En annan värld på svenska

Filologer är inte alltid så intresserade av innehållet i de texter de analyserar med sådan precision och detaljkunskap. Lexikaliska och grammatiska finesser väger långt tyngre än det budskap som texten är avsedd att förmedla. Så behöver det naturligtvis inte vara, och på det har vi ett par färska exempel. Grekprofessorn Stig Y. Rydberg i Lund har ägnat en stor del av sitt liv åt ett språkligt studium av Basilius den stores skrifter från 300-talets andra hälft. Den framstående humanisten Sture Linnér utgav redan 1943 sin avhandling om språket i Palladios’ Historia Lausiaca, också ett verk på grekiska, några årtionden senare än Hexaëmeron. Nu har båda gett ut levande och inspirerande översättningar av de skrifter de så länge har haft till filologiska studieobjekt. Sällan har väl översättare varit så språkligt välrustade som dessa lärda herrar. Båda visar också stor förmåga att förmedla de båda författarnas tankevärld och uttrycksmedel till dagens läsare.

Det är två mycket olika böcker det handlar om, även om båda rör sig inom den tidiga kristendomens ram. Basilius, biskop av Caesarea i Mindre Asien (nuvarande Kayseri i Turkiet) hade i sin ungdom studerat i Athen, och hans Hexaëmeron, ett verk om de sex skapelsedagarna, är präglad av tidens lärdom sådan vi finner den hos Aristoteles och Plinius den äldre. Detta är lärdomshistoriskt intressant, men mer än så. Basilius’ skrift blev stilbildande för senare författare, och det växte fram en hel Hexaëmeronlitteratur som också innefattar ett berömt svenskt diktverk: Haqvin Spegels: Guds verk och vila.

Den förlorade synen på skapelsens skönhet

Den bibliska skapelseberättelsen har råkat i vanrykte hos gemene man genom att så illa bli missbrukad av förstockade fundamentalister som till varje pris har velat harmoniera den med vår nutida världsbild. Många kan inte längre uppfatta det sköna och storslagna i Första Moseboks skapelsevision, det egenvärde den besitter hur än vår bild av universum växlar. Denna skönhet uppfattas däremot av Basilius, som för övrigt har skrivit en av de äldsta naturbeskrivningar som vi finner i västerländsk litteratur. Ännu mera är han dock intresserad av skapelsens ändamålsenliga samverkan, och man kan ana hur han skulle ha glatt sig åt det ekologiska systemet, om han bara känt till det.

Också Basilius hemfaller ibland åt besynnerliga krumbukter för att få bibelordet och vetenskapen att stämma överens. Han grubblar över hur jorden kan ha varit täckt av vatten och hur det kan ha funnits växter före solen. Sådant kompenseras dock av hans stora kunskapsaptit och kringsynthet. Basilius märker också var hans kunskap tar slut och var det är dags att sätta stopp. Att detta är en intelligent författare inser var och en som kan hålla en historisk distans till texten.

Ökenfäderna och deras märkliga liv

En bok av helt annat slag är Palladios’ Historica Lausiaca, i sin nya svenska översättning kallad Ökenfäderna. Det är en samling små biografier över de tidigaste generationerna av ökeneremiterna i Egypten, skriven av en man som själv varit ögonvittne och en tid levde samma liv som de. Palladios, som kom från Galatien i Mindre Asien, vistades bland de egyptiska munkarna på 390-talet och skrev sin bok några årtionden senare. Själv har jag en gång översatt ett urval av en liknande samling, Ökenfädernas tänkespråk, och det är lätt att se skillnaden mellan de båda. I tänkespråken är det fädernas uttalanden som är väsentligast. Palladios’ bok har däremot en rent biografisk karaktär, och de ibland bisarra dragen hos asketerna blir då också starkare betonade. Läsaren finner sig snart indragen i en värld och en föreställningskrets, totalt olik det nutida västerlandets. Kampen mot demonerna och själens befrielse från lidelser står hela tiden i centrum, och för den som vill nå dessa mål är inga ansträngningar för stora.

Asketen Elias blev i en vision kastrerad av änglar, och detta fungerade utmärkt, så att han sedan kunde vara själasörjare i ett nunnekloster utan alla problem. Hans efterträdare Dorotheos satt istället instängd på klostrets vind och ropade genom fönstret ner till nunnorna när de behövde hållas efter. En nunna utövade sin askes genom att spela galen inför sina systrar, som i gengäld slog henne och hällde diskvatten över henne. När alltsammans avslöjades, till nunnornas stora skam, gav hon upp och försvann i det tysta mot okända öden.

Människor som till varje pris söker Gud

Vad som vid en ytlig läsning ter sig enbart besynnerligt – och ibland komiskt – visar sig vid närmare reflektion vara något mera. Det handlar om människor som med yttersta konsekvens söker Gud, som vill övervinna sina svagheter och bli fullkomliga i kärlek och ödmjukhet – alltsammans dygder som inte hör till de mest praktiserade i nutiden. Eulogios tog sig an en handikappad man som saknade händer och fötter, och han skötte honom i femton år. Men hans skyddsling visade sig inte alls tacksam utan blev med tiden alltmer fordrande och besvärlig. Till sist stod Eulogios inte ut med honom, han tog med sig krymplingen och sökte upp ingen mindre än Antonios den store för ett råd. Antonios bannade dem båda, den ene för hans otacksamhet och den andre för hans uppgivenhet. ”Fortsätt som förut, sade han, för nu håller era bekymmer på att ta slut.” Inom en dryg månad hade båda dött. Ge aldrig upp, är grundtanken i många av berättelserna, och den uttrycks ofta med en jordnära handfasthet. Sådant gör dem läsvärda också idag.