av FREDRIK HEIDING
Frågan om hädelse debatteras i vår tid nästan alltid med utgångspunkt i islam eller mer avgränsat i militant islamism. All energi går åt till att diskutera koranbränning, Salman Rushdies Satansverserna, den franska tidningen Charlie Hebdos karikatyrer och Lars Vilks konst. Men är det kanske också värt att undersöka huruvida reflektionen över blasfemi skulle se annorlunda ut i ett kristet sammanhang? Det fria ordet och den fria konsten stöter på patrull när muslimer uppfattar att deras religion kränks. Rätten att i en demokrati torgföra sin åsikt eller ställa ut sitt konstverk konfronteras med anspråket på dogmatisk sanning, heder och respekt. En röst i debatten menade att islam har problem med yttrandefriheten och det ligger något i det. Men samme debattör föreslog att man kunde vända på perspektivet – att yttrandefriheten har problem med islam. Religion och demokrati uppfattas under alla förhållanden som ett motsatspar.
Men hur förhåller sig då kristen tro till hädelse? Den frågan är relevant för kristna som vill reagera adekvat när kristendomen utsätts för vanhelgande i det samtida svenska pluralistiska samhället. Men de kristnas erfarenheter och förhållningssätt kan också fungera som vägledning för andra än kristna, såväl troende som icke-troende. Internationellt drabbas kristna av regelrätt förföljelse bland annat i länder som Irak och Nigeria. I Sverige däremot märks en nyfikenhet på kristen tradition, inte minst på dagstidningarnas kultursidor. En kvardröjande skeptisk attityd som ibland har hånfulla drag är dock också påtaglig. Ett ihållande sekulariserat regn verkar falla mest med förlöjligande attityder gentemot kristna i informella sammanhang som i fikarummen, i skolmiljön eller i studentkorridoren. Det är i alla fall mitt intryck som studentpräst och själasörjare.
Ämnet är intressant därför att såväl blasfemi som dess motsats, vördnad, får olika karaktär beroende på hur gudsbilden ser ut. Jag ska här behandla den teologiska frågan om hädelsens relation till Gud. Jag kommer att argumentera för tesen att hädelse är en objektivt sett ond handling, vilket inte alls verkar vara uppenbart när nästan ingenting längre är heligt. Blasfemi är en attack mot Guds godhet och det är då sekundärt huruvida blasfemin, som det heter ”sårar religiösa känslor”, men religionsfriheten för religiösa gemenskaper måste ändå beaktas i ett pluralistiskt samhälle. I en annan artikel i detta nummer av Signum tar jag upp frågan om hädelse i relation till en religiös gemenskap, i en tidsanda där individualismen är förhärskande.
Vad betyder helighet och blasfemi?
Låt oss först reda ut begreppen. Ordet helig heter på latin sacer eller sanctus som betyder avskild, i synnerhet avskild åt Gud. Israels folk förvarade de tio budorden avskilda i förbundsarken. Ett kristet exempel är tabernaklet i vilket det förvandlade brödet, Kristi kropp, förvaras. Vidare, det som sägs i biktstolen stannar där i det heliga rum som biktens sakrament utgör. Helig kan också betyda upphöjd, ren, oantastbar, okränkbar. Gemensamt för de olika betydelserna av helighet är att det är något man nalkas med vördnad. Gud allena är helig, Gud är den Helige (1 Sam 2:2). I templet ropade man till varandra: ”Helig, helig, helig är Herren Sebaot! Hela jorden är full av hans härlighet” (Jes 6:3).
I gammaltestamentlig tradition är Guds namn, vilket är synonymt med Guds väsen, heligt (3 Mos 20:1–3; 3 Mos 22:1–3; Hes 6:20–25; Ps 33:20–25; Ps 103:1). Israels folk är heligt (3 Mos 19:1–4; 5 Mos 7:5–6) och vissa platser uppfattas också som heliga – Moses uppmanas att ta av sig sandalerna innan han beträder helig mark (2 Mos 3:4–6). Nya testamentet går i samma riktning och man kan här lyfta fram att de kristna är kallade till ett heligt liv, något som omtalas särskilt i Första Petrusbrevet: ”Lev ett alltigenom heligt liv, liksom han som har kallat er är helig” (1 Pet 1:16). För katoliker är åtskilligt heligt förutom Gud: den heliga Skrift, traditionerna, sakramenten, helgonen, kyrkan, koncilierna, samt livet som sådant.
