av FREDRIK HEIDING
Det finns flera olika problem med analysen av hädelse i vår tid och ett av dem är att allting kretsar kring individen. Individens i och för sig tillbörliga tanke- och yttrandefrihet betraktas som absolut central och, ja, helig medan den religiösa gemenskapens intressen framstår som vaga och sekundära. Ett kristet samfund, en judisk gemenskap, en moské har blivit ett otydligt kollektiv som man ej behöver ta hänsyn till. Förtroendet för institutioner har minskat i vår samtid. Kyrklig auktoritet står lågt i kurs. Men går det ändå att finna en balans mellan den enskilda individens yttrandefrihet och ett legitimt behov av respekt som en religiös gemenskap kan kräva?
Enskilda individer sitter med trumfkort på hand, men borde inte religiösa gemenskaper också få några starka kort att spela med? Har religiösa gemenskaper något att säga till om vid hädelse? Svaret på dessa frågor beror på vilket samhälle vill vi ha. Ett alternativ är allas krig mot alla, ett samhälle som består av medborgare som pucklar på varandra uppbackade av individuella fri- och rättigheter. Ett annat alternativ är att bygga upp ett samhälle kring idén om det gemensamma goda (bonum commune). Kan samhället skydda religiösa gemenskaper från blasfemi, om inte juridiskt så i alla fall moraliskt? Ett trossamfund som är en juridisk person har viss relevans här, men jag syftar mest på en levande gemenskap av troende personer.
Konstnärliga uttryck är visserligen intressanta att undersöka när det gäller hädelse, såsom Dan Parks kontroversiella gatukonst eller Elisabeth Ohlson Wallins Ecce Homo i Uppsala domkyrka 1998. Men jag bortser här från sådana utställningar dels därför att de ofta är mångtydiga, dels därför att den konstnärliga frihetens domän har sina egna spelregler. Det är förvisso ofta satirteckningar och liknande som väcker strid, men jag vill behandla frågan om hädelse av en religiös gemenskap mer allmänt. Till exempel visar undersökningar att många kristna elever i den kommunala skolan upplever förlöjliganden, kränkningar och fördomar såväl från andra elever som från lärarna. Två rapporter från 2020 återger detta fenomen, en från Sveriges Kristna Råd och en från Claphaminstitutet. Här rör det sig kanske inte om blasfemi i strikt bemärkelse men ändå om närbesläktade handlingar. Vandalisering av Mariastatyer på senare år är ett annat exempel.
Trosfrågan som paradexempel på tanke- och yttrandefrihet
Hur har vi då hamnat i den situation där vi nu befinner oss i en markant obalans mellan individ och gemenskap? De friheter som den brittiske filosofen, liberalismens förgrundsgestalt John Stuart Mill (1806–1873) stod för bidrog till en sund utmaning av kyrklig och statlig dominans. Men hans filosofi och syn på kristendomen medförde också att den religiösa gemenskapen hamnade i skymundan.
Mill drar en lans för tanke-, yttrande- och pressfrihet i sin bok Om friheten (On Liberty) från 1859. Han hävdar att redan den allmänna opinionen i form av grupptryck utövar ”ett socialt tyranni som är fruktansvärdare än många former av politiskt förtryck”. I sin argumentation vänder han sig ändå främst mot institutioners begränsning av tanke- och yttrandefriheten. Det kan gälla restriktioner från staten, myndigheter eller kyrkan. Hans tes är att varje enskild individ fritt ska få kunna tänka och känna och ”hysa vilken ståndpunkt som helst i alla praktiska eller teoretiska, vetenskapliga, moraliska eller teologiska frågor”. Den enda reservationen är att uttalanden och handlingar inte får vara till skada (eng. hurtful, harm) för någon medmänniska. Det handlar inte bara om att få hysa vissa åsikter utan också om att fritt gestalta sitt liv oavsett vad andra anser om livsplanen. Individerna ska dessutom vara fria att sluta sig samman för vilket syfte som helst så länge det inte skadar andra.
Huruvida det är rimligt att framföra ett visst budskap beror mycket på hur och på vilken plats något sägs eller görs. Mills exempel är att man visserligen i medier får protestera mot majshandlares hutlösa priser eller hävda att privat egendom är stöld, men det är inte legitimt att söka upp majshandlares hem och med plakat eller liknande hetsa upp folket. Uppvigling är fortfarande, till exempel i svensk lagstiftning, en lagvidrig handling. Därutöver markerar Mill att de framförda åsikterna inte vinner på att proklameras polemiskt eller genom att stigmatisera dem som har en annan uppfattning. I sanningens och rättvisans intresse gäller det att vårda språket och undvika att väcka anstöt (eng. offence).
