Att gråta blod

Denna bok erbjuder ingen uppbygglig lektyr, den är snarare ohygglig till sitt innehåll. Men den släpper inte läsaren, den skildrar tibetanernas lidanden men också deras okuvliga frihetslängtan på ett utomordentligt sätt. Titeln Tårar av blod är hämtad från ett illegalt flygblad som spreds i det kinesockuperade Tibets huvudstad Lhasa när kineserna i maj 1991 firade 40-årsdagen av Tibets ”befrielse”. Befrielse från vad eller vem? frågar tibetanerna. De lever numera under ett järnhårt förtryck, degraderade till andra klassens medborgare i sitt eget land. I ofattbar utsträckning utsätts de för förtryck, tortyr, våldtäkter, tvångssteriliseringar och -aborter, för dödsmisshandel och för avrättningar. Sedan 1950 har mer än 1 200 000 tibetaner mist livet, en femtedel av totalbefolkningen i de tibetanska områden som ockuperats av kineserna.

Mary Craig är författare och journalist med flera böcker på sin meritlista, bland dem bestsellern Blessings. Boken Tears of Blood har hon tillägnat det tibetanska folket och dess icke-våldskamp för friheten. Boken börjar med ett förord där Dalai Lama skisserar tibetanernas situation i Tibet och i exil. Han citerar kineserna som betraktar Tibet som en del av -Moderlandet”. Men, säger Dalai Lama, hade en mor behandlat sitt barn som Kina behandlar Tibet, hade barnet genast tagits från modern och överlämnats till en säker vårdnad.

Prologen inleds 1950 då 30 000 kineser ur Folkens Befrielsearme, PLA, invaderade det fria Tibet för att som det hette ”befria landet från feodalt förtryck och västerländska imperialister”. Att de flesta tibetaner, av kineserna betraktade som livegna, var nöjda med sitt liv som torpare, arrendatorer eller nomader, att det fanns endast ett fåtal utlänningar i Lhasa och knappast några utanför huvudstaden, detta var PLA-soldaterna lyckligt okunniga om! Författarinnan berättar om tibetanernas 40-åriga nattmara, och hon bygger sin berättelse på noggrann granskning av dokument och vittnesmål. Vid sina besök i Dharamsala, hos Dalai Lama och den exiltibetanska regeringens säte i norra Indien, har hon intervjuat såväl regeringsmedlemmar som flyktingar, bland dem ett flertal munkar och nunnor som illegalt tagit sig till Indien. Deras berättelser citeras ibland ordagrant och utgör ett skakande vittnesbörd om tortyr, misshandel och umbäranden. Med intensiv inlevelse i händelserna efter Kinas invasion för hon läsaren genom Tibets historia, genom lidanden och förtryck ända fram till 1991. Varje kapitel handlar om en kritisk period och har en ofta målande rubrik, t.ex. ”Litet ljus i stormen” (Kina bombar Kham-provinsen), ”Elefantens fot” (massfängslanden) och ”Den vita tranan flyger mot söder” (en 800-tals profetia går i uppfyllelse).

Som ett välbehövligt avbrott i skildringen av allt det ohyggliga som skett i Tibet sedan kinesernas ockupation, kommer till sist ett kapitel som handlar om livet i exil, främst då i Indien, men även i Nepal, Bhutan, Schweiz och USA. 110 000 tibetaner har flytt från Tibet sedan den blodiga folkresningen 1959, och flyktingströmmen fortsätter oavbrutet.

Som en slutvinjett till Mary Craigs briljanta skildring vill jag gärna sätta några ord av Lodi Gyari, Dalai Lamas representant i Washington. ”I dag”, säger han, ”lever Tibet, men inte inom Tibet – kulturen, religionen, ja varje aspekt av Tibet lever utanför Tibets gränser.”