Motsatsen till att helga är att vanhelga. Hädelse eller blasfemi innebär ett, ofta muntligt framfört, uttryck som sårar någon respektive skadar någons rykte. Den första delen av ordet blasfemi kommer från det grekiska verbet blaptein som betyder att skada eller såra. Den andra delen av ordet kommer från det grekiska substantivet pheme som kan översättas med uttalande, men som också betyder anseende (jämför engelskans fame). Att häda innebär således att skada någon verbalt eller med gester. Närbesläktade handlingar är att vanhelga, smäda, kränka, förtala, vanära eller vanställa. I den hårdaste formen är det ett uttryck för hets och hat (hatpropaganda, eng. hate speech). Mjukare versioner är att förlöjliga eller provocera. Det första kända exemplet på hädelse i förkristen tid är filosofen Sokrates som år 399 f. Kr. dömdes till döden för ”gudlöshet” (gr. asébeia), något som man kan läsa om i Platons dialog Sokrates försvarstal.
Religion och samhälle har ofta gått hand i hand. För till exempel Israels folk var blasfemi både en teologiskt och en socialpolitiskt laddad fråga: ”Du skall inte smäda, och en hövding i ditt folk skall du inte förbanna” (2 Mos 22:28) samt ”Var och en som smädar Herrens namn skall straffas med döden, hela menigheten skall stena honom” (3 Mos 24:16). Huruvida den judiska gemenskapen verkligen tillämpade dessa lagar om dödsstraff är omstritt, något som till exempel Jill Jacobs redogör för i boken There Shall Be No Needy: Pursuing Social Justice Through Jewish Law and Tradition från 2009.
Två omständigheter gör att det är svårt att konkretisera vad religiöst betingad hädelse betyder i vår tid i det svenska samhället. Det ena är att lagen om brott mot trosfrid, som i sin tur ersatte förbudet mot hädelse, avskaffades 1970. I den svenska religionsfrihetslagstiftningen från 1951 fyllde lagen om brott mot trosfrid funktionen som ett skydd inte bara för Svenska kyrkan utan omfattade även andra samfund. I tryckfrihetsförordningen infördes förbud mot ”skymfande av sådant som av Svenska kyrkan eller annat, här i riket verksamt trossamfund hålles heligt”. Men den lagen togs alltså bort, och för att den kvarvarande lagen om hets mot folkgrupp ska tillämpas måste väldigt många kriterier uppfyllas. Det är därför lagligt om än kanske inte moraliskt lämpligt alla gånger att häda, smäda och förlöjliga. Går vi tillbaka ända till missgärningsbalken i 1734 års lagbok finner vi svenska lagar som påminner om Tredje Moseboken: ”Vilken som av uppsåt, med ord eller skrifter, lastar eller smädar Gud, hans heliga ord och sakramentet, miste livet.” År 1864 mildrades påföljden till fängelsestraff för ”hädelse mot Gud samt lastande [dvs. klandrande] av Guds heliga ord eller sakramenten” liksom för ”gäckeri av gudstjänsten”.
En annan omständighet som försvårar en kristen orientering om blasfemi i ett pluralistiskt, mångreligiöst och samtidigt i det stora hela sekulariserat samhälle är att den teologiska reflektionen om hädelse främst gäller de redan kristna i den egna kretsen. Normerna om hädelse i Katolska kyrkans katekes från 1993 riktas i första hand till de egna. Det är katolikerna själva som ska hålla sig borta från blasfemi. Det uppfattas som ett allvarligt brott: ”Hädelse strider mot den vördnad man är skyldig Gud och hans heliga namn. Den är i sig själv en svår synd” (nr 2148). Katoliker får inte heller angripa annat som är vördnadsvärt såsom Kristi kyrka, helgonen eller heliga ting. Men blasfemin kan också komma utifrån, och hur ska man reagera då? Här finns det en lucka i katolsk teologi som behöver fyllas i ett pluralistiskt samhälle. En väg framåt kan vara att sikta in sig på godheten.
