av CLARE MAC CUMHAILL OCH RACHAEL WISEMAN
Annandag jul år 1941 gifte sig Elizabeth Anscombe med Peter Geach i Brompton Oratory i London. Hennes bröder hade uppmanat henne att slå upp förlovningen, då Peter var ”absurd”, men hon ignorerade deras varningar. Äktenskapsbeviset skyddade henne från en ny inkallelselag som stiftats samma månad, och som gällde ogifta kvinnor mellan 20 och 30 år. Fast hon nu formellt var fru Geach skulle hon även fortsatt vara känd som – och insistera på – fröken Anscombe.
Filosofparet hade först träffats år 1938 i en Corpus Christi-procession i ett kloster i Begbroke, en liten by en knapp mil nordväst om Oxford. Båda hade nyligen konverterat och Geachs religiösa pånyttfödelse hade lämnat honom ”förälskad i kärleken” och i desperat behov av ”en flicka att älska och fria till och gifta sig med”. När han såg en ung kvinna närma sig honom efter gudstjänsten, friade han till henne under föreställningen att hon var någon annan. Anscombes skildring av händelsen är något annorlunda. Hennes minne var i stället att Geach närmade sig efter processionen och, medan han började massera hennes axlar, sade: ”Fröken Anscombe, jag gillar ert tänkande”. Eftersom ingendera versionen är särskilt trovärdig, är de förmodligen interna skämt mellan två filosofer som båda intresserar sig för personlig identitet. Beroende på vilken av berättelserna man gillar bäst, svarade hon antingen ”ja” eller ”och jag, ert”.
Det äktenskapliga livet började som det sedan skulle fortsätta, med i praktiken vad Geach kallade ”telegami”, äktenskap på distans. På grund av sin övertygelse om rättfärdigt krig, vägrade Geach strida för Storbritannien (han hade polskt påbrå, och hade utan framgång försökt ansluta sig till den polska armén). I stället tilldelades han tjänst inom skogsbruket i södra England. I en intervju 1966 när han tillfrågades om sin krigstjänst svarade han: ”I was rrrrrrolling logs” [ett uttryck som likaväl som skogsarbete också betyder att hjälpa sitt närsamhälle]. Anscombe å sin sida återvände till Cambridge där hon skrev en doktorsavhandling om själens individuation. Paret levde samman under några månader när Geach kom hem efter kriget. Vid det laget var de föräldrar till Barbara och John. År 1946 fick Anscombe en forskartjänst vid Somerville College och flyttade till Oxford, medan Geach och barnen blev kvar i Cambridge. 1949 fick hon möjlighet att hyra nummer 27 på St John’s Street i Oxford, och Geach och barnen flyttade in till dess Geach två år senare fick en lektorstjänst i Birmingham och ännu en gång levde skilt från Anscombe och de nu tre barnen (Mary senast i raden). Geach fortsatte ha en fot hos familjen och en i först Birmingham och från 1966 i Leeds. Under decenniet utökades familjen med fyra barn (Charles, Jennifer, More och Tamsin) och en katt (Tibbles), samt under en tid Ludwig Wittgenstein på vinden.
Den bild av ”filosofen” som dominerar vår samtida föreställningsvärld är manlig, isolerad, abstrakt, distanserad, cerebral. Ensam i sitt tysta arbetsrum tänker han på utomvärldsliga ting. Hans kroppslighet, djuriskhet och sällskaplighet är bortglömd eller stilla ignorerad. Mary Midgley, Ancombes samtida och väninna, skrev 1953 ett radiomanus för BBC där hon reflekterade över det udda faktum att nästan alla stora filosofer i västvärlden varit ungkarlar. Producenten avfärdade manuset som ”hushållsfrågors irrelevanta inkräktande på det intellektuella livet”. Men Anscombes liv är ytterst motståndskraftigt mot åtskillnaden mellan det hushållsliga och det intellektuella. Dörren på 27 St John’s Street stod alltid öppen, och barn, studenter, präster och lärare kom och gick som de ville. I en välkänd anekdot kom en elev med en blomkvast för att gratulera henne när hon lämnat BB, och fann henne i morgonrock, undervisandes en klass med den nyfödda i knäet. Blöjor byttes mellan cigaretter och meningar, och barn ammades medan lektioner förbereddes. ”Med en extraordinär förmåga att hålla distans och koncentration, kan hon röra sig från perceptionsfunderingar till blöjbyte och tillbaka igen”, observerade väninnan och journalister Ann Chesney (gift med filosofen Michael Dummett). Barnen kom och gick under föreläsningarna, på jakt efter mat, uppmärksamhet eller förälderliga förmaningar.