En plausibel tolkning av Mills tänkande är att han faktiskt ligger nära värnandet av trosfrid. Annars måste de som läser honom förklara varför gränsen skulle vara så knivskarp mellan ett (i Sverige tillåtet) angrepp på trosfriden å ena sidan, att uppvigla, stigmatisera och väcka anstöt å den andra. Eftersom denna rågång egentligen är otydlig bör skydd av trosfrid respekteras moraliskt, menar jag, utan att man nödvändigtvis måste återinföra en blasfemilag. Grundprincipen är ju, för Mill, att man får säga vad som helst under förutsättning att man inte skadar någon, vilket är exakt vad den grekiska grundbetydelsen av ordet ”blasfemi” innebär.
Det är intressant att Mill testar sin ståndpunkt på just religiösa värderingar. För att undersöka huruvida argumentationen håller skriver han: ”Låt oss ta de ifrågasatta åsikterna om tron på en gud och på ett framtida tillstånd eller någon annan av de vedertagna morallärorna.” Mill slår fast att varje medborgare måste få kunna yttra att Gud inte existerar, vilket Sokrates gjorde och – enligt Mill orättvist – dömdes till döden för i antikens Aten. Mill hävdar samtidigt att man måste få kunna sprida budskapet att Gud existerar, vilket, påpekar han, tidiga kristna martyrer gjorde. I en mycket sansad och inkännande framställning förespråkar Mill religionsfrihet, även om han själv hävdar att det saknas empiriska bevis för Guds existens. Han beklagar till exempel att den filosofiskt lagde kejsaren Marcus Aurelius (121–180 e. Kr.) lät förfölja de kristna. Mills ideal är ett fredligt samhälle där ingen ska behöva bli stigmatiserad på grund av sin övertygelse. Han tar upp ett fall av hädelse. En man i grevskapet Cornwall dömdes 1857 först till 21 månaders fängelse för att ha skrivit förolämpande ord mot kristendomen. Problemet var, menar Mill, att mannen i rätten avkrävdes att över Bibeln svära en ed om att tala sanning. Det kunde knappast avkrävas en ateist. Mannen blev de facto benådad senare samma år. Observera att Mill inte uttryckligen propagerar för att det är fritt fram att häda.
John Stuart Mill är mån om människornas lika värde i ett jämlikt samhälle. Han filosoferar i sociala kategorier och har beskrivits som socialist, trots att han främst identifieras med liberalismen. Men denna delvis sociala människosyn saknar en stark förankring i en distinkt kyrklig social gemenskap. Det är omvittnat att hans kristna identitet är svårbestämbar, uppvuxen i en anglikansk miljö men utan tydlig religiös prägling. I hans skrifter dyker här och där ett bejakande av kristen tro upp; främst framhävs då den enskildes relation till Gud. Den enskildes samvete och personliga tro är i fokus, något som längre fram skulle komma att utvecklas till renodlad privatreligiositet.
Det finns anledning att välkomna utvecklingen i riktning mot tanke-, yttrande- och tryckfrihet samt religionsfrihet. Men skedde detta till priset av några sidoeffekter? Sammantaget blir konsekvensen att vördnaden för det heliga går förlorad. I receptionshistorien har dessutom bara hälften av Mills tänkande överlevt, den sociala och relationella sidan har glömts bort. Det är högst osäkert huruvida Rasmus Paludans koranbränningar skulle ha godkänts av John Stuart Mill om han levt i dag. Det vore värt ett eget seminarium för att analysera den frågan och svaret är väl inte helt givet.
Det gemensamma goda
En balans mellan individens och den religiösa gemenskapens intressen behöver upprättas i ett pluralistiskt samhälle. I Andra Vatikankonciliets deklaration från 1965 om religionsfrihet, Dignitatis humanae, gavs några riktlinjer för hur en sådan balans kan se ut, men detta dokument behöver kompletteras. Dignitatis humanae bejakar tanke-, yttrande- och tryckfrihet samt religionsfrihet, delvis som en acceptans av värderingar som kyrkan själv inte tydligt hade omfattat tidigare. Konciliet bidrog också med en egen tolkning för att säkerställa fredlig samexistens i ett pluralistiskt samhälle. Förutom att markera att individen inte får utsättas för något tvång så poängterade man att de religiösa gemenskaperna också har rättigheter. Kyrka och stat ska vara åtskilda och staten får inte hindra religionsutövningen. Och eftersom människan är social till sin natur måste hon få uttrycka religiositeten tillsammans med andra offentligt.