Mot Guds ära och godhet
Vem är det som hädas? I kristen teologi på högmedeltiden innebar hädelse i första hand ett brott mot Gud. Anselm av Canterbury (1033–1109) talar i sin frälsningslära om att Guds ära genom människosläktets synd har kränkts så allvarligt att människornas ofantliga skuld är omöjlig för dem själva att gottgöra. Denna synd är en form av hädelse, Gud har blivit vanhelgad genom människors missriktade handlingar. Återställelsen måste ske genom att Gud själv blir människa och försonar människosläktet med sig själv. Anselms gudsbild innebär varken att Gud är överkänslig eller fåfäng, eller att Gud liksom skulle sitta och vänta på att ta emot prestigefyllda utmärkelser. Ära i teologiska sammanhang är en mycket tyngre och djupare kategori. Aposteln Paulus uppmanar de troende i Korinth: ”Ära Gud med er kropp” eftersom den är ett tempel för den helige Ande (1 Kor 6:19–20). Passionsberättelsen i Johannesevangeliet kallas dessutom Härlighetens bok, på engelska the book of glory. Jesuitordens motto är för övrigt: Allt till Guds större ära (ad maiorem Dei gloriam). För Jesuitordens grundare, Ignatius av Loyola (1491–1556), är denna hållning meningen med livet: ”Människan är skapad till att lovprisa, vörda och tjäna Gud vår Herre och därigenom rädda sin själ” (Andliga övningar, nr 23).
Thomas av Aquino (ca 1225–1274) har en liknande ansats. För honom innebär hädelse att nedvärdera något som är enastående gott, i synnerhet Guds godhet. Blasfemi är detsamma som att avvisa Guds godhet. I sin Summa theologiae II-II q. 13 a. 1 ställer Thomas frågan huruvida blasfemi står i motsättning till bekännelsen av tron och hävdar:
”Jag svarar: ordet blasfemi tycks betyda ett frånkännande av något som är enastående gott, särskilt när något frånkänns Gud. Nu är Gud, som Dionysios säger, själva godhetens väsen. Härav följer att allt som passar ihop med Gud också hör samman med hans godhet, och allt som inte passar in på Gud är långt ifrån begreppet fullkomlig godhet som är Guds väsen. Var och en som antingen förnekar något hos Gud som egentligen passar ihop med Gud eller bekräftar något som i själva verket inte passar in på Gud, frånkänner honom gudomlig godhet.”
Detta betyder inte nödvändigtvis att människan skulle kunna påverka Gud, att Gud i grunden skulle drabbas av vanhelgandet. Däremot kan man säga att Gud är beroende av människosläktets gensvar för att kunna upprätta Guds rike, i samverkan för att vara medskapande av en god värld. Vidare menar Thomas att hädelsen kan vara av såväl intellektuell karaktär som behäftad med en känsla av avsky. Dessutom skiljer han mellan att häda i sitt inre, i hjärtat, och att faktiskt uttrycka nedvärderingen i fråga. Den uttalade blasfemin står i motsättning till bekännelsen av tron (Summa theologiae II-II q. 13 a. 1, r).
”Detta kan ske på två sätt. Det ena sättet är endast med avseende på intellektets åsikt. Det andra är förbundet med en känsla av avsky [lat. affectus detestatione], jämförbart med hur tron på Gud tvärtom fullkomnas genom kärleksfull högaktning. På det sättet ligger således frånkännandet av gudomlig godhet antingen endast på det intellektuella planet eller också emotionellt. Om det bara finns i hjärtat rör det sig om hjärtats blasfemi. Men om det uttrycks genom tal så är det munnens blasfemi. Och på detta sätt står blasfemin i motsättning till bekännelsen.”
