Att hata den ofrånkomlige

För somliga är livet en gåva, för andra en börda. ”Jag har skapats av en Gud som jag aldrig har valt, och jag har av honom gjorts till en fri varelse och givits en fri vilja, som kan brukas eller inte brukas, men likväl finns där.” Detta är utgångspunkten för en till formatet mycket liten bok på 37 sidor men en bok som framställer de stora, ofrånkomliga, existentiella frågorna naket, konkret, modigt och oförställt. Den gör det i en viktig tradition. Kanske är det förvånande för många att det kan vara så fruktbärande att föra dialog med en uråldrig kappadokisk kyrkofader, Gregorius av Nazians (330-390), för övrigt en gammal bekant till bokens författare.

Att säga ja till Gud behöver inte innebära att i kärlek och förtjusning gå honom till mötes. Det kan vara ett problem. Det krävs mod att släppa fram hat och vrede mot Gud, att anklaga Gud. Varför visar han inte sitt ansikte för mig? Summan av våra egna erfarenheter har gett oss en personlig bild av livet. Detta präglar sannolikt den gudsbild som vi bär inom oss. Livet har visat sitt ansikte för oss på olika sätt, olika för olika personer. Bilden av omvärlden kan skapa en mask framför Guds ansikte. Bilden av Gud kan bli en vrångbild, så mörk att vi inte vill ha med honom att göra. Vi kan komma till en punkt där vi tycker att det varit bättre om Gud gjort slut på alltihop. Denna svåra insikt är lika mycket Guds som människans. Även Gud ångrade sin skapelse (1 Mos 6:5-7). Vid denna mörka vändpunkt i mänsklighetens historia uppträder Noa. Han far den nya chansen. Men förbundet till trots, i grunden kvarstår problemet. Vår broder Job sitter där på sin askhög och förbannar sin födelsedag. Gud är ansvarig. ”Du ser hur det gick. Är livet värt det pris som vi måste betala? Är saligheten värd att slita hund?”

Men nu är det faktiskt så att Gud skapade oss till fria varelser och krävde att vi skulle vara med och vara villiga att betala priset om det gick snett. Kanske det största förtroende som Gud givit människan; jag ger dig liv och skapar dig till en fri varelse och räknar med att du är beredd till de offer och de lidanden som kan komma att bli nödvändiga på din och dina bröders och systrars väg. Och jag ger er allt det beskydd som är möjligt utan att kränka er frihet och sätter ett tecken till ert skydd (1 Mos 4:15), Kainstecknet.

För Gregorius är människans frihet av avgörande betydelse. Hos människan finns en ambivalens och en tvehågsenhet. Människan är föränderlig och rörlig åt två håll. Gregorius frammanar bilden av en människa som en som ännu inte tagit ställning. Men hon har fatt den fria viljans gåva ”för att det som är gott skall tillhöra den som har fatt förmågan att välja lika väl som det tillhör honom som lade ner fröna till det goda”. ”Det var den högsta Godhetens vilja att göra det goda till vårt eget, inte endast nedlagt i vår natur men utvecklat genom vårt fria val, genom vår fria vilja som kan röra sig åt två håll.” För Gregorius är människans kamp och möda förknippad med det jordiska livet eller mer direkt med människans kropp och i denna möda finns en slags fostran eller pedagogik nedlagd. Det finns en egen mening med den.

Människan far ideligen chansen till nya val. Ibland är det nödvändigt med en test, en provokation. Kain blev provocerad av Gud när han kom med sin offergåva tillsammans med sin bror Abel. Gud tog emot Abels gåva men Kains såg han inte till. Fanns det redan ett mönster hos Kain? Hade Eva favoriserat storebror och hur hade det eventuellt påverkat Kains syn på Gud och livet? Frestelsen kommer, en situation uppstår när vi måste välja förhållningssätt. Allt mänskligt samliv innebär valsituationer och därmed frestelser för dem som är så ambivalenta och vacklande som också de första människorna uppenbarligen var.

För Gregorius ger detta livets mödor material för den fria viljan, för det fria livet. Genom livets mödor växer människan och mognar och stärks i sin karaktär genom bruket av sin fria vilja och genom möjligheten till ett fritt val. Så var det redan i paradiset. Människan är fri att välja det som är gott och att handla rätt. Det goda blir då människans eget, ”inte endast nedlagt i vår natur”. Det är större att vara fri än att vara ofri. Det som sker av fri vilja är av större värde än det som sker av tvång. Något som var och en som varit förälskad eller har barn lätt han instämma i. Det goda skall bli människans eget. Här framstår Gregorius människosyn: människan är lik Gud. Av sig själv och av egen fri vilja väljer hon sitt handlingssätt – en partner till Gud i skapelsen, men en förfärande och riskabel storhet. Vi kommer alla någon gång till en vändpunkt, en test, efter den nödvändiga inre process som vi kanske måste gå igenom innan vi kan förlåta och försonas med det som varit, med att Gud finns och har skapat oss som förfärande och riskabla storheter. Som Job kan vi sitta länge på vårt livs askhög. Allt har sin tid. En dag kommer frågan att ställas på sin spets. ”Men hur länge tänker du sörja?” Hur länge kan vi vara i uppror mot Gud och anklaga honom? Mycket måste hända på vägen dit. Rubriken till sista kapitlet i boken är hämtad ur Psaltaren. ”Ja, låt mig växa alltmer och trösta mig igen” (Ps 71:21).

Jag tror att Anna-Stina Ellverson kommer att kunna fortsätta berättelsen om denna tillväxt och hålla dialogen med fader Gregorius igång. Jag önskar att hon ville låta oss ta del av den. Trots allt var detta bara början på historien om en lång och mödosam vandring under vilken vi behöver all den tröst som de gamla fäderna kan ge. Förmedla gärna mer av den.