Barnen kom och gick även i hennes filosofiska verksamhet. Anscombe skrev sin första filosofiska artikel, ”The Reality of the Past” (i Max Black (red): Philosophical Analysis, Ithaka 1950, övers. anm.) samma år som Barbara började skolan. I den löser hon den försokratiska filosofen Parmenides logiska problem genom en klassrumsövning. Barnen uppmanas att svara på frågan ”När stod slaget om…” ”Hastings?”, ”Waterloo?” och så vidare, och ur detta exempel väver Ancombe en beskrivning av det förgångnas oföränderlighet. I en artikel levererad till Aristotelian Society sommaren 1958 (”Pretending”, Proceedings of the Aristotelian Society, suppl. Vol. 32, 1958, övers.anm.) illustrerar Ancombe sitt ämne, ”att låtsas”, med en mor som för att undvika att behöva lösa bussbiljett låtsas att ett barn är under tre år. Det är lockande att tänka sig att det stackars barnet som är iklätt ”rätt barnsliga kläder och blir buret som ett betydligt yngre barn” är John, som nyss fyllt fyra. Senare i samma artikel beskrivs skillnaden mellan lögn och hyckleri genom en dialog mellan en lärare och en förälder. Barnet hade fått stryk för att ha skrivit ”Casson är en skitstövel” i en övningsbok (Casson varande en lärare på skolan). ”Nå, jag förstår att han fick stryk”, säger föräldern, ”men är detta ändå inte ett rätt normalt beteende för en pojke?” ”Inte enligt min erfarenhet”, svarar läraren. ”Sluta låtsas”, tänker föräldern. I en artikel om ”Grammar and Essence” beskriver Anscombe hur hon återskapar en passage i Platons Meno med sig själv som Sokrates och en nioårig flicka (möjligen en av hennes döttrar) som slavpojken. Anscombe rapporterar att till hennes ”häpnad och glädje svarade hon just som slaven och fortsatte just som dialogen, eftersom hon alltid sade nästa sak som slaven sade”. Därför var hon ”övertygad om att detta berömda dialogstycke inte hittats på”.
Barns lekar, barn som lär sig, övning och undervisning och igenkännande av mönster är, förstås, en del av strukturen i Ludwig Wittgensteins senare filosofi. Anscombe redigerade och översatte Filosofiska undersökningar tillsammans med Wittgenstein under tiden före hans död – det var därför han bodde på hennes vind. Boken börjar med en passage från Augustinus Bekännelser:
”I mitt minne fäste jag att de [äldre] nämnde något vid namn och efter detta ord pekade på något; detta såg jag, och mindes att de benämnde detta föremål med det ljud de lät höra när de ville visa det. Att det var det de ville var uppenbart genom deras åtbörder, det språk som är medfött hos alla folk; miner, ögonkast, åtbörder och tonfall visar deras sinnesstämning när de åstundar eller äger något, avvisar eller undviker det. På detta sätt slöt jag mig efter hand till betydelsen av ord jag ofta hörde återkomma, var på sin plats, i olika uttryck. Med dem uttryckte jag nu mina önskningar, när jag väl vant min tunga vid dessa tecken.”
Augustinus som bebis är inte bara en autodidakt, men hans berättelse handlar om ett ovanligt immobiliserat och stationärt spädbarn som lär sig allt fastbundet i en barnstol. I Filosofiska undersökningar befriar Wittgenstein det språklärande barnet och ser det tillgodogöra sig språket genom spel och sånger och lekar i vilka språk, aktivitet och interaktion med andra är sammanvävda:
”Hitta på en berättelse; och läsa den –
Spela teater –
Sjunga ringlekar –
Gissa gåtor –
Konstruera en vits; berätta den –
Lösa ett tillämpat räkneexempel –
Anhålla, tacka, svära, hälsa, bedja –”
Detta sammanflätande av språk och handling är en av de lärdomar Anscombe gör från Wittgenstein. Hon börjar On Transubstantiation, ett litet häfte publicerat av Catholic Truth Society 1974, med orden: ”Det är enklast att förklara transsubstantiation sålunda: små barn bör undervisas om det så tidigt som möjligt.” Hon fortsätter med att beskriva en mor i mässan med en dotter på nära tre år, vars uppmärksamhet vid konsekrationen är ”fixerad vid vad som pågår”. Hennes mamma viskar: ”Prästen säger Jesus ord som ändrar brödet till Jesus kropp. Nu lyfter han upp den. Se! Buga nu och säg ’Min Herre och min Gud’.” (Detta viskande i mässan, tillägger Anscombe, ”behöver inte vara störande för omgivningen”.) Anscombe skriver att undervisningen var så framgångsrik att när hon återvände från kommunionen frågan flickan ”Är han i dig?”, och när modern svarade ja, prostrerade dottern framför henne. ”Jag kan vittna inför er, för jag såg det ske”, skriver Anscombe. Hon var modern och Barbara dottern.