Hädelsen blir alltså värre om uppfattningen förstärks av avsky och om den förkunnas offentligt. Har denna logik någon relevans för icke-kristna? Under högmedeltiden betecknades andra troende som otrogna. Otro, från latinets infidelitas, beskrev dem som antingen saknade en tro, vilket var ovanligt, eller som hörde till en annan religion. På frågan om otrogna ska påtvingas den kristna tron (Summa theologiae II-II, q. 10 a. 8, r) svarar Thomas nekande. Men man kan kräva av dem att inte hindra kristen tro.
”Jag svarar: Bland de otrogna finns det några som aldrig har mottagit tron, som till exempel hedningar och judar. Dessa ska under inga omständigheter utsättas för tvång, eftersom att tro är frivilligt. Samtidigt ska de troende göra vad de kan för att förmå dem att inte hindra tron, vare sig det sker genom hädelser, onda övertalningsförsök eller öppen förföljelse. För den skull för de kristtrogna ofta krig mot de otrogna – inte för att påtvinga dem tron eftersom, även om de erövrade dem och tog dem till fånga, skulle de fortfarande låta dem fritt välja att tro eller inte. Syftet är i stället att förmå dem att inte förhindra den kristna tron.”
Thomas skriver detta under korstågens tidevarv, medan Andra Vatikankonciliet (1962–1965) propagerar för en avsevärt mer tolerant och bejakande syn på judar, muslimer och andra troende liksom alla människor av god vilja. Det bör dock påpekas att redan en av Thomas samtida, franciskanen Raymond Llull (ca 1235–1315), hade en mer öppen attityd, även om målsättningen för honom var att omvända alla till kristen tro. Tre aspekter i ovanstående citat är dock fortfarande värda att beaktas. Tro ska inte påtvingas någon; icke-kristna ska inte aktivt hindra kristen tro; hädelse, övertalning och öppen förföljelse definieras som ondska.
Har då kristen uppfattning om Gud som godheten någon relevans i vår tids pluralistiska samhälle med olika livsåskådningar? En viss samsyn oavsett livsåskådning är nog möjlig därigenom att väl alla ändå strävar efter det goda. Möjligen kan man som förslag till gemensam bas hänvisa till den antike filosofens Platons begrepp godhet i dennes idélära, utvecklad i dialogen Staten och i andra dialoger. Enskilda goda handlingar och goda ting har sitt ursprung i godheten som sådan. Samtidigt ser vi bland exempelvis sekulära humanister och sådana med stark förankring i liberalismen att godheten mer är en resurs i människan själv utan koppling vare sig till en högre godhet i sig eller till Guds godhet. Sekulariseringen är givetvis en förklaring till att troende kristna och personer med annan livsåskådning kämpar med att förstå varandras övertygelser. Men det finns också en annan förklaring som hänger ihop med gudsbilden.
Gud har blivit irrelevant
Under lång tid tänkte man sig att Gud kunde ingripa och bestraffa hädaren. Världens skapare var också världens domare. Gud hade förmågan att besvara den som vanhelgade och som avvisade Guds godhet. Gud kunde intervenera. Den u-sväng i fråga om gudsbilden som har ägt rum är att Gud själv inte längre anses kunna påverka sin skapelse. Det hänger samman med en gudsbild som började ta form på slutet av 1600-talet och som slog igenom på 1800-talet – deismen. Enligt denna uppfattning, som har haft mycket stort genomslag, är Gud helt och hållet transcendent och har dragit sig tillbaka efter att en gång ha skapat världen. Gud kan liknas vid en pensionerad urmakare som har satt i gång det mekaniska verket och sedan upphört att handla. Gud är ute ur spelet.
Detta får konsekvenser för blasfemin. Man behöver visserligen inte längre vara rädd för Guds straff och alla hot om Guds dom blir bara tomma ord. Men deismens gudsbild medför samtidigt att man inte heller kan räkna med att Gud upprätthåller skapelsen. En möjlig personlig relation till Gud saknar dessutom mening. Eftersom Gud inte intervenerar kan inte heller några under ske. För en kritisk belysning av deismens bristfälliga gudsbild och världsbild rekommenderas Ulf Jonssons bok Gud och andra orsaker. Om inte bara icke-troende förhåller sig till en deistisk gudsbild (och förnekar existensen av en sådan gud) utan också kristna själva i alla fall delvis omfattar en sådan uppfattning om Gud, ja då är det inte så konstigt att hädelse reduceras till att på sin höjd ”såra religiösa känslor”. Traditionellt sett kränktes själva gudomen och den religiösa institution som representerade tillbedjan av det gudomliga, medan blasfemi i vår tid kommit att bli individens odiskutabla rättighet i förhållande till en avlägsen gud och en rätt diffus religiös gemenskap.
