Att förnya kristen etik

Två ytterst olika perspektiv förvrider den kristna etikens rika möjligheter och förhindrar den förnyelse som många, inklusive Andra Vatikankonciliet, efterfrågar: 1) materialismen och relativismen inom dagens kulturströmningar och 2) stelbenthet och fruktan. Livet i konsumtionssamhället bedöms utifrån vilka kläder folk har på sig, vilka bilar de kör, de elektroniska ”leksaker” som de äger. Framgång, njutning och makt är ytterst viktigt. När man aktar sig för det första – vare sig det handlar om en själv eller ens land – är huvudbudskapet ofta formulerat utifrån vissa litterära eller filosofiska perspektiv. Denna betoning av individen och individuella rättigheter präglar dagens samhälle och påverkar naturligtvis många och leder till etisk relativism. ”Ingen kan tala om för mig vad som är rätt eller fel.” I rädsla för vart denna dynamik leder betonar å andra sidan vissa individer och religiösa ledare auktoritet, lydnad och stundtals vissa former av fundamentalism.

James M. Gustafson har varit en framträdande protestantisk professor i teologisk etik sedan mitten av 1900-talet. Han undervisade under 43 år vid universiteten i Yale, Chicago och Emory, och bland de många hedersbetygelser som han erhållit finns en från Uppsala universitet. Genom att lägga märke till de utmaningar som kristen etik ställs inför, har Gustafson hävdat att protestanter och katoliker skulle kunna förnya och i stor utsträckning utvidga sina etiska system – och komma varandra närmare – genom att införliva styrkan hos den andra gruppens uppfattningar (se hans Protestant and Roman Catholic Ethics: Prospects for Rapprochement, särskilt s. 30–59).

För katoliker skulle detta innebära att sätta Bibeln i etikens centrum och att utveckla en större känsla för historisk medvetenhet, det vill säga en öppenhet för förändring som har sin grund i ett erkännande av att all kunskap är präglad av tid och rum. För protestanter skulle denna förändring innebära att bli mer observant på teologiska och filosofiska grundprinciper, i synnerhet en hög­re uppskattning av en gemensam mänsklig etisk grundval, det vill säga en dynamisk naturlig lag. Det senare skulle också öppna nya möjligheter för dialog med dem som tillhör en annan religion eller ingen religion alls.

Genom att använda Gustafsons förslag, att kombinera en nutida förståelse av Bibeln med en genomtänkt syn på mänskligt liv i denna värld, vill denna artikel framställa grunderna för en adekvat och sammanhängande kristen etik. Gustafson menar att det adekvata är en fråga om hur relevanta och giltiga de använda källorna – Bibeln, tradition, vetenskap, filosofi och mänsklig erfarenhet – är och hur dessa tolkas. Sammanhängande innebär att tolkningar av Gud, av mänsklig erfarenhet, av personer som moraliska subjekt och av hur personer borde fatta moraliska beslut, allt detta tillsammans bildar en helhet; ett grundläggande perspektiv håller delarna samman. Genom att ta detta angreppssätt på allvar med ett förnuft upplyst av tron, kan denna moraliska metodologi nå fram till en förnyad förståelse av varför, vad och hur moraliskt beslutsfattande kan komma fram till ett förnuftigt svar på komplicerade etiska frågor.

Varför?

Frågan varför uppstår i mänsklig erfarenhet på olika sätt. Ibland känner sig människor överväldigade av globala frågeställningar som svält, aids, krig eller andra former av våld och så frågar man sig: ”Varför bry sig? En enskild person kan inte påverka något.” Andra gånger är frågeställningen mycket mer näraliggande: ”Varför borde jag försöka ta itu med mina fördomar mot människor som är annorlunda än jag?”

Varför? Människor får många olika besked om livets mening och om vikten av moraliska beslut. Men de är kanske inte medvetna om hur djupt och subtilt moralen präglas av kulturen. Även de som försöker leva efter evangeliet bombarderas hela tiden av tv, filmer och reklam – av vilka många förmedlar helt andra värderingar. John F. Kavanaugh ger en inträngande analys av denna erfarenhet i sin Following Christ in a Consumer Society, se särskilt s. 119–130.