Anscombes största filosofiska engagemang i problemen och glädjen i att fostra barn rör föräldrarnas auktoritet. Detta kanske är en överraskning för den som känner till mängden av anekdoter om familjelivet på nummer 27, St John’s Street, i vilka barnen ofta framställs som närmast förvildade och helt opåverkade av tillrättavisningar från grannar, socialarbetare, lärare och även polisen. Ett exempel är nog för att fånga tematiken. Litteraturkritikern John Carey, som var en av grannarna under 1960-talet, skriver: ”Huset var regelbundet helt i barnens våld. Resultatet var kalabalik. Oväsendet av inspelad musik ekade från huset vid alla tider, och det verkade aldrig falla någon in att stänga ett fönster eller reglera volymen.” När han bultade på dörren för att be om en paus kom ”efter ett tag en tonårsflicka, en av döttrarna. Hon gav honom ett högdraget leende. ’Åh,’ sade hon, ’det är ingen idé att du klagar. Hela gatan skrev på ett upprop mot oss en gång, men ingenting hände.’”
Den del av föräldraauktoriteten som intresserade Anscombe var inte det godtyckliga, eller ens det genomtänkta, utövandet av disciplinär makt, utan förälderns auktoritet att tillhandahålla en moralisk undervisning för barnen. Det var i detta hon själv upplevde sig som mest ur fas med ”tidsandan”. I ett radiomanus 1956 (”Does Oxford Moral Philosophy Corrupt the Youth?”) skriver hon sarkastiskt:
”Alla vet att vi för länge sedan övergav den gräsliga idén om föräldrars auktoritet. Föräldrars uppgift är att göra vad som är bäst för deras barn, som de därför möter med fruktan. Otjänsten i att trycka på barnen sina egna normer, som kan vara förlegade, är uppenbar. I en föränderlig värld, med föränderliga förutsättningar, måste normer förändras; och du måste forma din moral i enlighet med dina syften och de förutsättningar som finns, så att dina handlingar ger de resultat du önskar. (För din moral syns i dina handlingar, oavsett vad du säger.) Det är uppenbart att allt vi kan göra är att utrusta våra barn som tänkande mänskliga varelser, kapabla att forma och ständigt förbättra sina egna normer utan hinder. Är detta inte den allmänna såväl som den akademiska åsikten?”
Men för Anscombe var föräldrarnas auktoritet att lära barnen vad det är att handla rätt inte bara önskvärt utan nödvändigt. I sin essä ”Authority in Morals” från 1962, talar hon om förälderns rätt ”att förklara för någon annan vad som är sant – i detta fall vad som är rätt och vad som är fel, och att kräva att han accepterar vad man säger och agerar efter det”. Hon insisterar på att denna auktoritet, denna rätt att vara en morallärare, även gäller när föräldern har fel. ”Denna auktoritet och denna rätt kan inte förnekas, eftersom det är helt nödvändigt, om barn ska fostras, att deras fostrare agerar som om de utövar sådan auktoritet, och eftersom det som är nödvändigt knappast kan undgå att vara en rätt, så måste var och en som måste fostra barn ha denna rätt.” Detta typiskt täta argument använder inte det kantianska ”bör implicerar kan”, utan den aristoteliska iakttagelsen att någonting kan vara ”nödvändigt för att och i den mån det goda beror på det”. Det är alltså nödvändigt att föräldrar betraktas som moraliska auktoriteter, eftersom barnafostran annars inte blir möjlig. Det är antagandet om föräldrarnas auktoritet i moraliska frågor, snarare än det faktiska innehållet i den moral som lärs ut, som Anscombe betraktar som viktigast. Även illa fostrade barn kommer att lära sig begrepp som mod, rättvisa, lögn och förräderi, men ett barn som fostras av en rädd förälder – som därför inte i själva verket faktiskt fostras – kommer, menar Anscombe, att driva vind för våg.
Anscombe lärde också sina barn filosofi. Inte som ett kunskapspaket, men som aktiviteten att, som hon uttrycker det, ”fundera på de svåraste och mest fundamentala frågorna”. Hennes dotter Mary (som själv blev filosof) drar sig till minnes att hennes moder ”mötte mina egna filosofiska problem”, problem som ”inte kom från filosofilektioner, men från samtal och från skolans undervisning”. En vän som umgicks med familjen vid frukost efter morgonmässan kunde finna ”Barbara, det äldsta barnet och den mest praktiskt lagda i familjen … ordna frukost medan resten ägnade sig åt eldiga diskussioner, till exempel om argument för Guds existens”.
När hon en gång fick frågan vilket av sina sju barn hon tyckte bäst om, svarade Anscombe: ”det barn som var sex år – jag beundrar sexåringars tänkande”.
Översättning: Magdalena Dahlborg
Augustinuscitatet är hämtat ur Ellenbergers översättning, Wittgenstein ur Gustafsson och Hertzberg.
Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften The Tablet den 21 maj 2022 och publiceras med utgivarens tillstånd, www.thetablet.co.uk.
Clare Mac Cumhaill är biträdande professor i filosofi vid universitetet i Durham, England.
Rachael Wiseman är dr i filosofi, universitetslektor vid universitetet i Liverpool, England.
Ur Signum nr 2/2023, s. 23–27.