Hädelse som något gott?
Det visar sig att hädelse riktad såväl mot Gud som mot en religiös gemenskap genom historien har genomgått flera omsvängningar teologiskt, politiskt och socialt. I sin bok Blasphemy: A Very Short Introduction pekar Yvonne Sherwood på en 180 graders omsvängning ”från fördömandet av blasfemi till idén att friheten att häda definierar fria samhällen”. Om blasfemi tidigare tolkades som ett grovt missbruk av människans frihet, blir det under upplysningstidens senare skede en symbol för individens fri- och rättigheter att just kunna inte bara ifrågasätta utan även häda såväl Gud som religionens företrädare. Vördnaden för det heliga i klassisk religiös mening har fått ge vika för två andra värden högre upp i hierarkin: yttrandefriheten och demokratin. Rätten till yttrandefrihet och det man ganska oprecist kallar demokratiska värden har blivit helig.
Men finns det då någon som uttryckligen hävdar att hädelse är något gott? Uppfattningen att hädelse verkligen kan inordnas bland dygderna är ovanlig, men många debattörer betraktar blasfemi som ett instrumentellt värde. Hädelsen är då ofta ett maktkritiskt eller religionskritiskt instrument för att uppnå ett mål. Ändamålet helgar medlen, som en populär devis lyder. Rätten att i yttrandefrihetens och demokratins namn häda argumenterar till exempel Upsala Nya Tidnings politiska chefredaktör Sakine Madon för i boken Inget är heligt. Det gör faktiskt också Jacob Rudenstrand som engagerat sig mycket för att uppmärksamma förföljelsen mot kristna globalt och för betydelsen av religionsfrihet. I sin bok Den första rättigheten försvarar han både religionsfrihet och en oinskränkt yttrandefrihet: ”Man kan diskutera om det är konstruktivt att förlöjliga någons gud eller profet eller bränna heliga skrifter. Men man kan inte driva tesen att upprörda känslor utgör en gräns för yttrandefriheten” (s. 157). Varken Madon eller Rudenstrand hävdar explicit att hädelse är något gott, men de erkänner inte heller rakt ut att det är en ond handling. Den debattör som kommer närmast uppfattningen att hädelse är någonting gott är komikern Rowan Atkinson som på fullt allvar medverkade i kampanjen Feel free to insult me.
Jesus och blasfemi
Jesus klassificerade hädelse som något ont, även om han själv vid flera tillfällen anklagades för blasfemi. Det betyder dock inte att han de facto hädade, i alla fall inte enligt kyrkans övertygelse, eftersom han är Gud. Redan tidigt i hans offentliga verksamhet anklagar de skriftlärda Jesus för hädelse i samband med att han botar en lam som firas ned genom taköppningen i huset i Kafarnaum där lärjungarna Simon och Andreas bodde. ”Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte för sig själva: ’Hur kan han tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder utom Gud?’ Jesus förstod i sin ande vad de tänkte och sade till dem: ’Hur kan ni tänka så i era hjärtan?’” (Mark 2:6–8). Lägg märke till att Jesu gudomlighet – den messianska hemligheten – börjar avslöjas i samband med att han uppfattas som blasfemisk. Liknande kritik får Jesus smaka på när han botar en lam vid ett annat tillfälle, också detta mirakel skedde i Kafarnaum (Matt 9:1–4). I Jesu undervisning är hädelse en form av ondska som odlas i människans inre (Matt 15:19): ”Ty från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, mened, förtal (gr. blasphemíai).”
