Nytt skimmer över Gustav III och kyrkan

Det är en ytterst läsvärd doktorsavhandling som Gunnar Granberg framlägger, väl formulerad och väl dokumenterad i varje hänseende. Han hänvisar till det förnyade intresset för 1700-talet inom historisk forskning och inleder med att presentera de huvudsakliga föreställningarna om Gustav III. I dessa framstår kungen som en stor främjare av kulturlivet i Sverige och som en skicklig politiker, som förstått att utnyttja sin ställning för att nå sina politiska mål.

Granberg försöker i sin avhandling undersöka Gustav III:s intresse för religion, hans inflytande på kyrkan i Sverige och hans personliga tro. Med utgångspunkt i kungens egna uttalanden, handlingar och beslut kommer Granberg till en annan slutsats beträffande Gustav III:s förhållande till religionen och kyrkan än den gängse uppfattningen om kungen givit upphov till. ”Gentemot tidigare forskning drivs alltså i min avhandling tesen att Gustav III inte var likgiltig för kyrka och religion utan var medveten om kyrkans betydelse och engagerade sig med kraft i olika frågor som rörde den” (s. 26).

1700-talets idéströmningar

Viktig för förståelsen av den andliga miljö i vilken Gustav III levde och utvecklades är det inledande avsnittet om aktuella idéströmningar från mitten av 1700-talet, vilka bröt den lutherska ortodoxins dominans: naturrätten, upplysningen och pietismen. Mest utmanande mot ortodoxin av dessa var upplysningen, vars idéer fängslade Gustav III redan som mycket ung. I ett mycket uttömmande första kapitel behandlar Granberg kronprins Gustavs religionsundervisning och andliga uppväxtmiljö. Här framgår tydligt att flera av kronprinsens lärare varit starkt influerade av upplysningens idéer, medan modern, drottning Lovisa Ulrika, intog en mera traditionsbunden hållning – trots sina sympatier för de franska upplysningsidéerna.

Gustav III:s religionsfrihetsbegrepp

I ett följande kapitel analyserar Granberg religionsfrihetsbegreppet hos Gustav III. Vad menas vid denna tid med religionsfrihet och tolerans? Hur sökte Gustav III uppfylla upplysningsidealen som en upplyst konung? Kan hans ställningstaganden för de franska upplysningsfilosoferna tolkas som opportunism – vill kungen vara ”modern”? Granberg framhåller att Gustav III var uppriktig i sin tro på de idéer som upplysningen stod för, liksom att han var en ärligt troende kristen människa. I religionsfrihetsfrågan finns det dock åtskilliga motsägelser i Gustav III:s ställningstaganden. Medan kungen å ena sidan propagerade för tryckfrihet genom en tryckfrihetsförordning 1774, förordade han att den kyrkliga censuren skulle behållas. Genom ett noggrant kontrollsystem skulle religiös propaganda motverkas, och principen om en enhetlig kyrka i Sveriges land bevaras. Att denna kyrkas lära skulle vara ortodox lutherdom tycks kungen inte ha tvekat om. Toleransediktet som Gustav III utfärdade den 24 januari 1781 var inte ägnat att sanktionera någon som helst avvikande lära för Sveriges folk, utan att tillerkänna de många invandrarna i landet av olika trosbekännelser rätten att bygga kyrkor och bilda egna församlingar i Sverige. Granberg utreder noggrant vad detta kom att betyda främst för katolikerna och judarna i landet.

Kontakterna med Vatikanen

I det centrala tredje kapitlet behandlar Granberg Gustav III:s italienska resa 1783–84. Här skildras kungens nära kontakter med Vatikanen, hans besök hos påven Pius VI, julmässan i Peterskyrkan vid kejsar Josef II:s sida och den svenska högmässan i Rom. Den sistnämnda ägnar Granberg stor uppmärksamhet eftersom den är väl dokumenterad och Gustav III personligen lagt ner stor möda på att få den till stånd, därtill på påskdagen, samma dag som katolikerna i Stockholm firade sin första offentliga mässa efter Reformationen. Kungens värd i Rom var kardinal Bernis, och genom hans anteckningar vet man att Gustav III med stor iver studerade den katolska kyrkans ”kult och kyrkobruk”. Rykten uppstod i både Rom och Sverige att kungen skulle vara på väg att konvertera till katolicismen, vilka han själv motverkade genom en rad beslut och yttranden. ”Tydligast demonstrerade kungen detta genom att distansera sig från den apostoliske vikarien Oster, som visade sig ha ambitioner att förstora sin egen roll och att expandera den katolska kyrkan i Sverige” (s. 133). Troligtvis hade kardinal Bernis helt rätt när han antecknade att kungen var ”fästad vid sin egen religion”.