I denna konflikt mellan mening och värderingar fattar människor sina moraliska beslut. Livet leder oundvikligen till val. Men vad är det som styr dessa val? Begäret att lyckas, hoppet om njutning, rädslan för straff, önskan om integritet, Jesu budskap, visdomen inom en religiös tradition, eller någon personligt utvecklad kompromiss?

Varför alls försöka fatta moraliska beslut? Varför fundera över etikens mening? Svaren finns i själva meningen och betydelsen av de moraliska valen. Dessa val har verkligen en betydelse, därför att 1) de präglar den person som var och en blir, 2) de påverkar verkligen människorna och världen, 3) de konkretiserar och uttrycker ens förhållande till Gud.

1) Vad människor gör är intimt förknippat med vilka de är. De val jag gör och de resultat som dessa får präglar min person. Gradvis utvecklar individer handlingsmönster, traditionellt kallade dygder eller laster. De blir människor som har medlidande, rättvisepatos, kärlek – eller motsatsen. En grundläggande inställning till livet (något som ibland kallas ett fundamentalalternativ) utvecklas i och genom särskilda moraliska val, val i fråga om hälsa, sexualitet, ekonomi, politik och olika dimensioner av vardagslivet.

2) Dessa val berör också andra männi­skors liv. Det finns ändå verkliga och konkreta effekter oavsett ens intentioner och önskningar. En rädd och utnyttjad gravid kvinna upplever att hennes enda alternativ är att genomgå en abort. Hennes val påverkar fostret (fostret dör) och samhället (som lider under mer våld). Ett internationellt företag fattar beslut för att maximera vinsten för aktieägarna. Dess beslut påverkar också, oftast negativt, dess anställda i ett utvecklingsland liksom även miljön.

3) Från den kristna etikens perspektiv odlar eller raserar personer sin relation till Gud, när de präglar sig själva och påverkar andra. I ens val och handlingar gentemot sig själv, andra och den övriga världen ligger inbäddat, explicit eller implicit, ett svar till Gud. Så handlar ju också moralens kärna om att Gud först älskar mänskligheten och människor som älskar Gud. Moral innebär ett förhållande till Gud. En persons ansträngningar är naturligtvis aldrig enbart mänskliga handlingar utan de är konkreta uttryck för ens förhållande till Gud. Det moraliska livet levs alltid i en värld buren av Guds nåd.

Den kristna traditionens förståelse av moraliskt beslutsfattande bygger på ett vårdande och ett fördjupande av alla former av Gudsförhållandet. Den erkänner alla människors lika värde och allas beroende av alla i den världsvida gemenskapen. Den betonar att verkligheten – Gud, de mänskliga varelserna och resten av skapelsen, alla i förhållande till varandra – utgör grunden för moralen. Varje moraliskt dilemma uppvisar en liten men konkret del av denna verklighet, det vill säga i varje situation föreligger ett slags objektivitet – något givet – något mer än enbart en individs allvarliga avsikter eller starka känslor. I sin bok Meeting Jesus Again for the First Time (not 50, s. 68) pekar bibelforskaren Marcus Borg på denna ”givenhet” med följande ord: ”Med ’is-ness’ försöker jag uttrycka ett svårt men i grunden självklart begrepp, nämligen det som ’är’, oberoende av de kartor som vi skapar med hjälp av språk och sorteringssystem. Viktigast bland dessa konstruktioner är de sociala kartorna som grundar sig på kulturellt betingade distinktioner. Dessa kartor blir källor till identitet, genom att de skapar social differentiering och sociala gränser. Men alla dessa kartor är konstgjorda konstruktioner, som påtvingas det som ’är’ och vad vi ’är’. Vid sidan av den värld som vi konstruerar med hjälp av språket finns ’is-ness’.”

Kristen etik leder till en uppskattning av ömsesidigt beroende och når längre än etisk relativism genom att den erkänner denna ”is-ness” och inser att moraliska val har stor betydelse för det egna jaget, för världen och för ens förhållande till Gud. Ett sådant perspektiv står i tydlig kontrast till ett visst postmodernt tänkesätt och till olika former av etisk relativism, inklusive utilitarismen.