”Den frihet eller tvångslöshet i religiösa angelägenheter som tillkommer den enskilde måste också tillerkännas människor när de handlar gemensamt. Människans såväl som religionens sociala natur kräver nämligen religiösa samfund. Därför har sådana samfund, så länge skäliga krav på offentlig ordning inte kränks, rätt till sådan frihet att de kan styra sig själva enligt sina egna normer, ära det Högsta Väsendet genom offentlig dyrkan, hjälpa sina medlemmar att leva ett religiöst liv och stödja dem med sin undervisning och slutligen främja de institutioner, där medlemmarna samverkar till att inrätta sitt eget liv efter sina religiösa grundsatser.” Dignitatis humanae nr 4
Som vi ser diskuterar Andra Vatikankonciliet religionsfrihet, men inte hädelse, det som lagen om trosfrid förr täckte in i svensk lagstiftning och fortfarande i finländsk. Friheten för en gemenskap att utöva sin religion gäller i EU och förvisso också i Sverige. Såtillvida är konciliet och svensk lagstiftning överens. Konciliet säger emellertid inget om hädelse. Däremot uttrycker den katolska kyrkan en vision om det gemensamma goda, vilken kan fungera som en referensram för att ta ställning till blasfemiska utspel. I Andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution Om kyrkan i världen av idag, Gaudium et spes nr 26, anges vad som menas med begreppet bonum commune, en term som går tillbaka ända till Thomas av Aquino på 1200-talet.
”För varje dag blir människors beroende av varandra allt djupare och breder ut sig över världen. Följden blir att det gemensamma goda – det vill säga summan av de sociala villkor som möjliggör för grupper och enskilda att fullkomnas lättare och mer fullständigt – i dag alltmer framstår såsom något världsomfattande. Därför inbegriper det rättigheter och plikter som berör hela människosläktet. Varje grupp måste ta hänsyn till andra gruppers behov och berättigade anspråk, ja, till hela den mänskliga familjens gemensamma goda.” Gaudium et spes nr 26
Under förutsättning att man skriver under på visionen om det gemensamma goda tycks hädelse just precis uttrycka en brist på respekt och vara en hänsynslös handling gentemot en grupps behov och berättigade anspråk. Men vi får komma ihåg att detta skrevs på 1960-talet och i dagens läge vinner andra ideologier, som saknar en vision om fredlig samexistens, terräng. I ett pluralistiskt samhälle kunde det vara önskvärt med en idé om det gemensamma goda, men alla ser inte något problem med att grupper ställs mot varandra i öppen konfrontation. Somliga debattörer (t. ex. Erik Helmerson, Sakine Madon, Jacob Rudenstrand samt företrädare för Svenska Pen och Medborgerlig Samling) hävdar att religionsfrihetens pris är dess avigsida. Rätten till fri religionsutövning medför automatiskt rätten för andra att häda religionen, påstår de. Men varför tvingas betala en så saftig faktura efter en gratis lunch? Utan en övergripande syn som omfattar ömsesidig hänsyn i samhället kvarstår en obalans mellan individens yttrandefrihet och den religiösa gemenskapens behov.
Den katolska kyrkan är dock inte ensam om att värna det gemensamma goda. Exempelvis har den tyske filosofen och sociologen Jürgen Habermas utvecklat modeller för dialog mellan olika kulturer, mellan troende och ateister, mellan stat och religion. Han betecknar sig som religiöst omusikalisk men menar ändå att religiösa gemenskaper kan bidra med viktiga värden i ett demokratiskt system som i sig utgör en struktur för viktiga värden. Habermas menar dessutom att man behöver bemöda sig om att förstå inte bara andra enskilda människor utan också en hel kultur som är främmande jämfört med den egna.
Hur ska då kristna förhålla sig till hädelse om konsensus kring idén om det gemensamma goda saknas?
