Bottennapp Fiskesjö

Politiker tycks ibland ha svårt att inse att inte alla frågor har enbart en politisk dimension och inte heller går att placera in på en enkel höger-vänsterskala. Enligt katolsk tro råder Gud över liv och död, och som en konsekvens av detta säger kyrkan nej till abort och aktiv dödshjälp. Att så är fallet kan man naturligtvis tycka illa om – men att beskriva uppfattningen som ”reaktionär” är en ren demagogi och fördunklar hela frågan om livets värde och människans ansvar. Den centerpartistiske riksdagsmannen Bertil Fiskesjö kan uppenbarligen inte förstå den katolska kyrkans syn i dessa frågor. I en signerad artikel i tidningen Idag (16/12 1992) går han till hårt angrepp mot påven och kyrkan. Enligt Fiskesjö vill kyrkan genom sitt konsekventa värnande om livet ”hålla kvinnan i hårda band”, ja, den ”katolska kyrkan drivs fortfarande av ett slags sexualskräck” och har aldrig, lika lite som någon annan religion, genomfört ”några reformer som skulle gynna kvinnan”. Onekligen svepande omdömen! Visst går det att hitta exempel på sexualskräck, liksom på dess motsats, inom kyrkan. Samma sak, gissar jag, gäller väl inom centerrörelsen? Men att hävda att kyrkan drivs av sexualskräck låter minst sagt egendomligt. Den som enbart bygger sin information på skvallerpressens påståenden kan kanske få den uppfattningen. Men en medlem av riksdagens konstitutionsutskott borde väl veta något mer om kyrkans principiella argumentering.

Kyrkan har aldrig genomfört några reformer som ”skulle gynna kvinnan”, enligt Fiskesjö. I sin iver glömmer Fiskesjö att den katolska kyrkan under sekler – ofta genom självuppoffrande ordenssystrar – givit många kvinnor världen över, inte minst i utvecklingsländer, en ny värdighet. Säkert kan riksdagen anslå medel till en studieresa så att Fiskesjö på plats kan ser hur katolska mödravårdscentraler, sjukhus, hem för Aids-sjuka, skolor etc. fungerar. Förhoppningsvis skulle han då också inse att en stor del av kyrkans verksamhet drivs av kvinnor samt att en växande andel av professorerna vid de katolska universiteten är kvinnor. Fiskesjö tycks inte vara informerad om helgonens betydelse för kyrkans trosreflexion, däribland åtskilliga kvinnor. Vår egen Birgitta har fortfarande ett och annat att säga även till politiska beslutsfattare.

Påven är en riktigt ful fisk enligt Fiskesjö, ”en av de mera reaktionära som innehaft pontifikatet under efterkrigstiden” – det låter som om Fiskesjö tror att ett otal påvar innehaft ämbetet efter kriget. De fyra påvarna före den nuvarande (Plus XII, Johannes XXIII, Paulus VI och Johannes Paulus I) talar i frågan om livets början och slut samma språk som den nuvarande påven. Teologiskt är Johannes Paulus 11 förvisso inte någon ”radikal”, men vad gäller flykting- och miljöfrågor, synen på de mänskliga rättigheterna, utvecklingsländernas skuldbördor etc. håller han en konsekvent linje. Inte heller kan väl påvens engagemang för Östeuropas befrielse ha undgått Fiskesjö? Det är sant att även många katoliker ibland tycker att Johannes Paulus är ”from men orealistisk” och att han inte alltid verkar ta hänsyn till de komplikationer som den moderna världen skapat. Vad gäller abortfrågan finns dock knappast någon inomkyrklig opposition.

Fiskesjös tvärsäkra påståenden om den katolska kyrkan tycks grundade på några tidningsreferat och ett kort studiebesök i Chile, där Fiskesjö via en förtvivlad flicka fick kännedom om en prästs påstådda dubbelmoral. Trots sin brist på elementär kunskap känner sig Fiskesjö inte heller förhindrad att ge ett omdöme om den nya världskatekesen (utförligt presenterad i Signum 1992:9-10). Han sammanfattar: ”Förbjudet och fördömt skall även framdeles vara kvinnliga präster, födelsekontroll, skilsmässor och aborter.” Här blandas kyrkorättsliga, dogmatiska och moraliska frågor samman. Fiskesjö borde ha fattat att kyrkan inte är negativ till födelsekontroll, men väl – och det är omstritt – till artificiella prevenrivmetoder. Inte heller är skilsmässor (i betydelsen separation) förbjudna. I en annan katekes, Så är det att vara gift med en katolik, tryckt i cirka en halv miljon exemplar och försedd med flera imprimatur, sägs att katoliker som använder artificiella preventivmetoder visserligen handlar i strid mot kyrkans lära men inte fördenskull får betraktas som ”andraklassens katoliker”. Utomstående kan nämligen inte känna till alla de omständigheter som ligger till grund för ett enskilt pars beslut i denna fråga. Och om kyrkan en dag skulle bejaka kvinnliga präster så är det inte av jämlikhetsskäl utan efter teologiska överväganden. På samma sätt som väl protestantiska kyrkor inte skulle införa munkar eller nunnor bara för att tillfredsställa någon opinion.

Av Fiskesjös sätt att resonera verkar det som om han tror att kyrkan är en sexuell rådgivningsbyrå eller politisk påtryckningsgrupp. Men kyrkan lyfter fram etiska frågor för att väcka samvetet, få den troende att se vilka konsekvenser tron medför i vardagslivet. Kyrkan hävdar därvid att den enskildes samvete aldrig får kränkas. Kyrkan ger alltså allmänna direktiv, som inte är ”ofelbara”, grundade på tolkningen av Evangeliet- de enskilda katolikerna får sedan efter bästa förstånd försöka omsätta dessa principer i sitt eget och sina samhällens liv.

Fiskesjö nämner i sin artikel hur antalet ”katoliker ökar snabbt i vårt land” – man anar skräcken. Det gäller att söka rädda de katolska invandrarkvinnorna undan kyrkans klor. De skall veta att de ”inte har den svenska lagstiftningen emot sig” – de måste bli informerade om ”att i Sverige gäller de svenska lagarna, oavsett vilken religion man tillhör”. Har någon påstått något annat? Men alla lagar behöver inte vara moraliskt riktiga. Lagar kan ändras, så vill till exempel Fiskesjös partikamrat Ulla Tillander i en fyrpartimotion ändra abortgränsen från artonde till tolfte havandeskapsveckan. Fiskesjö tycks för övrigt tro att det råder en automatisk motsättning mellan hierarki och lekfolk, den svenska lagstiftningen mäste liksom rädda folket ur prästerskapets grepp. En egendomlig ide. Har inte Fiskesjö insett att kyrkan för många invandrare utgör den fasta punkten i en ny och ofta rotlös tillvaro? Kyrkan blir bandet mellan det gamla och det nya landet.

Fiskesjö rör sig i grumligt vatten – mycket påminner om Sjöbocenterns invandrarrädsla. Den illa underbyggda och tendenslösa argumenteringen är ovärdig en riksdagsman och bidrar snarare till att invandrarfientligheten tilltar än till motsatsen.