Att ta moralens varför på allvar innebär subtila och djupgående utmaningar. Utmaningen är subtil därför att alla människor är formade av sin kultur, samtidigt som de inte kan ställa sig utanför det förgångna eller närvarande för att därigenom skaffa sig en objektiv uppfattning. För somliga kristna kan vissa värderingar och engagemang mycket väl vara mer rotade i politiska och ekonomiska världsåskådningar än i evan­geliet – vilket diskussioner om frågor såsom handelsöverenskommelser, stamceller och invandring ofta visar. Utmaningen är djupgående eftersom dessa rötter når djupt i individens personliga liv, genom att de lägger grunden för ens viktigaste val och påverkar relationerna till andra och till Gud. Att frilägga Borgs ”is-ness” kräver tid och tålamod.

Moraliska beslutsfattare behöver därför ställa sig svåra frågor. Var finns deras lojaliteter? Hur påverkas de av kön, ras och klass – och alla diskussioner kring dessa faktorer? Förmår de uppriktigt erkänna orsakerna till vår tids vålds- och dödskulturer och deras roll i dessa fenomen? Hur leder Bibeln dem till att uppskatta och upprätthålla liv?

Vad?

Även om människor erkänner hur ytterst viktiga deras moraliska val är, så kan de fortfarande känna sig förvirrade inför vad exakt de ska göra. Både i rubrikernas värld och i vardagslivet framställs många alternativ som det rätta, även inom kristendomen själv. En enskild kan ställas inför att fatta beslut om vilken sorts behandling som är moraliskt riktig för en döende förälder. Samhället säger vad som helst alltifrån dödshjälp till att hålla personen vid liv oavsett kostnaderna. Medan vissa religiösa traditioner är tämligen tydliga i frågan (endast etiskt normala sätt får användas), så tolkas det oftast väldigt olika. Vad ska man då göra?

Att söka efter det moraliska livets vad innebär ett dubbelt sökande: på den omedelbara nivån, innehållet i ett specifikt moraliskt val (det vill säga vilken behandling som ska ges till en döendet patient); på den mer djupliggande (fundamentala) nivån, vilken sorts människa man önskar bli (det vill säga en som omfattar medkänsla, rättvisa och kärlek). Sökandet på den första nivån frågar: vad bör jag göra? Sökandet på den andra nivån frågar: vad bör jag bli?

Som noterats tidigare lämnar kulturerna många – och motstridiga – svar på dessa frågor. Återigen är det viktigt att inse hur inflytelserika dessa svar är. Ty målet (att vara) kommer att utforma åtgärderna (att göra). Den kristna etiken betraktar först frågan vad vi bör bli genom att återvända till dess religiösa rötter, Bibeln, för att urskilja vad ett autentiskt mänskligt liv är. Samtidigt som många inslag kan inkluderas är vissa avgörande aspekter övertygelser om att människor är skapade till Guds avbild, att de är förenade i kärlek till Guds förbund med sitt folk, att Gud har blivit människa i Jesus, att vissa personer är kallade att bli lärjungar, att människor har utlovats ett nytt liv. Skapelse, förbund, inkarnation, lärjungaskap, uppståndelse: dessa aspekter av det kristna livet utgör grunden för att förstå vad det innebär att vara sant mänsklig. Olika gudsbilder, särskild omsorg om de svaga och utstötta, en sensibilitet för solidaritet, upplevelser av försoning och hopp: allt detta berikar också känslan för vad det innebär att vara en autentisk person utifrån ett kristet perspektiv.

