Att inkulturera ett helgon

Uttrycket ”ett barn av sin tid” gäller i högre grad för Thérèse av Lisieux än för de flesta helgon. Trots eller kanske på grund av att hon kunde vara samtida med våra mormödrar eller deras mödrar framstår hon, inte minst för många i vår kultur, som mer främmande än exempelvis den helige Benedikt eller ökenfäderna. Dessa är i mångt och mycket avskalade tidsbunden kolorit och personliga karakteristika och framställs i traditionen på ett abstrakt och därför mer acceptabelt sätt. Det kulturlager som täcker dem förefaller ofta tunnare än den tidsbundenhet vid 1800-talets sista tre decennier som omger den lilla Thérèse. Men ändå är hon ett universellt helgon vars budskap mottagits på ett förvånansvärt sätt som överskrider många gränser. På ett märkligt sätt lever detta ”barn av sin tid” vidare i en obruten tradition. Det är frestande att försöka plocka av rosenbladen och söka kärnan i hennes spiritualitet som uppenbarligen betytt så mycket för den katolska kyrkans andliga tradition i vårt århundrade så mycket att hon 19 oktober 1997 utnämndes till kyrkolärare, 100 år efter sin död.

I samband härmed har ett stort antal böcker om henne utkommit. De flesta givetvis på franska och några på engelska. Men även på nordisk botten har hon uppmärksammats. Förutom karmeliternas fina urval av hennes brev, Min väg är förtröstan och kärlek (jfr Signum 5:1996), som kom i god tid till jubileet finns nu på samma förlag ytterligare en volym, De svagas styrka, som innehåller Johannes Paulus II:s apostoliska brev om utnämningen till kyrkolärare i översättning och i samma bok en uppsats om Thérèses andliga utveckling av Wilfrid Stinissen. Påven hänvisar till de skrifter som hon efterlämnat, främst de självbiografiska manuskripten som brukar benämnas A, B och C, som publicerades i delar redan ett år efter hennes död under den snart välkända titeln En själs historia. Dessa andliga skrifter gör att hon förtjänar att betraktas som kyrkolärare, säger påven.

Som den första boken i serien Karmel har dessa fått titeln Självbiografiska skrifter (1971) på svenska. I samma serie finns också Sista samtal (1988) som är anteckningar från hennes sjukbädd gjorda av hennes ordenssyster och tillika köttsliga syster som i karmelklostret bar namnet moder Agnes av Jesus. Tack vare Thérèses karmelitiska bröder och systrar i Sverige har vi god tillgång till de texter som denna karmelitnunna mer av en händelse kom att lämna efter sig.

För flera betydande 1900-talsteologer som till exempel Hans Urs von Baltazar och Yves Congar var den lilla Thérèse en viktig station på vägen till Andra vatikankonciliet. I sitt apostoliska brev skriver Johannes Paulus II: ”Med sin utmärkande lära och sin unika stil är Thérèse en sann lärare i tron och det kristna livet. Liksom i de heliga fädernas utläggningar strömmar i hennes skrifter den katolska traditionens livgivande sav, vars rikedomar ’ingår i den troende och bedjande Kyrkans gärning och liv’ så som Andra vatikankonciliet intygar” (Dei Verbum, nr 8).

På flera sätt föregriper hon genom sin hänvisning till den ”lilla vägen” den öppning i kyrkans andliga liv som Andra vatikankonciliet innebar. Det är en spiritualitet utan sådana hjältedåd och extraordinära bragder som en stelnad andlig tradition lätt hemfaller åt. I 1800-talets Frankrike skrämde jansenismen katolikerna med helvetes- och skärseldstemat. Tillsammans med den katolska kyrkans trängda läge i samhället skapade detta en många gånger rigid kristendom som också delvis präglade den miljö i vilken Thérèse fick sin andliga uppfostran. Genom att forcera detta hårda skal nådde hon evangeliets kärna och fann där den kärlek som enbart kan erfaras genom förtröstan och överlåtelse.

