av MARTINA BJÖRK
I oktober 1926 romandebuterade den tjugosjuårige Ernest Hemingway med The Sun Also Rises, på svenska Och solen har sin gång. Ungefär samtidigt som boken utkom konverterade han till den katolska kyrkan. Det påstås ofta att Hemingways konversion var en eftergift för att kunna gifta sig med Pauline Pfeiffer, hans andra hustru som var född katolik. Men det stämmer inte, åtminstone inte helt. Hemingways intresse för katolicismen hade uppkommit flera år tidigare. Under sin tjänstgöring i den italienska armén under första världskriget träffade han en katolsk präst som kom att få en avgörande betydelse för honom. Ett sådant möte finns skildrat i romanen A Farewell to Arms (Farväl till vapnen) från 1929.
Att Hemingway var katolik är relativt okänt bland hans läsare, eller så betraktas det som en oviktig uppgift. Få skulle kalla Hemingway en katolsk eller ens kristen författare. En som faktiskt gör det är hans samtida författarkollega Evelyn Waugh, som konverterade när han var i samma ålder som Hemingway. Det är nämligen svårt att bortse från den kristna sidan av Hemingway, när det vimlar av bibliska referenser och kristna symboler i hans verk. Redan titeln The Sun Also Rises är ett citat ur Predikarens första kapitel. Allra mest påtaglig är nog den kristna tematiken i The old Man and the Sea (Den gamle och havet), som av många har lästs som en kristen allegori. I den här artikeln kommer jag att presentera min läsning av The Sun Also Rises som en inverterad katolsk pilgrimsroman, som en skildring av den moderna människans bortvändhet från Gud.
Förvånansvärt lite uppmärksamhet har alltså ägnats åt de kristna inslagen i Hemingways författarskap. Men för den som är intresserad av att fördjupa sig i katolska influenser i Hemingways författarskap ges en gedigen genomgång av Matthew Nickel i Hemingway’s Dark Night: Catholic Influences and Intertextualities in the Work of Ernest Hemingway (2013). H. R. Stoneback har ägnat flera artiklar åt Hemingways katolicism. I min läsning av The Sun Also Rises har jag funnit stöd i en artikel från 2017 av James Watson, ”You’ll lose it if you talk about it”.
Ernest Hemingway (1899–1961) har hyllats som en prosans förnyare, för sitt ”stilbildande författarskap”, som Svenska Akademien uttryckte det i sin motivering till Nobelpriset i litteratur 1954. Han var en av den litterära modernismens förgrundsgestalter och umgicks med tidens tongivande modernister under sin vistelse i Paris på 1920-talet: James Joyce, Ezra Pound, Pablo Picasso med flera.
En grundläggande tanke i modernismen är att det gamla skall ryckas upp med rötterna. Men den som får sina rötter uppryckta blir rotlös. Rotlösa är redan några av personerna i The Sun Also Rises, i egenskap av amerikaner i Europa, så kallade ”ex-patriates”. Till detta kommer de skador som första världskriget åsamkat dem. Men framför allt, skulle jag säga, är de rotlösa sedan de mer eller mindre har glömt bort eller avskaffat Gud. När människan ignorerar både sitt gudomliga ursprung och sin kulturhistoriskt kristna bakgrund förlorar hon något djupt grundläggande och väsentligt. Hon går vilse. Så var också ett av arbetsnamnen på romanen The Lost Generation.
Romanen tar sin början i Paris, år 1925, mitt i glittrande dekadens, bland konstnärer som nätterna igenom festar på färgglada drinkar. Huvudpersonen heter Jake Barnes och är utrikeskorrespondent, liksom författaren själv vid den här tiden. Jake är aktiv katolik. Han går in i kyrkan och ber ibland och han går i mässan. Detta nämns emellertid mest som i förbigående, som om det inte vore centralt – fast det i själva verket är det. Hemingways berömda isbergsteknik är påtaglig redan i denna hans första roman.
En som följer med Jake till kyrkan, men som lika fort går därifrån därför att hon blir nervös, är sällskapets enda kvinna: den mondäna lady Ashley. Hon är sinnebilden för den nya tidens frigjorda kvinna, den androgyna pojkflickan. Hon kommenterar hans förnamn som ”a hell of a Biblical name”. Jake är nämligen smeknamn för Jacob. Själv heter hon Brett, ett namn som kan bäras av såväl män som kvinnor. Namnet Jakob finner vi som bekant i Bibeln som namnet på en av stamfäderna, som namnet på Jesu bror och som två av Jesu lärjungar. Namnet kommer att återkomma i sin spanska form i The Old Man and the Sea, där huvudpersonen, fiskaren, heter Santiago, Sankt Jakob. Sankt Jakob är den av apostlarna vars kvarlevor enligt katolsk tradition fördes till Santiago de Compostela och begravdes där. Sankt Jakob är också Spaniens skyddshelgon.