Men eftersom denna förståelse är livsavgörande behöver den förtydligas ytterligare. Insikter från jesuiten och teologen Karl Rahner kan bidra till den uppgiften. Som Rahner förklarar i sin ”The Dignity and Freedom of Man” i vol. två av Theological Investigations delar alla människor vissa grundläggande drag. 1) Människor har en kropp och existerar i en särskild tid och i ett särskilt rum. Att leva under 2000-talet påverkar både ens sätt att tänka och de frågeställningar som man ställs inför. 2) Männi­skor är andliga varelser, reflekterande varelser som kan nå utanför sig själva i kunskap och kärlek. Människor erfar en känsla av transcendens, de är öppna för och strävar efter något mer. 3) Människor är också sociala varelser, skapade för att leva i gemenskap med andra människor. Alla är beroende av varandra och har därför politiska, ekonomiska och sociala skyldigheter. 4) Samtidigt är människor unika. Även om de har gemensamma mänskliga egenskaper är de individer. 5) Även om de ställs inför begränsningar som kulturen eller familjen påtvingar dem, så äger människor en grundläggande frihet i det innersta av sitt väsen. Denna frihet består i förmågan att välja att vara eller inte vara sant mänsklig. 6) Det sista draget är, enligt Rahner, förmågan att stå i ett förhållande till Gud. Människor har förmåga att möta det gudomliga.

Bibeln, tradition, nutida erfarenhet och reflektion tillhandahåller viktiga insikter om meningen med den mänskliga existensen, insikter om vem människan är avsedd ”att vara”. Kristna betraktar sig som Guds folk och lärjungar till Jesus. Närhet och förtröstan, medkänsla och förlåtelse, trofast handlande och omsorg om rättvisa karakteriserar deras liv. Varje person ses som en Guds avbild och är därför okränkbar och speciell. Att vara människa är att vara kropp och själ, individ och social. Att vara människa är att äga den oerhörda förmågan att kunna säga ja eller nej till denna verklighet av mänsklig existens.

Moraliska beslut är de som främjar en autentisk mänsklig existens och hela skapelsens blomstring. Människor säger verkligen ja eller nej till ”att vara” i sina handlingar. Det moraliska beslutsfattandets vad återfinns således också i vad man väljer ”att göra”. Kanske kan ett litet exempel här visa på förhållandet mellan frågorna om ”att vara” och ”att göra”, det vill säga hur verkligheten (det givna i våra liv och våra handlingar) utgör moralens grundval: om det att vara mänsklig implicerar att vara kroppslig, så finns det en skyldighet att sköta sin hälsa. Val att röka, dricka och äta ohämmat eller att träna för litet har skadlig inverkan på ens kropp. Den misskötta hälsans ”att göra” motsäger den kroppsliga existensens ”att vara”.

Förutom att ta sig uttryck i det moraliska livets ytterst privata val, ligger också det moraliska beslutsfattandets vad inbäddat i en hel rad av politiska, sociala, och ekonomiska beslut och handlingar (ytterligare exempel på ”att göra”). Under senare år har olika befrielseteologier och kyrkornas socialläror fäst uppmärksamheten på välfärd och immigration, sexism och rasism, abort och hälsovård, dödshjälp och dödsstraff, folkmord och handelsavtal, och många andra angelägna frågor med avseende på mänsklig social solidaritet.

Den mänskliga gemenskapen behöver vara särskilt lyhörd för denna solidaritet och detta ömsesidiga beroende. Sociala, ekonomiska och politiska frågor i lokala gemenskaper och över hela världen är moraliska frågor. Och de är med nödvändighet också en kristen angelägenhet. Att koppla ihop det personligt partikulära med dessa vidare frågeställningar – rättvisa i kyrkan och samhället, till exempel – kommer att leda till starkare känsla för mänsklig mognad och växt och till en större lyhördhet för det moraliska resonemangets vad.

Trons människor har länge försökt att urskilja vilka handlingar som verkligen leder till denna mognad och växt. Religion, när den är som bäst, talar inte om för folk vad de ska göra, snarare tillhandahåller den ledning, grundad på detta slags urskillning. Visdom växer ur erfarenhet och uttrycks ibland i lagar; det är så som Tio Guds bud utvecklades till exempel. De första hebréerna upptäckte gradvis vilka erfarenheter som gynnade ett autentiskt liv i gemenskapen, och så förtydligade de dessa insikter i samband med sitt förbund med Gud.

Kristen etik betonar således att både vissa handlingar (att göra) och karaktärsfrågor (att vara) är viktiga. Det har till och med utvecklats ett särskilt fokus (kallat dygdetik) som betonar karaktären som grundval för en metodologi inom moralen. Förnyelsen och återupptäckandet på senare tid inom kristen etik utmanar de troende att koncentrera sig på ”varandet” och ”görandet” hos Jesus och att utvärdera mänskligt handlande utifrån personen i dess helhet förstådd i en historisk kontext. Den senare delen av denna utmaning kan också riktas till alla människor av god vilja.