Korsfästelsen är den ultimata manifestationen av smädelse. I korsfästelsescenen ser vi hur de romerska soldaterna och rådsmedlemmarna i ord och handling hånar Jesus. Hos Matteus gör även översteprästerna, de skriftlärda och de äldste samt rövarna narr av honom (Matt 27:41–44). Hos Lukas vänder sig Jesus till Gud Fader och ber honom vara barmhärtig mot överträdarna: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör” (Luk 23:34). Det är påfallande hur Jesus uppmanar till barmhärtighet och förlåtelse gentemot hädaren. Han förkunnar att: ”All synd och hädelse skall människorna få förlåtelse för, men hädelse mot Anden skall inte förlåtas. Den som säger något mot Människosonen skall få förlåtelse, men den som säger något mot den heliga Anden får inte förlåtelse, varken i denna världen eller i den kommande” (Matt 12:31–32, jfr Mark 3:28–30).
Exegeter och teologer har erbjudit olika tolkningar kring vad hädelse mot den helige Ande kan tänkas betyda och varför denna synd skulle vara värre än andra typer av hädelse. I Matteusevangeliets version kan Jesus acceptera att människor hädar honom – Människosonen – men däremot inte mot Anden. Flera kyrkofäder menar att detta är liktydigt med att kränka den helige Andes namn, ja hela Treenighetens väsen. Ett slags existentiellt uppror mot Treenighetens sätt att vara. En annan tolkning som går tillbaka till Augustinus är att det rör om en lika resolut som konstant ovilja ända in i döden att omvända sig från synden och ta emot förlåtelsen. Liksom en tvärvägran att erkänna Guds vilja att rädda och befria. All hädelse är synd och därmed en form av ondska. Sedan finns det en djupare, allvarligare och mer grundläggande typ av hädelse – ett rungande nej till Treenighetens väsen.
Slutsatser
Heliga ting är förknippade med religiösa känslor som ingalunda ska trivialiseras. Men för att en handling ska räknas som blasfemisk krävs det inte att troende subjektivt upplever sig kränkta. Hädaren kan ju då komma undan med bedömningen att de troende är överkänsliga, upphetsade fanatiker. Blasfemi är i stället något objektivt ont. Den allgode Guden verkar ändå inte beröras av denna ondska utan tar den på sig i Jesu Kristi frälsningsgärning. Kristna tillber en gud som själv har blivit utsatt för hädelse, vilket innebär att de som följer Jesus behöver vara beredda på att utstå hån och smädelse. Å andra sidan kan kristna kräva jämbördiga villkor i samhället i religionsfrihetens och i den goda kommunikationens namn. Även om existerande lagar i Sverige förblir desamma på detta område kan kristna vittna om vad de menar med helighet och försöka att förklara sin tro på att Gud är grunden till allt som är gott. Provokatörerna inser förhoppningsvis själva att de gör övertramp och har väl också ett ansvar att redovisa sina intentioner och målsättningar.
Litteratur
John Hacker-Wright: ”Blasphemy and Virtue Ethics”, i Florida Philosophical Review, ”Heresy, Blasphemy and Freedom of Expression”, nr 8/2008, s. 41–50.
Fredrik Heiding: ”Rätten att häda inom vissa gränser”, Signum, nr 5/2022, s. 1–2.
Ulf Jonsson: Gud och andra orsaker. Hur en ny teori om orsak och verkan kan förändra vår världsbild, Fri Tanke 2022.
Douglas Mattsson & Simon Sorgenfrei (red.): ”Blasfemi, heresi, kätteri, apostasi”, Dragomanen, Årsskrift för Svenska Forskningsinstitutet i Istanbul, nr 24/2022.
David Nash: Blasphemy in the Christian World. A History, Oxford University Press 2007.
Yvonne Sherwood: Blasphemy. A Very Short Introduction, Oxford University Press 2021.
Thomas av Aquino: Summa theologiae II-II q. 10–14 (q. 10 otro i allmänhet; q. 11 heresi; q. 12 apostasi; q. 13 blasfemi i allmänhet; q. 14 hädelse av den helige Ande).
Fredrik Heiding är jesuitpater, dr i teologi vid universitetet i Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet.
Ur Signum nr 2/2023, s. 30–36.