Pilgrimsleden till Santiago de Compostela, även kallad Jakobsleden, är betydelsefull för romanen, trots att den egentligen inte nämns. I andra delen av boken reser Jake och hans vänner till Pamplona i norra Spanien. På vägen dit stannar de till vid en viktig fransk vallfartsort längs leden, Roncesvalles, och de möter också äkta pilgrimer. Brett har rest i förväg och skickar vykort från sin badsemester vid stranden La Concha i San Sebastian, en annan av pilgrimsorterna. Vykortet föreställer en pilgrimsmussla (concha på spanska), ledens symbol och vägvisare för pilgrimerna. Huruvida hon känner till kopplingen eller ej framgår inte. Troligen är det bara för henne en fin snäcka och betyder inte mer än så. Men för läsaren betyder det mer. Pilgrimsmusslan är en sorts kammussla (släktet Pecten), en sådan som Afrodite avbildas med när hon föds ur havets skum, mest känd genom Botticellis renässansmålning Venus födelse. Brett representerar ett nytt skönhets- och kvinnoideal, en Venus Anadyomene (den ur havet uppstigande) och samtidigt Venus Vulgivaga (den promiskuösa), två sidor av kärleksgudinnan. Hemingway skulle senare ta upp motivet (om än outtalat) med Venus Anadyomene i Across the River and into the Trees (Över floden in bland träden) från 1949.
Målet för Parisbohemerna är tjurfäktningarna i Pamplona som äger rum i samband med den årliga San Fermin-festivalen. Festivalen är också en religiös högtid, som det sägs i romanen, som för att påminna om ursprunget, som dess firare nog har glömt, eller i alla fall betraktar som sekundärt. Helgonet San Fermin var Pamplonas första biskop. Som en del i festligheterna bärs hans bild i procession genom staden, från kyrka till kyrka.
Under denna procession händer följande: några av dansarna i följet omringar Brett och dansar kring henne. De tar tag i Jake och hans vän Bill, för in dem i cirkeln, varpå Bill också börjar dansa. Brett vill dansa men får inte. ”They wanted her as an image to dance around.” Vad som pågår är idoldyrkan i ordets rätta bemärkelse. Människan sätts i centrum för att avgudas. Det hela kulminerar i att Brett blir buren hem av dem till hotellet. Som James Watson har noterat används samma verb för transporten av henne som vid bärandet av helgonstatyn, translate.
Verbet är intressant, därför att det handlar inte bara om att bära, utan om att överföra. Man överför den moderna tidens ideal till religionen och ersätter den. Det gäller hela den sorglösa livsstilen. Den moderna människan dyrkar nöjen, materiella ting och sig själv. Resans höjdpunkt, tjurfäktningen, fungerar som en ersättningsreligion med matadoren som dess profet, överstepräst eller till och med påve eller gud. Den stora stjärnan på matadorhimlen är den 19-årige Pedro Romero som blir Bretts älskare. Samma namn hade en namnkunnig tjurfäktare som levde ett och ett halvt sekel tidigare. Men namnet Pedro Romero ger onekligen också associationer till kyrkans grundargestalt i Rom, aposteln Petrus. Det är nog ingen slump. En ytterligare referens till Petrus finns i ett avhugget öra från en tjur (en vanlig trofé i klassisk tjurfäktning) som Pedro ger som kärleksgåva till Brett. Men till skillnad från det avhuggna örat i Getsemane, är det här ett öra som förblir avhugget och aldrig läks. Watson kallar örat en relik, värd att sparas och vördas. Reliken kommer dock från ett avgudat djur och inget helgon. Därmed blir det ett omvänt exempel på hur religiösa symboler, som i fallet med pilgrimsmusslan, mister sitt ursprungliga värde och sekulariseras. Här är det kvarlevan från ett dött djur som upphöjs till religiös status. Som en sorts relikskrin för tjurörat använder Brett sitt nattduksbord på hotellet, där det får samsas med hennes cigarrettstumpar.
Pedro Romero ser på sin profession som stor konst. Det är också uppenbart att Hemingway beskriver den som sådan. Pedro Romero är mästaren som till fullo behärskar underhållningsvåld som konstform och med risk för sitt liv ställer sig på arenan för att strida mot en tjur. Vid ett tillfälle ställer Jakes vän Mike till med en pinsam scen. Full och svartsjuk försöker han förminska matador Romeros insats genom att tre gånger utropa ”Tell him bulls have no balls”. Det han åsyftar är de tjurar i tjurrusningen som är stutar, alltså kastrerade. Uttrycket är också bildligt och implicerar att tjurarna inte är farliga, att de saknar den styrka och oräddhet som annars utmärker tjurar. Mikes skräniga fyllereplik sätter fingret på något centralt. Jake, får vi genom antydan veta, lider av en krigsskada som gjort honom impotent. Den fysiska impotensen bör läsas som en andlig dito. Inte bara han utan hela hans generation, the lost generation, är andligt impotent, oförmögen, loj och liknöjd, sedan den berövats något av sin ursprungliga natur.
Den nya människan vänder sig till en kultur som frigjort sig från religion och hämmande moral. En religion som är vacker och konstnärlig men grym och farlig. En religion med ett överhuvud som hugger av och dödar men är oförmögen att hela.
Och runt omkring arenan och på vägen till den är Gud ständigt närvarande, manifesterad i kyrkorna och klostren, som en påminnelse för romanfigurerna om något forntida och heligt. Medvetenheten om Gud och hans hus finns, men tafattheten och likgiltigheten hindrar dem, därför att de alltid är på väg någon annanstans, på väg för att leta efter en pub, för att gå och fiska eller ägna sig åt nöjen. Som moderna sekulariserade människor går de vilse, ännu längre bort från Gud på den nya tidens pilgrimsled.
Martina Björk är fil. dr i latin vid Lunds universitet.
Ur Signum nr 2/2023, s. 27–30.