

Tidningarna Gefle-Posten, Upsala och Upsala-Posten 1884–1886, Norrlandsposten 9 jan. 1888.