Beredskap att utsättas för hån
Den första bevarade blasfemiska karikatyren riktad mot kristna dateras till 200-talet efter Kristus eller möjligen ännu tidigare. Bilden nedan är en tecknad reproduktion av en inristning på en vägg i antikens Rom, nu bevarad i Antiquarium del Palatino. Den kallas Alexamenos graffito och är av allt att döma blasfemisk med udden riktad mot de kristna som en man vid namn Alexamenos får representera. Den grekiska texten kan antingen översättas som indikativ – Alexamenos tillber Gud – eller som en uppmaning i vokativ – Alexamenos, tillbe Gud! I vilket fall som helst förmedlar denna graffito en trefaldig förolämpning.
För det första är redan korsfästelsen av Jesus en stark form av smädelse, så brutal att de kristna själva under de första århundradena var försiktiga med att bära kors respektive utforma krucifix. För det andra är den korsfäste tecknad som en åsna. Det är en sak att Jesus rider in i Jerusalem på en åsna inspirerad av profeten Sakarjas ord (Sak 9:9), en annan sak att med en kränkande avsikt avbilda honom som detta djur. Karikatyren kan säkert jämföras med Lars Vilks rondellhund. För det tredje önskar motivet provocera och förlöjliga de kristna för att vara så dåraktiga att de tillber en korsfäst man/gud/åsna.
Hur de kristna i den tidiga kyrkan reagerade på just denna karikatyr saknar vi kunskap om. Däremot finns det källor som upplyser om de kristnas attityder under 200- och 300-talet till parodier på dopceremonin och eukaristifirandet och själva korsfästelsen. Costas Panayotakis, professor i latin vid University of Glasgow, har redogjort för detta i artikeln ”Baptism and Crucifixion on the Mimic Stage” från 1997. I vad som kallas imitationsteater gjorde icke-kristna i Egypten, Rom, Caesarea och på andra håll i Medelhavsområdet narr av kristna riter. Det var knappast så att kristna uppskattade dessa skådespel, men det fanns en anmärkningsvärd anledning till att de trots allt kunde ta lätt på imitationsteatern. Flera berättelser vittnar enligt Panayotakis nämligen om att ”skådespelare” först förlöjligade kristna men sedan faktiskt omvände sig till den kristna tron. Steget från hädelse till bekännelse kunde tas redan i slutet av en föreställning!
Om vi går fram ända till 1500-talet bekräftas att det är nödvändigt för kristna att vara beredda på att utsättas för hån. I alla fall enligt riktlinjerna från Jesuitordens grundare, Ignatius av Loyola (1491–1556). För honom var det viktigt att nå inre frihet, det han kallar ”indifferens”. Det gäller att vara oberoende av såväl prestige som vanheder: ”Vi skall från vår sida inte önska oss hälsa hellre än sjukdom, rikedom hellre än fattigdom, ära hellre än vanära, ett långt liv hellre än ett kort; detsamma gäller allting annat” (Andliga övningar, nr 23). I sina Andliga övningar ger Ignatius också en instruktion till begrundan över olika typer av ödmjukhet. För att bli fullkomlig ska man överväga följande:
”Om det inte gör någon skillnad med avseende på det gudomliga Majestätets lovprisning och ära, begär och väljer jag – för att efterlikna och verkligen bli alltmer lik Kristus vår Herre – fattigdom med den fattige Kristus hellre än rikedom, förolämpningar med den djupt förolämpade Kristus hellre än ära. Jag önskar att hellre bli ansedd som inbilsk och dåraktig för Kristi skull – han togs själv först som en sådan – än att bli betraktad som vis och klok i denna värld.” Andliga övningar nr 167
Här ser vi hur Ignatius till och med uppmanar till beredskap att utstå förolämpningar och bli betraktad som en dåre. En biblisk bakgrund till ett sådant förhållningssätt finner vi i 1 Kor 4:10–13 där aposteln Paulus slår an tonen och menar att man får leva med att bli föraktad, misshandlad, hemlös, smädad, förföljd, baktalad och behandlad som ”jordens avskum, som mänsklighetens drägg”. Utläggningen om vishet och dårskap i Första och Andra Korinthierbrevet kan tolkas som en debatt inom den splittrade församlingen i Korinth, men Paulus ärende gäller också de utomstående, hedningarna, för vilka talet om korset är ren dårskap.
