Vad kan Da Vinci-koden lära oss?

Vad kan en roman lära oss? Den kan lära oss mycket om vad det är att vara människa. Genom att mobilisera vår fantasi och vårt hjärta vidgar romanen med sina ordbilder vår uppfattning av livet. Den sätter en ny färg på vardagen. Som all konst tolkar romanen verkligheten och ger den större rymd och större djup. Och den kan ge sammanhang där vi förut inte såg något. Den tillför förståelse på ett helt annat sätt än en tidningsartikel.

Men tillför romanen kunskap? Kan den vara lärorik? Romanen är ju fiktion – det vill säga påhitt. Nog kan den tillföra kunskap, men det är då kunskap som förmedlas i ett alldeles speciellt sammanhang. Skrivs kunskapsstoff in i en påhittad historia blir författarens – och läsarens – tolkning av dessa fakta med nödvändighet påverkad av deras påhittade omgivning. Kunskapen som förmedlas blir tendentiös, därför att den interagerar med sin påhittade omgivning. Påhitten färgar fakta som anpassar sig till påhitten, som i sin tur färgas av fakta och blir påhitt med anstrykning av fakta, vilka i rundgången förlorar sin objektivitet i det oklara sammanhanget.

En roman är fiktion och inte verklighet. Den reflekterar om verkligheten. Men den är aldrig verklighet. Och det är där dess frihet ligger. För i sin uppgift att tolka och fördjupa vår förståelse av verkligheten kan den ta sig ungefär vilka friheter som helst.

Men om en författare använder romanens frihet till att förfäkta vissa av henne eller honom själv utvalda fakta blir romanen inte ärlig. Till den här kategorin oärliga böcker räknar jag Da Vinci-koden. För jag tror att Dan Brown vet precis vad han gör. Dessa romaner är oärliga därför att det i en roman inte ställs samma krav på fakta som i en avhandling eller i en tidningsartikel. Därför kan författaren i frihetens förklädnad förmedla sin tolkning av fakta som fakta. För vem har rätt att ge sig på en roman och kritisera den för faktafel? Samtidigt blir kravet på läsaren större, för hon eller han måste förstå att det som står i romanen är påhitt med ett tillägg av fakta som tolkas för att passa påhitten.

Det är här det blir problem. I dag är vi mycket noggranna med att skilja mellan fakta och fiktion. Betydligt mer än någonsin förr under historien, där gränsen har fått flyta tämligen fritt. Ja, till och med så fritt att litterära figurer som alla visste vara påhittade kom att ta plats som verkliga, till exempel kung Arthur och helgonlegendernas S:t Kristoffer – eller den heliga Graal för den delen. Men med upplysningstidens klara uppdelning mellan fiktion och bevisbart startades en utveckling som lett fram till dagens ettor och nollor.

Ändå sköljs vi nu över av en flod av romaner med ”autentiskt innehåll”, romaner som förmedlar revolutionerande upptäckter och nya fakta, populärhistoriska romaner som ger nya tolkningar av vad som en gång skedde, självbiografier som närmar sig romanen eftersom delar av innehållet är tillsnyggat och påhittat och förväntas uppfattas som fiktion – fast inte helt och hållet. Det är uppenbart att vi på litteraturens område inte längre håller lika hårt på skillnaden mellan fiktion och verklighet. Gränserna håller på att suddas ut och vi närmar oss åter antikens och medeltidens fria syn på verkligt och påhittat. Vad händer då när denna syn spiller över på det som ligger utanför litteraturens område? Vad händer när vi tar med oss avsaknaden av källkritik och krav på bevis ut i vår postmodernistiska verklighet?

Det blir problem. Det kan vi lära oss av Da Vinci-koden. För med sina snart 30 miljoner sålda exemplar har den boken ett genomslag som är unikt och dess idéer diskuteras av var och varannan människa. Men det är inte det som är problemet. Och inte heller är vad som står i boken problemet. Problemet ligger i det faktum att boken är ett utmärkt exempel på en historia där fakta och fiktion får umgås fritt och att många läsare – om än långt ifrån alla – köper Dan Browns löfte om att få lära sig saker som förtigits i århundraden. När de lägger ner boken tror de att den påhittade historien med sina tolkade fakta fortsätter även utanför påhittet, i verkligheten. Dessa läsares verklighetsbild har inte fördjupats. Den har förvanskats.

Denna sammanblandning av verkligt och påhittat är inte bara oärlig. Den kan dessutom användas för syften som inte är så uppenbara. Låt mig som omväxling ta ett annat exempel än Da Vinci-koden för att illustrera detta. I början av år 2005 publicerades Michael Crichtons senaste roman State of Fear i USA. I boken låter Crichton sina romanfigurer ifrågasätta sanningen i det som de flesta forskare i dag är överens om, nämligen växthuseffekten. I boken är det inte uppvärmningen av jordens klimat som är problemet, utan forskarna. Crichton säger själv att han efter noggranna studier har kommit fram till att vetenskapen inte har fullständiga bevis för att växthuseffekten är ett faktum och att lagstiftarna måste ta detta i beaktande när de beslutar om vad som ska och inte ska göras. Som alltid har Crichtons bok sålt stort, så stort att en samlad vetenskapsvärld i USA har gått i taket. Alarmerad gav till slut Natural Resources Defense Council ut en skrift mot de teser som hävdas i boken. Den har titeln They Don’t Call It Science Fiction for Nothing. Kampen om opinionen för att minska utsläppen av växthusgaser är långt ifrån avgjord i USA och Crichtons bok har blivit ett vapen för motståndare till reglering av utsläppen. Under sista veckan i september kallades Crichton till förhör i den amerikanska senatens Kommitté för miljö och offentliga arbeten. Inte för att han skulle ha satt käppar i hjulet för en mer miljövänlig politik i USA. Utan han hade kallats in av kommitténs ordförande, senator James Inhofe, som avfärdat allt tal om global uppvärmning som ”den största bluff det amerikanska folket någonsin utsatts för”. I två timmar fick Crichton ge sin syn på saken innan senator Hillary Rodham Clinton bannade honom ”för åsikter som skymmer sund forskning” och senator Barbara Boxer sa: ”Jag anser att vi behöver fokusera fakta, inte fiktion.”