Kungens liturgiska intresse

De följande kapitlen är av tematisk karaktär och redovisar Gustav III:s inflytande på olika kyrkliga områden. Av stort intresse är granskningen av kungens insatser för en liturgisk förnyelse. Gustav III:s intresse för en rikare liturgi har ofta tillskrivits hans förkärlek för ceremonier, skådespel och dräkter, vilket Granberg delvis bestrider genom att understryka att de förändringar som han föreslog tyder på en verklig medvetenhet om liturgins funktion. Gustav III:s omsorg om liturgin berodde alltså enligt Granberg både på hans estetiska intresse och hans rent teologiska syn på kyrkans gudstjänstfirande.

Ökade biskoparnas makt

I kapitel fem behandlar Granberg Gustav III:s inflytande på biskopsämbetet vilket resulterade i att biskoparna erhöll större befogenheter på kungamaktens bekostnad. Granberg understryker att ”Gustav III är den ende av de svenska kungarna som givit biskoparna ökat inflytande”. Genom att bland annat avskaffa superintendenturen och 1786 förläna biskoparna ensamrätt att förrätta prästvigning minskade kungen sitt eget inflytande i kyrkan. Granberg sammanfattar: ”Med Gustav III lyftes den gamla kyrkorättsliga synen på biskopsordinationens karaktär av vigning fram på nytt” och ”till denna utveckling bidrog de intryck kungen tog av det episkopala styrelsesättet i både den anglikanska och den romerska kyrkan” (s. 197).

Att Gustav III tog sin roll som kyrkans ”chef” på stort allvar visar Granberg med all tydlighet i kapitel sju. Enligt kyrkolagen var det hans uppgift att ha ”uppsikt, vård och försvar” av kyrkan. Hans egen uppfattning om kungaämbetet var färgad av den religiösa, teokratiska synen (att kungen är Guds utvalde och smorde tjänare, ansvarig inför Gud). Detta präglade även hans kröning den 29 maj 1772, då han smordes enligt medveten, gammaltestamentlig förebild. Den långa kröningsceremonin (259 paragrafer) hade Gustav III själv utformat in i minsta detalj, och mycket talar för att Karl XI:s kröning varit hans förebild, bland annat snittet på kröningsdräkten. Gustav III framhöll gärna likheten mellan konungens ämbete och prästämbetet. Till en grupp präster yttrade han i samband med riksdagen 1789: ’Utom edert stånd är jag den ende i riket, som på samma sätt är till mitt ämbete invigd’” (s. 239). Någon ensidigt teokratisk syn företrädde Gustav III emellertid aldrig. Granberg understryker att kungen tagit stort intryck av fysiokratismens tankar om en stark centralmakt, vilket ”passade Gustav III väl som kungaideal och gav stöd åt det upplysta enväldet i förening med tron på en gudomlig instiftelse” (s. 260). Under upplysningsidéernas inflytande förändrades synen på både stat och kyrka, och en mer sekulär tolkning gav plats åt folkets röst på kungamaktens bekostnad. Kungen framhöll gärna att han var ”den tredje Gustaven” Wasa och intog även i ledningen av rikets kyrka en landsfaderlig attityd. Granberg understryker att ”den kyrkosyn som kungen omfattade hade lutherska förtecken och utgick från enheten mellan kyrka och folk” (s. 263), samtidigt som hans kyrkosyn genom kontakterna med den katolska och den anglikanska kyrkan kom att få drag av starkare apostolisk karaktär.

Djärv kyrkopolitiker med europeisk utblick

Någon ekumen i vår tids bemärkelse var Gustav III knappast, men i sin egen tids sammanhang var han en djärv kyrkopolitiker, som tog intryck av och sökte överföra kyrkobruk från de stora europeiska kyrkorna till kyrkan i Sverige. Gunnar Granbergs forskningsresultat innebär nya insikter om Gustav III:s kyrkliga strävanden, som påverkar den gängse bilden av den begåvade och flärdfulle teaterkungen. Den väl genomförda disputationen med professor Ingmar Brohed som entusiastisk opponent bekräftade vikten av denna forskning. Man kan bara önska att denna avhandling får den kyrkohistoriskt och ekumeniskt sinnade läsekrets som den förtjänar.