Hur?

De två första avsnitten av denna artikel har beskrivit den kristna etikens varför (mening och intention) och vad (innehåll). Det tredje området handlar om metoden. Hur gör man när man fattar moraliska beslut? De flesta större moraliska beslut fattas utifrån ett av följande tre angreppssätt.

Vissa människor har fått lära sig att fatta moraliska beslut genom att följa lagen, uppfatta situationen, hitta den adekvata lagen och lyda. En auktoritet av något slag, antingen Jesus, Bibeln eller påven har beslutat vad som är rätt. Individens plikt är att lyda. Detta slags metod kallas deontologi (från det grekiska ordet för bindande eller förpliktande, deon). Erfarenheten har dock fått många människor att inse att bokstaven ibland förtrycker anden eller helt enkelt inte kan hantera det enskilda fallets komplexitet.

Samtidskulturen ger en helt annan vägledning. ”Om det känns bra, gör det!” Den etiska relativismen hävdar: ”Varje person måste bestämma själv.” Enbart genom att leva i dagens kultur har många människor blivit djupt påverkade av betoningen av individuella rättigheter. I stället för att noggrant överväga de moraliska konsekvenserna av själva handlingen hävdar detta synsätt att enbart individens egna avsikter (eller de goda konsekvenserna) räcker till för att moraliskt rättfärdiga en handling. Att uppnå målet, oavsett medlen, står i centrum för en extrem form av teleologi (från det grekiska ordet för mål, telos).

Kristen reflektion över moralen utvecklade för länge sedan en tredje uppfattning, som koncentrerar sig på användandet av urskillning. Ansatser till en förnyelse av den kristna etiken har på senare tid återvänt till kärnpunkten i denna metod. Denna tredje uppfattning hävdar att individen själv efter en noggrann urskillning måste fatta beslutet, men alltid i gemenskapens insiktsfulla kontext och med en förståelse för vad som verkligen händer – inte vad man vill ska hända. Det finns en sorts objektivitet i ens handlingar (Borgs ”is-ness”) och som nämndes tidigare så har handlingar verkliga innebörder och konsekvenser.

De flesta val innehåller positiva och negativa aspekter. Att läsa en god bok, till exempel, innebär mindre tid för trädgårdsarbete; tydligare, att rädda ett liv kan innebära att amputera ett ben fullt med kallbrand. I urskillningens centrum står det förbönsomslutna vägandet av konkurrerande värden och motvärden. Rättfärdigar räddandet av liv att man skär bort ett ben? De flesta skulle definitivt svara ja på den frågan. Andra situationer är inte så tydliga, och ändå har detta grannlaga balanserande och denna urskillning varit något centralt i det moraliska beslutsfattandet. Målet för detta balanserande och denna urskillning är naturligtvis att upptäcka det val som på bästa sätt främjar mänsklig växt och mognad. Sådan urskillning kräver ett noggrant beaktande av det moraliska dilemmats alla aspekter, det som traditionellt kallas handling, avsikt och omständighet. Eftersom en individ inte alltid kan se klart kan traditionens och auktoritetens visdom i det läget vara särskilt användbara.

Det moraliska beslutsfattandets hur är ingen enkel uppgift. Ty det kräver ett noggrant undvikande av extremer, en grannlaga hantering av djupt liggande mönster, ett erkännande av styrkorna och svagheterna i ens egen religiösa tradition. På den ena sidan står relativismen, moralen hos dagens kultur; en genomträngande och mäktig kraft. Det är nästan omöjligt att undfly dess förförande enkelhet: ”Bara du själv kan avgöra vad som är det kärleksfulla att göra i denna speciella situation.” På den andra sidan står lag och lydnad, traditionens makt som utlovar klarhet och visshet. För vissa människor kan en sådan lydnad var en varm snuttefilt, för andra kan detta förhållningssätt leda till samvetsbetänkligheter.