Den som efterfrågar en utförlig historisk redogörelse för hädelse kan gå till boken Blasphemy in the Christian World: A History av David Nash, professor i historia vid Oxford Brookes University. Förhållningssättet gentemot blasfemi har sett olika ut under olika epoker. Nash ser dock en generell förändring över tid: ”Detta visar återigen på ett tydligt kronologiskt skifte från en uppfattning om en skadad trosgemenskap, till en skadlig inverkan på social och politisk fred, för att till slut landa i sårade känslor och övertygelser hos moderna individer.” Det måste alltså poängteras att samhällen med kristen dominans har värnat om både religiösa gemenskaper och ordning och fred i samhället. I vissa fall har detta åstadkommits med repressiva metoder, i andra fall med mer civiliserade åtgärder.
Kunskap som en väg framåt
Ett samhälle som bygger på visionen om det gemensamma goda kan stärkas genom ömsesidig kunskapsinhämtning. Det är knappast rättvisande att rättfärdiga hädelse genom att utmåla alla religiösa som fanatiska extremister. En konstruktiv väg för kristna är att försöka sprida så mycket kunskap som möjligt om vad kristen tro innebär och vad den står för. De som inte delar kristen eller annan traditionell religiös övertygelse har i sin tur ett ansvar att bemöda sig om att lära sig mer om det som de bekämpar och ibland hädar. Här kan Jürgen Habermas som sagt ge vägledning. En anpassad version av den brittiske filosofen Bertrand Russells kunskapsteori kan också inspirera. Han skilde mellan kunskap genom beskrivning (knowledge by description) och kunskap genom bekantskap (knowledge by acquaintance). Teoretiska beskrivningar på distans av en religiös gemenskap har sitt värde, men de behöver kompletteras med att faktiskt möta och lära känna konkret existerande människor i dessa gemenskaper. I dagens Sverige är det många som inte känner någon troende person.
Om bekantskap med oliktänkande annars är svårt att stifta i praktiken kan personer och sammanslutningar med sekulär livsåskådning gärna bli mer medvetna om det som religionssociologer kallar sekulär helighet eller sekulär andlighet. Den sekulära allmänheten kan leva sig in i traditionellt troende människors värderingar genom insikten att heligheten har migrerat från kyrkorummen till skogen, till vår tids tempel – idrottsarenorna och konserthusen. Svensken är nästan religiös bland träden, på fotbollsläktaren, under en klassisk konsert i Berwaldhallen eller rockkonsert i Avicii Arena (Globen) och i andra stämningsfulla och meningsskapande sammanhang.
Det som jag har försökt att argumentera för i denna artikel är att i ett gott samhälle på det moraliska planet stärka den religiösa gemenskapens aktier. Individens alla aktier måste därför inte säljas, men kursen kan sänkas till en något lägre nivå för att skapa bättre balans. Det är sedan en annan och rättslig fråga om inte bara enskilda personer utan även juridiska personer borde skyddas i ett pluralistiskt samhälle.
Litteratur
Sven Ove Hansson: John Stuart Mill och socialismen. Tidens förlag 1995.
Fredrik Heiding: ”Rätten att häda inom vissa gränser” i Signum, nr 5/2022, s. 1–2.
Ulf Jonsson: Habermas, påven och tron. Artos, 2009.
John Stuart Mill: On Liberty [1859], Utilitarianism and Other Essays. Oxford World’s Classics, Oxford University Press 2015.
John Stuart Mill: Nature [1850–58], Utility of Religion [1850–58], Theism [1868–70], i Essays on Ethics, Religion and Society, Collected Works vol. X, University of Toronto Press 1969.
David Nash: Blasphemy in the Christian World. A History. Oxford University Press 2007.
Costas Panayotakis: ”Baptism and Crucifixion on the Mimic Stage” i Mnemosyne, vol. 50, juni 1997, Brill, s. 302–319.
Yvonne Sherwood: Blasphemy. A Very Short Introduction. Oxford University Press 2021.
Sveriges Kristna Råd: Unga troende i samhället. Varannan kristen ungdom upplever sig kränkt för sin tro, rapport februari 2020.
Johan Eddebo & Per Ewert & Sven Magnusson: Kränkt för sin tro. Kristna ungdomars upplevelse av sekulär intolerans i dagens svenska skola. Claphaminstitutet, rapport 4:2020.
Den katolska socialläran. Dokument 1891–2015. Veritas förlag 2019.
Fredrik Heiding är jesuitpater, dr i teologi vid universitetet i Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet.
Ur Signum nr 2/2023, s. 36–42. För bild hänvisas till den tryckta utgåvan.