Med denna historia om hur en roman kan användas som faktaslagträ i den offentliga debatten till och med av politiker som är tillsatta för att de anses ha insikt i sitt ämne är det så dags att ställa sig frågan om en författare inte får skriva vad han vill. Svaret är inte helt givet. Ur laglig synvinkel är svaret enkelt. I princip får en författare skriva vad hon eller han vill och förfäkta vilka idéer som helst. Tryckfrihetsförordningen gör bara några få undantag. Men betyder det att det också är moraliskt rätt att skriva vad som helst och under vilken täckmantel som helst? Där vill i alla fall jag dra på svaret. Författaren har absolut ett ansvar för det som hon eller han skriver och måste vara klar över att texten får ett nedslag i verkligheten. Liksom att texten kan såväl fördjupa som fördunkla läsarens uppfattning av denna verklighet. Därför bör författaren vara klar med sitt syfte – både inför sig själv och inför läsaren.

Och läsaren då? Jo, läsaren måste å sin sida vara klar över när det är fiktion och när det är faktaböcker hon eller han läser. Läsaren ska visst kunna låta sin fantasi lockas iväg av kittlande teorier, men vara vuxen nog att se att om de inte är belagda eller vägda mot andra fakta i boken så är de inte annat än fiktion de också.

Nu försvåras samspelet mellan författarens och läsarens ömsesidiga ansvar av att vi lever i en postmodernistisk kultur. I den är det snarare värderelativism än givna sanningar som råder. Förkastandet av tanken på en möjlig gemensam plattform för etik och moral till förmån för individens fria val i varje enskild situation gör egentligen talet om ett moraliskt ansvar för författaren och läsarens ansvar att kunna skilja mellan fakta och fiktion väldigt svårt. För den postmoderna människan väljer själv vad som är sant och vad som är falskt. Och utlämnad som hon är till att fatta ett otal sådana beslut varje dag, hämtar hon in underlag för sina beslut där hon kan hitta dem. Livstempot är högt och byggstenarna för att få ihop en fungerande tillvaro måste samlas ihop snabbt. Det är inte alltid hon hinner kolla kvaliteten i detalj. Får hon dessutom ihop litet byggmaterial på köpet i en aktivitet som var avsedd för annat är det ju bara ett plus. Som till exempel att få information om kyrkans sunkiga teologi och den besynnerliga organisationen Opus Deis verksamhet när man har tid att koppla av en stund och läsa den där väldigt spännande boken som alla läser nu. Och sedan kan man forma sig en uppfattning om de där båda. Sant eller falskt? För sällan går läsaren vidare och kollar uppgifterna i Katolska Kyrkans Katekes eller på Opus Deis hemsida.

Ansvaret verkar falla tungt på författaren. Men läsaren är inget viljelöst offer. Har vi nu ordnat vår verklighet så att varje sanning måste uppfinnas på nytt av varje enskild modern människa, så har vi också ansvar att se till att vi skaffar oss instrumenten för att klara av det. Och det ansvaret faller lika mycket på oss som läsare.

Till slut ska vi vända oss specifikt till trons område. Där är det betydligt vanligare att läsarna är okunniga än att de har insikt. De flesta människor i dag har få instrument till hands för att väga sant mot falskt när det kommer till en utsaga om kristen tro eller om andra religioner. Samtidigt längtar många efter att livet ska innehålla något mer än bara det som vi kan ta på eller som kan uttryckas i ettor och nollor. ”Längtar efter magin i vardagen”, sade Jeanette Winterson i SVT:s Rapport i ett reportage från årets Bokmässa. ”Längtar efter spiritualitet”, säger mer än en undersökning. Därför har det vi kallar New Age blommat upp och blivit en integrerad del av vår kultur. Därför får också en bok som Da Vinci-koden ett sådant genomslag. För boken är ett postmodernistiskt New Age-praktverk som säger det som väldigt många vill höra. Mycket för att de ska slippa bry sig om de där religiösa frågorna. Det är lättare att med boken som facit kunna vifta undan dem som falsarier. Att dessa läsare tror att vad Dan Brown skriver är sant är bara att beklaga. Men det finns ännu en sak att lära av Da Vinci-koden, nämligen att kyrkorna har undervisat dåligt i vad det är de tror på – och varför. Och att det ligger en hel del ansvar på dem för att dagens människor inte har de instrument de behöver för att kunna ta ställning till det som ligger kyrkorna varmt om hjärtat. Och som säkert många utanför dem längtar efter.

Kyrkorna kan inte slå sig till ro med att deras bok sålt oändligt mycket bättre än till och med Da Vinci-koden. De måste också sälja in sin vara. Vad vi också kan lära av Da Vinci-koden är att det är den bästa storyn som tar hem segern. Här gäller det att inte förfasa sig över andras framgång, utan att själva se till att vårt budskap kommer ut. I en aptitlig förpackning – men ärligt.