Att det kan vara svårt att idag tillägna sig en andlig bok som börjar med orden ”Vår berättelse om en liten vit blomma, skriven av henne själv och tillägnad moder Agnes av Jesus”, är väl en mild underdrift. Många har misslyckats och fler kommer säkert att fastna i den stil som präglar den mycket unga fransyskan och knappast finna det mödan värt att fortsätta. Om detta vittnar Kjell Arild Pollestad i förordet till sin bok Therese – En kjerlighetshistorie fra virkligheten. När han som ung student i dominikanernas kloster i Toulouse i mitten på 1970-talet rekommenderades att läsa hennes självbiografi gjorde han ett tappert försök men lyckades inte ta sig igenom mer än hundra sidor. Det var förutom själva stilen, föraktet för kroppen, rädslan för ”världen” och kärleken till lidandet som gjorde honom så illa till mods att han fann för gott att avbryta läsningen. Mer än 25 år senare kommer han ändå själv ut med en bok. På ett mycket lyckat sätt har han brutit igenom den yttre fromhetsvallen av det tidsbundna och speciellt ”söta” som ofta varit det första intrycket i kontakten med den lilla Thérèse. Boken ger en realistisk berättelse om en ung flickas uppväxt och hennes brinnande iver att bli ett helgon. Viljestarkt och målmedvetet passerar hon under sitt korta liv en mängd hinder. Pollestad har inte uteslutit de många konflikter som detta medförde i hennes liv. När han beskriver den aktuella kyrkliga yttre miljö och de inre spänningar i det karmelitkloster i Lisieux där hon hann tillbringa nio år som nunna innan hon dog en plågsam död i tuberkulos hemfaller han varken åt en anakronistisk kritik eller en psykologiserande övertolkning. Att Pollestad behärskar ämnet visar han när han på ett känsligt sätt förmedlar helgonets spiritualitet. Boken är en utmärkt introduktion kanske framför allt för den som i förstone inte känner sig kongenial med stilen i Thérèses egna texter. Den kan säkert förmå fler att gå vidare till dessa texter utan att störas av blomsterspråket och där finna att hennes livsöde är allt annat än en dans på rosor utan snarare ett lysande exempel på hur psykisk bräcklighet och andlig styrka kan förenas och tända en brinnande kärlek till Jesus. Själv berättar hon att hon hade sett en teknisk innovation som kallades hiss och hon frågade sig: varför kämpa upp sig uppför rättfärdighetens tunga och svåra trappsteg när det finns en hiss. Denna sin andliga uppfinning kallade hon ”den lilla vägen”. Stegen på den vägen är överlåtelse, förtröstan och kärlek.

Den lilla vägen är titeln på ännu en bok i ämnet författad av Gunnel Bornmalm. På ett personligt, näst intill privat sätt, beskriver hon sina erfarenheter och sin relation till den lilla Thérèse. Mest intressant i denna bok är utan tvekan illustrationerna som utgörs av foton och skickligt utförda teckningar av helgonets konstnärligt begåvade syster Céline. Bilderna illustrerar berättelsen om Thérèse Martins barndom och liv i karmelitklostret liksom även författarinnans pilgrimsfärder till Lisieux. Dessa bilder är kulturhistoriskt intressanta och ger fantasin god hjälp att förstå miljön kring familjen Martin. Tyvärr förstärker texten, som ofta är hållen i en allmänreligiös ton, en rätt sentimental bild av helgonet och den saknar ofta den skärpa och de nyanser som skulle kunna belysa helgonporträttet.

Thérèse av Jesusbarnet ger uttryck för en ny inkulturation av kristendomen i det sena 1800-talets Frankrike. De många rosenbladen och blommorna hör helt enkelt dit. Vi bör uppfatta dem så för att kunna distansera oss tillräckligt så att vi kan uppfatta den kraft som detta helgon förmedlar. Thérèses budskap handlar framför allt om den kraft som fullkomnas i svaghet. Den lilla vägen är en positionsbestämning som anger en omedelbar närhet till en Gud som inte är något annat än kärlek oavsett hur vägkanten ser ut. Genom att leva i kärlekens omedelbara närhet har denna kyrkolärare bekräftat den kristna trons bärkraft också för sina efterkommande som försöker inkulturera tron som ”barn av sin tid”.