Det tredje sättet att närma sig en kristen etik söker efter en position någonstans mittemellan extremerna. Det erkänner auktoritetens centrala roll och lagens visdom, men det är också fullt medvetet om det unika i varje situation och den mogna beslutsfattarens frihet och ansvar (och har således i­bland kallats för en ansvarsmodell, eller – inte alltför elegant – för ett blandat deontologiskt och teleologiskt angreppssätt). Man måste försöka tydligt se till realiteterna i varje moraliskt dilemma (inte bara till goda intentioner) för att växa i urskiljandet mot ett allvarligt och riktigt svar på moraliska frågeställningar och att sedan med inre frid tillämpa beslutet.

Samvetet spelar en avgörande roll i denna urskillning. Samvetet är inte någon liten röst eller inre poliskonstapel. Det är helt enkelt personen som försöker fatta ett sunt avgörande i moraliska frågor. Ens samvete dyker inte upp plötsligt, packat och klart. Nej, det behöver utvecklas – en process som vanligtvis kallas samvetets skolning.

I Principles for a Catholic Morality, sammanfattar Timothy O’Connell traditionen och ger en mycket tydlig och användbar bild av samvetet genom att likna det vid tre olika dimensioner av en person. Samvetets första dimension är en förmåga: den allmänna betydelsen av värde som är karakteristisk för den människa, som är medveten om att man bör göra det goda och undvika det onda. Samvetets andra dimension är en process: sökandet efter det rätta handlingssättet. Denna sondering av mänskligt beteende och av omvärlden är sökandet efter sanning. Om en person är ärlig i sitt sökande, då måste han eller hon vända sig till en rad olika visdomskällor: Bibeln, kyrkan, natur- och humanvetenskaper, traditionen, kompetent personlig rådgivning. Samvetets tredje dimension är ett beslut: den faktiska, konkreta bedömning som man gör inför en omedelbart förestående handling.

Individen måste följa detta beslut men endast efter att ha gjort sitt bästa i sökandet efter sanningen, den här artikelns tidigare varför och vad. Det kan tyckas föreligga en spänning mellan samvete och sanning. Det är därför som O’Connell säger att även om ett ärligt samvete kan bevara individens förhållande till Gud, så vill ett ärligt samvete också ha rätt. Här innebär ”rätt” att individen korrekt har urskilt vilken handling som bäst främjar sann mänsklig växt och mognad.

Att följa sitt samvete och väga motstridiga värden mot varandra betyder inte att bara göra vad man känner för. Det innebär ett hårt arbete att urskilja vad som är rätt och vad som är fel. Det innebär att man erkänner vad Kristi mysterium betyder för alla kristnas liv, att man uppskattar den historiska kontexten och den mänskliga gemenskapens sociala solidaritet, att man tar traditionens visdom och auktoritetens ledning på allvar, att man medger det komplexa i dagens moraliska dilemman och det personliga ansvarets betydelse. Det betyder, kort sagt, en utmaning för det mogna moraliska beslutsfattandet.

Både stelbenthet och rädsla för förändring och samtidskulturens materialism och relativism begränsar och förvränger den kristna etikens rika tillgångar. Att sätta värde på varför, vad och hur i en moral som har sina rötter i styrkan hos olika kristna perspektiv förnyar det sammanhållande och adekvata hos en etik som ger ett hoppfullt och visionärt svar på dagens etiska dilemman.

Översättning: Per Lindqvist
Litteratur

John W. Crossin: What are they saying about virtue? Mahwah, N.J.: Paulist Press 1985.

John P. Galvin: ”The Invitation of Grace” i A World of Grace, utg. av Leo J. O’Donovan, New York: The Crossroad Publishing Company 1987.

Michael D. Guinan O.F.M.: To Be Human Before God. Collegeville, Minn.: The Liturgical Press 1994.

Richard M. Gula, S.S.: Reason Informed by Faith: Foundations of Catholic Morality. Mahwah, N.J.: Paulist Press 1989.

Kenneth R. Overberg S.J.: Conscience in Conflict. 3:e uppl.. Cincinnati: St. Anthony Messenger Press 2006.

Johannes Paulus II: Livets evangelium. Katolsk Dokumentation nr 26, Katolska Bokförlaget 1999.